Leif Boork

Leif Boork

Liknelsen vid konstnären håller också när det gäller erkännandet efter döden, om vi säger att fenomenet Boork ”dog” en smula när han motades ut ur ishockeyns finrum, elitserien och Tre Kronor. Efter denna ”död” har han fått välförtjänta erkännanden inte minst som radiokommentator, där hans imponerande hockeykunnande och analytiska briljans satt respekt även i tidigare meningsmotståndare.

För att lyckas som hockeytränare krävs mer än kanske något annat att man behärskar paradoxen att som teoretiker även våga lita till sin intuition. Men den som hävdar att Boork är den störste intuitive analytikern i svensk tränarhistoria möts genast av en rad invändningar:

Hur kunde han ta hjälp av ”sektledarens” grafologi i sin träningsstrategi? Hur kunde han låta Djurgården käka ormar och ge 27 man en limpa att dela på under det famösa överlevnadslägret? Hur kunde han sänka sig till VM:s nedflyttningsserie med Tre Kronor 1985? Hur kunde han inför den avgörande Canada Cup-finalen 1984 ändra laguppställning och taktik så till den grad att Kanada hade 4—0 efter sju minuter?

Jag skulle vilja vända på frågorna: Hur kunde Djurgården gå från grådaskig elitserievardag till SM-guld? Hur kunde Tre Kronor som enda nation hota Sovjet i VM:s grundserie 1985 (i turneringens bästa match, som satt i benen i debaclet mot Finland)? Hur kunde Sverige gå till final i världens största proffshockeyturnering och hämta upp 1—6 till 5—6?

Det är visserligen Boork som studerat psykologi vid universitetet och inte jag, men även en lekman kan se att Boork är en sammansatt och i viss mån motstridig personlighet, som utan att blinka missionerat om såväl spelarnas personlighetsutveckling som en mer internationaliserad krafthockey (när Djurgården tog SM-guld var Boorks ”våldshockey” hela hockeybranschens slagpåse), såväl idrottskapitalismen som idealismen i ”den svenska modellen” (vilken Boork dryftade långt före Tommy Sandlin).

Som en mutation av schackdator och slumpgenerator gick han lös på ishockeyns konventioner under några hektiska år i mitten av 80-talet. Men precis som man omöjligt kan tänka sig Tommy Sandlin eller Conny Evensson tvinga sina spelare på överlevnadsläger med blyvästar eller, gudskelov, i samarbete med Hans Scheike, lika omöjligt kan man karakterisera Sandlin eller Evensson som intuitiva konstnärer. Där är Boork ensam, det närmaste en Tarasov vi haft i Sverige. En Tarasov på LSD.. .

Djurgården och Sverige ska stolt och tacksamt skriva in epoken Boork i sin hockeyhistoria. Efter flera års lågkonjunktur fick både Djurgården och sporten i stort ett ovärderligt uppsving med honom. Han gjorde saker ingen trodde var möjliga, som att få spelare som tidigare på sin höjd gluttat igenom V65-guiden att läsa böcker och skriva av dikter!

Man kan skratta åt Boorkens alla kvasiintellektuella hyss, men hans mål har alltid varit detsamma som Tarasovs och Arne Strömbergs. Det var bara lite djärvare formulerat; att lära spelarna lyssna på sin Daimonion, sin egen inre röst, och finna en väg för den i spelsystemet.

Boork försökte med österländsk mystik och biblioteksservice.

Det kan emellertid vara svårt att hitta vägen till en hockeyspelares psyke. Boork försökte med österländsk mystik och biblioteksservice. Själv tycker jag han kunde ha gått lite rakare fram, i synnerhet som han själv faktiskt varken tror på grafologi eller astrologi.

Idag har Boork gett upp sitt hokus-pokus och blivit en mer stadgad tränare, men yrket ger han näppeligen upp förrän döden tar på sig den svartvitrandiga tröjan och förvisar honom till läktarplats.

Det var nämligen inte mycket snack om vad som skulle bli Boorks gebit. Som frimärkssamlande tjockis fick den unge Leif ”Muggen” Boork visserligen aldrig vara med och spela, men så vann han som tioåring en frågetävling i Kamratposten och blev instruerad av Sven Tumba i förstapris.

Som 14-åring hade han etablerat sig som tränare.

Till Djurgården kom Boork 1981 efter att under succéartade former lett Hammarby (där han coachade A-laget redan som 24-åring) till elitseriekval. Efter att ha varit ett mål från att åka ur elitserien 1982 gav Boorks nyskapande idéer resultat; Djurgården tog SM-guld 1983 och silver säsongen därpå. Ett silver som dock sticker i ögonen på djurgårdare, eftersom man förlorade mot nederlagstippade AIK i tre raka. Det sades att Boork blivit alltför splittrad av sitt nya jobb som förbundskapten, och inte haft koncentrationen på SM-finalerna.

Sedan snurrade karusellen så fort att Boork kastades av, efter den märkliga groggblandningen på vin och vatten säsongen 1984/85 (tvåa i Canada Cup, sexa i VM) och ett sista handtag i elitserien 1986/87, då Djurgården återinkallade honom efter en usel säsong och Boork tog det något brandskattade laget till en överraskande semifinalplats.

Många tränare bedövas med åren av sin egen rutin, tappar den avgörande initiativförmågan. Men Boork har aldrig försoffats. Han tar alltid ut målvakten och kör med sex utespelare när han kan. En gång, när Björklöven gjort 4—1 på Djurgården med drygt två minuter kvar, halade Boork in Rolf Ridderwall utan att ens ha tekningen förlagd i anfallszon. Djurgården gjorde tre mål på en minut! En annan gång tränade han Östbergas B-pojklag och tog ut keepern vid underläge 1—22. Naturligtvis grejade Boorks gäng 2—22.

Men Leif Boorks största och mest utmärkande egenskap är hans totala hängivenhet. Ingen annan än Boork vågade åka ut till ryssarnas hemliga träningshall utanför Moskva, ingen annan än Boork skulle stå med anteckningsblock på pojklagsmatcher i Huddinge, bila tur och retur till juniormatcher i andra änden av landet eller spionera på Björklövens träningspass uppe i Umeå.

När Boork initierade dopingdebatten i internationell hockey tvingades han att be om ursäkt — fem år senare bekräftade Larionov och andra avhoppade ryska landslagsspelare Boorks misstankar.

Och när han efter en sejour i division II och finska elitserien kom tillbaka till Sverige och Mora IK, laget som Bajen under Boorks ledning slog ut ur elitseriekvalet 1981, blev cirkeln liksom sluten.

Kjell Häglund, frilansjournalist och f d fotbollspelare i gotländska Roma IF:s pojklag.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).