Djurgården Handboll

Djurgården Handboll

1700 personer trängdes i den lilla gymnastiksalen. De fick se ett Djurgården som förde matchen och ledde från början och ända fram tills slutet. ”Djurgården hade SM-tecknet i säcken men glömde att knyta till den”.

Västeråsarna avslutade dock med en sammanbiten slutspurt och vann till slut med 13-12 efter stor dramatik med bl.a. en hårt dömd straff i slutminuten. DIF:s säkra straffskytt Schönning missade för första gången en straff med några minuter kvar…

Förlusten berodde till stor del på att Djurgårdens lag var alltför ojämnt. Några storstjärnor i landslagsklass och men samtidigt spelare som inte alls var vana vid spel på denna nivå. Djurgårdens olyckliga målvakt fick en del skuld för förlusten då han ”släppte in de enklaste bollarna på tusen och ett sätt”.

Fram till dags datum är detta det närmaste Djurgårdens IF varit att vinna SM-guld i handboll.

Följande säsong vann laget Östsvenskan och gick upp i Allsvenskan. Där blev man kvar i två säsonger utan några större framgångar. Dessa två säsonger räckte dock till en 49:e plats i Maratonallsvenskan (hösten 1999) med 26 poäng på 28 matcher och målskillnaden 222-222, vilket ger ett snitt på 8-8 per match.

Antalet mål kan tyckas mycket lågt, men det är på samma nivå som två andra storlag i Stockholm från denna tid, Stockholmsflottan och IK Göta. Orsaken är troligen smala hallar på en del håll och att reglerna tillät betydligt hårdare tag i försvaret än i modern handboll.

Efter storhetstiden under andra världskriget spelade DIF under många år i de två divisionerna under Allsvenskan för att i början av 50-talet ha ett seniorlag i div. 3 med 8 – 9 spelare och ett juniorlag med lika många i lägsta serien.

(Damhandbollen inom DIF har av historiska skäl en helt fristående utveckling, eftersom den fram till sent 70-tal bedrevs i en ”damsektion” tillsammans med bandy och senare även fotboll).

Andra vågen
I det tidiga 50-talet hände mycket på kort tid. Gillis Florsjö (DIF-handbollens meste lagledare och ordförande) tog hand om A-laget, hans far Frans Gustavsson blev ordförande, Ivar ”Tomten” Hansson ungdomstränare och Lennart ”Stor-Gurkan” Björklund lagledare för juniorerna (och senare pojklaget). Lennart hade sedan inte svårt att locka över lillbrorsan Lars-Gunnar (se Profiler) och dennes radarpartner Hasse Thor från Vasa BK.

Värvningen av LGB var det bästa som kunde hända den tynande DIF-handbollen. Med sin idérikedom och förmåga att övertala lyckades han redan som pojklagsspelare få ihop ett nytt juniorlag och två pojklag, de flesta från samma skola, Norra Latin. Vår klubbs meste A-lagsspelare, Fritz Lange, kom från Storkyrkopojkarna och som 15-åringar spelade både Fritz och Lars-Gunnar samtidigt i A-lag, juniorlag och pojklag.

Snart blev DIF ett av de bästa juniorlagen i Stockholm i hård konkurrens med Hele, AIK, Hellas, Lunden och Silwing.

Nästan hela juniorlaget gick in som 17-åringar i A-laget i div.3, där snart endast Hans ”Ludde” Karlsson fanns kvar av det gamla gardet. Detta blev kanske en för häftig omställning från krafthandboll till mer lekfullt spel. Det medförde i alla fall en ettårig sejour i div. 4 i slutet av 50-talet. Därefter växte grabbarna till och lyckades etablera sig på övre halvan av div.3 och även slå ut allsvenska AIK i DM.

Tredje vågen
Under 60-talet fick DIF en spelande tränare, Sven Holmgren, med allsvenska meriter i AIK. Sven tog över rollen som ”play-maker” efter Lars-Gunnar Björklund, som flyttade till Göteborg. Efter flera års seriefinaler, bl a mot Polisen, lyckades vi vinna div. 3.

För att komma upp i näst högsta divisionen, fordrades seger i kvalmatcher borta och hemma mot Hornskroken från Boden. Efter viss möda vann vi kvalet och etablerade oss i dåvarande div. 2 Norra, som bestod av lag från Mellansverige och Norrland. Drömresor på vintern: Umeå och Visby.

På den tiden var varken handbollen eller fotbollen åretruntsporter, så vi hade under större delen av vår säsong god hjälp av DIF:s allsvenska fotbollspelare, bl a Ronney Pettersson, Janne Carlsson och Claes Cronqvist.

Med Hans Troedsson på ordförandeposten fick DIF-handbollen bättre ekonomi. Bert Johansson från allsvenska Hellas anställdes som spelande tränare. Med mer och hårdare träning lyckades Bert och Gillis Florsjö göra ett topplag av DIF. Lyckade tillskott som bl a Lars Liljegren från Eskilstuna samt Nils Lundberg och Richard Walter från Hele bidrog i hög grad.

Vår bästa säsong under 60-talet sammanföll tyvärr med Eskilstuna GUIF:s genombrott. Det stod mellan DIF och GUIF om seriesegern och GUIF lyckades vinna (med landslagsstjärnan ”Bobban” Andersson i spetsen) med två mål för att senare vinna i kvalet och gå upp i allsvenskan, där man fortfarande är kvar.

För DIF återstod några säsonger i div. 2, varefter det bar ner i div. 3 under 70-talet och 80-talet med någon säsong även i div. 4. Spelarantalet sjönk och ledarkadern uttunnades med påföljd att man säsongen 1989-90 var tvungen att lägga ner verksamheten p g a för dåligt spelarmaterial.

Damhandbollen var då sedan ett antal år nedlagd i DIF av samma skäl. Under 70-talet bröt sig handbollsdamerna ur damsektionen, som då helt kommit att domineras av fotbollen, för att i stället gå ihop med herrhandbollen. A-laget spelade i div. 3 och några år hade man också två flicklag i Botkyrka kommun. Samarbetet med kommunens fritidsförvaltning var dock inte så lätt att få någon ordning på, då DIF mera sågs som inkräktare än som en tillgång för ungdomsidrotten, varför vi tvingades rekommendera flickorna att gå över till en lokal förening för att få bättre träningsmöjligheter.

Fjärde vågen
Lustigt nog var det samme man bakom denna våg som andra vågen på 50-talet, nämligen Lars-Gunnar Björklund, nu sedan länge åter stockholmare. Han fick en utmaning av arvfienden Hele till en veteranmatch med spelare aktiva under 50-talet. Detta föll så väl ut att det gamla gänget beslöt sig att ställa upp med ett motionslag (över 40 år) i seriespel säsongen 1991-92. (Detta blev en stor succé. Laget har tagit medalj hela 90-talet, oftast guld). Samtidigt bildades DIF Handboll som en egen förening och en styrelse valdes med Gillis Florsjö som ordförande, tillika lagledare för veteranlaget.

Under två säsonger var DIF-handbollen ett lättskött pastorat, även om det då och då kom vissa propåer om hur framtiden skulle kunna utformas.

En kille från Åkersberga, Bosse Bergstrand, hörde av sig med en förfrågan om vi inte kunde starta ungdomshandboll i den kommunen. En yngre förmåga, Fritz´ Langes son Fredrik, undrade om vi inte kunde få igång ett juniorlag, om han ordnade några spelare. I båda fallen blev svaret nekande p g a ledarbrist.

1993 gick inte utvecklingen längre att hejda. Från Åkersberga kom Bo Bergstrand, Curt Probell och Robert Willberg med ett färdigt koncept innebärande att man själva skulle ordna både spelare, ledare, träningstider och ekonomi i en särskild ungdomssektion. För styrelsen var det bara att tacka och ta emot. Efter en trög start i skuggan av kommunens etablerade handbollsförening har man utvecklats starkt och anmälde 10 lag till säsongen 1999-2000 samt ett nyetablerat damlag i div. 4, bestående av ”överåriga” flicklagspelare förstärkta med några ungdomsledare.

År 1993 kom även en propå om att starta ett A-lag i herrarnas div. 6. Det var Fritz Lange och Curt Stomberg som åtog sig att vara ledare. Båda hade varit ledare för sina söner i Skuru IK och nu kom både sönerna och ett halvt nerlagt juniorlag från Hele över till DIF för att spela. Då det i Hele även fanns tre något äldre killar, beslöt man att spela som seniorlag på direkten. Så småningom fick man även ihop spelare till ett B-lag.

Marschen genom divisionerna gick mycket raskt till dess att man nådde div. 3.

Inte nog med att denna serie inte var så lätt att ta hem, dessutom slutade de två ledarna p g a tidsbrist, varefter förbundet bytte namn på serien till div. 4, vilket inte gjorde det lättare att få sponsorer. De ledande spelarna i denna uppgång var målvakten Roffe Pantén samt utespelarna Åke Köhler (med sedan början av 70-talet), David Kjerrgren, Ken Lennàard, Stefan ”Olle” Bergström och Jonny Lagerstedt.

Hasse Thor 2010-09-20
Text tidigare publicerad på Djurgården Handbolls gamla hemsida (Länk)