1940-1950:
Från beredskapstid till fred och framgång
Skribent: Bengt Grive, tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991
När Djurgårdens IF fyllde 50 år 1941 hade de existerande tio sektionerna inga större bedrifter att skryta med. Frånsett att fanbärare Stubben Larsson — 21 år — svimmade i Stadshuset mitt i högtidstalet. Vi var som hela Europa i övrigt inne i en mörk tid. Fotbollen hade inte lyckats i division II trots att man hade ett starkt lag på fötterna och ishockeyn som gjort comeback i de lägsta serierna hade svårt att hävda sig med sina bandyspelare och en och annan fotbollsspelare. I inomhussporterna hade Olle Tandberg efter fem raka SM och med segrar i alla sina sjutton landskamper i boxning gått över till proffsstallet och med 40-talets inträde hade mästerbrottarna Einar Karlsson och Georg Nilsson lagt av.
Backhopparna som fram till år 1940 hade erövrat inte mindre än 16 individuella svenska mästerskap var borta med vinden underkrigsåren och det skulle inte bli någon ny mästare under hela detta decennium. Men ungefär när kriget vände i januari 1943 efter slaget vid Stalingrad och det började ljusna i hela världen fann plötsligt Djurgården sin melodi ”Bättre och bättre dag för dag”. Den kunde vi alla börja nynna och vissla vid krigets slut och en fotbollssäsong som skulle lyfta oss upp i allsvenskan samtidigt som vi började ana att vi hade ett storlag i ishockey i vardande.
Vår dynamiske ordförande Bertil Nocke Nordenskjöld som en gång varit vår första järnkamin i fotboll dök upp som åskådare varhelst någon blårandssektion höll till. Sven Larson, som ägde krogen Tattersall, tog över ordförandeklubban i september 1942 och höll fortet decenniet ut och lite till. Sigvard Bergh, Sven Hellborg, Holger Carlsson, Eric Ahlström, Åke Dunér, Arne Malmgren, Ingvar Norén och Gunnar Rinman var andra ledare som i åratal höll fanan högt och offrade massor av fritid på sin kära förening.
En enastående ledarduo var Birger Farsan Sandberg och Arne Grunander. De var parhästar redan i Norra Latin och vann Kronprinsens pokal i fotboll. De vann också DM för juniorer med Djurgården. Tillsammans spelade de också ishockey när sektionen gjorde sin omtalade omstart i seriesystemet. Farsan fortsatte med fotboll i A-laget i division II plus två allsvenska matcher, medan Grunander blev överstyrelsens sekreterare. Så småningom blev båda lagledare; Sandberg för fotbollslaget, Grynas för hockeylaget. Sedan hamnade Farsan i Svenska fotbollförbundet, blev dess vice ordförande och slutade som hedersordförande. Under tiden gick parhästen Grunander till Svenska ishockeyförbundets styrelse, blev dess ordförande och slutade även han om hedersordförande. Farsan Sandberg värvade 1948 Gunnar Lundqvist till fotbollssektionen, där denne blev sekreterare. Tillsammans med bland andra Farsan själv skulle Gunnar Lundqvist komma att tillhöra ett ledargarnityr med stor betydelse för djurgårdsfotbollens kommande framgångar.
Det var under 40-talet som Djurgården fann färg och form. Allt som i våra dagar ses som givna segrar och framgångar grundlades under åren mellan Stalingrad och fram till tiden efter krigsslutet. Under sina första femtio år var Djurgården en liten storklubb med skidor och fotboll som viktiga inslag. Från slutet av 40-talet fram till våra dagar har Djurgården växt ut till en av landets mest betydelsefulla föreningar. Att hålla på Djurgården har alltid varit förenat med ett enda långt lidande. Det har varit upp och ner och sällan har man fått vara riktigt glad. Men lidandet är motorn bakom våra strävanden. Målet är att göra mål och bli kvitt lidandet. Men vad uppstår? Man segrar ihjäl sig som Djurgårdens ishockey på 50-talet eller Malmö FF på 80-talet. Upprepning och leda infinner sig. Nej, hellre lida än leda — men inte värre än att tillvaron kryddas med uppmärksammade och viktiga framgångar när de behövs som bäst. Och sådana har DIF:s olika sektioner förstått att pricka in med jämna och ojämna mellanrum.
Att samla alla möjliga idrotter under samma fana och därmed samla på sig mängder av SM-tecken och pokaler visar på en aktivitet och kreativitet som vinner beundran, men där lurar också en fara i form av avundsjuka. Den stora djurgårdsfamiljen har inte alltid varit lycklig. En gång i tiden drog sektionen in mest pengar tack vare backtävlingar och Skansenstafetter. Inkomsterna fick den kostsamma fotbollen glädje av. De mindre sektionerna kunde erhålla en allmosa, knappast mer. När fotbollen började gå med stor vinst i slutet av 40-talet ville skidsektionen, som då var utan pengar, vara med och dela på potten. Skidorna fick nöja sig med en liten bit av kakan för nu hade ishockeysektionen stora utgifter, men också stora framgångar, och behövde hjälp. Och fotbollen kände större närhet med ishockeyn än med skidorna. Dessutom tillkom flera andra sektioner som började ställa krav. Att klösa fränderna som trängs i samma bur är vanligt när buren blir trång och kosten mager. Överstyrelsen hade en svår sits. Den kunde inte ge order till fotbollssektionen om vart överskottet skulle gå. I så fall hotade fotbollen att öppna eget. Pengarna har makten och solidariteten sätts på prov. Hur har det avlöpt? Ja, Djurgården lever vidare med alla sina sektioner och har så gjort i 100 år.
Snudd på serieseger trots beredskap
”Gröta inte ihop spelet i centern och förlora aldrig humöret, ty fotboll är ju ändå ett nöje trots serieharvandet.” Ett direkt citat från årsberättelsen 1940, med en lekman vid pennan. Det har inte gått bra för Djurgården i fotboll på länge och man förstår hur väl skrivaren menar. All denna välmening väcker munterhet och absolut inget agg. 1940 hände något förfärligt. Djurgården förlorade i näst sista seriematchen mot jumbolaget Nynäshamn med 0—3 och hade därmed förlorat kampen om seriesegern. Reymersholm som hade bättre målkvot var nu ohotade i toppen. Vår förlust berodde på att lagledaren Stor-Klas fick sex återbud per telefon på söndagsmorgonen. Vi var mitt i beredskapen och samtliga återbud berodde på indragna permissioner. Motståndaren Nynäs drabbades inte av sådana återbud. Deras spelare var anställda på Telegrafverket och därmed befriade från militärtjänstgöring. Djurgården hade detta år 37 spelare i det militära, vilket var ovanligt många jämfört med andra klubbar. Var fanns rättvisan? Kanske var vi bättre krigare även utanför plan…
Under den första hälften av 40-talet hade vi ett stabilt lag på benen med snudd på serieseger varje säsong, men det lyckades inte i de avgörande ögonblicken. Tränare och lagledare var fortfarande Einar Stor-Klas Svensson, besjälad av Djurgårdens väl och ve, född och uppväxt som han var i trakterna kring vårt vackra Olympiastadion. Fotbollslaget innehöll många profiler: Gutta Karlsson, byggnadsarbetaren som köpte grävmaskin och blev sin egen. Allan Persson var fotbollsuppfostrad i IK Sture och jobbade i speceriaffär, Curt Sandberg var från Karlskrona och hade arbete som kontorist. Han blev sedermera en stark centerback. Centerhalvback var Carl-Johan Tornborg, en bollbegåvning från Norra Latin och juniorlaget. Han kunde spela både ytterhalva och center, men som centerback höll han god allsvensk klass. Carl-Johan jobbade i statsförvaltningen. Vänsterhalvan Anders Andersson var järnkaminen i den här uppsättningen; oerhört energiskoch teknisk. Hanblev sedermera under efternamnet Bernmar en skicklig allsvensk ledare i Djurgården och senare ledare för Västra Frölundas ishockeylag för att till slut hamna i IFK Göteborg som fotbollsdirektör. I kedjan spelade Torsten Rey rollen som föregångare till Kurre Hamrin med luriga dribblingar och överraskande målskott. Bengt Garpe, statsanställd, hör till de flitigaste och pålitligaste arbetsmyror vi haft. Han var en av tre djurgårdsbröder. Hans Garpe var lagkapten under säsongen i allsvenskan 1936/ 37 och den tredje brodern Gunnar spelade några matcher i division II. Gunnar var annars bättre i bandy och representerade A-laget under flera säsonger. Smörhandlaren Hasse Stelius gjorde mål utan att skjuta nämnvärt märkvärdigt. Han gick rakt på mål och hade som specialitet att vinna i närkamper med målvakterna. Nils Nippe Nierenburg, speditör och allroundspelare, var med i allsvenskan som junior 1936/37. Vänsteryttern Bosse Björkman, tulltjänsteman, var också med 1936. Det gäller för övrigt även Allan Persson och Bengt Garpe.
Sture Stubben Larsson kom med i juniorlaget som 14-åring. När han debuterade i Djurgårdens A-lag i fotboll hade han matchen dessförinnan varit bollkalle. Stubben blev lagkapten redan vid 20 års ålder. Han jobbade som målare, men var inte särskilt målfarlig frånsett en avsevärd pricksäkerhet i straffsparkar. Där hade han bara en jämlike i hela landet, Kjell Rosén i Malmö FF. En gång missade Stubben en straff mot Malung. Det talades om den fadäsen i åratal. Han är prototypen för en äkta djurgårdare, spelade såväl fotboll som bandy och ishockey. Under min korta karriär i Djurgårdens juniorlag i slutet av 30-talet hade jag en ständig belackare i den drygt ett år äldre Stubben. Han var ung stjärna i A-laget och hade således en viss position att sprida sina tråkningar ifrån. Han tyckte att jag dribblade lite för mycket och sprang mycket för lite. Stubben fick ivrigt medhåll från min lagkapten Bjarne Redestad, som menade att jag var alldeles för kär i bollen och tyckte det var konstigt, eftersom jag i min älsklingssport pingis lämnade ifrån mig bollen snabbt och ideligen. Men både Stubben och Bjarne blev tysta ett tag när jag gjorde mål på AIK i en cupfinal inför 30000 på Råsunda i en förmatch till Sverige—Elfsborg. Egentligen skulle det spelats landskamp men andra världskriget hade just brutit ut. Jag fick en öppnande passning av vår ytterhalva Bengt Lundgren och fintade bort en motståndare samt rullade in bollen tätt intill högra stolpen, 1—0 efter en kvart. Jag var lycklig i en halvtimme. Inte längre. AIK vann med 4—1.
AIK:are hjälper DIF till Allsvenskan
Reymers, Brage, Ludvika och Hammarby. Det var alltid någon av dessa klubbar som lade sig före Djurgården i division II norra i början av 40 talet. Det var som förgjort. Eller? Säsongen 1944/45 engagerades förre landslagscentern och AIK:aren Pära Kaufeldt som tränare. Han tränade, spelade, jobbade och nästan bodde på Stadion vid Valhallavägen. Pära var rätt person. Djurgårdarna tog honom till sitt hjärta och det gav snabbt resultat. Vi vann division II norra med fyra poäng före Surahammar, sex före Reymers och åtta före Brage. Sluthindret Åtvidaberg slogs tillbaka i kvalen med 1—0 och 2—0. Vi var i allsvenskan! Vid tiden för det allsvenska kvalet mot Åtvidaberg 1945 var Kjell Cronqvist, sockerbagare från Brage, målvakt. Allan Persson var högerback och Sven Källén, mekaniker från Falköping vänsterback. Bjarne Redestad spelade vänsterhalva och kedjan hade följande utseende: Bo Björkman, Bengt Garpe, Åmåls-Persson, Stig Nyström och Evan Pettersson, finlirare och finmekaniker från Sandviken. Åmåls-Persson som blev Tvåmåls-Persson i kvalet var korvförsäljare och Nyström från Brage charkuterist. Den senare var ansedd som landets snabbaste fotbollsspelare. Han gjorde elva landskamper och fem mål. I allsvenskan gick det rätt hyggligt första året. Hasse Stelius kom trea i skytteligan medan Djurgården kom trea från slutet, och behöll därmed det allsvenska kontraktet. Trots att vi åkte på ett braknederlag mot Norrköping, 1—11!!
Djurgården som ett korthus
Förlusten sved naturligtvis i skinnet. Tre raka segrar efter denna nesa gav emellertid en bekräftelse på att djurgårdsandan liksom djurgårdseken ”kan knäckas av på mitten men aldrig brytas ner!” Höstens sista allsvenska match på Råsunda var magnifik. Djurgården ligger under mot Hälsingborgs IF. När det är 18 minuter kvar är ställningen 1—4. Då klipperfyra man in varsin ärta i rask takt efter varandra. Slutresultat: 5—4 till Djurgården.
Säsongen därpå placerade sig DIF fyra från slutet men med sju betryggande poäng från nedflyttning. 1947/48 gick det allsvenska spelet i moll. Vi slutade näst sist. Djurgården hade förlorat hemma mot Halmia med 0—1, men fick ändå chansen om grabbarna kunde slå Elfsborg borta och även de andra matcherna i samma omgång gick Djurgårdens väg. Vi vann mot Elfsborg med 3—0, men även Halmia och Jönköpings Södra vann sina matcher och drog sig ur träsket.
Jämmer och elände! Djurgårdens IF var tillbaka i tvåan. Som plåster på såren begåvades Djurgården med en drömresa till USA. Fyra veckor i Amerika och en vecka på Island. Till den resan värvades Hasse Jeppson från Örgryte. Det bästa nyförvärv föreningen någonsin gjort. Hasse Jeppson kom att bli en av Djurgårdens skickligaste centrar genom tiderna. Han ägde lagom bollkontroll och en imponerande genombrottskraft och även om Hasse inte hade en kanon av Gunnar Nordahls kaliber var han honom överlägsen i luften. Jeppson stod i en klass för sig som huvudspelare.
Resan till USA svetsade samman laget som svarade för en rekordserie i föreningens historia. Alla matcher utom en, 2—3 mot Liverpool, vanns underresans gång. I USA gjorde förutom Djurgården också Sofiaflickorna succé under samma tidpunkt. Gymnastikflickornas ledare, Maja Carlquist, blev begeistrad i Jeppson. Hon hade aldrig sett en stiligare idrottsman. Men när spelarna frågade om de fick bjuda ut flickorna på middag blev det blankt nej. — Och det kanske ni tycker är tråkigt, sa Maja Carlquist. — Ja, i varje fall är det tråkigt för Sofiaflickorna, svarade Stubben Larsson.
18 17 1 0 64―16 35
Siffrorna beskriver den magiska slutpositionen för Djurgården i division II norra säsongen 1948/49. Laget hade spelat en oavgjord match mot Sleipner, för övrigt handlade det bara om segrar. Åtvidaberg, som slogs tillbaka med 2—0 hemma och 4—1 borta, blev tvåa i serien och hela femton poäng efter. På denna härliga viktoria följde inga kval och därmed var Djurgårdentillbaka i allsvenskan. Nu hade det tillkommit en målvakt från Halmia vid namn Ove Nilsson. Han var av landslagsklass och blev ordinarie i Djurgården i hård konkurrens med Kjell Cronqvist. Arne Blomqvist spelade back med en otrolig kondition och var oslagbar bland de bollspelare som tränade i Lill-Jansskogens terräng. Sämre på att kuta var den lille innern Nisse Cederborg från Nynäshamn. Han hade det lätta och precisa tillslaget och gjorde 42 mål i allsvenskan. Birger Stenman agerade som en balettdansör på ytterhalvan. Han kom från Hagalund och kunde ta ner en boll med ena foten, högt över axlarna på motståndarna. Karl-Erik Cacka Andersson var en rese med blick för försvarsspel. Han gjorde 174 allsvenska matcher under en karriär som varade i tolv år. Tvillingarna Stig och Hans Andersson var nästan lika bra i fotboll som i ishockey. Hasse Tvilling kunde spela fram en ytter med kinesisk klokhet, medan Stig låg en aning tillbaka i försvaret. Även han hade dock listiga passningar som specialitet. Bjarne Redestad, som jag ju själv spelat mycket tillsammans med i juniorlaget, hade vuxit ut till en kraftfull spelartyp och övertagit kaptenssysslan efter Stubben Larsson. Sigge Parling debuterade i laget 1949. Han prövades som center, men kom aldrig till skott. Istället blev han en suverän ytterhalva.
Decenniets sista år vann även B- och C- laget sina serier. Och juniorerna slog Hagalund med stora siffror i en DM-final. Vilken fin avslutning på 40-talet.
Bandyn överlever trots allt
1940 var bandysektionens fortbestånd i fara. Den brinnande punkten var om stockholmska division II skulle innehålla sex eller åtta lag. I det förstnämnda fallet måste DIF lämnas utanför och hänvisas till division III. Genom en ödets nyck bestämdes att serien skulle bestå av åtta lag och därmed fortsatte bandysporten att existera inom Djurgården. I en kombination av helig vrede, glatt humör och en inneboende spelstyrka gick föreningen sta och vann serien och flyttades därmed upp till division I. Där vi tyckte att vi hörde hemma. Konkurrensen från norrlagen i den högsta serien visade sig emellertid vara övermäktig och efter degradering höjdes åter röster för nedläggning av sektionen, som kostade pengar och allmänt kallades ett sorgebarn. Nåväl, entusiasterna lyckades rafsa ihop både pengar och ett lag som som kom tvåa efter Mälarhöjden 1944.
Från 1946 hörde sektionen hemma i Pokalserien, vilket var liktydigt med division III. Där blev A-laget kvar under tre år. 1946 kom laget tvåa efter Bellevue och säsongen därpå satte Gröndal upp ett oöverkomligt hinder. När serien var slut kom dock bandygänget i gång på allvar i DM och besegrade AIK (6—2), Karlberg (5—1) samt allsvenska Reymersholm ( 4—3). Sent skulle syndarna vakna… men vi var ju kvar i Pokalserien. Den dynamiske ledaren Kjell Hedman lovade att äta upp sin hatt om inte Djurgården avancerade till division II nästkommande säsong, 1948, och det sedan han lyckats värva förre storspelaren Lotta Lindholm (jo, han kallades Lotta) från Västerås. Lindholm blev en injektion, tack vare hans breda kunskaper och rutin vann vi äntligen Pokalserien och gick upp i division II. I B-laget härjade dribblern och kulsprutan Sigge Bergh efter behag. Med lite mera satsning hade han blivit en storspelare. Fotbollsspelaren och fotbollsledaren Bergh i all ära, men bandy var hans gebit. Tyvärr lämnade Lotta Lindholm föreningen inför säsongen 1948/49 och då hjälpte det inte att fotbollsmatadoren och taktikern Stubben Larsson tagit över efter Kjell Hedman som ledare och ibland också tapper kassör. Mälarhöjden slog oss i finalen med 4—1.
Så småningom begåvades Djurgården med en riktig bandyspelare vid namn Gösta Knivsta Sandberg. Men då skriver vi 50-tal och det är en annan historia.
Från Stenålder till Guldålder
Djurgårdens IF var med bland pionjärerna inom svensk ishockey på 20 talet, men ledar- och spelarbristen tog loven av sektionen och man tvingades lägga ner verksamheten på 30-talet. Efter en törnrosasömn på fyra år vaknade sektionen till liv igen. Man fick börja om från botten i klass 6 och parollen blev ”ett år i varje serie tills toppen var nådd”. Efter att ha vunnit klass 6 1939 blev det kärvare motstånd. Det lilla tappra Skuru visade sig vara en oresonlig motståndare och vann serie på serie fyra år på raken. Men Djurgårdens ishockeylag med sina bandyspelare och fotbollsspelaren Stubben Larsson blev god tvåa och så här långt infriades förväntningarna om promotion till högre serie säsong efter säsong. I ett fall fick vi dessutom benägen hjälp av Svenska Ishockeyförbundet för att klara avancemang. Det skulle dröja fram till 1947 innan vi äntligen vann en serie, men då blev Atlas Diesel och Västerås SK för svåra i kvalet. Året därpå vann vårt A-lag åter division II och kunde också besegra Surahammar med 10—0 i kval till division I.
År 1948 inleddes den i det närmaste makalösa era av framgångar och mästerskap som har varat ända in i våra dagar. DIF kom 1948/49 tvåa i högsta serien, men tyvärr blev det ingen SM-tävling denna säsong på grund av det milda vädret. Konstfruset fanns i Sverige bara på Olympiastadion, och det räckte inte till för ishockeyns behov.
Fotbollssektionen fröjdades mycket åt hockeyns framgångar. Det var ju, som vi vet, fotbollen som hade skjutit till årliga pengar under hela 40-talet. Den långa utbildningsperioden började nu bära frukt. Ishockeyn stod på egna ben. Det var äntligen dags för separation mellan bandyn och hockeyn. Spelarna orkade inte längre dubblera de båda sporterna och dessutom dök det nu upp unga och lovande ishockeyspecialister från trakterna runt Traneberg och Westermalm. Hasse Stelius, som hängde med i eliten både i bandy och ishockey och dessutom var målfarlig center i fotboll, blev ett undantag: — Jag orkar, sa 30-åringen Stelius och gjorde en kämpainsats som hockeyback mot Sleipner i Norrköping. Först krigade han ner Sleipners duktiga forwards och därefter tvingades han gå i närkamp med ett tjog uppretade åskådare. Stelius och Djurgården vann bägge matcherna.
Nu kom specialister som Gösta Lill-Lulle Johansson med sina precisa och djupa passningar, raka puckar direkt på klubbladet. Vi hade tvillingarna Hans och Stig Andersson, som med efternamnet Tvilling under 50- talet skulle bli berömda i både fotboll och ishockey. Tvillingarna visste hela tiden var de hade varandra. Folk fick för sig att de hade ögon i nacken. Lennart Lill-Nippe Nierenburg var en fighter med egendomlig och originell dribblingsteknik. Ytterforwarden Yngve Carlsson var kämpen som tog sig igenom försvarsmurar med en envishet som inte visste några hinder. Bengt Bingen Larsson var elegant högerforward, som ganska snart slog sig in i Tre Kronor. Från Örlogsvarvet tog Stor-Klas Svensson med sig Yngve Johansson, en säker och offervillig målvakt. Försvarsspelare med säker blick var Cacka Andersson. Alla var de omkring nitton, tjugo år. Hasse Stelius kände sig som oldboy med sina 30.
Jag bara släpper ut dom
Ishockeyframgångarna hade säkert uteblivit om inte Djurgården fått driftiga och kunniga ledare till sektionen: Arne Grunander var dess drivande kraft i många år. Lasse Lindgren, Pio Jihde, Johnny Candelius och Filip Karlsson är andra ledarnamn från den här tiden. Pressen blev begeistrad över den nya spelstilen som formades av Djurgårdens ungdomar och skrev om framtidens lag. Inte minst när DIF i februari 1948 besegrade Västerås IK borta med 16—1 och fick taktfasta applåder av publiken. Spelarna lyftes till himmelska höjder av journalisterna och Pio Jihde fick särskilt berömför sitt sätt att sköta jobbet som taktiker och grindvakt i båset. Han blev lite generad: — Jag bara släpper ut dom, sa Pio.
1947 hade det kommit en reslig yngling till hockeysektionen. Han hette Lasse Björn och fick hålla till i juniorlaget. Lasse kom, som många andra, från Traneberg och fick stå på tillväxt ett par år. Och som han växte åt alla håll! Det blev extra prima virke, inte sant? Ta vad som helst och jämför… Från 1949 och flera år framåt var han Sveriges bästa ishockeyback: — Vi var kanske dom sista riktiga amatörerna. Vi samlades vid vår hållplats i Traneberg och tog buss nr 80 till Fridhemsplan. Där klev vi på spårvagnen ringlinje nr 4 — och åkte vidare till korsningen Valhallavägen/Sturegatan. Det spelade ingen roll om vi skulle till träning, seriematch eller landskamp. Vi träffades alltid först vid busshållplatsen i Tranan, minns Lasse Björn. Åldermannen Hasse Stelius om unge Lasse: — Cacka Andersson och jag var DIF:s enda backar och vi spelade således non-stop. Vi blev glada när Lasse tog sin plats i A-laget. Men det visade sig snart att Cacka och jag fick spela för fullt ändå — vår unge store Björn satt mest i utvisningsbåset. Men det blev bättre, han använde kroppen på rätt sätt i tacklingarna och så småningom blev han accepterad av domarkåren.
Skidsystrar får stora rubriker
1941 gjorde tre djurgårdsflickor sensation under svenska mästerskapen på skidor genom att vinna lagtävlingen på 10 km före alla norrländska klubbar. Barbro Olsson blev trea, Maud Cederholm, sjua och tvillingsystern Dis åtta. Trion gjorde om samma prestation året därpå och 1943 svarade våra skiddamer för insatser som gav eko i hela sportpressen. Ungefär samtidigt som det avgörande slaget vid Stalingrad tog slut, blev Maud Cederholm svensk mästarinna på 10 km. Hon slog sina medtävlare med klar marginal, trots ett töväder som inte passade henne. Maud föredrog lättföre. Djurgårdens flickor vann också lagtävlingen för tredje året i följd. Våra tvillingar Maud och Dis Cederholm föddes i Stockholm 1915 och växte upp i Äppelviken. De började i IFK Stockholm, men där gick man mest in för simning så deras svåger rekommenderade en annan klubb —Djurgården. — Det har vi aldrig behövt ångra. Vi blev aldrig sedda över axeln för att vi var flickor och man kommer ihåg oss än idag.
För femtio år sedan fick de aktiva i regel själva betala sina omkostnader. — Föreningen stod aldrig för någon utrustning, men man eldade upp bastun åt oss två gånger i veckan. Bastun var belägen i Kanaan som låg en dryg mil från Äppelviken. Den sträckan sprang vi en gång i veckan, sommar som vinter. Tävlingarna kunde bjuda på obehagliga överraskningar: — Vid ett SM i Hudiksvall blev vi mycket besvikna. Det snöade in i stugan där vi bodde och det gick inte att stänga dörren. Dagen därpå var vi alla tre förkylda och kunde inte göra vårt bästa, berättar Maud. Systern Dis minns en annan incident: — En gångkörde vi tre mil på guldtid i Tullinge. Då trodde arrangörerna av tiden att döma att banan var för kort. Vid en kontrollräkning visade det sig emellertid att banan mätte en mil plus 25 meter och vi hade alltså kört sammanlagt 75 meter för långt. — I dag följer vi inte med så mycket. Skidåkning med skär är fult, kanske också ohälsosamt. Vi gillar inte heller de lätta och smala skidorna och har nog ingen särskild favorit bland dagens skidlöpare. Men visst beundrade vi Mora-Nisse en gång i tiden…
Vad skidor i övrigt beträffar vann DIF lagtävlingen i SM i nordisk kombination 1940 genom Harald Hedjerson, Arne Carlsson och Bengt Carlquist. — För första gången fick vi göra tre hopp, varav de två bästa räknades. Det var på det viset vi vann. Bäste killen från svåraste konkurrenten Grycksbo föll i två hopp, medan jag och dom andra djurgårdarna stod i alla sex, minns pensionerade arkitekten Bengt Carlquist. — På så sätt gick vi om Grycksbo, som ju bara kunde tillgodoräkna sig fem hopp. Det var tur det, för dom hade nämligen bättre längdlöpningstider.
En annan skidtrio tog två år senare hem ytterligare ett lag-SM. Den gången gällde det slalom och damer. Mästarinnorna var Margareta Florman, Maud Hårleman och Mary Strömberg. 1947 erövrades det sista SM- tecknet på 40-talet. Vilhelm Hellman, Bengt Jäderholm och Elof Ohlson vann lagtävlingen i backhoppning, vilket innebar första backhoppningsguldet i ett SM på elva år för Djurgården. Storframgång hade föreningen under några år genom att anordna den populära Skansenstafetten. 1947 ställde Mora-Nisse upp: — Det var svart med folk överallt och jag fick knappast plats för stavarna. Värst var alla ryggdunkningar från närgångna åskådare. Jag kände mig alldeles mörbultad när jag kom i mål. Det året talade tidningarna om en braksuccé. Mycket snö, strålande sol, lagom temperatur och 20000 åskådare. Karl Lind, Åke Dunér och Gud Fader regisserade…
DIF-flicka applåderas av Sinatra
En uppmärksammad och något udda idrottsflicka som tävlade för Djurgården åren 1941—44 var konståkerskan Maj-Britt Rönningberg. Hon var praktiskt taget självlärd och fick nästan ingen hjälp alls med bidrag till tränare eller utlandsvistelse. Maj-Britt uppträdde som dansös och skrapade ihop pengar som gick till en och annan konståkningskurs. Hon blev aldrig svensk mästarinna men var tvåa och trea vid flera tillfällen. Egentligen tyckte Maj-Britt inte om att vare sig träna eller tävla och hon lärde sig aldrig att göra riktiga figurer. Helst ville hon dansa också på isen.
Därför blev hon proffs 1949 med en egen liten cirkus bestående av en enda person: hon själv! Maj-Britt reste runt och uppträdde på en liten rund isfläck och hade många fina engagemang. Debuterade på Hotel Washington i London där Frank Sinatra och Ava Gardner fanns i publiken. Maj-Britt turnerade i tretton år och i 21 länder och avslutade sin proffskarriär i Stockholms Konserthus 1969. Sedan flyttade Maj-Britt till Göteborg och Scandinavium där hon nu undervisat säkert ett par tusen barn i konsten att åka skridskor.
Strike ena året, spärr nästa
1939 hade bowlingsektionens representationslag tagit steget upp i högsta divisionen samtidigt som manfyllde 20 år. 1942 erövrade trion Pantzar Sund-Widgren NK:s vandringsprisför alltid. Jag var själv uppe i bowlinghallen på Grev Turegatan för att uppleva det spännande slutspelet. Jag hejade särskilt på Palle Pantzar — den satte möbelhandlaren som spelade utan skruv men antagligen slog hårdast i stan. Som 13-åring hade jag fått en biljett till fotbollslandskampen Sverige—Polen av Pantzar. En jublande glad liten djurgårdare satt en vårdag 1934 på stadion och såg Sverige vinna med 4—2.
Sorgliga saker timade. Klubbens i särklass bäste bowlare, Östen Eriksson, gick 1944 plötsligt över till konkurrenten och arvfienden AIK. Det värsta var att det aldrig gick att utröna orsaken till detta ”svek”. Men Djurgården hängde med bra i toppen av allsvenskan trots åderlåtningen. Särskilt Fritte Sund gjorde fina insatser både i ligan och i individuella tävlingar. Annars har bowlingens A-lag fått finna sig i att åka upp och ner mellan de två högsta divisionerna. Det har liksom varit strike ena året och spärr nästa. 1949 blev ett fint år med plats i allsvenskan och detta mycket tack vare sektionens nye storspelare Evan Petterson. Samma år kunde Evan i överlägsen stil också erövra ett individuellt DM-tecken. Evan är identisk med den elegante ytterhalvan i fotbollslaget, som spelade 40 allsvenska matcher mellan åren 1945—48.
Gasräkning på 700, ett fall för brottningen?
Mästerbrottarna Einar Karlsson och Georg Nilsson hade erövrat fem SM vardera under det 1930-tal, som dessutom sett Nils Landberg vinna två svenska mästerskap. 40-talet skulle inte på långa vägar bjuda på samma glans och framgångar. Vi djurgårdare kändeav det totala mörker som rådde ute i Europa. Våra brottare och andra idrottsmän fick inte tillfälle till internationella erfarenheter. Gränserna var stängda. 1940 fick Djurgården en 100-procentig utdelning på SM i fri stil. Vår ende representant Bengt Winqvist tog nämligen titeln i bantamvikt. Winqvist blev ett glädjeämne även i fortsättningen och erövrade sin andra SM-titel året därpå. Därmed var det slut med hemförda SM-tecken för hela elva år framåt i tiden! Men i Fyrstadsbrottningen återfanns faktiskt fyra djurgårdare i Stockholms lag — Bengt Winqvist, Åke Alm, Lennart Öberg och Arne Tarzan Edman. Sektionens ekonomi var ett problem under 40-talet. Med näppe kunde man betala en gasräkning på 700 kronor. Den fattiga sektionen gjorde ett gott breddarbete. I Stockholms DM 1945 vann Ivan Lindskog i fjädervikt, Åke Alm i welter, Lennart Öberg i mellanvikt och Winqvist blev tvåa i bantam. Lennart Öberg var ansvarig för gasräkningarna och var träningslokalens portvakt. Det var Lennart som såg till att killarna infann sig mangrant och irätttid till träningspassen i klassiska brottningslokalen på Döbelnsgatan 97.
1946 segrade Åke Alm och Lennart Öberg vid Arbetarolympiaden i Helsingfors. Alm svarade dessutom för en strålande insats i A- landskampen mot Finland. Han vann båda sina matcher och fick pris för bästa svenska prestation. Annars befinner sig sektionen under 40- talet i en brytningstid, vilket inte behöver vara ett axiom för att man sysslar med brottning. Många lovande juniorer trängs på mattorna under långa träningspass, men brottning är en svår och hårdarbetad gren och man får ha tålamod med återväxten. Gamla märken står sig emellertid: Arne Edman hemförde 1947 sitt andra DM i tungvikt med klubbkamraten Bertil Karlstrand på andra plats. Bror Löfdahl blev tvåa i mellanvikt. 1948 var livaktigt med Lennart Öberg i de flesta rollerna. Som ledare såg han till att våra brottare gjorde propaganda och svarade för en rad uppvisningar. En gång på Råsundastadion inför 44000 åskådare i samband med en allsvensk match mellan AIK och DIF. Öberg gjorde också den i särklass finaste insatsen bland de aktiva. Han belade andra platsen på SM i grekisk romersk mellanvikt. Det var då ett bra tag sedan någon av föreningens medlemmar hade erövrat silvermedalj i SM. Lennarts klubbkamrater Ragnar Gustafsson och Bertil Karlstrand blev trea i bantam respektive tungvikt.
Så gick 40-talet mot sitt slut och så småningom skulle Djurgården plocka hem SM- guld i parti och minut tack vare en viss herr Vesterby. Och Lennart Öberg skulle komma att fortsätta som sektionens viktiga allt-i-allo under många framgångsrika år.
Pugilisterna på Pontonjärgatan
En av Djurgårdens bästa idrottsmän genom tiderna gör sin sista amatörsäsong 1940. Han heter Olle Tandberg och är begåvad med en viss obenägenhet att ge sina motståndare i ringen den minsta chans. Olle gick 17 landskamper i tungvikt och vann dem alla, han var med två gånger i EM och tog hem titeln bägge gångerna. 1940 tog Olle sitt sista och femte raka svenska mästerskap. Sverige hade aldrig ägt en bättre amatörboxare. Olle segrade även vid de tillfällen han representerade Europa i tävlingar mot USA. Nu var det dags att bli proffs och försöka tjäna en slant på dessa obestridliga kunskaper. Tandberg var utrustad med alla tiders vänster i svensk boxning och med en överlägsen fysik och kondition. Vi tyckte väl lite till mans att store Olle var lite för snäll för den brutala proffsbranschen. Olle behärskade nästan allt inom boxningen, men något direkt vinstgivande knock out-slag var han inte begåvad med. Djurgårdens boxningssektion förlorade nu tidvis en av sina duktigaste tränare, eftersom Gurra Bergman fortsatte som Olles coach även in i yrkesboxningen.
DIF-boxaren Einar Hammar var en pålitlig tävlingsmänniska på SM under flera år. Han vann fyra svenska mästerskap i klasserna welter- och mellanvikt. 1941 vann Einar sin sista mästerskapstitel och året därpå segrade DIF:s Bo Below i lätt tungvikt. Han mötte för övrigt klubbkamraten Olle Lindqvist i finalen.
Olle Tandberg dyker upp igen. Djurgården har 1944 skaffat ny boxningslokal på Pontonjärgatan och proffset Olle är med och delar hyran och andra omkostnader. Året innan blev han europamästare bland proffsen genom att besegra belgaren Karel Sys. Åke Löwgren, Lennart Isokowitz och Harry Holmberg är några namn som måste nämnas bland boxningsledare som lade ner ett styvt och många gånger otacksamt arbete för sin sport under denna period. I slutet av årtiondet lämnade Harry Holmberg över ordförandeklubban till Sven Holmberg. En stilfull yngling vid namn Sture Fröberg vann 1945 svenska juniormästerskapen i lätt tungvikt. Fröberg blev så småningom en av Tandbergs viktigaste sparringpartners.
Annars kan sektionen inte peka på några större framgångar under 40-talets andra hälft. Djurgården erövrade inga SM-tecken under åren 1943—48. Sex magra år med andra ord. En ljusning kunde äntligen skönjas 1949 då Bengt Modigh blev svensk tungviktsmästare. Modigh hade gjort en del bra insatser redan tidigare och mognade sakta men säkert. Samma år som Modigh blev svensk mästare vann han dessutom två förnämliga landskampssegrar mot Irland och England och blev helt följdriktigt utnämnd till årets Djurgårdare. 40-talets sista år hade DIF:s boxningssektion nöjet att se omkring 90 aktiva boxare i träning på Pontonjärgatan. Nu skulle vi bestämt gå mot ljusare tider…
Friidrott, handboll och orientering
Friidrottssektionen flyttades upp till division III i Arrangörsringens serietävlingar och det mest tack vare folk från fotbollssektionen. Sålunda vann kassören Sven Hellborg tolv individuella segrar i olika grenar, den snabbe vänsteryttern Stig Nyström vann åtta snabbkutningar och högeryttern Erik Nordgren var nästan lika snabb och vann fyra gånger. 1945 var sektionen nästan tömd på utövare och ströks ur Arrangörsringen. Friidrotten kallades Djurgårdens sorgebarn och mörkrets broder…
Handbollen låg faktiskt i allsvenskan i början av decenniet, men föll sedan snabbt ner till division III. Men 1945 vann A-laget, med säkre målvakten Allan Rollander vid rodret, alla sina 18 matcher plus fyra kvalmatcher och gick upp i näst högsta serien. Med denna framgång fickvi låta oss nöja under resten av decenniet.
Orienteringssektionen är svagare än förr, men Kurt Berggren blev tolva och Erik Eriksson trettonde man i DM i fälttävlan fredsåret 1945. Föreningens bäste orienterare var en oldboy vid namn Sixten Öqvist, som blev tia på DM 1946.
Vi i yngsta sektionen slår till med besked
Hösten 1947bildades en ny sektion som gjorde succé med en gång. Arne Grunander var mycket pingisintresserad och hade själv spelat i Norra Latins skollag. Han upptäckte dels att många pingislirare i andra klubbar egentligen var uppriktiga djurgårdssupportrar och dels att flera aktiva djurgårdare var duktiga i bordtennis. Arne vidtalade Svenska Bordtennisförbundets Erik Extergren, en gammal djurgårdsvän, om att försöka bilda en sektion.
För att DIF skulle kunna vara med i Allsvenskan redan från början såg Extergren till att hela Fredhälls BTK, som låg i div I, lockades över till vår förening. Det gick galant då nästan alla medlemmar i Fredhäll var djurgårdare i hjärtat. Vidare värvades sensationellt nog Tage Flisberg från Norrköping — en av världens bästa lirare. Förutom Flisberg ingick Carl-Ottil Johansson, svensk mästare för AIK i singel 1943 och allsvensk fotbollsspelare i Djurgården, Arne Neidenmark, stjärna i Fredhäll, Arild Waeger, f d distriktsmästare och en av världens mesta DIF:are, Ove Elmblad, en yngre bror till mera berömde Stickan, som redan lovat IFK Stockholm att stanna kvar ett år till, men han var hängiven DIF:are av födseln och given förstärkning året därpå. Jag själv, som inte tränat eller tävlat på ett helt år, lade mig i allvarlig träning för att försöka ta en plats.
Pingisprofil par preference
Stickan Elmblad och jag möttes i massvis av turneringar och i mer eller mindre uppgjorda uppvisningsmatcher samt i folkparker och på varietéscener. I hundratals timmar övade vi tillsammans, ibland inför allsvenska matcher eller landskamper och då handlade det mest om tempoträning. Ibland gällde det att finslipa allahanda tricks och jongleringar och allmän bollsäkerhet inför en turné med tonvikten lagd på rent uppvisningsspel med inslag av gags och bollkonster. Vi var mycket olika i spelstil. Stickan ägde en elegant backhand med föga sting i, men han behärskade den med viss säkerhet. Annars var han en snabb defensivspelare med ett bombsäkert skär. Han hade inte mycket till underskruv att komma med, men å andra sidan hade han en perfekt timing i skäret och bollarna kom flygande och smygande tätt över nätkanten. Den som försökte slugga ut honom slog snart ut sig. Inte ens Tage Flisberg, utrustad med en av världens mest dräpande forehands, lyckades forcera Elmblads försvar.
Själv hade jag mindre bekymmer med Stickans defensiv. Vi hade spelat så mycket tillsammans att vi kunde varandra utan och innan och det blir alltid den offensive som tjänar på det. Mitt spel gick ut på hård forehandoffensiv blandat med lite avig och hög defensiv, fast med mycket underskruv. Men det var med stoppbollar jag vann över Stickan Elmblad och alla andra defensivspelare i Sverige, som väl utgjorde 75 procent av toppspelarna. Bland de tio bästa spelarna i landet var det nog bara Flisan, Veine Tuppen Fredriksson och jag som var allround-spelare. Och så Arne Pannan Andersson, som var en ren slugger som aldrig lämnade bordet. Jag använde stoppbollen som ett avgörande vapen. Efter några sneda och välplacerade forehandslag la jag en kort stoppboll precis bakom nät och så fort motståndaren hade hunnit fram och lagt över bollen anföll jag på nytt och då helst med forehand. Och så en nystoppboll. Och ibland två stoppbollar i följd. Och ibland stoppbollar till förbannelse och ineffektivitet.
Den betänksamma grävskopan
Arild Waeger var en udda figur i Stockholms pingishallar redan på 30-talet. Han var från S:t Eriksgatan 7, Kungsholmen. Arild mätte 192 cm och var skrattretande spattig i alla rörelser. Ändå blev han bra i pingis så antagligen var han rätt snabb i bollen. Waeger spelade bordtennis lika långsamt som Rolle Stoltz lirade ishockey — det var ju Stoltz som uppfann slow motion. Annars hade Waeger gjort det om det funnits television på hans tid. Arild spelade med långsamma rörelser, men tack vare blick för oförutsedda situationer kom han till skott och hans forehanddrive var en plåga för alla dessa defensivspelare som dominerade branschen. Arilds forehand påminde om tennisspelarens och även på backhandsidan hann han med att ta ut svingen ungefär som Stefan Edberg. Roligast var att se Waeger på den sk plocken. På forehandsidan gick han ner med armen som en betänksam grävskopa ända till golvet och kom upp med en liten boll som förpassades precis över nätkanten med behärskad säkerhet. Så fort motståndaren kom av sig i offensiven tog Arild ett steg åt sidan och svepte in sin forehand med förgörande verkan. Han skulle ha slagit lika hårt som Flisberg med svamp, men alldeles säkert hade svampspelet blivit i hastigaste laget för Waegers enorma Utväxling.
En gång — 1938 — fick Waeger en landslagschans. Han fick vara med och vinna över Lettland med 5—4 och det var han som blev i tillfälle att avgöra landskampen. Det var en pärs och Waeger undvek alla slags pärser, som till exempel att titta på DIF:s fotbollsmatcher. Arild blev en allom bekant figur i det gamla Klara som den snabbaste och kunnigaste telefonmottagaren på Stockholms Tidningen. Alla journalister ville ha direktkontakt med just Arild när de ringde in sina reportage. En gång när jag jobbade på Aftonbladet satt jag i Budapest och rapade upp det ena kinesiska och japanska bordtennisnamnet efter det andra utan att behöva bokstavera en enda gång. Det blev heller inga stavfel och inga hörfel. Arild Waeger kunde ju sin bordtennis.
Redan första säsongen tog Djurgårdens bordtennissektion storslam! Tage Flisberg vann SM i singel och i dubbel med Neidenmark och tillsammans med undertecknad vann föreningen även allsvenskan komfortabelt. Året därpå, 1949, vann jag och Arne Neidenmark SM i dubbel. Dessutom nådde jag singelfinalen men förlorade den mot veteranen Liss Larsson. Stickan Elmblad och jag vann också dubbeln i Nordiska Mästerskapen senare samma år. Internationelltrepresenterade Flisberg och jag landslaget och deltog i VM i London 1948. Där noterades inga särskilda framgångar, men i jugoslaviska mästerskapen segrade Flisberg i singel och tillsammans nådde vi dubbelfinalen. Vi två DIF:are representerade också Sverige i segerrika matcher mot Västtyskland, Danmark, Jugoslavien och Polen. I laget mot danskarna spelade också DIF:aren Arne Neidenmark och vår ledare var Erik Extergren. ”DJURGÅRDEN SLOG DANMARK MED 5—0” rubricerade Politiken.
Den tid som flytt — och den som kommer
När jag i slutet av 40-talet blickade tillbaka på den tid som flytt och försökte mig på en sammanfattning av Djurgårdens idrottsförening och dess historia var jag övertygad om att skidor och fotboll var två grenar som dominerat och i högsta grad skrivit svensk idrottshistoria. Fast i framtiden skulle det aldrig bli tal om att en stockholmsklubb kunde hänga med på skidor eller backhoppning.
Att fotboll skulle bli affischsporten under ett par decennier stod helt klart för mig, även om föreningen då ännu inte vunnit allsvenskan. Men det dröjde bara några år till. Ishockeyn var en ny gren vi alla trodde benhårt på som kommande för Djurgår’n. I slutet på 40-talet ägde vi ett lovande lag vars stomme höll i över tio år och gjorde DIF till Sveriges bästa ishockeyklubb. Och ställningarna har hållits tack vare tradition och yrkeskunskap.
Ett försök att idag titta in i framtiden övertygar mig om att ishockeyn kommer att frodas, och att DIF fortfarande ska äga ett av landets bästa lag oavsett om vi lever kvar som betalda amatörer eller om vi spelar i en ren europeisk proffsliga. Fotbollen får allt svårare att klara sig. Trots en bred satsning på egna ungdomar och förmågor, kommer större och penningrikare klubbar att köpa upp våra stjärnor in spe och göra allvarliga försök att köpa hela djurgårdsfotbollen på ett och samma bräde. Vilket gudarna förbjude! Och hur ska det gå för boxning, brottning, bordtennis och bandy och alla de andra bröderna och systrarna. De har inte annat att förvänta sig än nåd. Låt oss hoppas att nådetiden kommer att vara i många, många år.
Bengt Grive född 1921, död 2003. Spelade fotboll i DIF:s juniorlag i slutet av 1930-talet. En av Sveriges främsta bordtennisspelare under 1940- och 50-talen med flera SM-tecken. Skrivande sportjournalist i Nya Dagligt Allehanda och Aftonbladet. Färgstark sportkommentator och en av veteranerna inom svensk television.
Artikeln är tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991.