Jens Öhling

Föga anade jag att mitt emot mig satt min blivande svärson.
Händelsen inträffade vid köksbordet i Jensas föräldrahem i Nacka sommaren 1979. I egenskap av lagledare för ishockeylaget deltog jag aktivt i de värvningar som styrelsen för ishockeyn beslutade om. Just den här sommaren var Jens Öhling högvilt för alla tre stockholmsklubbarna. Jensa hade som så många andra blivande ishockeystjärnor gjort succé i TV-pucklaget och var trots sina unga år redan en dominerande spelare i Nackas trupp.

Hammarby IFs dåvarande tränare, Leif Boork, hade dagarna före mitt besök bjudit Jens till Hellasgården. Med varm choklad, vispgrädde och löfte om spel i A-laget försökte Boorken locka Jensa till Hammarby. AIK:s storvärvare Lasse Norrman hade bokat in sig till samma köksbord som jag några dagar senare. Min roll var att presentera djurgårdshockeyn för Jens och hans föräldrar på ett enkelt och rakt sätt. Ett ”konkurrensproblem” som jag ofta stötte på i sådana här situationer var just det löfte som både Boorken och Lasse Norrman gärna delade ut till höger och vänster: ”Du får givetvis en gjuten plats i A-laget”. Än idag vet jag inte om det argumentet biter på de tilltänkta spelarna. På Astrid, Jensas mamma, bet det i alla fall inte. Jens var ganska tystlåten på den tiden men mamma Astrid talade desto mer. Hon återkom gång på gång till kombinationen elitishockey — studier och var allvarligt orolig för sonens möjligheter att klara den kombinationen. Idag vet vi att Jens klarade av detta med bravur.

Det blev återbesök i Nacka veckan efter med Astrid, Svenne, Jensa, kakor och kaffe innan förhandlingarna kunde avslutas på ett för AIK och Hammarby mycket olyckligt sätt. Jensa skrev på för oss och inledde därmed en mångårig djurgårdskarriär som ledde ända fram till Tre Kronor. Det finns sidor av Jens som jag gärna vill ta fram i det här porträttet. Egenskaper som blyghet, lojalitet, arbetsnit och humor kommer sällan eller aldrig till uttryck i sportreferaten och när det gäller Jens så ingår de alla som betydande delar av hans personlighet. Blygheten, som med åren har avtagit något, stötte jag första gången på när min då 18-åriga dotter Marie lade beslag på Jens.

Jens Erik Öhling
Född: 3 april 1962

SM-guld: 4 (1983, 1989, 1990, 1991)

Ishockeyspelare
Position: forward
Moderklubb: Nacka HK

Säsonger	Matcher	Mål	Ass	Poäng
1979/80	2	0	0	0
1980/81	33	10	2	12
1981/82	34	6	4	10
1982/83	35	17	15	32
1983/84	32	14	15	29
1984/85	36	15	16	31
1985/86	35	14	9	23
1986/87	30	4	11	15
1987/88	38	27	19	46
1988/89	38	9	10	19
1989/90	36	16	16	32
1990/91	38	11	16	27
1991/92	35	10	9	19
1992/93	23	2	8	10
1993/94	33	6	11	17
1994/95	36	9	13	22
1995/96	26	9	7	16
1996/97	47	13	11	24

Marie arbetade som affärsbiträde i en ICA-affär i samma kvarter där Jens bodde. Till en början tyckte Marie att Jens var en vanlig trevlig kund, som dagligen handlade livets basvaror. Att han kom dagligen var ju ganska normalt. Men när inköpen så småningom övergick till ”timligen” så insåg Marie att det förmodligen låg något slags budskap bakom handlandet. Med svagt rodnande kinder köpte Jens en liter mjölk för att en stund senare komma åter och inhandla ett kilo potatis för att ytterligare en halvtimme senare komplettera dagens affärer med fyra hekto köttfärs. När detta pågått en längre tid tog Marie mod till sig och bjöd Jens på bio. Han tackade ja och nu är Jens min svärson.

Du får givetvis en gjuten plats i A-laget.

Varje ishockeyfri sommarhelg tillbringade Jens och Marie på vårt sommarställe i skärgården. Puckar, klubbor, bågar, uppspel, taktik, tabeller var alla samtalsämnen som överhuvudtaget aldrig berördes vid de här tillfällena. Nä, vi ägnade tiden åt lantställets väsentligheter. Jens var fortfarande ganska tystlåten men det kompenserade han med en arbetsiver som är svår att återge i ord.

Vi kunde sitta ett gäng på verandan och lösa de dagsaktuella världsproblemen på sedvanligt svenskt manér när någon plötsligt saknade Jens. Ingen var gladare än jag att Jensa var borta för det betydde alltid att något vilande trädgårdsprojekt blev utfört. Bryggan blev ombyggd och reparerad, tallstubben från 1952 blev uppgrävd och bortsläpad, en gammal Husqvarna järnspis, en bit av ett stuprör och en stor trälåda blev till en utmärkt rök, telefonledningen till gäststugan blev lagad. Otaliga är exemplen på Jensas arbetsglädje och smarta kunnande på alla tänkbara områden. Humor är en befriande egenskap hos alla människor. Utan den blir livet alltid mer komplicerat och torrt. En historia som inte sett det offentliga ljuset tidigare inträffade på den berömda överlevnadsmarschen som ishockeylaget gjorde sommaren 1987 under Leif Boorks befäl. Hela laget tvingades ut i Stockholms skärgård och skulle under ett par dagar klara sig på vad naturen gav. Ormar, rötter, svampar, bär, vatten och kaniner. Andra dagens hunger blev till slut så påtaglig att Thomas Eriksson och Jensa bestämde sig för att slakta och koka en kanin. Jens höll fast middagen, Thomas blundade och klappade till med en stor träpåk och samtidigt som kaninen blev ett huvud kortare så ropade Jensa: ”Jag döper dig till Boork”. Hade Leffe vetat det ett par år tidigare så kanske Jensa ”sluppit” vara med i den misslyckade VM-turneringen i Prag 1985.

Jag döper dig till Boork.

Framgångarna i Djurgårdens ishockeylag följde slag i slag och i slutet av åttiotalet kan man med fog anse Jensa som en av de tyngre spelarna i truppen. Kanske inte i kilo räknat men väl i matcher, pass, mål och SM-guld. Jensa tillhör den typen av spelare som ytterst sällan är skadad och har dessutom vad man ofta kallar ”en hög lägsta nivå”. Under åttiotalets tio säsonger, 79/80 till och med 89/90 spelade Jens 349 elitseriematcher (slutspel och kval oräknat). På dessa matcher gjorde han 132 mål, 115 målgivande passningar och vann tre SM. En av hans stora tillgångar på isen är skridskoåkningen och snabbheten i agerandet. Tuffa tacklingar står däremot inte på Jensas register och han var aldrig någon kandidat till riksbuse med sina 86 utvisningsminuter på de tio ishockeysäsongerna.

Jensa har spelat över 100 landskamper i Tre Kronor och bland höj dpunkterna i landslagskarriären plockar han själv fram två Olympiska spel, som bägge resulterade i bronsmedalj. OS i Sarajevo 1984 samt OS i Calgary 1988. Dessutom VM-turneringen 1989 i Stockholm. Inte så mycket för resultatets skull utan mer för det spektakulära med Stockholm Globe Arena.

Inför VM 1990 i Schweiz blev Jens uttagen av Tommy Sandlin men tackade nej av familjeskäl. Kanske var det slutet på hans landslagskarriär men definitivt början på en helt annan karriär för den 4 april 1990 klockan 03.36 föddes Emy Maria Sofie Öhling.

Hans Swedberg, marknadsförare, mångårig i föreningen, initiativtagare till produktionen av denna bok, ingår i redaktionen
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).