Mats Waltin

Mats Waltin

En tekning i egen zon, pucken bakåt till backen. Han tittar upp, skaffar sig blixtsnabbt överblicken, avancerar några skär, tittar, ingen given mottagare. Då gör han den så typiska cirkeln som förvirrar motståndarna. Total kontroll över pucken, lagkamraterna hinner inta nya positioner, snabb blick uppåt; den perfekta passen levereras och en ny anfallsvåg rullar fram. ”Super-Mats, Super-Mats”, skanderar publiken taktfast, inte bara Blue Saints på apberget.

Mats Waltin
Född: 7 oktober 1953

Ishockeyspelare
SM-guld: 2 (1983, 1990)

En minnesbild av Mats Waltin från säsongen 1978/79 på Isstadion. Mats spelade ofta dubbla byten och alla var rörande eniga om att djurgårdsbacken var Sveriges bästa ishockeyspelare.

Men Mats idrottsbana börjar långt, långt tidigare. Med fotboll på en grusplan bredvid hemmet i Farsta. Hästhagspojkarna kallade Mats och hans kamrater sig.

När började han då i Djurgården?

Jag ringer upp Mats en oktobermåndag 1990, dagen efter det att hans klubb Södertälje SK slagit DIF med 6—5. Utan omsvep — och trots glädjen över gårdagskvällens seger — vill han framhålla att han alltid haft hjärtat hos Djurgården, och själv spelat i föreningen från tioårsåldern.

— Brorsan och jag var riktiga fanatiker som hängde med i sportsidorna och från läktarna. Vi kunde allt om våra idoler. Pappa stack åt oss pengar till resan och till inträdet på Hovet. Ståplats kostade väl bara tre kronor. Det var på den tiden Tumba fortfarande var med.

— Jag spelade med Djurgårn fyra säsonger i både ishockey och fotboll. I hockey vann vi ett år S:t Erikscupen kommer jag ihåg. Det var C-pojklaget. Och med B-pojkarna i fotboll gick vi till final mot AIK, men fick stryk på Stadion.

En felbedömning av ishockeyledningen gjorde att Mats lämnade DIF. I stället blev det hockey med legendariska IK Göta och senare Södertälje SK, och fotboll med Brommapojkarna. Som femtonoch sextonåring spelade han för Stockholms lag i TV-pucken. Final båda gångerna. Mats drar sig till minnes att det var efter den smärtsamma förlusten mot Ångermanland andra året som han insåg att snart måste han välja mellan ishockey och fotboll. Ändå var bollunderbarnet tre år senare juniorlandslagsman i båda sporterna… Så här sa han till DN:s Thorwald Olsson 1971.

”Jag har kontaktats av en rad storklubbar i båda sporterna och jag känner mig mycket rådvill. Det ligger närmast till hands att ge allt för fotbollen. Men hockey är ju så jättekul att jag trots allt tvekar.”

Ett år senare hade han fortfarande inte bestämt sig. Två djurgårdare stred nu om jättetalangen: Knivsta Sandberg, fotbollstränare i Brommapojkarna och Tjalle Mild, ishockeytränare i Södertälje SK. Båda två fd landslagsmän i såväl fotboll som ishockey.

Vem skulle dra längsta stråt?

Avgörandet kom vintern 1973 då Mats debuterade i Tre Kronor och därefter slutgiltigt bestämde sig för ishockeyn.

— Jag valde med känslan och jag vet att jag valde rätt, säger han idag utan att darra på mustaschen.

— Inom fotbollen hade man börjat med 4-4-2-taktik. Jag skulle ligga där framme och springa på långbollar. Det blev så enahanda. Hockeyn kändes mycket roligare.

Och Knivsta fick leta efter en ny talang, medan Mats på allvar etablerade sig som ishockeyspelare i Södertälje SK och landslaget.

Säsongen 1978/79 kom Mats Waltin tillbaka till Djurgården. Bengt Broberg hade i slutet av 70-talet värvat ihop ett starkt ishockeylag som förutom Mats innehöll spelare som Anders Kallur och Håkan Eriksson. Super-Mats, som Waltin omedelbart döptes till av fansen, fick hela DIF-gänget att spela drömhockey och nosa på SM-guldet. (Förlust mot MoDo med 2—1 i matcher, Kallur försmädligt justerad inför det avgörande bortamötet.)

Vi som följde hockeylagets matcher på Isstadion när Super-Mats spelade back, minns hans öppnande passningar, hans suveräna förmåga att hålla i pucken det där viktiga extra momentet. En speluppbyggare och rinkens riddare som aldrig spelade ojuste. Otaliga är de rakapparater som den skäggige och mustaschprydde matchvinnaren kunnat lägga på hög hemma i villan.

Nya erfarenheter fick den snart trettioårige Mats säsongen 1981/82 då Leif Boork blev DIF:s tränare. Boork kom från Hammarby och tog med sig en handfull spelare och radikala idéer. Astrologi, överlevnadsläger och Emst-Hugo Järegård som läste poesi i omklädningsrummet. Inte populärt hos alla spelare men Mats var positiv:

— Han hade idén att utveckla oss som människor, berättar Mats. Han tog bort en del skygglappar, vi diskuterade mycket. Om vi utvecklades vid sidan av plan skulle det smitta av sig på självkänslan som spelare. Han fick oss att vakna för kultur som kontrast till hockeyn i vardagen. Vi hade till och med ett mindre bibliotek i omklädningsrummet.

— Boorken införde också en rad nya träningsmoment, kullerbyttor för att förbättra balansen exempelvis. Jag märkte att jag fortfarande kunde utvecklas som hockeyspelare och det var fantastiskt stimulerande.

Leif Boork ledde Mats och det övriga laget mot toppen. Finalseger mot Färjestad 1982/83 efter fem matcher och återigen minns jag hans kringelikrokar i egen zon i den avgörande matchen på Scandinavium. Äntligen fick han det åtrådda SM-tecknet.

Under större delen av 80-talet har Mats spelat professionell ishockey i Lugano och Zug. Varför just Schweiz? Han var för snäll för NHL är det enkla svaret.

Men pengar tjänade han och vann den schweiziska ligan två gånger. I tidningsklipp från den här tiden framtonar en nöjd familjefar i ett milt klimat som umgås med forna DIF-kollegan Lill-Kenta Johansson och dennes familj.

Med två SM-guld, två VM-silver, två OS-brons och fem proffsår utomlands borde väl 36-åringen lagt skridskorna på hyllan 1989. Nöjd och belåten med en lång och framgångsrik karriär. Då ringer Putte Carlsson och frågar: ”Vill du spela för oss i vinter? Vi har lite problem på backsidan!” Vilken otrolig känsla för Mats.

En enda klubb ringer och vill ha honom. Som spelare. Och det är Sveriges bästa hockeylag! Tillsammans med bland andra Lill-Kenta Johansson, som också återvänt till DIF, tar Mats 1990 sitt andra SM-guld. Nitton år efter debuten i landets högsta serie… Leif Boork log nog lite extra uppe i radiohytten.

Mats Waltin har för evigt skrivit in sig i den svenska hockeyhistorien under artistnamnet Super-Mats. Med sina 236 landskamper är han Sveriges meste landslagsback genom tiderna. Bara anfallsspelarna Sven Tumba samt Sura-Pelle Pettersson har spelat fler gånger i landslaget.

Fast frågan kvarstår: vad hade hänt om han satsat lika helhjärtat på fotboll?

Göran Willis, kulturjournalist på Sveriges Television, Kanal 1.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).