1930-1940: Om ringens riddare, mattans mästare och andra hjältar
Skribent: Wolf Lyberg, tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991
När jag av jubileumskommittén fått och accepterat uppdraget att skriva om Djurgårdens 1930-tal blev det plötsligt anledning till extra tankeverksamhet. För en som 1934 utvandrade från Dalametropolen Falun till Stockholm borde det normalt sett inte varit en självklarhet att enrollera sig i Djurgårdens IF. Varför blev det då Djurgården? Den frågan ställde jag mig och efter lite grubblande kom jag fram till den rätt märkliga bakgrunden. I den måttligt framgångsrika idrottsstaden Falun hade min far, idrottsintresserad bankdirektör, lyckats med en sammanslagning av tre mycket arga lokalkonkurrenter och bildat Falu BK, sedermera Falu BS. Bland de första framträdandena av denna klubbs stolta — och starka — bandylag var dels en match mot AIK, dels en match mot Djurgården. Vid dessa tillfällen kom jag i kontakt med spelarna i de båda lagen — som för övrigt båda fick på moppe av FBK. AIK:arna med Rit-Ola Garland i spetsen träffade jag på ett pensionat efter matchen där enligt överenskommelse middag skulle intas kl 16.00 (eller hette det fortfarande kl 4.00 em?). Min far skulle vara värd, men AIK:arna, ovetande om att jag var värdens son, undrade ”när kommer gubbtjuven så vi kan börja krubba”. Det där gjorde ju inget gott intryck. När Djurgården några veckor senare kom på besök väntade de snällt till överenskommet klockslag. Det var ett betydligt lugnare gäng och dessutom hade jag blivit otroligt imponerad av Birre Wejdeby, som uppträdde i vita glacéhandskar under matchen. — Det är de små, små detaljerna som gör det, sjöng på sin tid falusonen och revycharmören Ernst Rolf. Faktum kvarstår: detta var bakgrunden till mitt val av Djurgårdens Idrottsförening.
Falugrabb kommer till Norra Latin
Av någon för mig outgrundlig anledning hade mitt rykte som fotbollsspelare spritt sig till Kungl Huvudstaden. Falu Läroverks fotbollselva var nämligen på den tiden landets mest suveräna skollag och krossade det mesta motståndet. Men så hade där funnits Bragespelarna Olle Halldén, Kull och Ridderstad. För att inte tala om Bertil Ericsson (Sandviken och AIK) och Långshyttans stolthet Sigge Bergh. Sedan de försvunnit spelade jag ibland med viss framgång vänsterytter. Mitt första minne vid ankomsten till Norra Latin var att jag uppvaktades av en djurgårsdeputation bestående av de nya klasskamraterna Arne Grunander och Farsan Sandberg samt juniorlagledaren Karl-Erik Kerj Jonsson, som med stor vältalighet lovprisade Djurgården som klubb och i synnerhet dess juniorlag i fotboll.
Mitt beslut var ganska lätt — att komma från vischan och bli värvad till en så anrik klubb var något enastående. Förmodligen var det en av klubbens sämre värvningar, men det blev dock en del matcher i det suveräna juniorlaget, ett verkligt kamratgäng, där Grynas var den store centertanken som till varje pris ville vinna skytteligan. Han hade hård konkurrens av Limpan Lindroth. De två markerade nästan varandra i slutmatcherna för att den ene inte skulle göra fler mål än den andre. Först så här långt efteråt förstår jag att jag upplevde något unikt genom att jag deltog i de sista matcherna på gamla Tranebergs idrottsplats.
Man är väl militär, för fan!
Djurgårdens överstyrelse hade ett jobbigt decennium. Ordföranden Nocke Nordenskjöld var rena stålmannen, även om det sades att han var den första av Djurgårdens järnkaminer. Hans tordönsstämma minns jag, liksom det stenhårda handslaget. — Man är väl militär, förfan! brukade Nocke säga. Överstyrelsen höll 150 sammanträden under decenniet. Nocke var med på 147 av dem, bara det en liten bragd. DIF var eftertidens mått en stor klubb, med medlemsantalet pendlande mellan 700—750. Med stolthet noterar ÖS att den 1930 lyckats skaffa fram en rymlig och centralt belägen klubblokal, som ”skall bidraga till att stärka sammanhållningen inom klubben”.
Glädjen blev dock kortvarig. Redan 1 oktober 1932 måste lokalen på David Bagares gata frånträdas på grund av ”oöverstigliga svårigheter att finansiera densamma”. ÖS noterar med viss bitterhet att medlemmarnas svaga intresse bidragit till reträtten. Vice ordföranden fick ta hand om den redan välfyllda prismontern på sitt kontor.
Farväl Tranan
Den dåliga ekonomin går som en röd tråd genom hela 30-talet. Medlemmarna var urusla på att betala sina avgifter och det noteras till exempel 1934 att bara 1200 kronor influtit. Verksamheten 1934/35 lämnade efter våra dagars syn på pengar närmast ett skrattretande underskott på 580:06. Som lök på laxen sänkte kommunen anslaget till Tranan med 33,5 procent och arrendet på dansbana och servering sjönk med en tredjedel. Tranebergs IP avvecklades och föreningens hem sedan 25 år blev ett minne blott.
En annan kär ägodel skattade också åt förgängelsen. Saltsjöbadens skidbacke började bli betänkligt gnagd av tidens tand och ”torde väl inte så värst lång tid få stå skymmande i vägen för observatorieherrarnas stilla aftonbetraktelser av livet på Mars med omnejd”. Ombyggnaden av backen skulle gå löst på 25 000 kronor och inga mecenater skymtade i kulissen. Men som tur var hade DIF lierat sig med Skidfrämjandet så Fiskartorpets hoppbacke blev en reträttplats.
DIF åter på Stadion
Fotbollförbundet ville ha DIF som hyresgäst när klubben hade gått upp till Allsvenskan 1936/37. Men inget hände eftersom AIK hade första tjing på all träningstid på den nya Råsundastadion. De blårandiga fick öva sig bland Gärdets alla grästuvor. Det var därför som ÖS med stor glädje den 25 september 1936 skrev kontrakt med Stadion fram tom 30 juni 1943. Uppgörelse träffades även med Stadionstyrelsen om förhyrande av klubblokal i Klocktornet. Under säsongen 1938/39 inrättade DIF också sitt kansli i lokalerna där sektionernas medlemmar ett par kvällar i veckan kunde samlas och framlägga sina angelägenheter. Brottarnas Gottfrid Svensson kom att framstå som något av ett urverk, då han dök upp för att överlämna sina redovisningar och rapporter. Brottarna och orienterarna var decenniets mönstergossar. Under 30-talets sista år blev Stadions frysanläggning klar och Stadionstyret ville då disponera DIF:s omklädningsrum för ishockeyspelare och konståkare. Årshyran reducerades till hälften. Men så kom kriget och militären ockuperade lokalerna som dessutom inte kunde uppvärmas i bränsleransoneringens tider.
Djurgårdens Idrottsförening hade vid sitt 35-årsjubileum 1926 stått på höjden av idrottslig framgång. Överstyrelsen utslungade i jubileumsskriften en uppmaning till verkligt bred mångkamp riktad till landets övriga sektionsrika klubbar. Men ingen ville ta upp den kastade handsken och inför 45-årsjubiléet 1936 konstaterade klubbens sekreterare att ”vi äro just nu mer än vanligt sårbara. Nu skulle det fordras betydligt mycket större mod att utan risk för försmädliga sk garvargrin slunga ut en liknande utmaning”. När jag begrundat de raderna så frågade jag mig; hur började 30-talet? Svaret kunde jag lämpligast få i gamla fina Idrottsbladet, där jag själv börjat arbeta 1937. Jag knallade upp till GIH:s förnämliga bibliotek och läste alla årgångar av denna klassiska idrottstidning, oslagbar som informatör för idrottsintresserade läsare.
30-talet börjar ljust
Jag häpnade över hur fint 30-talet inletts. Och över hur mycket det skrevs om vår kära förening. Den 5 januari 1930 mötte våra DIF-boxare Linnéa i årets match på Cirkus på Djurgården, fyllt från golv till tak. 6—2 till DIF blev resultatet.
Djurgården inledde en utmärkt bandysäsong med en vänskapsmatch mot självaste Karlstads-Göta, en match som DIF visserligen förlorade men där götisterna kunde vara tacksamma över 5—4 segern. Sedan gick bandyspelet som på räls ända fram till SM- finalen, som spelades i cupform mot Tirfing från Harnäs. Det ansågs bli en match mellan DIF:s försvar och Tirfings kedja. Men det blev tvärtom! Våren hade kommit i januari och det fanns bara 7—8 meters fast is i skuggan av Stadiontaket på ena långsidan. Sigge Kungberg var med i DIF:s finallag och han minns mycket väl den märkliga matchen: — Stadion var som en lervälling, det fanns knappt en isbit. Man fick springa på skridskorna för att kunna ta sig någonstans och bollen grävde hela tiden ner sig i snömoset. — Tirfings mål var nog det underligaste jag sett. Ingen Tirfingspelare fanns på vår planhalva, menen av deras backar slog på ett högt skott som dalade ner mot vårt mål. Björnungen Johansson (DIF:s målvakt) gick ner på ena knät för att fånga bollen. Men den studsade på en sån där issörja, bytte riktning och fortsatte förbi den häpne Björnungen in i mål. Målet kom under de första minuterna och sedan pressade och pressade DIF, men de vidunderligaste målchanser brändes på grund av den usla isen. Resultatet 1—0 till Tirfing stod sig matchen ut och Nils Björnungen Johansson missade chansen att bli svensk mästare för DIF i både ishockey och bandy — han blev ju hockeymästare 1926. I stället fick han den tvivelaktiga äran att ha gjort säsongens tavla!
Tänk att nå en SM final i bandy… men ännu större saker inträffade denna vinter. ”Djurgården gjorde hat tric i Arvika” rubricerar IB och skildrar Holger Schöns backhoppningsseger över ingen mindre än Sven Selånger i SM. Men den verkligt stora händelsen i Arvika var segern i budkavle. Trion Stolpe Kjellström-Lind hade först inte pengar till resan, men kom till sist iväg. —Vad har ni här att göra, undrade segervissa konkurrenter. Oldboyen Stolpe segade sig in som 3:e man, Kjellström höll positionen och det skiljde 2.17 mellan DIF och ledarlaget efter 12 timmars tävling. Slutmannen Lind gjorde sedan en otrolig löpning. De ivrigt väntande lagkamraterna svävade mellan hopp och förtvivlan allteftersom tidsrapporterna strömmade in. De höll på att få fnatt när speakern under en lång tid övade den talrika publiken i att utbringa leven för DIF:s segrande lag. Men det gick vägen och Kalle Lind förklarade att han var stel i nacken efter att ha vänt sig om hundratals gånger för att ”se om det kom någon”.
Handbollen får snabb framgång
Handbollen, en sport som i slutet av 20-talet fått allt större spridning i Sverige, anammades inom Djurgården först av damsektionen. Det rapporteras om handbollsspel första gången 1931, då djurgårdsdamerna deltagit i en ”icke ännu slutspelad serie”. 1933 vann DIF-damerna en träningsserie och spelade ”flera mycket goda matcher” i DM senare under året. Framgångarna inspirerade tydligen föreningens herrar att göra något och 15 oktober 1934 såg handbollssektionen dagens ljus med duon Sture Hallström—John Lindström som driftiga och energiska ledare. Man lyckades mobilisera ett ungdomligt lag som startade med en tredjeplacering i klass 6B.
Inför säsongen 1937/38 konstaterar DIF:s överstyrelse förväntansfullt att ”glädjande nog har några fotbollsspelare som tidigare medverkat i andra klubbar nu anslutit sig, vilket kan betyda att handbollslaget är på väg mot betydligt större uppgifter…” Föga anade man hur rätt man siade! Säsongen blev den verkligt stora för handbollssektionen. Den store hjälten var ”ur-backen” Henry Hagis Hagelin, som också var med i DIF:s fotbollslag, dock som målvakt. Man värvade tre av Flottans kanoner: Harry Andersson, Schönning och Stööp. Det gjorde susen. Laget krossade allt motstånd i klass 1 och i DM mötte man i en minnesrik final svenska mästarna Hellas, som efter förlängning besegrades med 7—5. Tänk, bara 12 mål i en handbollsmatch på den tiden.
I SM-turneringen, till vilken DM-vinnarna kvalificerat sig, gick det som smort. DIF var snart uppe i semifinal i sällskap med Västerås, Karlskrona Flottan och Östersund. En smart omlottning av förbundet föranledde våldsamma protester från Västerås IK. Svenska Handbollsförbundet styrde utvecklingen med kraft och sa klart ifrån att ”vi får inte en käft att gå och titta på en final VIK-Flottan i Stockholm”. Så man parade ihop de två i semifinalen och DIF skulle få ta sig an jämtarna. Västeråsarnas protester hjälpte föga. Mitt i alltihopa lämnade Östersund walk over i semifinalen, medan VIK i rena ilskan slog flottisterna.
I slutet av april 1938 var det så klart för den stora finalen i Skeppsholmshallen. Jag minns den väl eftersom jag börjat skriva om handboll i Idrottsbladet. Sporten förlöjligades av de flesta kollegorna som benämnde den ”hystning”. Sällan torde så mycket folk ha räknats in i den avlånga hallen. 1550 betalande åskådare hängde som flugor i ribbstolar, repstegar och andra attiraljer som den lingska gymnastiken påbjöd skulle finnas i en gymnastikhall. Till och med måldomarna satt i ribbstolar och folk stod ända in på målstolparna. Stämningen var obeskrivlig i den 35-gradiga värmen. Spelarna löpte stora risker att snubbla på framstickande ben när de sprang efter kanterna. DIF spelade mästerligt och Schönnings och Stööps kanoner och finurliga bakom-ryggen-skott lurade oupphörligt bjässarna från Västerås med de berömda Helinbröderna i spetsen. VIK:s skicklige målvakt Lola höll siffrorna nere till 3—6. Från underläge 6—8 gick Djurgården upp till ledning 9—8. Sven Jerring direktrefererade dramatiken mål för mål och när 45 sekunder återstod var ställningen 12—12. Då ruffade DIF:s Hagis och domaren blåste för straff som obarmhärtigt sattes i mål. Så var den drömmen till ända… Året därpå blev det seger i östsvenskan och uppflyttning till allsvenskan, som enda stockholmslag. Där säkrades nytt kontrakt, medan det i SM blev stopp mot Upsala IF, som blivit något av ett ”bogey team” för handbollspelarna.
Lägg ner ishockeyn — satsa på bandyn
Det är slutsatsen av resonemanget i ett protokoll från 1934. För en nutidens djurgårdare måste det förvisso framstå som en typisk skröna eller orimlighet när den får höra hur obetydlig ishockeysektionen var på 1930- talet. I början av 30-talet var det tydligt att den storhetstid, som på 20-talet gjorde klubben till en alltid stark pretendent på SM-titlar, var på upphällningen. Det blev SM-semifinal 1931 mot Hammarby, men 0—1 och förlust. I elitserien fanns DIF länge med bland de 2—3 bästa lagen, men sjönk sen i placeringar. Juniorspelare saknades helt och från och med hösten 1934 tycks hockeyverksamheten mer eller mindre ha upphört.
Efter att Djurgården varit borta från ishockeyrinkarna ett par år hände plötsligt något. Jag minns det mycket väl eftersom jag då var volontär på Svenska Dagbladets sportredaktion. Där smidde Lulle Johansson, signaturen Puck, en legendarisk hockeylirare, planerför att nystarta ishockeyn inom DIF. Stor-Klas Svensson och andra djurgårdsledare dök ideligen upp på redaktionen. Sent hösten 38 eller tidigt i januari 39 spelades sedan den första seriematchen. I DIF:s 50-årsskrift skriver Nippe Nierenburg, spelare i såväl fotboll som ishockey, att debuten skedde på Hjorthagens Idrottsplats. Det stämmer inte. Jag var en av de 5 åskådarna som såg nypremiären i 10 graders kyla på Östermalms IP. 38-årige Lulle var med liksom Stor-Klas, 44 år gammal. Hans skridskoåkning var väl inte av toppklass men när han fick på skott så var det verkliga rökare. Om jag minns rätt, och det är ingalunda säkert — matchen var så obetydlig att inte ens Idrottsbladet skrev om den — så var Värtan motståndare och resultatet blev 9—0 till DIF. Det blev bara två matcher till denna säsong, men avancemang. Fast sedan uppstod svårigheter när man skulle nyrekrytera spelare. ”Nonsens! Larvigt! Du är inte klok!” Så lät kommentarerna från de hockeymannar som tillfrågades om de ville börja spela med DIF i klass 5. Men gamla fina namn som Per-Olof Jihde och Henry Reimer hörde till dem som nappade. Och sedan började vandringen efter principen ett år i varje serie. Vi är nog snart tillbaka i elitserien, skriver DIF:s överstyrelse optimistiskt 1939. Det skulle ta ytterligare 10 år innan DIF:s hockeylag bärgade ett SM-tecken…
Däremot har det inte blivit några fler SM- tecken för bandyns del. Säsongen som DIF avslutade med SM-finalförlusten mot Tirfing blev den sista som spelades enligt utslagningsmodellen. Nästa säsong utgjordes SM av en mästerskapsserie, med fotbollen som förebild, där Djurgården placerade sig som femma i div I södra. Men 1931/32 gick spelet sämre och DIF halkade ur ettan. Trots idoga försök lyckades man inte återta en plats i bandysocieteten under resten av årtiondet. Därav frestelsen att satsa ishockeyns resurser på att ”skapa ett ordentligt bandylag”, som det står i det tidigare nämnda protokollet från 1934.
Huvudstadens bästa skidklubb
På 30-talet var DIF den dominerande skidklubben, inte bara i Stockholmsregionen, utan då och då ute i landet. Våra backhoppare var av mycket god klass med åtskilliga individuella och lagmästerskap. Det blev OS- uttagning både 1932 och 1936 (Holger Schön och Harald Hedjerson). Även till VM-tävlingar reste djurgårdshoppare. Längdlöparna var väl av meteorologiska skäl inte lika bra som hopparna. 30-talets mellansvenska vintrar tycks ha varit bedrövliga. Varje år talades det om snöbrist och Saltsjöbadsdagarna, DIF:s stora arrangemang, fick ofta inställas.
Vintern 1934 anordnade DIF faktiskt skid-SM, men man fick flytta den kombinerade tävlingens längdmoment till Rämshyttan. Backhoppning och längdåkning hade sen länge varit två åtskilda sektioner inom föreningen, men den 4 januari 1933 slogs de samman till en gemensam skidsektion. 1933 blev för övrigt ett nattsvart år eftersom inte ens ett DM-tecken hemfördes och de ekonomiskt betydelsefulla Saltsjöbads-dagarna fick inställas. Men vintern 1933 blev dock lyckad i ett avseende: fyra av DIF:s hoppare gjorde luftsprång på över 60 meter i den nyinvigda Hallstabacken i Sollefteå: Bengt Carlquist, Pelle Hennix, Holger Schön och Harald Hedjerson. Det betonas i verksamhetsberättelsen för året att endast ett fåtal svenskar lyckats med den bravaden. Kanske var Pelle Hennix gladast av de fyra över bedriften. Han kom nämligen från Norrland och trivdes med att hoppa så bra någorlunda nära sina hemtrakter. — Jag flyttade från Östersund till Stockholm 1931 för att få arbete. Det här var under depressionsåren och chansen var störst att hitta jobb i huvudstaden. Jag var 20 år och hade redan varit med i en hel del backhoppningstävlingar, där jag träffat många skickliga och trevliga djurgårdare. Så direkt när jag kom till Stockholm sökte jag mig till DIF, minns Pelle Hennix, en av 30-talets skickligaste backhoppare med sammanlagt 4 SM- titlar i lag och individuellt.
Även andra skidåkare som flyttade till Stockholm började tävla för Djurgården. Mora-systrarna Anna och Elin Henriksson, till exempel, gav som DIF:are längdlöpareliten hård konkurrens i Falun 1935, vid SM- tävlingar som var mycket lyckade ur djurgårdssynpunkt. Backhopparlaget segrade och Harald Hedjerson tog sin tredje SM-titel i nordisk kombination. Samma vinter blev Saltsjöbadsevenemanget äntligen en fullträff, såväl Sportsligt som ekonomiskt. Enorma publikmassor kom för att se längdlöparna Sven Utterström, Jokkmokks-Gustafsson och Hilding Olsson från Loos tävla om ”Kannan”, som Sven Uttern lyckades lägga beslag på för gott.
Kanske är det överraskande för en yngre generation DIF:are att få veta att föreningen redan i mitten av 30-talet ordnade en slalombacke ute i Saltsjöbaden. Det fanns till och med elljus i backen, men det var svårt att komma igång med tävlingsverksamheten på grund av snöbristen. Man hade ännu inte uppfunnit snökanoner. ”Slalom bör kunna bli en populär sport bland stockholmsungdomen” skriver man i en av föreningens årsberättelser. Som så ofta träffar spådomen mitt i prick.
Redan vintern därpå, 1937, blev två DIF:are historiska. Harald Hedjerson och Inga Söderbaum, som ensamma utgjorde DIF:s hela trupp vid de första svenska mästerskapen i slalom, tog var sin mästartitel. Stig Hammar blev samma år Stockholms förste distriktsmästare i slalom. Skidsektionen skakades säsongen 1936/37 av en inre schism, som resulterade i att ett gäng hoppare bröt sig loss och bildade en egen klubb Skade, som 1939 lyckades snuva DIF på DM-tecknen. Skidfolket blev Djurgårdens bästa SM- samlare under 30-talet. Av föreningens 45 SM-tecken svarade skidorna för 17!
Äntligen en ny Harry Persson
Det var vid de 17:e SM-tävlingarna 1936 som Idrottsbladets boxningsskribent Louis Coignet, alias Henry Eidmark, konstaterade detta. En rosenkindad 17-årig yngling vid namn Olle Tandberg, som debuterat vid juniorboxningar på Cirkus 1934, kom nu fram i rampljuset och spåddes att bli en ny Harry Persson. Pappa Olle Tandberg Senior var urdjurgårdare och hade SM-tecken från både 10- och 20-talen i nordisk skidkombination. skam till sågandes hade han inte haft en aning om att den förhoppningsfulle telningen givit sig på boxning. Först när sonen strax före sin 15-årsdag förlorat knappt mot Massa Lind i en semifinal gick det upp för fadern vad som höll på att hända. Den nye lite valpige tungviktaren, som lätt manövrerat ut farlige Lasse Emilsson i sin första SM-match, fortsatte via Harald Andersson och ställdes i finalen mot tvåmetersmannen Stig Westerdahl, 10 kilo tyngre än Olle. Publiken väntade sig ett blodbad, men med en rejäl höger slogs bjässen knockout i andra ronden. Räkning var obehövlig. Och i finalen golvade Olle Huvudstads knockoutskräck Calle Bonevier. DIF:aren Olle blev snabbt en crowdpleaser av stora mått.
Alla väntade vi oss stordåd vid OS i Berlin 1936, men där förlorade Olle mot ungraren Ferenc Nagy, som diskutabelt vann med 2—1. Tidigare hade svenske Tandberg boxat ut en av favoriterna, den hiskelige, amerikanen Arthur Oliver. 17 raka landskamper gick Olle och förlorade inte en enda — trots att hela europaeliten stod på menyn. 1939 i Hamburg mötte han guldmedaljören från OS, Herbert Runge, som hade lovat att knocka svensken. Men det var snudd på att den tyske giganten golvades av Olle, som bara några dagar senare tog sig an en annan kändtungviktare, Heinten Hoff, som kallas en boxande kängurui IB. Och Olle utklassade även denne Vaterlandets andreman. Tandberg Junior togs också ut till Europas lag mot USA och vann sina matcher over there.
Försoning kring en panna renat
Under Gurra Bergmans och Åke Löwgrens ledning hade DIF ett utomordentligt fint boxargäng. DIF-boxarna skrapade faktiskt ihop 10 titlar under 30-talet. Av dessa tog Olle Tandberg själv fyra i rad. Särskilt minns jag en finalmatch på Cirkus där Olle mötte Linnéas hardhitter Svarte-Per Eriksson. Som vanligt älskade min far och farbror, som gick på varje brottnings- och boxningsgala, att ge sig i slang med folk i publiken. Sedan de väl listat ut vilken boxare den närmaste omgivningen höll på, så antog de alltid rakt motsatt inställning. De var båda Tandberg-supporters, men förklarade nu högljutt att Svarte- Per var helt överlägsen och att Tandberg var chanslös. Vilket ledde till våldsamma diskussioner med de kringsittande. Min far stormtrivdes men den här gången gick det nästan för långt då en rödbrusig smedtyp föreslog att man skulle gå ut och göra upp i en av rondpauserna. När sen Olle vann klart på poäng erkände mina båda följeslagare att de inte förstod sig på boxning. Då inträffade ett försoningskalas som slutade med att min farbror, före detta finansminister och vid den här tiden ansedd chef för Vin & Spritcentralen, bjöds att halsa ur helpannan Renat som gick laget runt.
Efter 120 matcher som amatör, av vilka bara 6 förlorades, blev Olle Tandberg proffs. En annan av 30-talets boxande djurgårdare, John Andersson, tog också steget in i proffscirkusen. Han hade 1931 tagit SM-titeln i lätt tungvikt och proffsdebuterade samma år i Paris. John blev en av de stora publikmagneterna i Velodrome d’Hiver, den berömda cykelarenan i Paris, där man också boxades. John vann EM i lätt tungvikt 1933 efter en fantastisk 15-ronders match mot Jack Etienne. Svenske John höll titeln i ett halvt år och slutade sin karriär i USA 1936—37, där han bland annat poängbesegrade exvärldsmästaren Mickey Walker. John var tyvärr en boxare som inte garderade sig. Samtidigt var han en fighter utan like som tycktes totalt okänslig för slag. Han fick till slut ”ett ansikte som endast en mor kunde älska” och när man ibland stötte på honom uppe på Idrottsbladets redaktion så var det ingen god reklam för the noble art of selfdefence.
Kvalkomplex och franska nerver
Djurgårdens en gång så starka fotbollslag låg vid inledningen av 30-talet i östsvenskan, vilket var lika med div III. Tre raka segrar i serien tydde dock på en viss klass, men två gånger satte ett saftigt kvalkomplex stopp för uppflyttning. Tredje gången gillt blev det automatiskt när Svenska Fotbollförbundet lade om seriesystemet och nu lät div III-vinnarna gå upp utan kval.
Nu följde några märkliga år. Allt såg ljust och lovande ut efter höstsäsongerna. Tätplatser varslade om goda chanser till serieseger, men kvalkomplexet tycktes ha ersatts av franska nerver. 1932/33 blev det en tredje plats i div II östra och 1933/34 presterade DIF:arna ”en pannkakas graciösa fall” när Sleipner rusade ifrån med fem poäng. När bandy- och ishockeyspelaren Einar Stor-Klas Svensson tog över laget under säsongen 1934/35 gick det bättre. Spelet stabiliserades, och DIF hade efter säsongens sista match placerat sig på samma poäng som segrande Norrköping, fast med sämre målskillnad. Strax efter säsongens slut lämnades dock en protest in mot Djurgården till Fotbollförbundet. DIF skulle ha brutit mot övergångsreglerna i och med att en ännu inte ”grön” spelare, Emil Wiberg, deltagit i några matcher. Protesten godkändes; Djurgården fråntogs åtta poäng, åtta mål och två placeringar. Nu spelade det här mindre roll, det enda man förlorade var äran att komma tvåa. Men tänk om DIF vunnit serien…
Säsongen därpå vann så Djurgården serien med fem poängs marginal och hade inte brutit mot några övergångsbestämmelser. Nu skulle det gamla kvalkomplexet begravas. Det var Hallstahammar SK med den fine målvakten Hammarström och fruktade backsluggern Gurra Berg som var motståndare. 140 graders värme stormade 15 000 åskådare Stadion och hjälpte fram DIF som vann med 3—0. Nu ansågs DIF:s allsvenska avancemang klart. Det kunde bara gå på ett sätt i returen. Som slutade 3—0 till Hallstahammar. I sin analys av den matchen konstaterade IB:s Gunnar Galin att djurgårdarna var som förlamade inför hemmalagets sparka- och-spring-spel. Inför den tredje och avgörande matchen utlovade Hallstahammar seger. Men Stor-Klas kontrade i en IB-intervju med att ”Det är redan bestämt att vi vinner.” Han fortsatte i samma stil inför den lätt för bluffade Gunnar Galin: ”Du kan förresten få segerintervjun genast.”
Fotbollförbundet ville förlägga matchen till Enköping eller Eskilstuna, men DIF vägrade spela där, dels på grund av usla planer, dels för att städerna låg nära Hallstahammar, vars fotbollspublik säkert skulle gå man ur huse för att se sitt lag spela den avgörande kvalmatchen DIF:s klagomål hörsammades och matchen spelades i Norrköping. Tusen Hallstasupporters hade tagit sig dit med extratåg, medan de hundra djurgårdsanhängarna däremot inte behövde trängas på nervägen. En publik på 4534 jublade då Henry Hagelin gjorde en jättetavla och Hallsta tog ledningen med 1—0. Men glädjen blev kortvarig för hallstasupportrarna. Djurgårdens Bengt Garpe kvitterade i nästa anfall. Och strax efter pausen fick Sigge Bergh ordning på sina långa tentakler och gjorde segermålet. Avancemanget till allsvenskan var klart. Spågubben Stor-Klas bjöd spelarna på champagne och de som lät sig väl smaka var: Henry Hagelin; Gösta Andersson, Allan Fredberg; Bertil Andersson, Sten Grönhagen, Birger Warneby; Herman Nordengren, Gunnar Blomström, Bengt Garpe, Sigge Bergh och Bosse Björkman.
Fotbollen får vårkänslor
I den allsvenska premiären säsongen 1936/37 mot Gårda var spelet bedrövligt, men ändå bättre än källarnas. Trots en snabb 1-0- ledning för DIF vann Gårda med uddamålet. Det avgörande målet var ett av de märkligaste jag sett. En lyra slog i ribban och studsade i ryggen på en ovetande gårdait och in i mål. Inte förrän i fjärde matchen lyckades blåränderna få en poäng (2—2) mot Örgryte. Men i höstsäsongens sista match gjorde Djurgården sensation genom att vinna med 5—3 över svenska mästarna Elfsborg.
I varje sant djurgårdshjärta tändes nu hoppet till våren och i ÖS’ årsberättelse skrev sekreteraren Axel Lindgren lyriskt:
”Klas Einar Svensson, missförstådde bandyapostel i ett föregående kapitel, lägg dina klubbskaft i en gammal säck och se glad ut, ty våren dig väntar. Våren, Djurgården och hela Stockholm som alla pocka på att få hälsa vår elva på den säkra sidan, om inte förr så den 13 juni, då slutsignalen blåses i Gårda— DIF-matchen på Ullevi. Om Gais eller Gårda måste offras på jumbobålet så kan du vara förvissad om att kamrater och örgrytare kommer bringa dig sin aktning. Hemresan skall bli ett enda triumftåg med uppehåll på varje station och anhalt mellan Olskroken och Liljeholmen för mottagande av svenska folkets hyllning, och då du äntligen, med av autografskrivande värkande fingrar och av hälsningstvång knäckt plommonstop, stiger ut från Stockholms Central, skall hela huvudstaden bjuda dig stora famnen. När du sedan någon dag gonar dig i solen på Strandvägen, traskar förstås den landsberyktade eskimåterriern bredvid utan att med minsta lilla ryck i bakskånken förråda förnimmelsen av existerande lyktstolpar och ofrälse rackor. Med ögonen plirande bakom den grå kalufsen ser det ut som om den lilla svabben vill tillropa hela snobbrännan: ’Här kommer allsvenska Jerry och hans inte mindre allsvenske husse!’ Det är i vår det kommer att hända!”
Trots alla förhoppningar och tio vårpinnar blev det bara en säsong i allsvenskan på 30-talet. Det blev nedflyttning tillsammans med Norrköping. Nu stundade åter svåra tiderför blåränderna! — Vi hade nog ett ganska mediokert lag om jag ska vara ärlig, säger Sigge Bergh idag.
En märklig händelse inträffade hösten 1937. Den 17 oktober, dagen för stora daladansen, dvs mötet AIK—Brage på Råsunda nybyggda Fotbollsstadion, tröttnade så många på buss- och spårvagnsköerna att de istället gav sig av upp till Stadion för att se DIF spela 1—1 mot Skutskär. Hasse Garpe, sedermera ÖS-ledamot och fotbollsbas, kvitterade på en straff några minuter före full tid. 6974 betalade entré till den matchen.
Blåränderna spelade så sin första match på nya Råsunda, då AIK i nåder den 27 november 1938 nedlät sig till att möta DIF inför 3621 åskådare. 2—4 borde varit 3—3 skrev IB och noterade att Sigge Bergh var den förste djurgårdare som satte näten i dallring i Solnaarenan. Notabelt också att Stubben Larsson ansågs ha överglänst landslagsmannen Erik Almgren samt att juniorlagets Carl-Johan Tornborg gjorde sin premiärmatch i A-laget. — AIK låg ovanför oss andra, de var för det mesta oåtkomliga. Men annars var det hård konkurrens i stockholmstrakten, främst med Hammarby. En konkurrent jag alltid respekterat. Vi hade hårda bataljer med de rejäla söderkillarna, som jag tyckte bra om, berättar Sigge Bergh. Trots att blåränderna hade den framfusige och målfarlige ”solskenscentern” Pelle Karlsson (senare Larner), så kärvade det underresten av decenniet och DIF blev kvar i tvåan. En andraplats efter Hammarby 1937/38, en tredjeplats efter Hammarby och Ludvika säsongen därpå och slutligen andraplats 1939/40 efter Reymersholm, som tillfogade DIF-elvan ett rejält nederlag med 6—0 i en första seriefinal.
Bowlarna får tuppkammar
Våra fina klotrullare kom frånbörjan att bli en mycket stark del av DIF:s allroundkunskap. Under SM 1932 höll så när lagmästerskapet för 5-manna på att gå åt vårt håll, men vi fick nöja oss med titeln för juniorer. I och med Östen Erikssons SM-tecken 1933 och andraplaceringari såväl 2- som5 mannalagtävlingarna växte tuppkammen hos bowlarna. Och året därpå höll det åter på att bli ett SM- tecken i lag men förbundsordföranden Eric Ahlström missade i sitt sista slag och det blev silverplats. 1937 vann så DIF ett lagmästerskap i 4- mannalag. Men då hade bowlarna samtidigt degraderats i seriesystemet och låg för första gången på åtskilliga åri div II.
Bowlingsektionens prestationer liknades därför av ÖS vid fläsket i en s k varannandagsgris, där som bekant strimmorna äro ömsom magra och ömsom feta. Ett bottenrekord slogs enligt skribenten, då mästarelvan tog stryk av Per Albin Hansson et consortes, men vederbörande tröstade sig med att detta förmodligen berodde på djurgårdarnas kända ridderlighet. En artighet således mot landets regering. Det var en mager strimma, konstaterades det, men med en suck skönjdes ändå en fet sådan, innebärande återinträde i division I.
RF lägger märke till Djurgårdens damer
Damernas idrottande var i början av 30-talet synnerligen aktivt och speciellt inom den fria idrotten skördades lagrar. Vår olympiska bronsmedaljör 1928 i Amsterdam, Inga Gentzel, promenerade hem med SM-titlarna på 800 meter 1930 och 1931, liksom hon gjort de två sista åren på 20-talet.
På den tiden var märkestagning också en stor del av föreningarnas verksamhet och DIF:s damer var ena hejare på att klara proven. De tog varje säsong ett 30-tal av dessa RF:s märken, som tyvärr så småningom försvann ur cirkulationen. Men eventuella djurgårdsforskare som har intresse kan fortfarande läska sig genom att djupdyka i RF:s märkesarkiv ute i Farsta. Alla de gamla provresultaten finns kvar. Men magrare tider stundade då ”the old girls” Inga Gentzel, Ebba Myrberg och Elsa Kjellstrand övergav tävlandet.
Handbollen kom så småningom att under Anna Svennbergs, senare Dettner, bli en av hörnstenarna i verksamheten. Skidflickorna, både utför och på tvären, lät höra tala om sig och Elsa Pettersson blev den stora stjärnan i orienteringsskogarna, där hon aldrig villade bort sig. Mot slutet av årtiondet samlades djurgårdsdamerna en gång i veckan för att sticka vantar och varma tröjor. Finlands sak var vår.
Hjärngymnastik ersätter fri idrott
Som en anemisk sektion betraktades den en gång så framgångsrika fria idrotten. Det hela blev inte bättre av att urdjurgårdaren Knutte Knopp Westman under decenniet lämnade DIF för att i stället tävla i medeldistanslöpning för MoDo. Trots energiskt arbete lyckades man inom sektionen inte få fram några nya stjärnor, men vi noterar att backhopparen Erik Rylander under hösten 1933 skuttade fina 7 meter i längdhopp.
Sektionen levde i hög grad påhoppet — det fanns nämligen en herre vid namn Kalle Lundberg som umgicks med mumrikar och andra redskap på ett så överdådigt sätt att över 20 DM-tecken inkasserades och det blev även ett SM-tecken i den mycket utövade grenen grenhopp. Det blev för övrigt en stor sensation när Kalle missade sitt 21:a raka DM och förhoppningen att hans långa serie aldrig kommer att överträffas blev sannspådd. Den sortens tävlingar upphörde nämligen!
Kalle Lundberg kom att bli mycket välkänd under vintern 1938—39. TV fanns inte ännu, men frågesport och korsordslösning var föremål för tävlande. Kalle var en av de verkliga allroundfenomenen och han kvalificerade sig till den SM-tävling som Aftonbladet ordnade med magister Gösta Knutsson som ledare. Kalle var en baddare på att kunna svara på allt och mötte i SM-finalen en mångkunnig major från Göteborg, som efter ett par extra ronder fick ge sig för Kalle visade sig vara det verkliga oraklet. Huruvida det någonsin blev någon match mot hans efterföljare Ejnar Haglund förmäler icke historien. Rent andligt tycktes djurgårdarna mot slutet av 30-talet ha varit i den absoluta eliten eftersom schackspelarna Edvard Norberg och Rulle Wåhlin fick många efterföljare och icke obekante AIK:aren Putte Kock erövrade till och med ett SM i bridge som djurgårdare…
TT går DIF till mötes
Flugan på modetibörjan av 30-talet var gångsport. IB-redaktören Torsten Tegnér fick hela Stockholm att gå genom sina entusiastiska artiklar. Även djurgårdarna smittades. 1935 bildades vår gångsektion som bestod av bara en man, men ett lejon. Det var den ståtlige typografen Erland Asplund på Fylgia på Tunnelgatan, där IB trycktes. TT upptäckte Erland bland alla korrektur och formar och fick med honom på Riksmarschen.
Sedan följde en DM-start med en fin bronsplats och en silverplats i SM på 5 km i Borås. Vid SM i Stockholm 1934 knallade Erland överlägset hem 30 km och tog ännu en SM-titel 1935 på 3000 m bangång. Gångsektionen hade stor ekonomisk framgång med sin provbana ute vid Källhagens värdshus. Erland Asplund blev landslagsman och vann 1936 en mycket omskriven seger mot Lettland i Riga, där han besegrade en så välkänd gångare som Dalinsj, lettisk nationalidol och världsrekordhållare. Men sedan Erland dragit sig tillbaka tynade gångintresset bort och 1938 lades sektionen ned.
Organiserade orienterare
Vännerna av orientering börjar väl vid det här laget att oroa sig för att skribenten skall hoppa över orienteringen. Ingalunda. Så uppför man sig inte mot föreningens gullgossar när det gäller organisation och kontakt med överheten inom klubben. Tidigare omnämnde Knutte Knopp var länge en av stöttepelarna, men framförallt skar ”Lidingöfilialen” Harry Ekman, Harald Lourié och Palle Sköld pipor i vassen. Harry och Harald blev för övrigt uttagna till den första internationella orienteringstävling som någonsin förekommit. Den 4 september 1932 fick de båda djurgårdarna representera Sverige utanför Oslo, men i den ovana terrängenblev de bara 11:e respektive 36:e man.
Klubbmatcherna mot Hellas och IFK Falun drog annars störst uppmärksamhet till sig och gladde till en början djurgårdarna, men i den hårdnande konkurrensen mot slutet av årtiondet blev det allt sparsammare med framgångar. Speciellt sedan filialen från Lidingö hoppat av. DIF:s orienterare kunde i alla fall glädja sig åt duon Douglas Olsson—Axel Jonssons uppmärksammade initiativ då de 1937 startade sektionstidningen Mellan Skärmarna, som gavs ut en gång per månad.
Vid 1938 års DM-tävlingar fick man äntligen lite tröst för all möda inom sektionen, främst genom Sixten Öqvists individuella seger. Jag citerar ur verksamhetsberättelsen:
”Sixten Öqvist, otippad av alla, tom djurgårdarna själva, stormade fram genom skogarna i Gnesta-trakten, så att markernas villebråd vettskrämda flydde in i kringliggande landskap och sörmlandsbönderna ängsligt smögo sig in i kamrarna och drogo ned rullgardinerna. Ingen vågade ens titta ’ur stugan… med undran och med skräck’, som Snoilsky en gång så måleriskt skildrade förhållandena vid en tidigare kämpes framfart genom bygderna, ty i jämförelse med Öqvist skulle säkerligen Stenbocks käcke kurir ha tett sig som en snigel med höggradig reumatism.”
Även lagtiteln vanns i DM det här året, men så fanns ju också den säkre Arvid Kjellström och den icke mindre berömde Hasse Broberg att tillgå.
Kobran och bjässen tar fem SM var
Brottningen blev för mig något alldeles speciellt under uppväxtåren i Stockholm. Min farbror och min far (som varit officerskamrat med brottargeneral Einar Råberg i Visby) var otroliga brottningsentusiaster och saknades aldrig på parkett vid de stora tävlingarna i Konserthuset — inte ens de allra minsta klubbtävlingari brandkårens lokaliteter undgick deras närvaro… Det gick så långt att de vid dessa matcher hälsades välkomna ”som vanligt” av brandkårshövdingen Erik Holmberg.
Den lilla baby facade fjäder- och lättviktaren Einar Karlsson blev en av mina allra första idrottsidoler. Denne till synes ofarlige brottare var snabb som en kobra och gjorde de underbaraste parader. Han sopade hem 5 SM-tecken under 30 talet och jag minns hur stolt jag var när Einar fick representera Sverige i Berlin 1936, där han dock drabbades av en skandalös domarinsats. I en match mot Reini från Finland dömdes Einar som förlorare, efter att ha bollat med finnen under de avslutande 10 minuterna. Bland annat slående tre stycken grandiosa livtag. Hade Einar tilldömts segern skulle det inneburit olympiskt guld! Nu fick han nöja sig med bronsmedaljen.
Den godmodige bjässen Georg Nilsson tog också han 5 SM under decenniet. Tungviktaren Nilsson var festlig att se och otroligt populär. Hans möten mot Spårvägens Eddy Andersson var dråpliga bataljer. Osvikligt som amen i kyrkan brukade min käre farbror högljutt ropa: ”Nelson, Eddy” vilket lika osvikligt framkallade högljudda skrattsalvor. Nelson Eddy var nämligen namnet på den tidens filmidol, en sjungande skådespelare som var känd för sina musikfilmer mot Jeanette MacDonald. Djurgården dominerade länge svensk brottning, men fick ökande konkurrens av Brandkåren och Athen och när Einar och Georg mot slutet av decenniet började tröttna på nacksving, lindenor och krysstag verkade det klent med återväxten. Men Lennart Öberg och Arne Tarzan Edman drog snart uppmärksamheten till sig som JM-vinnare och Bengt Winqvist, en av det kommande 40- talets stora började visa upp sitt brottarkunnande i bantamklassen.
Yrke: Reseledare
Låt mig runda av kapitlet med fortsättningen på historien. Som jag tidigare nämnt spelade jag några fotbollsmatcher i Djurgårdens juniorlag på 30 talet. Under senare delen av 40-talet hamnade jag åter i fotbollssektionen, men inte som spelare den här gången, utan som ledare. Jag hade fått internationella kontakter världen runt genom mitt jobb som journalist och utnyttjade dem genom att ordna fotbollsturnéer. Det blev många resor över hela världen: Fyra gånger Fjärran Östern, Central-Amerika, Syd Afrika och Rhodesia (idag Zimbabwe). Vidare var vi det första icke-östlag som gästade Sovjet. Så blev det förstås många matcher i övriga Europa, bland annat i fotbollsländerna England och Italien. Hjärtat klappar fortfarande varmt för Djurgården och fast jag bara har rätt över gatan till Stadion så blir det tyvärr alltför sällan några besök. Mina gamla styrelsekompisar har nämligen fått för sig att jag numera drar otur över laget när jag kommer.
Wolf Lyberg född 1917, död 2012. Spelade fotboll i DIF:s juniorlag i slutet av 30-talet. Journalist på Idrottsbladet och aktiv som ledare, sexspråkig internationell expert och turnéarrangör inom DIF under 1940- och 50-talen. Lyberg var också informationschef på Sveriges Riksidrottsförbund och sekreterare i Sveriges Olympiska Kommitté.
Artikeln är tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991.