Håkan Södergren

Håkan Södergren spelade nästan hela sin aktiva karriär i Djurgårdens IF. Han är en av de mest älskade spelarna någonsin, som alltid gav allt för laget och för evigt en ikon i rinken och utanför. Under sin karriär hann han vinna 4 SM-guld och ett Europacupguld åt klubben i hans hjärta. Säger man 22 till en Djurgårdare så vet alla vem man pratar om.

På vintrarna i början av sjuttiotalet kunde man se något märkligt utanför Stockholms stadion. Flera eftermiddagar i veckan, då skolan slutat och då snön yrde i kvällsskymningen, kom det en liten kille susande fram på trottoaren. Såg man honom på långt håll kunde man inte förstå hur han kunde ta sig fram så fort, såg man honom på nära håll förstod man bättre. Killen åkte skridskor. På trottoaren. Mitt i Stockholm. Många, inte minst de fotgängare han svischade förbi, frågade sig irriterat vad det skulle bli av en sådan tokig jävel. Tjugo år senare har vi svaret. Det skulle bli en världsmästare, en flerfaldig svensk mästare, en svensktoppsetta och en av åttiotalets stora idrottsprofiler. Men Håkan Södergren, 12, hade inga så storstilade planer när han släpade sin hockeytrunk på pendeltåget in till stan. Håkan växte upp i Rosersberg, en liten förort till Arlanda (om det uttrycket tillåts), och brukade alltid ta tåget in till stan för att spela hockey. Han klev av vid Centralen, tog sedan 55:ans buss upp till Stadion. Där bytte han om tillsammans med kompisarna och åkte sedan skridskor på trottoaren till Östermalms idrottsplats. Fast det var trist när de hade sandat, minns Håkan. Då var man ju tvungen att snöra av sig och gå hela vägen. Samma år, 1971, fick Håkan Södergren också ett avgörande genombrott som ishockeyspelare. Han behövde inte längre ställa pucken på kant för att skjuta höjdare.
— Det var en jävla känsla när man kunde dra upp dragaren lite så att den precis tog i nätet. Den magiska gränsen då man till och med kunde skjuta över sargen och upp i skyddsnätet. Och det kör jag fortfarande med var vi än spelar, man ska alltid pröva plexiglaset. Att sikta högt har varit något av Håkan Södergrens valspråk under hela hans karriär. Med sin till synes outsinliga ”jävlar anamma”-reserv (koppla ledningar till Håkan när han är tänd, och vi kan lägga ned Barsebäck) och sina Dextrosol-pigga ögon har han kämpat och kämpat och kämpat — och han har också vunnit och vunnit och vunnit.

Karl Håkan Södergren
Född: 14 juni 1959

SM-guld ishockey: 4 (1983, 1989, 1990, 1991)
VM-guld ishockey: 1987
Stor grabb #125 ishockey

Ishockeyspelare
Position: forward
Nummer: 22
Moderklubb: Rosersbergs IK

Säsonger	Matcher	Mål	Ass	Poäng
1977/78	12	0	3	3
1978/79	16	4	3	7
1979/80	28	5	9	14
1980/81	35	12	10	22
1981/82	33	6	11	17
1982/83	35	14	22	36
1983/84	29	5	19	24
1984/85	35	11	16	27
1985/86	33	11	19	30
1986/87	32	14	19	33
1987/88	32	17	24	41
1988/89	29	13	11	24
1989/90	31	10	15	25
1990/91	40	9	13	22

Fast inte alltid. Hösten 1983, då han dessförinnan sett till att Djurgården tog hem det mycket efterlängtade SM-guldet (Håkan gjorde ett av de avgörande målen i finalen mot Färjestad), blev Håkan Södergren plötsligt utsedd till hela Sveriges riksbuse. AIK-klacken skanderade ”Södergren är en skithög” — vad Håkan skrek tillbaka kan vi bara gissa oss till (och det lämpar sig knappast heller i tryck) och det ena slagsmålet avlöste det andra. Ibland var det inte Håkans fel, ibland var det hans fel helt och hållet. I början av 1984 såg det ut att ljusna något då Södergren hade stor del i att Sverige knep bronset i OS i Sarajevo. Håkan gjorde en sagolik styrning 6.59 in i tredje perioden mot Kanada, vilket betydde 2—0 till Sverige, och i Dagens Nyheter kunde man dagen efter läsa rubriken: ”Busen blev bronshjälte.” Men det var inte slut med det. I ett par elitseriematcher mot ärkefienden AIK våren 1984 brast det helt och hållet. Först gick han på Hans Norberg — och blev avstängd i tre matcher. Därefter knäckte han näsbenet på Mats Alba — och blev avstängd igen. Håkan fick därmed också en stämpel på sig som det skulle ta flera år att tvätta bort. Egentligen var det först 1987, då han fick Guldpucken som ”Sveriges bäste ishockeyspelare säsongen 1986/87”, som Södergren återigen blev den helt vanlige Dr Jekyll han sedan dess förblivit. Och när man träffar Håkan privat, då är det nästan omöjligt att tänka sig att den här killen någonsin varit arg. ”Snäll som en björn” må vara ett föga känt svenskt talesätt men det stämmer rätt bra in på Håkan. Oavsett om man möter honom med ett hockeyspel emellan, eller bara stöter ihop med honom på krogen, blir man genast på bättre humör och kan också ana den inverkan han måste ha på ett hockeylag. Aldrig ge upp, alltid ge det där lilla extra. Det är säkert också det som är hemligheten bakom hans framgångar som hockeyspelare. Allsidigheten, uppfinningsrikedomen. När Håkan Södergren är som bäst kan man aldrig sätta fingret på vad det är exakt som gör honom så bra. Andra spelare är ”målskytten” eller ”den defensive taktikern”, Södergren är bara — Södergren. Och denne Södergren har faktiskt varit med om det mesta i en hockeyrink.
Han sprang omkring i skolan dagen efter och skröt med att han hade fått ett skott i huvudet av Håkan Södergren.

Han har käkat Paraflex comp och blivit avstängd för doping. — Alltihop var bara ett gigantiskt missförstånd. Djurgårdens läkare Bengt Gustavsson skrev ut för att hjälpa Håkan av med sina värkproblem i rygg och nacke, och hade ”ingen aaaning om” att preparatet stod på dopinglistan. Han har skjutit en puck i huvudet på en tioårig kille. — Killen fick en spricka i pannbenet, det sprutade blod och var fruktansvärt otäckt. Men killen själv var helnöjd. Han sprang omkring i skolan dagen efter och skröt med att han fått ett skott i huvudet av Håkan Södergren. Och hans 5-årige lillebror var jättebesviken att inte han också fått ett skott på sig. Och han har nästan beställt en stor stark vid sargen. — Det var i någon bortamatch vi spelade med Djurgården, jag tror det var i Holland, och vi spelade i en sanslös hall där det serverades öl nästan framme vid sargkanten. När vi så ledde med en 6—7 mål var det mycket frestande att glida fram och beställa en stor stark. Jag menar, segern var ju klar.

Däremot har han inte ätit huggorm. När Leif Boork tvingade ut spelarna på sin notoriska dödsmarsch där de fick livnära sig på jord och huggorm, var Håkan Södergren den ende som vägrade. — Jag gick direkt och letade upp första bästa telefonkiosk, ringde hem till mamma och bad att hon skulle komma och hämta mig. Jag kan bara inte med sånt där. Och så vidare. Man skulle också kunna nämna Håkan Södergrens odödliga bidrag till svensk populärmusik, hockeyörhänget Nu tar vi dom, man skulle egentligen kunna nämna hur mycket som helst. Med Håkan Södergren fortlever de färgstarka djurgårdstraditionerna. Han har axlat Sven Tumbas fallna entertainer-mantel. Och han har börjat ge Rolle Stoltz en match från kommentatorbåset.

Jan Gradvall, frilansjournalist bl a för Slitz och Nöjesguiden, författare till Bordshockeybibeln.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

15 februari 2000, före Elitseriematchen i Globen mellan DIF och Leksand, hissades Håkans tröja ”22” upp i taket på arenan.

4 januari 2023 invaldes Håkan Södergren som medlem nr 37 i Djurgårdens Hall of Fame.