Hasse Jeppson

Hasse ”Guldfot” Jeppson

Jeppson är bara känd för en sak som fotbollsspelare – han var en fenomenal målskytt. Men vid sidan av gräsrektangeln hade han en annan stor egenskap – han var en lysande affärsman. Med andra ord målmedveten även där. Hasse växte upp i Kungsbacka, där var han framgångsrik i både fotboll och tennis. I fotboll debuterade han som 15-åring i Kungsbackas A-lag. 1946 värvades han till Örgryte i division 2. 1948 togs han ut som högerytter i Pressens lag mot landslaget och Hasses lycka som fotbollspelare var gjord. Han lockades till DIF, trots att laget trillat ner i tvåan, och följde med på klubbens USA-turné sommaren 1948. Där debuterade han med besked. När turnén var avslutad hade Hasse gjort hela 21 mål. Det var inledningen till en enastående målrapsodi.

Säsongen 1948/49 blev det serieseger direkt för DIF och Jeppson gjorde 19 mål. Våren 1949 debuterade han i A-landslaget mot England på Råsunda (3–1). Hasse ersatte en annan stor målskytt, Gunnar Nordahl, som blivit proffs, och självklart gjorde Hasse ett mål i sin landslagsdebut. Våren 1950 kom han tvåa i den allsvenska skytteligan på 18 mål. Samma vår gjorde Hasse återigen succé som center i Pressens lag mot landslaget på Råsunda och togs ut ut som center i den svenska VM-truppen till Brasilien. Där inledde Sverige med att besegra dubbla världsmästarna Italien med 3–2. Hasse gjorde två mål. Det blev till slut svenskt VM-brons.

Vintern 1950/51 gjorde Hasse stor succé i engelska Charlton. Han var i England för att plugga och spelade elva matcher som amatör för Londonlaget. Han svarade för nio mål och Charlton hängde kvar i högsta serien. I slutmatchen mot Portsmouth fick han vara lagkapten – ett bevis på verklig uppskattning. Sedan åkte han hem och vann den allsvenska skytteligan på 17 mål.

Hasse inledde sin allsvenska karriär med ett mål mot Jönköping borta hösten 1949 (1–2). I nästa match gjorde han fyra mål mot GAIS (6–2). Sitt sista allsvenska mål gjorde han den 27 maj 1951 mot Elfsborg (2–2) och den sista allsvenska matchen spelade han den 3 juni borta mot Råå (0–2).

Men Hasse skulle spela en match till i Djurgårdströjan och det blev en hejdundrande succé. DIF firade 60-årsjubileum med att möta det svenska proffslandslaget, med bland andra Gre-No-Li, på Råsunda. Djurgården vann med 3–1 och Hasse gjorde två mål. Och blev ”Hasse Guldfot”.

Proffsspanare fanns på plats och Hasse värvades till italienska Atalanta och när han blev proffs var det slutspelat i landslaget (så var svensk fotbolls regler då). I Atalanta gjorde han 22 mål på 27 matcher 1951/52. I syditalienska Napoli gjorde han52 mål på 112 matcher 1952–1956. Han kostade Napoli 900 000 kronor. Därmed var den målfarlige centern världens dyraste spelare anno 1952. Hasse avslutade sedan sin karriär i Torino 1957.

Därefter satsade Hasse helhjärtat på en civil karriär. Han avancerade med åren till VD för Atlas Copco i både Chile och Belgien. Hasse hade en otrolig placeringsförmåga och hans mål var därför ofta inte spektakulära. Han fanns bara och ofta där med en tå, ett knä eller en bredsida. Men det är inte hela sanningen. Han var en bra skytt med båda benen, allra bäst med det vänstra. Och han var en suverän huvudspelare.

Jeppson var ”kung inom straffområdet”. Totalt gjorde han 163 mål i Djurgården – alla matcher inräknade. I allsvenskan svarade han för 35 mål på 39 matcher. I landslaget gjorde han nio mål på 12 landskamper (1949/50).

Hasse Jeppson var också en framgångsrik tennisspelare. Han vann skol-SM 1946, han gick till semifinal i Kungens Kanna och han besegrade vid ett tillfälle Sven Davidson i SM. I början av 1950-talet var han rankad på den svenska tio-i-topp-listan.

Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006, utgiven 2007.

Hans Jeppson

Ängeln sår gräset av rödsvingel och krypven. Sedan maler han krita i en mortel och släpper kornen på ängen, medan Gud håller andan och krymper världen och förvandlar den till arenor i Milano, Rom och Neapel.

Så fullbordas helgedomar. Påven törs inte reta folket och slita arbetarna från klasarna på piazzan, men han är benådad av självaste Skaparen i denna stund. De sorlar, skrattar och provar olika ansikten inför varandra.

Det är söndag också i Bergamo på den lombardiska slätten. Där råder torka, men vinodlarna ber inte om regn, eftersom de vet att blöt sommar och kall vinter ger små och sura druvor. Den vilda oliven är tornbärande och färgen liknar sorgedräkten hos människorna. Bladen är silvermatta och blåsmorda i sol, och vilket träslag är vackrare i käppar och askar som kvinnorna öppnar, när männen går till torget och bodegan och inte kan se dem. Ännu återstår två timmar, innan fäderna och ynglingarna skall samlas på den heliga platsen.

Främlingar i trakten söker den rara kunskapen i längtan efter ett gott och vänligt öga. Sålunda lär de sig att mullbärsträd odlas för silkesmaskens skull och att invånarna kallas bergamasker. I tystnadens finaste nät lägger de ryktet som beskriver sluga och råa själar hos detta folk. De talar en egendomlig dialekt och putsmakarna i de italienska komedierna framställdes ofta såsom dessa människor är.

Staden har formen av en amfiteater och den kallades i forntiden Bergbomum och anlades av gallerna. Den gamla delen omgärdas av murar och där finns domkyrkan och det märkvärdiga medeltidspalatset Piazza Garibaldi. Varje år från den tjugosjunde dagen i augusti till den åttonde följande månad hålles Bartolomeusmässan.

Nu lägger en svensk man handen på Capella Collioni. Solen bränner stenen och plötsligt är han åter den lille pojken som rör vid ugnsteglet på bruket i Degerfors. Han heter Bertil Nordahl.

Han lämnar kvar nitton svenska glosor hos en av halvbackarna i fotbollslaget Atalanta och några månader senare stiger bagarmästare Jeppsons son in i en av dem och säger: Haj!

Varvid tränaren stavar främlingens namn och ljudar samtidigt: Hans. Han bemästrar inte den långa vokalen och lyfter den två gånger och väger tonen på ögonbrynen, tills han får hjälp.

Som ni ser lever inga filosofer, pianister och poeter i denna berättelse. Dock lär det finnas en man i Norge som hotar en gudomlig ordning och gammal trygghet. Han spelar nämligen schack och fotboll av yppersta kvalitet och har gjort landskamper i båda konsterna. Rudolf Kock blev student och han kunde läsa noter i partitur, men flera av vännerna i Allmänna Idrottsklubben var brandsoldater och kroppsarbetare.

Hans Jeppson tog sin examen på Samskolan i Göteborg och senare sökte han till Handelshögskolan i Stockholm. I framtiden kom han att avvika från medianen bland svenska fotbollsspelare i många avseenden. Han blir vän med Marcus Wallenberg som ger honom råd i affärer och karriär. En dag möter han kungen och dennes partner i en dubbelmatch i tennis på Särö och innan han blir femtio år är han verkställande direktör i stora företag och handelssekreterare. Då hade han försonat sig med att betygen inte riktigt räckte till för den fina högskolan på Sveavägen i huvudstaden.

Skugga och ljus rör sig i ordet, sorg och död likaså. Lennart Skoglund var magiker, när han lekte på planen, ty hans andra drag kunde inte tydas i det första. Däremot hade han aldrig läst om konsten i sitt liv och han kände inte namnet på någon i den svenska akademien. Tack och lov blev han inte vuxen, men den bedriften blev tillika hans fall. När han steg över ängelns linjer på gräset och klädde sig för andra umgängesformer med människorna, antog han ödet av en visa att lära sig utantill.

Ingen av hans självutnämnda vänner förmådde att se runt hörnen på åtta goda år.

Denna tragedi belyser också Hans Jeppsons välgång. I begynnelsen spelade han tennis och fotboll i Kungsbacka. Han blev svensk skolungdomsmästare i singel och ansågs vara bland de nio, tio bästa i Sverige. Valet mellan de båda sporterna var långt ifrån självklart.

Örgryte upptäckte och värvade honom. Han togs ut till Pressens lag mot landselvan våren 1948. Tränare och ledare från de allsvenska föreningarna satt på läktaren, vilket ledde till att Djurgården kontaktade honom och bland annat berättade om en förestående Amerikaturné den sommaren. Det hörde till saken att Jeppson blivit antagen på kadettskolan i Karlberg där han skulle avlägga sin reservofficersexamen.

Innan han spelade den första matchen för klubben, degraderades den från högsta divisionen. Det hände 1949. Djurgården lyckades emellertid ta sig igenom serien utan förlust och Hans vann skytteligan. I den avgörande drabbningen mot Surahammar gjorde han båda målen.

Han sålde skrivmaskiner för åtvidabergsföretaget Facit i sitt distrikt på Kungsholmen. Chefen uppskattade hans flit och envishet. En spelare som inte är utpräglat teknisk och inte särskilt flyfotad på planen, måste ständigt tänka och kompensera bristerna. Så handlade Jeppson, ty han var klok, djärv och kraftfull.

Dessutom sköt han utmärkt med båda fötterna och han var duktig i luftrummet. Han påstår att han gjorde fler mål med det vänstra benet än med det andra, trots att han som barn använde högerfoten.

Journalisterna skrev mycket om pengar när de försökte spegla hans tid som professionell fotbollsspelare, och det fanns onekligen skäl till det. Atalanta betalade 260000 svenska kronor för honom när han lämnade Djurgården, och det var två gånger beloppet som Milan lade ut vid Gunnar Nordahls övergång från Norrköping.

En kort period framträdde Hans som travimpressario i sällskap med författaren Stieg Trenter. De förde underhandlingar med travsällskapet i Neapel och såg till att hästen Gay Noon och kusken Gunnar Nordin kom till Italiens största tävling, Gran Premio della Lotteria den 25 mars 1956.

Han talar om människans ålder och fysiologi: En fotbollsspelare blir sällan bättre efter sitt tjugoåttonde levnadsår. Jag planerade tidigt i min karriär att sluta, när jag blev trettiotvå.

1958 arrangerade Sverige världsmästerskapet. Den 10 juni 1957 gjorde Jeppson sin sista match för Torino. Då hade han nått den uppsatta gränsen, men det fanns tränare och ledare i landet som ansåg att han borde vara med och konkurrera om en plats i nationslaget. Agne Simonsson var tio år yngre, och betänk att Gunnar Gren var trettiosju och Liedholm trettiosex.

En tillbakadragen innerforward kunde med spelsinne och visdom jämka en relativ långsamhet, men en center bildade då ensam spetsen i anfallet. Av honom krävdes att han var god skytt, orädd och snabb.

Journalfilmerna förråder epoker och stilar och i dem existerar inga gömställen för människorna och tingen. En enda gång i den italienska ligan möter Skoglunds huvud bollen innanför straffområdet. Efter en retur från målvakten står svensken knappt två meter ifrån honom och den lilla kroppen och rörelsen i den visar obarmhärtigt att detta är en unik händelse.

I andra bilder står Gunnar Gren nästan stilla och saxar benen, dansar litet på stället och lunkar förbi motståndaren. Nordahl är kortvuxen, nej satt, och kvick som synden och stark i kroppen medan han springer. Italienarna tar tre steg, när Liedholm mäter ett. Skoglunds hastighet från vila till femton meter avgör utgången av hans insats ner till kortlinjen. I begynnelsen var rytmen.

Allt detta kan vi fortfarande se med hjälp av filmbilderna, men Hans Jeppson slutade som aktiv året innan televisionen första gången visade ett stort mästerskap i fotboll. Jag har aldrig med egna sinnen upplevt hans spel och det begränsar mig som biograf, men skänker också frihet. Jag läser om honom och lyssnar till hans röst. Några av hans samtida berättar.

Ingen i världen minns varje spark, löpning och skott i Puskas’, Pelés och Maradonas liv. Episoder virvlar som löv i storm eller faller i mytologins ändlösa tratt. Otaliga samlare lämnar emellanåt ifrån sig vackra och kanske förkomna skärvor, och varstans fogar arkeologer del till del, tills de ropar att pjäsen är färdig: Se så vacker den är! Här är det ögonblicket och det!

Ingen borde bli arg, om man stillsamt påpekar att det finns ett tomrum på båda sidor om formen.

Jeppsons namn slår rot på allmänningen och mellan kullerstenarna i Palermos gränder, i Milano, Rom och Bologna.

Innan Jeppson blev professionell, åkte han till England för att förkovra sig i språket och praktisera affärslivet. Han kom till London i januari det året. Ledningen i Charlton Athletics kände till honom och undrade om han var villig att spela för klubben som låg näst sist i serien. Han antog utmaningen och spelade därefter tolv matcher och gjorde lika många mål. Jeppson sköt tre av dem mot Arsenal på Highbury och den bedriften skrev in honom i en exklusiv skara av gäster.

I Sveriges öppningsmatch i Brasilien 1950 var han med om att besegra de regerande mästarna från Italien och han överlistade målvakten två gånger.

Efter sin första säsong i Atalanta mottar han utmärkelsen som den bäste spelaren i ligan. Jeppsons namn slår rot på allmänningen och mellan kullerstenarna i Palermos gränder, i Milano, Rom och Bologna. Små pojkar stjäl det utan skam och männen skålar i det på barerna.

Skeppsredaren Achille Lauro ber madonnan om förlåtelse och lovar folket att han skall köpa den främste forwardspelaren i Italien, om han blir vald till borgmästare. Biskopen väger tystnaden och finner att ett felaktigt ord från honom kan bli en börda för livet.

Lauro väljs och Banco di Napoli bistår stadens förening i handeln med Atalanta, eftersom köpeskillingen förmodligen är den högsta i världen vid den tidpunkten. Därmed döper någon Jeppson till Centocinque, det vill säga 105:an, ty priset var 105 000 000 lire.

Staden ligger där den kampaniska slätten mellan Flegreiska fältens tuffplatå och Vesuvius’ vulkankägla skjuter fram som en flik mot havet. Jorden är mycket bördig och Neapel är residensstad. I bakgrunden finns de gröna kullarna och bergets rykande krön. Den arkeologiska märkvärdigheten Pompeji och de övriga städerna som förstördes vid utbrottet har under minst ett århundrade gjort platsen till en av världens mest besökta bland turister.

När Hans kom dit, var Neapel smutsigt. Människorna levde primitivt i omoderna lägenheter. Det fanns nästan femhundra kyrkor där, varav drygt fyrahundraåttio var katolska. Hamnen var inte förstklassig. Väldiga vågbrytare med de vackra namnen Molo Angioino, Molo di San Vincenza och gatorna hette Strada della Serra, Via di Roma, Via di Sankta Lucia. Där är handel och hamn, fem tusen studenter och romersk katolsk biskop som skriver in fotbollsspelaren från Sverige i böneboken och får Guds välsignelse i affären.

I sjätte omarbetade upplagan av Kunskapens bok från 1959 står att läsa under sökordet Gren, Gunnar, på en av raderna: Är den mest tekniske spelaren Sverige haft. Exakt så. I de bladen finner jag varken Lennart Skoglund, Liedholm eller Jeppson, men väl Garvis Carlsson. Omdömet ovan är djärvt och på gränsen till vansinne, ty hur mäta och bestämma ett tekniskt sinnelag i fotboll: virvlarna, ögats fasetter som uppfattar klöverblommorna i gräset och tre motståndare i en bild, fötterna i dansen för tjugotvå människor, hjärnans gåta och den tysta osynliga tanken som kommer någon av spelarna att avstå från att röra det runda tinget bråkdelen av en sekund och som oavbrutet trotsar den fysikaliska tiden och tvingar sig in i framtiden på arenan. Någon ser det som ingen annan hittar i skeendet och låter anfallet eller försvaret vara i fred den gången, viljan och koncentrationen, inlevelsen i de andras medvetanden. Allt detta och mera därtill.

Då är det tryggare att skriva att Hans Jeppson sköt 163 mål på 100 matcher för Djurgården och 22 i sin första säsong i Italien. Han var förvisso effektiv när han närmade sig motståndarnas målgård och valde handling. Carl Palmér säger att hans skott var tungt.

Kanhända är Jeppsons civila karriär utan motstycke bland svenska fotbollsspelare. I synnerhet om man beaktar tiden för hans aktiva insats och det faktum att han var professionell i sex år. Liedholm blev tränare och vinodlare i Italien och gifte sig med en baronessa. Lennart Skoglund dog av sitt förflutna, medan svärmare och gräshoppor svärtade solen. Han klackade tvåkronor i bröstfickan på folkparksscenen, sålde mattor och bilar, men lämnade aldrig den benådade stunden i Internazionale i Milano. Gunnar Gren spelade mandolin i den svenska televisionen och förgiftades av en tagg i barndomsstaden.

De upphäver tiden, rummet och själva döden och fortlever i kropp och själ som gengångare.

De kinesiska mästarna inom kalligrafin möts med vördnad och kärlek av dem som njuter deras konst och som varit deras lärjungar. I Italien gör artisterna aldrig sin sista match. De upphäver tiden, rummet och själva döden och fortlever i kropp och själ som gengångare.

Tre bröder Nordahl blev olympiska mästare och professionella. Den händelsen är ensam i sitt slag i världen. Fyra cyklister i en familj från Vårgårda framträdde enkelt och ödmjukt i ett mirakel och en gåta.

Och konditorns son från Kungsbacka bevisade att den goda fotbollsspelaren kan bli handelssekreterare i Milano och verkställande direktör för Atlas Copco i Chile och Belgien. Jag glömmer inte posten som chef för Volvo BM i Bergamo.

Det är vackert att norrmannen i denna berättelse kan ställa honom på schackbrädet och förvandla ett nästan omöjligt drag till det som Hans gjorde utan att förhäva sig mot ängeln som sådde ängen och guden som sände honom.

Björn Ranelid, författare, filosof och f d fotbollsspelare.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

20 februari 2022 invaldes Hasse Jepsson som medlem nr 11 i Djurgårdens Hall of Fame.