1950-1960:
Lillebror Björklund har blivit blårandig
Skribent: Lars-Gunnar Björklund, tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991
Sommaren 1949 låg en av alla tiders största djurgårdare utslagen mitt på AIK:s hemmaarena, Råsunda. Olle Tandberg gick på sitt livs propp mot Jersey Joe Walcott. Den som är filosofiskt lagd kan se en grov symbolik i detta faktum. Men ett av många kännetecken på Djurgårdens IF är att när allt ser som jävligast ut, så tar sig klubben samman med ett ”nej, nu får det vara nog” och sedan börjar marschen mot toppen, gärna genom hagel, åska, skyfall och utifrån kommande otillbörliga kommentarer.
Vi som blev djurgårdare på 40-talet, dels på grund av att DIF var en präktig motpol till det då hatade AIK, dels för att vi verkligen tyckte om klubben, är måna att framhålla att vår kärlek tändes under en lågkonjunktur. Vi är inte så vrånga att vi vill säga att de kamrater som började betala sin medlemsavgift i mitten och slutet på 50-talet och allt framgent var påverkade av klubbens alphöga framgångar, men trots allt…
Min storebrosa Gurkan värvades av Nisse Grahn som materialförvaltare inom handbollen 1950. Och bror kom hem till Tomtebogatan med trunkar fyllda med stinkande tröjor, brallor och strumpor, ofta sammanhållna med venetianskt terpentin, ett trögflytande fludium som användes för att få bättre grepp. När Gurkan släppt greppet om trunkarna och försvunnit ut på äventyr, slet jag åt mig en dyblöt tröja, klädde på mig den, och satt sen framför spegeln och drömde om framtida bedrifter i Djurgårdens IF.
Bordtennisen hade börjat sprida glans över klubben och fotbollen hade utklassat allt motstånd i division II och tagit steget upp i allsvenskan lagom till 50-talets början. Nu började en osannolik framgångsperiod för den fula ankunge som blev en svan. Det var inte bara jag som hittade in i DIF:s tröja, det var större gubbar än så. 50-talet blev de stora segrarnas tid, de stora profilernas, de stora ledarnas. In tågade Knivsta, Tumba, Stoltzan, Benet, Kathinka, Tjalle, Betty, Prinsessan Birgitta och allt vad de hette. Tjejerna, som faktiskt en gång av mulliga mansgrisar varit utestängda från DIF-samvaron, började höra av sig alltmer. Anna Dettner och Aina Ekvall drev på sina underdimensionerade styrkor. Bara 10 procent av föreningens medlemmar var kvinnor vidbörjan av 50- talet. De antika stadgarnas fel: … ”Varje välfrejdad mansperson över 15 år” … Det hängde kvar länge, men bandy- och handbollstjejer blev allt bättre. Elisabeth Thorsson och hennes pingiskompisar fick oss att jubla liksom skidflickorna, de som åkte utför.
Djurgården var under 50-talet en klubb i explosiv expansion. Det var som om alla myrorna i en myrstack vaknat samtidigt, spottat i händerna (eller vad myror nu har för extremiteter) och börjat jobba flerskift. Hammarbybacken byggdes som ett monument över framåtanda. Djurgårdsstenen restes på Skansen med välsignelse av Mats Rehnberg, folklivsveteranen och museiexperten och invigningstal hölls av Nocke Nordenskjöld. Sven Pe Johansson klev in i skidsektionen och såg till att Skansenloppet hölls vid liv och vi småkillarjublade, eftersom det gav oss vår enda chans att få autografer av Mora-Nisse och andra nordbor från rikets utkanter. Och vi arrangerade skidspel som vi till dels fick flytta på grund av snöbrist och vi arrangerade SM i pingis som höll på att bli för långa mästerskap eftersom vi själva bidrog med plockspecialisten Lången Johansson som kunde dväljas vid möbeln i timmar. Och vi brottades och boxades och plockade in SM i nästan allt och vi skänkte Moder Svea våra bästa krafter i parti och minut och vi var fruktansvärt stolta över att vara Djurgårdare. Och det är vi fortfarande. Tills vår Herre börjar kalla på oss. Då skriver vi på för Gnaget: För — som den gamla storyn säger: ”Det är bättre att en gnagare dör än att en djurgårdare gör det.”
Jeppe blev vår Messias
Hasse Jeppson kom till oss i Djurgården 1949 och försvann till italienska Napoli 1951. Han spelade bara 39 allsvenska matcher för Djurgården. Och ändå anses han vara vår mest värdefulla värvning någonsin. Kanske inte för att han sköt, nickade, brottades in 35 mål på dessa matcher, utan för att han kom vid rätt tillfälle för att bli Djurgårdens symbol och vägbrytare in i den nya tiden. Han blev vår Messias. Jeppson gick i spetsen för det gäng som skulle skölja bort alla minnen från många år i östsvenskan mot Värtan, Örtakolonien, Halstahammar. Och försöka få oss att glömma den borttappade poäng mot Billingsfors, som gör Djurgården till en av de tre svenska välgörenhetsklubbar som tappade poäng mot tidernas sämsta allsvenska lag. Det var i mitten av 40-talet.
— Tiden i Djurgården var roligast, sa föremålet självt när vi satt och käkade lunch i Bryssel dagen efter kungabröllopet 1976. — Innan djurgårdstiden var jag för ung och grön, efter blev allt så allvarligt. Mycket pengar var inblandade och fotbollen i Italien är ju religion. Tänk vad mycket jag hann med under mina djurgårdsår! VM-brons i Rio 1950, ligaspel för Charlton i London, resor, tolv landskamper, succé i matchen mot utlandsproffsen, seger mot England — och jag hann ändå spela bra tennis.
Lejonet från Postgirot
Sant, så sant. Men Jeppe blir ändå inte vår största idrottsprofil. Inte ens vår största fotbollsprofil. Ett lejon från Postgirot får alla röster för det epitetet. Lejonet (härvid avses förstås stjärnbilden eftersom personen kroppsligt sett knappast kan anses ha lejonets former, däremot dess mod) kom från division VI och klubben Knivsta IK. Gösta Sandberg var namnet på ynglingen som upptäcktes under några korpfotboll-matcher av Djurgårdens B-lagsledare Tore Jansson, välsignad vare den synske mannen i all framtid. Knivsta Sandberg debuterade i A-laget 1951, blott 19 år gammal i Svenska cupen och fick faktiskt vara med om triumfen mot proffslandslaget med 3—1 och höstsegern mot Malmö med 6—2.
Gösta Knivsta Sandberg är alla tiders störste djurgårdare. Inte bara för hans stora bedrifter på idrottens vädjobanor. Den fyrkantige keruben har fyra SM i fotboll, 52 landskamper, OS-brons 1952, sex SM-titlar i ishockey, fem säsonger i bandyns allsvenska, tränarskap, lagledarskap. Men, som sagt, det är inte bara bedrifterna det gäller. Det här är en positiv kille, som aldrig ger upp, aldrig gnäller, står pall i alla väder och är — Mr Djurgården.
En gång när jag spelade i Norra Latins skollag kunde man i Svenska Dagbladet läsa dagen efter: ”Den lille bastante vänsterinnern påminde för övrigt inte så litet om ’Knivsta’ Sandberg i kroppsbyggnad.” Herregud, vad stolt man blev och alla staketspjälkor i plugget fick hålla truten.
Nya Djurgården höll sig lätt kvar i allsvenskan efter comebacken 1949/50 fast det är så här i efterskott omöjligt att begripa när killarna lirade sina hemmamatcher. Mellan åren 1948 och -50 spelade DIF 29 matcher i fyra världsdelar, vann 25 och förlorade bara två: mot turkiska Besiktas, 1—3, och engelska Liverpool, 2—3. Bakom alla fina turnéer som var obegripligt jobbiga i propellerflygets tid stod Wolf Lyberg, klubbens störste fixare genom tiderna. Ett känt och aktat namn världen över, inte minst bland olympiska koryféer, så stora att vi konsumenter måste stå upp i givakt när vi ser deras bild i blaskan.
Två herrar som hatar känslopjunk
8—6—7—3—6 låter som en V5-rad, men är DIF:s placeringar åren efter återkomsten till allsvenskan, och sedan hände det 1954/55! Djurgården hade gjort sig av med den piprökande tränaren Mr Dai Astley och trimmat in en fullkomligt osannolik kombination, en duo. Tränare var Frank Soo, en korsning av en engelska och en Hongkongkines. Lagledare var Anders Bernmar, född Andersson i Nödinge, och tidigare halvbrutal A-lagsspelare i DIF. Dessa båda herrar hatade varje form av känslopjunk. Deras största njutning var sannolikt en barfotapromenad på glödande kol efter en avrivning i isvaken och en väl använd natt med tagelskjortan på. De skapade det splitter nya begreppet Järnkaminerna. Parentetiskt kan jag bara nämna att en ovanligt naiv gympalärare i min skola lånade in de här båda domptörerna för att göra oss bättre ifotboll. Efter första träningen orkade ingen gå till plugget på tre dar och Norrköping behövde inte anstränga sig för att slå ut oss i Kronprinsens.
Alltnog lärde Soo/Bernmar sina killar att fysisk styrka och kroppslig hårdhet var nödvändiga ingredienser för att palla spela fotboll i 90 minuter. Med framgång. De gjorde DIF till ett lag som inte kunde besegras. Sexton matcher i rad utan nederlag fick vi uppleva. Från 30 maj 1954, då Malmö besegrades med 4—1 till den 8 maj 1955, då Hälsingborg dök upp på Råsunda och förvirrade begreppen för serieledarna. Det blev för övrigt vänsterbacken Mysing Petterssons sista match i Djurgården. HIF vann nämligen med 6—0 och Frank Soo som inte led av något känslopjunk ansåg att felet var Mysings. (Anders Bernmar skulle säkert delat Soos åsikt om han varit kvar i DIF. Men han hade vid den härtiden slagit ner sina bopålar i Göteborg).
Djurgårdens säkra guld började bli osäkert. Urdjurgårdaren Arne Larson flyttade till Holmsund efter hösten (12 matcher) och ersattes av Tisteln från Rosenön, Rune Othberg. Hans Tjalle Mild gick sönder och lika illa gick det för skytteligans ledare Jompa Eriksson, som stannade på 19 mål, slagen av Kurre Hamrin från AIK med fyra mål. 19 mål förresten! Det behövdes på 1980-talet ett helt lag, en hel säsong för det.
Men saken ordnade sig och Farsan Sandberg, Sigge Bergh, Kalle Liliequist, Gunnar Lundqvist och andra ledare kunde gotta sig åt guldet. Bra grabbar ska bra ledare ha, förresten. I näst sista omgången blev guldet klart. Bland alla sargade och bandagerade kollin som befolkade Stadion hittade man en fräsch och oskadad örebrostudent vid namn Bo Finnhammar som klev in och gjorde båda målen mot GAIS. Naturligtvis höll vår keeper Arne Arvidsson nollan. Han släppte bara in 27 mål på hela säsongen. Det var ett bra Djurgår’n. Arvid längst bak hade Mysing, Åke Olsson, Rune Othberg, Cacka Andersson och Sigge Parling framför sig och längst fram i en ortodox femmannakedja fanns snabbe Sump-Hugo, Bernt Andersson och kanonen Knivsta som yttrar, Jompa som slängig spjutspets och Birre Eklund och Hasse Tvilling som inrar. Lagkapten var Karl-Erik Cacka Andersson, som fick hämta guldpokalen. Han var en av de sex guldmedaljörer som skulle vara borta nästa gång det begav sig. För övrigt är Cacka en av de kämpar som gjort otroligt mycket för DIF utan att göra något större väsen av sig och utan att vara publicitetsmässigt ”intressant”. Men huvudsaken är väl att alla blåränder vet vad Cacka har gjort.
96 000 DIF-ögon får en glimt av helvetet
Det som hände hösten 1959 var ju egentligen ganska löjligt, men raffinerat sett ur spänningssynpunkt. Djurgården hade en fin årgång och förlorade blott en enda match på hela spelåret. Vid tre poängs ledning före Blåvitt skulle de våra åka upp till Sandviken och sätta in dödsstöten. Naturligtvis fick vi stryk med 2—1 och så småningom visade serietabellen upp en rysare inför sista omgången. DIF ledde med 31 poäng, IFK Göteborg har 30 och Norrköping 29. Och final mellan DIF och IFK Göteborg på Råsunda. På våren hade de våra slagit blåvitt borta med 2—0, en av få vårsegrar i en period av poängslukande remier.
Inför 48894 betalande åskådare sprang våra blivande hjältar ut på planen, ett lag som sannolikt är vårt bästa någonsin. Landslagsmålvakten Arvidsson sista utpost. Stig Gustafsson, Hasse Mild och Lasse Broström som försvarsmur. Lill-Lappen Hellström och Sigge Sluring Parling ytterhalvor av internationell klass. Sigge för övrigt redan VM-silvermedaljör och hyllad av konungen med medalj året innan. Tumba och Knivsta spelade yttrar utanför innertrion Hasse Karlsson, Jompa Eriksson och Birre Eklund. Vilket gäng! Det var Birre, den passningssäkre innern från Spånga, landslagsman den gången Djurgården hade nästan hela landslaget mot Finland, som sköt 1—0 på straff sedan han själv blivit fälld. Norrköping drog på mot Malmö, ledde med 4—0, så om det blev förlust skulle vi bara sluta som trea. Det såg kärvt ut. Blåvitt kvitterade och när domaren drog in luft i lungorna rann göteborgslegenden Bebben Johansson igenom och kom ensam mot Arvidsson. 96000 djurgårdsögon hann se det innersta av det glödheta helvetet innan Bebben hade vänligheten att sparka mer i gräset än på bollen.
Det blev guld igen trots en jobbig säsong. Målskyttet var klent, tränaren Lajos Szenrödi fick kicken under pågående säsong, Tumba var en källa till ständig oro genom alla sina oregelbundna aktiviteter. Men han var bra också i fotboll. 1956 fick han chansen som landslagscenter mot Norge. Det blev stryk med 3—1 i Oslo och Tumba gavs inte en lugn stund av den norske valfångaren Torbjörn Svendsen. Tumba döptes till Norgehjälpen, men gavs av UK aldrig mer någon chans att hjälpa andra nationer. Allra jobbigast säsongen -59 var att värvningarna slog slint. Tre värmländska musketörer bodde på hotell Krillan och gjorde i stort sett inget mer. Jan och Leif Aronsson och ishockeyfantomen Nisse Nilsson blev inga förstärkningar. Eftersom Djurgården innan sitt andra 50-talsguld radat upp två tredjeplatser så förmodades -59 års guld leda till -60 års guld, och så vidare… Men vad som hände är så ruskigt att jag gläder mig åt att kunna lämna över den historien till 60-tals-skildrare Engstrand.
Folkhjälten från Viggbyholm
”Han kom som en vind, vad bryr sig en vind om förbud…”, skaldade Hjalmar Gullberg. Han kunde tänkt på Sven-Olof Gunnar Johansson från Viggbyholm. Denne yngling, gemenligen Tumba kallad, ställde nämligen inte till med korsdrag blott i Djurgården utan i hela nationen. Han skrinnade in i folkets medvetande 1951, 20 år gammal och kommer att leva kvar som en relik i folktron så länge landet består.
Förbud, tråkiga regler var till för att raseras, dödskallar skulle tvingas att garva, jantelagen upphävas och det långsamma tempot i detta land förbytas till hysterisk aktivitet. I denna moderna folkopera uppträde kurtiserade prinsessor, bepussade kungar, hockeylirande kronprinsar, stora, långsamma backar, kortkalsongfabrikörer, hjälmtillverkare, pokerlirare, vattenskidskoleelever, radioprogramproducenter, UK-gubbar i fotboll, golfproffs, byggfirmor, jättefarliga ”björnar”, gråtande bankdirektör. Och mitt upp i alltihopa, jag höll på att säga en enda förnuftig människa, en stabilisator i form av hustrun Mona. Hon älskar egendomligt nog fortfarande sin Nenne och alla vi andra älskar vår Johan som vi kallar honom sedan han snöt oss på det fina smeknamnet Tumba och förvandlade det till efternamn. Inte kan man kalla en djurgårdare vid hans rätta namn.
Nu ska det här kapitlet inte arta sig till en monoton lovsång över den mest osannolika människa en klubb någonsin förfogat över, ty det är trots allt så som Lasse Björn och Rolle Stoltz alltid framhållit: — En Tumba går väl an. Men fem Tumba skulle vara undergången inte bara för ett lag utan för hela nationen. Har jag varit för orättvis i beskrivningen av Tumba? I så fall har ni missförstått mig. För mig är han en av seklets svenskar alla kategorier. Trots att han som ende svensk är trefaldig världsmästare i ishockey så fick han inte vara med om Djurgårdens första SM-guld i modern tid, 1950. När Tumba kom in i bilden var manégen så att säga redan krattad. Jag delar broder Grives funderingar i 40-talskapitlet om storheten i det lag som fick segervinden att fladdra i djurgårdsfanan.
Och störst av alla var den mörkhyade, artige, vänlige herrekiperingsexpediten och — modellen Gösta Johansson, Lill-Lulle. Med sina tre mål mot Mora 1950 lade han grunden till den 7—2-seger som skulle bli det officiella tecknet på att en ny epok inträtt. Redan i semifinalen hade DIF ordnat vaktombyte i hockeytoppen. 40-talets dominanter, Bajen, Stångkorvarna från Södermannagatan slogs ut med 3—1.
Världen är full av målvaktsklubbor
Finalen blev en stenhård duell inom min egen trettonåriga pojksjäl. Storebror Gurkan hade blivit polare med Moras målis, Stickan Johansson, som i sin tur hade donerat en målvaktsklubba till mig och låtit mig testa målvaktsskydden. Det var en plusvariant som hotade min djurgårdskärlek i finalen. Jag fick fråga Gurkan. — Ingentvekan, sa Gurkan. Världen är full av målvaktsklubbor. Däremot finns det bara en klubb som Djurgårn.
Så naturligtvis höll jag på Djurgårn på ett fullsmockat Östermalm (jojomensan den där griniga sandplanen där vårt C-lag i fotboll spelar) utan konstis, men med hockeytemperatur på isen och hockeyfeber på läktarna. Polis-Johan stod i mål, Stelius och Cacka lirade backar med nyvordne nittonåringen, montören Lasse Björn som avbytare när han inte satt i syndabåset. Och där framme öste de in mål, Lill-Lulle, Bingen, Tvillingarna Andersson — som sedermera likt Tumba snöt oss på lämpliga smeknamn och skrev Tvilling på dörrskylten — Lill-Nippe, Rappan Carlsson och Bertz Zetterberg. Det var ett kanongäng, men bättre skulle det bli.
Lev inte som jag lever — utan som jag lär
Djurgårdens hockey hade några år uppbokade för framtidsplaneringstrategi och inte förrän 1954 ansåg Grynas och kompani det var dags att slå till. Arne Grunander, Grynas, är naturligtvis en av Sveriges största idrottsledare någonsin. Han ledde sitt djurgårdsjobb, dels från sitt ordinarie lagvrängarknäck på Riddarholmen, dels från Säcken, det vill säga krogen W6 i Gamla Klara. Det var Grynas som skapade Djurgårdens guldhockey, det var Grynas som gav killarna rådet: ”Lev inte som jag lever, utan lev som jag lär!”
Det var Grynas som satt i hotellobbys halva nätterna för att kolla att alla kom hem i tid — och inte gick ut igen! — Men han hade dålig koll på nödutgångarna, meddelar dåtidens största nattfrigångare, firma Björn & Stoltz. Grynas grundade också Ahearne Cup, en internationell turnering som gav alla familjefäder chansen att rymma från juldagarnas släktträffar. Cupen kallades efter internationella ishockeyförbundets ordförande Bunny Ahearne, en engelsk resebyrådirektör, som jobbade under mottot: ”Allt är gott som kan gynna mig och min verksamhet.” Tyckte vi i pressen.
Djurgården knäckte Gävlegodisarna
Grynas hade 1954 nästan samma gäng som fyra år tidigare hade vunnit SM, men med den stora skillnaden att DIF under mellanperioden skaffat sig än större respekt genom att producera fem världsmästare. Dessa hjältar från Zurich 1953 voro: Tumba, Tvillingarna Stig och Hasse, Lasse Björn och Lill-Lulle. 1954 års SM var en dubbelfinal. Första matchen på Östermalm vann vi med 5—1 inför sju och ett halvt tusen åskådare och i den andra matchen mot Gävle Godtemplare i Gevaliastan avstod vi från en poäng för att gynna nykterhetstanken. Med bitar som Lasse Björn och Cacka Andersson i laget hände det väl understundom att Djurgården fick spela i numerärt underläge. Men vad gjorde det! Bröderna Hans och Stig Tvilling är Sveriges mest överlägsna fisklirare genom alla tider. Det var i det närmaste omöjligt att ta pucken från de kringsnirklande enäggstvillingarna som gick till 50 procent på telepati och 50 procent på teknik. Man kom faktiskt på sig att sitta och önska en utvisning för de kristna.
DIF introduceras för Hovet
1955 kom en ny SM-titel, men för mig personligen känns den nästan litet tragisk. Jag har ett fack i hjärtat för de hejiga söderbröderna från Bajen och deras mentalitet att ta livet med en klackspark och översätta denna filosofi till allt vad de gör inom idrotten. Nu var det första nya Hovet, som visade sig vara ett blåshål och ett köldcentrum så tufft att till och med pingvinerna fick slå åkarbrasor. Djurgården körde över Bajen med 6—3 i första matchen och än värre blev det. 11—2 i andra matchen står fortfarande som finalrekord, avdelning målkalas, men siffrorna spelar egentligen ingen roll. Det värsta var att Hammarby IF, åtta gånger svenska mästare, egentligen aldrig hämtade sig efter den dubbelknocken och har sedan dess inte varit i närheten av en SM-final. Förutom hela det gamla gardet var Balja Berglund, reservkeeper och landets meste reserv, bänknötaren Stig Sjöstam med.
Så blev det några års uppehåll i titelfloden igen. Södertälje vann 1956, och 1957 efter 35 år för Rakel fick äntligen landsorten sin första titel, då mycket starka Gävle Godtemplare tog revansch på oss för 1954 års nederlag. Det går inte att tala om DIF:s ishockey utan att nämna tränare Arne Strömberg och ledare Pelle Bergström. Nu är det gjort. Och då bör alla veta att detta rara gamla, strävsamma par också var hjärnorna bakom Tre Kronor i många år. Jag sätter in den parentesen just nu, men den skulle kunnat stå varsomhelst.
Ratad av Hammarby, älskad av ett folk
1958 hade vi bara tre nyblivna världsmästare i laget som vann SM. Tumba och Lasse Björn tog sina andra VM-tecken i Moskva 1957 och en tunnhårig yngling från Atlas Diesel (Copco) fick vara med och sjunga ”Helan går…”, Rolle Stoltz. Det var nämligen så i Moskva att när Tre Kronor vunnit sitt VM skulle nationalsånger exekveras. Men segerrusiga svenskar hade inte uppfattat att ”Du gamla” var på gång, så de beslöt att sjunga själva. Naturligtvis kunde den här förvirrade skocken bara en enda svensk låt, nämligen ”Helan går”. Och den sjöng de med svetthesa röster alltmedan tusentals ryssar stod upp och blottade sina huvuden inför det de trodde var den svenska nationalsången. Och nåt ligger det väl i det.
Roland Stoltz hade kommit till oss för att bli en eternell i Tumbaklassen. Först som ”världens långsammaste back” och banketternas okrönte snackmästare, för att sedan — så småningom — bli bisittare i TV:s nya radarpar Stoltz/Björklund. Om Rolle skulle jag kunna skriva kilometervis. Fast det får bli en annan gång. Han var ingen höjdare när han kom — Hammarby hade tackat nej — men Torsten Flygelholm, ledare i Atlas Diesel, visste att Rolle skulle bli världsstjärna och DIF-ledarna trodde honom. Kan ni tänka er Rolle i AIK-tröja… — Nej, jag hade på mig en vid nå’t tillfälle, men jag fick ju desinficera mig sen, påpekar föremålet. Som gjorde en mer landskamp än polaren Lasse Björn, 218 stycken. — Det e de som reknas. E man bara bättre än Lasse e man bättre än alla andra. För Lasse e bäst. Så vokalt smeker han sin gamle polare på kinden. Den polare som han tyvärr råkade slå ut varenda framtand på i en match mot Italien i VM 1959. Lasse letade sig vid ett tillfälle ner i Rolles försvarshörn. Rolle trodde det var en spaghettikille på gång, slog upp lite vårdslöst med klubban och slog ut nötterna på Lasse. — Vad fan hade du där att göra! lär coachen Ed Reigle ha rutit åt en bittert klagande Lasse.
Alltnog företedde 1958 års svenska mästare stora likheter med klubbens framgångsrika fotbollslag. Där fanns förutom Tvillingarna och Sven Tumba också nyförvärvet Gösta Knivsta Sandberg, Åke Rya Rydberg och kraftkornet Hans Tjalle Mild från Karlbergs BK. Ove Malmberg, Benke Bornström, Arne Boman, Roffe Berggren och Kalle Lilja d ä tog sina första SM på Skellefteås och Södertäljes bekostnad. Mål-Yngve Johansson, började bli till åren och fick konkurrens bakifrån, men än skulle Yngve hålla i minst fem år till.
Alltså var han med också 1959, då Djurgår’n bara behövde lira oavgjort uppe i Leksand för att klara hem titeln. Eftersom Leksand kunde bli mästare genom vinst så ansåg 11870 masar det vara värt att uppleva matchen. Upptakten till en unik grej fick de vara med om utan att veta om det. Inte det att DIF vann med 3—1, det hörde liksom till. De fick se Tumba, Tjalle och Knivsta bli svenska mästare. Inte heller det unikt. Men samma år blev samma trio också svenska mästare i fotboll. Och det är ganska unikt. Ledarna Lasse Nordvall, Jonne Candelius och Lasse Lindgren fanns med, förutom vanliga starka kort på den sidan, och de styrde in DIF i ledarposition på 60-talet.
Oroligast för framtiden var tecknaren Beverloo. Det var han redan 1957 när Djurgården somnade till och släppte 4—2 till 4—5 mot Grums av alla lag! Slut på stockholmsdominansen trodde Beverloo. Jovisst, ja. Djurgårdshockeyns 50-tal gav oss fem SM- titlar. Och fler skulle det ju bli. Storhetstiden i ishockey kan bäst beskrivas i statistik på följande sätt. Under de tio säsongerna från 1953/54 till och med 62/63 spelade Djurgården 128 seriematcher. Av dessa vanns 115 matcher, fem slutade oavgjorda och endast åtta matcher förlorades! Det är en fullkomligt vansinnig statistik, men om man lyfter på siffrorna och tittar på personerna bakom så förstår man bättre. Med de kämparna kunde det inte ha gått på annat sätt!
Att slå sig till 100 000 bagis i överskott
De aktiva till trots så var det väl ändå den driftige ledaren Sven Holmberg som kom att sätta prägel på 50-taletför DIF:s pugilistsektion. Rubrikmässigt stor var hans present till klubbens 60-årsdag 1951. Det var då han tillsammans med Narva och AIF sydde ihop den så kallade ryssgalan. 1951 var inte begreppet glasnost bekant och det tog månader av pappersexercis och väntande på Sovjetambassaden för att för första gången på 20 år frigöra en rysk trupp till ett Sverigebesök. Ryssarna kom, sågs av den fullsatta Kungliga Hallen och segrade! Bara blivande OS- bronsmedaljören Stig Sjölin (slagen i Helsingfors -52 av Floyd Patterson) vann sin match. Men vad gjorde det! Fattiga boxningssektionen drog in 100000 bagis i rent överskott. Överstyrelsen genom Gunnar Rinman fick låna 60 000 av boxarna för att klara klubbens totala ekonomiska balans.
Apropå Narva var denna klubbs boxare Jerka Ågren sig själv ovetande en välgörare av DIF:s boxning, utan medlemskort. När han vann sitt OS-brons i Berlin 1936 blev han idol för en liten vante i Norrköping. Vanten, som hette Bertil Ahlin, lät morsan sy boxhandskar och pucklade på kompisarna ute i trädgårn. Via klubben Akilles kom Benet, för så blev han känd och historisk, till Djurgården 1949. Då hade han redan fyra SM. Samt naturligtvis finalplatsen i EM i Dublin 1947. Benet vann sin semifinal med bruten tumme och fick tyvärr lämna walk-over i finalen. I OS 1948 poängförlorade han mot en peruan med 2—1 och 1952 var han skadad. Benet vann två SM i fjäder och en i lättvikt för DIF och hann med 37 landskamper. — Nån knockoutboxare var jag inte. Däremot en rätt hygglig tekniker och förmodligen den som sprungit baklänges mest i boxningens historia, beskriver föremålet sig själv. Väl blygsamt tycker de experter som i Benet sett en av rikets bättre stilboxare. Inte en enda gång blev han nedslagen och inte en enda gång på tio år förlorade han mot en svensk. 1954 gick han sina fyra sista matcher, vann alla och kunde bruka insidan av huvudet till studier på en aftonskola. Sedan blev han ordförande i sektionen i fem år samtidigt som han jobbade på OK. Det var dit brorsan ledde mig så att jag fick betyga Benet min ungdomliga aktning och få hans autograf. Han hade bra stil där också.
Tre år äldre än Benet var bantamviktaren Roy Svedberg. Roy byggde sin boxning på en osedvanlig snabbhet och liksom Benet på stilboxning. Det gav resultat. Snabbheten var måhända en kompensation för Roys handikapp. Han var nämligen dövstum. — Lite kunde han snacka när han blev arg, sa Benet som var ständig res- och rumskompis med Roy. Roy kom ursprungligen från Trollhättan (som ju också levererade Skofteby-Bengtsson till eliten) och tog trippel-SM varav två för Djurgården. Lättviktaren Roger Höglund och Nils Olsson i lätt mellanvikt blev 1958 Djurgårdens sista svenska mästare på 50-talet.
Tortyrkammaren i Sibirien
Döbelnsgatan 97. En lokal inpyrd av svett, grusade förhoppningar och för allt i världen även infriade drömmar. Brottarnas tortyrkammare. Där lärde jag känna Edvin Vesterby hösten -59 och våren -60. Då hade han ett decennium bakom sig som djurgårdsbrottningens affischpelare. Nu stod OS i Rom för dörren och Edvin blev min läromästare. Nej, jag var inte OS-kandidat i brottning. Jag skulle referera OS. Och jag lärde känna Edvin som en utmärkt lärare. Ambitiös, kunnig, listig, målmedveten och med en stålglimt i ögonen om man tog det för lugnt. Det fick jag inte göra. Min kragstorlek ökade med fyra nummer efter alla låga bryggor. Edvin visste.
Han är född i Estland, men kom till Sverige som 16-åring. Sen blev det Djurgår’n. Och ganska snart stod han som svensk juniormästare. Året var 1949. Edvin hade folk som höll i piskan. Lennart Öberg var en. Han är en av de största djurgårdarna genom alla tider. Som brottare och som ledare. Som kompis. Edvin var efterlängtad. Det hade varit glest med framgångarna allt för länge. Trots det låg Djurgårdens brottning bland toppklubbarna i Sverige om man ser till erövrade svenska mästerskap. Men Edvin blev vår Mr Brottning. När han drog sig tillbaka på 60-talets slut dignade medaljskörden av tecken. I fem VM-starter och fyra OS-starter kom han bara vid två tillfällen utanför poängplats. Han blev svensk mästare individuellt vid 14 tillfällen och i lag vid två, rev åt sig silvermedaljer, var säker kugge i Stockholms fyrstadslag och landslagsman otaliga gånger. Han var tvåstilsbrottare. Bättre i den fria stilen, där hans snabbhet och benstyrka kom mer till sin rätt. Offensiv, men inte dumdristig. Kunde brottas defensivt och gräva fram poäng på sina parader.
Medaljer i Melbourne
Den resultatmässiga höjdpunkten i Edvins karriär kom i OS i Melbourne 1956. Men sättet han tog sitt OS-silver på har gång på gång tagits fram som exempel på hur egendomligt de dåvarande brottningsreglerna var beskaffade. Inget ovanligt i nutid heller, förresten. FILA, det internationella brottningsförbundet, kan inte berömmas för någon större klarsyn på avdelningen regler och ofta, alltför ofta, ändras reglerna.
Edvin hade förlorat sin första match motbulgaren Stoikov med 2—1, men vann sedan resten fram till avslutningsmatchen mot ryssen Vyrupajev. Denne hade i sin tur förlorat på poäng motrumänen Horvath. Edvin hade slagit Horvath på poäng. Situationen var nu att Edvin skulle ta guld om han slog ryssen. Förlorade han på poäng skulle rumänen vinna före ryssen och Edvin skulle få brons. Men om Edvin förlorade på fall skulle han ta silver! När det var 30 sekunder kvar av matchen låg Edvin under på poäng och hade i det läget bara brons. Rikstränaren Preven Svedberg, själv olympisk guldmedaljör röt då: — Lägg dig på rygg, Edvin! Naturligtvis lydde Edvin rådet, besegrades på fall och fick en medalj av högre valör. Snacka om konstiga regler! Summan av kardemumman vari alla fall att Edvin blev bättre placerad än Horvath som han tidigare slagit, så all rättvisa skipades hur som helst.
I hallen intill tog en annan djurgårdare olympisk silvermedalj. Fast då visste han säkert inte vad Djurgården var. Han var ungrare och vann silver i värja. Hans namn var Bela Rerrich och han skulle efter sitt avhopp, som för övrigt skedde under olympiaden, bli en av Djurgårdens största ledare någonsin och arkitekten bakom 70-talets lysande djurgårdsprestationer i d’Artagnans sport. Och Edvin, han åkte hem och kastade folk i mattan i nästan ett decennium till. På tal om ungrare, förresten. Antal Lazslo kom till oss på 50-talet och blev svensk mästare i welter, fristil 1959 med sin oerhörda styrka och snabbhet. Antal, som efter idrottskarriären etablerade sig i korvförsäljningsbranschen, hade det svårt med vikten redan som aktiv. Vid ett tillfälle var han tvungen att banta sju kilo ner till welter för att få möta Finspångs representant i serien. Antal låstes in i bastun på översta laven och hämtades ut några timmar senare och leddes magerlagd och urvattnad till invägningen, där det konstaterades att Finspång lämnade walk-over i welter. Grattis!
Gurkans gage — 50 spänn säsongen
Handbollen vilade, för att inte säga sov, på sina lagrar vid 50-talets inträde. Lagrarna var förvisso inte bjärta i färgerna, men en uddamålsförlust mot Västerås IK i 1938 års SM- final och två säsonger i högsta serien med tvångsnedflyttning på 40-talet var värt en runristning. Nu bar det utför med god fart och en division II-plats vid decenniets början byttes mot en plats i ”eliten”, vilket dessvärre är liktydigt med division IV. Och sedan blev det upp och ner under hela 50-talet mellan eliten och trean innan 50-talets pojk- och juniorkull var mogen att blanda in klubben i toppstrider i division II med doft av allsvenskan i näsborrarna. Men då hade det blivit 60-tal. Det gamla gardet med Sven Larsson, Ludde Karlsson, Ekan Rosén, Slum Olofsson och allt vad de hette fick bara i små portioner lämna plats åt juniorerna. Av vilka det 1951 fanns nio stycken i klubben. Knappt till ett fullt lag alltså. Över mängden höjde sig Stickan Pettersson, sedermera tre gånger placerad på poängplats i olympiska spel. I höjdhopp.
Manager Lennart Gurkan Björklund och tränare Ivar Tomten Hansson knegade i det tysta och inom två år hade juniorsektionen vuxit till cirka 150 man, rekryterade företrädesvis från Norra Latin och Kungsholmens läroverk och tassemarkerna längst upp i Vasastan. Det gick till så att Gurkan använde lillebror(skriftställaren) som agn och bete i skolor och på sommarläger. Så blev det nytt folk i sektionen. Och tur var det, eftersom överstyrelsen med Kalle Liliequist i spetsen ytterst gärna ville lägga ned handbollen som bara kostade pengar. Inom parentes kan nämnas att min bror Gurkan fick 50 spänn per säsong för att frakta trunkar med blöta tröjor runt stadens sporthallar. Trunkarna fick han hålla med själv.
Nåväl. När A-lagsmanager Gillis Florsjö så småningom började peta in juniorerna — som då slogs med Lunden, Hele, AIK och Silwing om herraväldet i stan, så började pilen visa uppåt igen. In kom långe Hasse Thor (2,02), linjespringare Tobbe Carlsson, vänsterskytten Fritte Lange, snabbe Kajan Boman och kanonskytten Lasse Pilo Haglund, som sedermera skulle bli stor grabb i diskus och flerfaldig olympier. Och fotbollssektionenbidrog med folk som ville hålla igång på vintrarna, det vill säga, de som inte platsade i hockeylaget. Ronney Pettersson, målvaktsbjässen var en, Bosse Finnhammar en annan, Sivert Sandberg en tredje och landslagsbacken Janne Carlsson var en fjärde. Knivsta var på gång, men hann aldrig in i gänget. Då hade vi förmodligen gått raka spåret till allsvenskan. 50-talisternas småmynt i form av serie- och cupsegrar som pojkar och juniorer kom inte att växlas i hårdvaluta förrän på 60-talet, men herregud, vi var ju fortfarande unga då också. Sedan är det en annan femma att ungdomsverksamheten stagnerade när Gurkan la av och det innebar att 50-talisterna i några fall släpade med ända in på 80-talet. Och då bar det utför igen. Köttets seger över anden. Beträffande min egen ringhet på handbollsbanan så ryktades det vid ett tillfälle att jag hade häng på en plats i juniorlandslaget. Samma källa uppgav dock att platsen gick till en annan yngling, enär man inte hade brallor i min storlek. Tro inte att mobbing och trakasserier är en modern företeelse!
Förbryllande idrottslig tabellakrobatik
Bowlarna inledde sitt 50-tal med en idrottslig tabellakrobatik som är helt förbryllande. Först dominerar Djurgården SM för tvåmannalag och vinner dubbelt. Veteranen Fritte Sund, född 1898 och med meriter sedan sent 20-tal dunkar in 876 och hans polare, förre cyklisten och pingisliraren Kjell Anjou — 21 år yngre — vinner före klubbens andralag. Sedan händer det underbara att Djurgården vinner allsvenskan under inledningen av jubileumsåret. Alla drar sitt strå till stacken detta märkliga år. Söderhof ledde serien, men Djurgården kunde gå förbi om man klappade till arvfienden Gnaget. Och tänk det gjorde man! Fritte Sund gick i spetsen och slog in åtta raka strikes, gnagarna bleknade och spred sina klot runt lokalen, fjärran från de käglor som säkra blåränder hittade fram till. Segermarginalen blev faktiskt 230 pinnar. Efter det vann vi finalen mot Örgryte med 152 pinnar. Härligt. Men sedan: Vad händer? Jo, ny serie och betalt för gammal ost. Vi har plötsligt fastnat med fingrarna i grepphålen. Kloten går snett och vint, men vi har ändå en chans att få stanna i allsvenskan, om vi blott som vanligt slår AIK. Närå. Stryk och bye- bye. På lång tid, alltförlång tid. Vi fick istället glädja oss åt sådana saker som att profilen Greven Andersson tog hem lilla DM 1952. Det var hans andra DM. Det första tog han med fotbollslaget 1927. Och fotbollsliraren Ewan Pettersson kom tillbaka och slog svenska rekord.
Bollsport för genomresande
Bollar som gick snett och vint kunde man hitta inom vår bandysektion under 50-talet. Sju SM-finaler och två guld när seklet var ungt skulle följas upp av nya himlastormande framgångar. Till den delen kom och gick stora delar av svenska bandyeliten och kände på våra klubbor under 50-talet. Företrädesvis värvade Curre Söderberg och det övriga bandyfolket personer som hade vägarna förbi Stockholm i studiesyfte. Det var litet för tidigt i världen för de stora övergångssummorna även i bandy. Kom sig alltså att blivande advokaten Bengt Gullesjö pluggade juridik i stan och sköt en massa mål åt oss, liksom blivande läraren från Askersund, Svante Eriksson och hans långe kompis Karl-Erik Södergren. Och så fanns Knivsta med förstås. Under hela 24 säsonger. Och grabben blev till råga på allt klassisk genom att bli landslagsman i tre sporter. Fotboll och ishockey städade han undan på 50-talet, i bandy fick han vänta till 1962, då han fick tre chanser, två mot Finland och en mot Norge. Gjorde givetvis mål i första matchen. Direkt.
Men Djurgården fick han inget lyft på under 50-talet. Den lovande inledningen med DM-finalseger över Bajen 1951 var löften som inte infriades. Laget pendlade mellan topp och botten i tvåan, var vid flera tillfällen ytterst nära att gå upp, men var också nere i trean. Med fotbollskillar i spetsen försökte man och just när killarna började tröttna och tänkte varva ner, så slog det till. Men då var det 60-tal. Och äntligen allsvenskan.
Färgstarke Bengt, vackra Betty & Co
Den förste pingisdjurgårdare jag stötte på hette Åke Karlsson. Fast då var han inte djurgårdare. Han var två år äldre än jag och sopade möbeln med alla uppstickare på gamla Birkagården i Vasastan. Några år senare dök det upp en högklassig ung djurgårdare vid namn Åke Rakell som företedde klara likheter med vår vän Karlsson. Det var förstås samma kille med nytt namn och ny klubb. Åke blev aldrig den stora kanon vi väntat oss, men lag-SM och lag-NM blev hans. Och nu matchar han sonen mot framgångar i tennis. Nästa djurgårdare jag mötte var Anders Olsson, Lill-Olle. Han har inga titlar att luta sig mot. Han var en liten, rödlätt, diskret franska-lärare vid Norra Latin som dök upp för att inspektera den pingislokal jag varföreståndare för. Uppe under takbjälkarna. Men så tog han spaden och visade oss hur det skulle gå till. På samma sätt som han var med och tränade DIF:s stora stjärnor. För sådana hade vi på 50-talet.
Den pingisdjurgårdare jag har haft mest med att göra är Bengt Grive och han är tvivelsutan ett av klubbens största namn alla kategorier. Dels för att han blev svensk singelmästare 1951, dubbelmästare en gång och lagmästare två gånger, dels för att han under decennier representerat Djurgården utåt på ett lysande sätt. Inte minst under sin långa karriär som TV-kommentator. Grive är ett vandrande idrottslexikon, ett sånt där som kanske kan missa några fakta då och då, men istället är fullproppad med poänger. Som spelare var han tekniker i första hand och om han hade varit boxare så hade han fått veta att han saknade knockout-slag. Och så var han litet lat, säger polarna.
Det var herrarna som bjöd upp till dans i början av 50-talet och det var damerna som hakade på. I en bildtext i klubbtidningen presenteras Elisabeth Thorsson och i texten funderar skriftställaren (antagligen Kalle Liliequist) hur man kan få tag på telefonnumret till den vackra damen. Jorå, en man letade sig fram. Jan-Erik Lundqvist, tennisfantomen, som sedermera skulle representera DIF i sin specialsport, hittade numret och gjorde fröken Thorsson till fru Lundqvist. Men innan dess hann Betty göra mycket nytta för klubben och mycket nöje för sig själv. Elisabeth upptäcktes av sin styvfar till lika hovsångaren Martin Öhman som matchade den spröda violen fram till hög internationell klass. Betty vann SM-singeln 1954 och plussade sedan under decenniet på med SM-titlar i lag, dubbel och mixed och en massa andra framgångar. Som affischpelare för DIF:s pingis var hon den främsta, men vid bordet fick hon ett tag lämna över hegemonin till bohuslänsflickan Signhild Tegnér, som i den helt djurgårdsdominerade singelfinalen 1955 tog sitt första SM. En singeltitel till blev det, två dubblar och fyra lag-SM. Nämnas bör också de andra flickorna som gjorde DIF till ett oslagbart lag med fem raka lag-SM under senare delen av 50-talet, nämligen Ing- Britt Molin och Siv Pettersson.
Stora mästare på herrsidan var Stig Elmblad, Lennart Lången Johansson och Bosse Malmquist, men störst av alla var Björne Mellström som kom till oss från Bajen 1957. Han fick ensam hålla Djurgården i den yppersta pingistoppen när laget började vackla i slutet av 50-talet. Björne Mellis vann tre SM- titlar i singel under decenniet och kompletterade med sin sista 1962. Också i mixed blev han mästare.
135 meter ut i rymden
Det är naturligtvis inte helträttvist att fokusera skidsportens aktiviteter på ett enda rubriknamn, men jag kan inte låta bli att falla för frestelsen: Dan Netzell. Enskedehoppare sedan tolvårsåldern tog han sitt förnuft till fånga i slutet av 40-talet och bytte till Djurgårdens färger. Danne var mer långhoppare än stilhoppare och det första stora beviset på sin förmåga gav han i Garmisch-Partenkirchen, där han hoppade 92,5 meter eller fem meter över backrekordet inför 60000 åskådare.
Men det var bara början. 1950 kom rekordhoppet som gjorde honom till Årets Djurgårdare och för allt i världen också till inofficiell världsmästare och rekordinnehavare i skidflygning. Platsen var Oberstdorf och Dan hade gjort ett lyckat hopp på 127 meter och ett misslyckat. Eftersom termiken var den allra bästa beslöt han sig för en luftfärd som skulle ta fem sekunder och föra honom 135 meter ut i rymden. Det här vållade stor sensation, såväl utomlands som på hemmaplan. Fast rekordet fick han bara behålla ett år, finnen Luiro hoppade längre året efter, men äran har han kvar. Det väntade andra uppgifter för Dan Netzell. Till exempel att hoppa hem Djurgårdens tjugoandra svenska mästerskap i grenen och det borde väl ha varit lämpligt att göra det i samband med det SM som klubben arrangerade i den renoverade, för att inte säga om och nybyggda Hammarbybacken, med säkerhet Djurgårdens största projekt någonsin. Och det projekt som delade upp klubben i för- och motfalanger till den grad att djurgårdsandan fick upprätthållas med respirator. Motståndarna fick ideligen lök på laxen när byggnadstillstånd uteblev och stadens papperskvarnar malde långsamt och grovkornigt och när klubbkassörerna vadade i oväntade räkningar. Det som skulle bli en billig restaurering blev istället en totalreparation.
Tillskyndarna fick dock sin triumf — om än kortvarig. Till SM-tävlingarna samlades årets största publik i Stockholm, cirka 30000 åskådare, varav 10000 undvek att betala entré, men visst blev det kosing över. Fotbollens Gunnar Lundqvist lär ha blickat mot skyn och den högste och utbett sig om snörika vintrar 100 år framåt. Hans kontakter var uppenbarligen inte de bästa för Hammarbybacken blev det strå som höll på att knäcka kamelens rygg. Publiksuccé till trots, så blev Dan Netzell utan SM-tecken. Alla sanna djurgårdare såg att Danne hoppade längre än Bror Östman och alla sanna djurgårdare ansåg att han hoppade bättre, men domarna tyckte annorlunda och Dan fick nöja sig med ett silver. Det blev istället 24-årige Folke Mikaelsson som tog vårt 22 SM-guld. Mickel var född i Ångetrakten, men blev djurgårdare när han flyttade ner till Stockholm för studier. Förhoppningar grundades när han vann DM för Stockholm och dessa slog in när han 1957 vann SM i Dala-Järna.
Kerstin tackar för förtroendet
Men allt var förvisso inte backhoppning i den sektion som slitit ihop flest SM-guld åt Djurgården. Kerstin Winnberg från Östersund beslöt sig för att flytta till Stockholm och bli fru Ahlqvist och eftersom Kerstin var mycket duktig att åka utför, lockades hon av sektionsbasen Birre Nylund att komma till DIF. Hon tackade förförtroendet med att vinna SM i storslalom som arrangerades förförsta gången för damer detta år, 1951. Att Kerstin var en vinnare visste vi redan. Året innan hade hon vunnit slalom, dock inte för Djurgården, och därmed spräckt suveräna Sarah Thomassons svit. Tyvärr blev det bara ett SM för Kerstin hos oss. Vi fick vänta på nästa Jämtlandstös och hon kom från slalomfusionen Östersund- Frösö SLK, en sammanslagning till vilken bland andra Plex Petersson bidrog.
Vivi-Anne Wassdahl kom till Djurgården med en hel hop mästerskap och medaljer i alla utförsdiscipliner och varför skulle hon lida av Stockholmsklimatet? Närå. Hon vann SM i slalom 1958 och försvann sedan som en vind mot nordliga nejder.
Ungefär i samma veva söktes medlemskap i föreningen av en mörk, tjusig tjej som hette Kathinka Frisk. Ingen visste om hon var fågel eller fisk eftersom hon varit bosatt i Schweiz större delen av sitt unga liv, men jisses vilken kanon hon blev. Sitt första störtlopp i djurgårdsfärger åkte hon hem redan 1959 och sedan fortsatte uppförskurvan för utförstjejen. Men då blev det 60-tal.
Också grabbarna hängde med i medaljstriden och för ett sentida barn kanske det låter märkligt, men storstadsklubben Djurgården vann faktiskt två år i rad SM i nordisk kombination, lag genom herrar Kjell Martin, Tex Berg och Umberto Öqvist. Naturligtvis inspirerades grabbarna av möjligheterna till träning i egen backe innan den blev till kommunal kaffeved.
Så farväl, kära, gamla 50-tal! Du som skapade storklubben Djurgårdens Idrottsförening och förlåt alla klubbkompisar som inte blivit harangerade i det här avsnittet. Djurgårdens historia måste komprimeras. Vilken underbar historia vår klubb har förresten. Och vilken härlig framtid, Stockholms Stolthet.
Lars-Gunnar Björklund född 1937, död 2012. Norra Latinstudent och handbollsspelare i DIF på 1950-talet. Sportredaktör inom Sveriges radio-TV sedan -1958. Från 1970-talets början även omtyckt folklig profil i många av TV:s underhållningssatsningar. Välkänd marknadsdirektör på Tipstjänst sedan 1979. Bland annat introducerade han Lotto i vårt land.
Artikeln är tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991.