DIF Fotboll Dam

DIF Fotboll Dam

DIF:s handbollsspelare såg också framemot matchen, ”jo, det är klart, vi var pigga på allt”. En del spelare kände till att en damfotbollsserie startat i Västergötland. Inför matchen tränade de några gånger under den legendariske DIF-spelaren och ledaren Gösta ”Knivsta” Sandbergs ledning. Några herrfotbollsspelare från DIF närvarade också. Vid träningstillfällena gavs DIF:s handbollsspelare möjlighet att ”känna på fotbollen”. Sandberg gick även igenom fotbollsregler och förklarade vilken utrustning de skulle ha.

När de sprang in på Råsundas fotbollsplan för att möta de ”berömda” Öxabäck kände de sig nervösa. Fotbollsplanen upplevdes väldigt stor och det var ovant att spela inför en så stor publik som 14 000 åskådare. Förmatchen spelades 2 x 20 minuter och slutade 2—1 till Öxabäck Detta resultat var DIF-spelarna mycket nöjda med, särskilt med tanke på att de endast tränat två gånger. ”Jaha, var det inte svårare än så. Det var väl det som födde intresset [för att spela fotboll]”, tror Margareta Ekvall (f 47) idag. Ekvall hade lyckan att göra DIF:s mål.

Matchen mot Oxabäck slogs upp stort i rikspressen och DIF-spelarna, som inte var vana vid att deras idrottsliga prestationer uppmärksammades, uppmuntrades att fortsätta spela fotboll sensommaren 1968. I Uppsala mötte de Litslena (Enköping) i en förmatch (Sverige U—Finland U) och vann med 1—0. De spelade även mot rivalerna från bandyarenorna, Göta (1—1), och handbollsspelarna från IK Bolton (2-0) och IK Tellus (0—0). När denna första säsong med damfotboll skulle summeras i damsektionens verksamhetsberättelse framhölls att:
Efter denna match [DIF-Öxabäck] blev hela Sverige intresserat av damfotboll och telefonen hemma hos Aina Ekvall gick varm. [—] Nu måste vi ägna oss åt handboll ett tag men framåt våren blir det förmodligen returmatch mot Öxabäck som påstår att deras publikrekord kommer att ryka all världens väg när vi kommer dit och spelar.

På ett styrelsemöte i december 1968 behandlade Stockholms Fotbollförbund (StFF) skrivelser från IK Göta, DIF och Årsta AIK där man ville att förbundet ”upptar damfotboll på sitt program”. De tre föreningarna bedrev dambandy och/eller damhandboll. Efter att ha sammanträffat med representanter från föreningarna beslöts vid ett styrelsemöte i januari 1969 att StFF på ”försök” skulle arrangera en serie för damfotbollslag. Förutom förslagsställarna skulle IK Bolton, IK Tellus och Vällingby AIK inbjudas att delta. Om någon av dessa tackade nej skulle IFK Tumba, Örby och Sundbybergs IK tillfrågas. I slutet av januari beslöt man ändå att alla de elva lag som anmält intresse skulle ges möjlighet att delta.

Korpen i Stockholm var också snabba med att ta upp damfotboll på programmet. I 1969 års serieprogram förklarades att det fanns ett så pass ”stort intresse” för damfotboll att man beslutat att inbjuda damfotbollslag till seriespel (sjumannaspel). De tjugosex anmälda lagen skulle efter det att seriespelet var färdigt delta i en turnering som hade status som ”korpmästerskap”. ”Vi kommer med spänt intresse, att följa damernas fotbollskunnande.” Omkring hälften av korplagen hade män som lagledare.

Våren 1969 förberedde sig DIF:s damfotbollslag för deltagandet i seriespelet genom att träna under ledning av Claes Bergwall. Bergwall hade tidigare haft uppdrag inom damsektionen som tränare för ett flickhandbollslag. Fotbollsträningen började i slutet av mars i ”Barracuda-tältet”, eller ”Ballongtältet” som det också kallades, i Stora Mossen. Flera av dem som spelat fotboll 1968 valde av olika skäl att inte delta mer regelbundet i träning och matcher under 1969. Någon svårighet att få ihop tillräckligt antal spelare var det inte, eftersom unga kvinnor sökte sig till föreningen. ”Dom som kom utifrån, som inte var handbollsspelare, dom var duktiga.” Två av de mer tongivande spelarna som på detta sätt kom till föreningen var Agneta ”Agnes” Pettersson och Sirpa Väyrynen (f 51). De var kamrater och spelade handboll tillsammans i IK Bolton. Andra nya spelare som anslöt till laget 1969 och som skulle kommat att stanna i laget under flera år var Kristina (Kicki) Westin och systrarna Christina (Stina) och Yvonne Andersson. Några yngre flickor som spelade handboll i DIF:s juniorlag, Ulla Bjerkhaug (f 53) och Marie Svensson, började också spela fotboll. Bjerkhaug blev med tiden även en av DIF:s verkliga trotjänare och spelade med DIF:s damfotbollslag ända fram till 1980-talets mitt.

Fotbollsintresset och tidigare erfarenheter av fotbollsspel varierade bland DIF:s damfotbollsspelare. Väyrynen hade spelat med ett pojklag, s.k. ”kvartersfotboll, och tyckte att fotboll var ”skitkul”. Målvakten Anneli Hellberg berättade i en artikel i Årets Fotboll 1970 att fotboll ”det fick man ju sluta med i plugget. När killarna inte längre ville ha en med…” Agneta ”Agnes” Pettersson, en av lagets viktigaste målgörare de första åren, beskrevs som ”uppväxt med fotboll”. Andra spelare, exempelvis Siv Karlsson (f 47), hade ingen nämnvärd erfarenhet av fotboll från ungdomsåren och såg sig först och främst som handbollsspelare, men tyckte samtidigt att fotboll var ”lite häftigt, spännande, nåt nytt”. Hon uppskattade också gemenskapen och fotbollens kollektiva karaktär: ”Att se att tjejer kunde fungera i ett lag… det var härligt att uppleva, att se de olika länkarna fungera.”

Påståendena att damfotboll skulle vara för ”hårt” eller ”farligt” hade DIF-spelarna svårt att acceptera, särskilt av dem som hade erfarenhet av handboll. Karlsson tyckte helt enkelt att det var ett ”fjantigt” argument. Aina Ekvall ansåg att ”handbollen är mycket hårdare än fotbollen. Och i Djurgårdens allsvenska lag, händer det mycket sällan att någon skadar sig.” Ekvalls uttalande är hämtat från 1970, då laget hade två säsongers seriespel bakom sig.

Träningsförhållandena var under de första åren ganska bra; ibland fick DIF-spelarna till och med träna på Stadions gräsplan. Vanligtvis skedde träningen på Hjorthagens IP:s eller Östermalms IP:s grusplaner. Väyrynen var glatt överraskad över de förhållandevis goda träningsförhållandena. Hon och de övriga med handbollsbakgrund var vana att behöva flytta runt mellan olika idrottsanläggningar i Stockholm för att kunna träna och spela handboll.

Karlsson uppfattade att tränaren Bergwall ”tog det seriöst, försökte lära oss spela fotboll, för det kunde vi inte”. En betydande del av träningstiden ägnades åt att ”spela två mål”. Bergwall själv framhöll i en intervju i Expressen 1969 att:
Det bästa är att flickorna går in med verkligt allvar för fotbollen. De vill absolut inte veta av någon show kring matcherna och med den inställningen bör ju damfotbollen ha en säker framtid.
Av de elva lag som 1969 anmält sitt intresse för att delta i StFF:s ”försöksserie” (enkelserie) återstod åtta när det var dags för premiäromgången i slutet av maj, nämligen: DIF, IK Göta, IK Tellus, Tyresö IF, Örby IS, Gröndals IK, IFK Bagarmossen och Vällingby AIK. Det har redan framgått att stommen i DIF och IK Götas lag bestod av handbolls- och bandyspelare och i Expressen beskrevs IK Tellus spelare på följande sätt: ”Brudarna i Tellus är egentligen ett handbollsgäng som tar det där med fotbollen mera på lattjo.” Artikeln skrevs i samband med en match mot Gröndal, då flera av spelarna en halvtimme efter fotbollsmatchen skulle möta Örby i en handbollsmatch. Av detta kan man dra slutsatsen att även stommen i Örby IS fotbollslag troligtvis bestod av handbollsspelare. Tyresö IF bestod, enligt en journalist, av ”hemmafruar”. Gunilla Paijkull (f 43), som spelade i Tyresö IF 1969—1970, menar dock att de flesta spelarna kom från föreningens handbollslag. Gröndals IK:s damfotbollslag startades av en ledare vid Gröndals ungdomsgård, Ivar Berg, som också var ledare inom Gröndals IK. Flickorna i laget brukade besöka ungdomsgården, men flera av dem spelade också i föreningens dambandylag.

I slutet av maj 1969 spelade DIF sin första seriematch, mot Gröndal på Stadion. Det var en förmatch till herrfotbollsmatchen DIF—Jönköping. DIF:s damlag vann stort med 9-0. Nästa match spelades mot Örby på Älvsjö IP och vanns med 4-0. Efter säsongens sista seriematch den 4 oktober med vinst mot Tyresö, stod det klart att de vunnit serien utan poängförlust på 14 poäng och med målskillnaden 36-8. Mellan IK Göta på andra plats och Örby IS på femte plats skilde det bara två poäng. Kampen om andra och tredjeplatserna var alltså hård. De tre sämst placerade lagen hade förlorat de flesta matcherna. DIF:s tongivande spelare var dels den målfarliga trion Väyrynen, ”Agnes” Pettersson och Yvonne Stellnert, dels försvarsspelaren Stina Andersson och ”den greppsäkra målvakten” Anneli Hellberg.

Förutom seriespel spelade DIF 1969 ett antal vänskapsmatcher, bland annat två på Gotland mot Visby AIK (vinst med 5–0 och 17–2). Men viktigast av allt var returmötet borta mot Öxabäcks IF som man sett fram emot med spänning. Matchen spelades en varm dag i mitten av juni. Borås Tidning skrev att ”hela Öxabäck hade gått man ur huse” för att se lagen göra upp om det svenska inofficiella mästerskapet i damfotboll. 500 åskådare fick se Öxabäcks IF besegra DIF med 3-2, efter en stark andra halvlek av Öxabäck. Inom DIF:s lag var man relativt nöjda med resultatet, särskilt då man saknat flera av lagets ”kanoner”, bland annat Väyrynen.
Genom de två uddamålsförlusterna mot de ”berömda” Öxabäck 1968 och 1969, samt segern i stockholmsserien, hade DIF visat att de var ett av landets bästa lag. I Expressen presenterades de i början av november som ”laget som i år vunnit historiens första damserie”. Här avsågs förmodligen landets första förbundsadministrerade serie. I bildtexten i samma reportage kallades DIF:s damlag för ”Sverige bästa lag (?)”. Och Age Franking vid Gotland Folkblad ansåg för sin del, efter att ha sett Visby AIK bli utspelat av DIF, att ”Djurgården är i dagens läge bästa laget i Sverige.”

I Djurgårdaren rapporterades efter den första säsongen om Aina Ekvalls ”nya giv” och om framgångarna för hennes ”fotbollsflickor”. Ekvall hade, som brukligt var, själv kommit till redaktionen med en rapport om damsektionens verksamhet. I den beskrev hon i stolta ordalag hur damfotbollslaget, bortsett från förlusten mot Öxabäck, vunnit matcher under säsongen. Det var ingen tvekan om att man också nästa år skulle satsa på damfotboll. ”Nästa [års] serie har flera lag. [Vi] Tänker ställa upp och ta vår skalp, men kom ihåg, vi var först. Bara en sån sak.”

Även denna säsong lyckades DIF:s damfotbollslag mycket bra och de gick obesegrade genom hela serien, som till skillnad från föregående år spelades som dubbelserie. Den enda poängförlusten kom i 1–1-matchen mot ”fienderna” Göta. Serien vanns före Göta på bättre målskillnad. I en vänskapsmatch hade de lyckats vinna över en annan av stockholmsrivalerna, nämligen ”Kolsäckarna” (AIK). Den enda förlusten detta år noterades då laget i slutet av säsongen mötte DN:s manliga journalister (3–5). Matcherna i serien spelades i allmänhet på gräsplaner och vid några tillfällen på anläggningar som Stadion och Söderstadion.

Inför 1971 års säsong var DIF:s målsättning att än en gång vinna serien, tredje året i rad. ”Vidare kommer DM i damfotboll att starta i maj månad. Och vi hoppas förstås att vi blir Sveriges första Distriktsmästare i fotboll.” De hade fått ett ”nyförvärv” från IK Tellus ”och av henne väntar vi oss mycket av”. Under försäsongsträningen såg de också framemot vänskapsmatchen mot Kronäng i Borås den 20 maj. ”Två av Sveriges bästa damlag i fotboll” (Borås Tidning) skulle mötas i en förmatch till herrlandskampen Sverige—Danmark (resultatet i dammatchen blev 0–0). I slutet av juni skulle de resa till Anneberg i Göteborg och delta i en mindre turnering. Våren 1971 hade de börjat tänka på ”återväxten” och anmält ett flicklag till S:t Eriks-Cupen. DIF:s damlag hade också ”gått och blivit TV-stjärnor”. Ett TV-program hade gjort ett reportage om damfotboll och spelat in sekvenser från en av deras träningsmatcher mot Hammarby i böljan av maj. Matchen vanns av DIF med 1-0. ”Så nog händer det allt saker inom damfotbollen”, som Claes Bergwall skrev i maj 1971 när årsberättelsen (1970–1971) skulle författas.

Under vintern tränade laget i Barracuda-tältet. Damfotbollslaget fick sina träningstider i tältet via. DIF:s fotbollssektion, som i sin tur fått träningstider av Stockholms Idrottsförvaltning. DIF:s damsektion anhöll detta år ”vördsamt” hos DIF:s fotbollssektion om att få disponera en bättre tid än föregående år; ”inte som förut mellan kl. 21- och 22. Detta på grund av att flickorna som är unga och går i skolan, inte orkar att träna så pass sent.” Damlaget hade denna försäsong inget träningsläger. De förberedde sig istället genom att spela vänskapsmatcher.
Ar 1971 hade 26 lag hade anmält sig till seriespel. Lagen fördelades på tre serier; klass 1, klass 2 A och 2 B. De flesta lagen i klass 2 A kom från Stockholms norra stadsdelar, och de i 2 B från de södra stadsdelarna. Seriekonstruktionen innehöll alltså dels en nivåindelning, dels en geografisk indelningsprincip (klass 2 A och B).

Under 1971 års seriespel i klass 1 utkristalliserades tidigt en kvartett lag — DIF, IK Göta, Hammarby IF och Jakobsberg — som de främsta aspiranterna om seriesegern. DIF noterade stora segrar mot Tyresö, Täby, Gröndal och Tellus medan matcherna mot Hammarby IF och Jakobsberg var betydligt jämnare även om också dessa kunde vinnas. DIF förlorade däremot båda matcherna mot Göta som detta år vann klass 1, tre poäng före DIF. De flesta av DIF:s hemmamatcher spelades på Zinkensdamms IP. Vid de tillfällen dammatcherna spelades som förmatcher till herrmatcher fick de möjlighet att spela på Råsunda och Söderstadion.
Ar 1971 var det första år som StFF arrangerade DM för damfotbollslag. Sexton lag deltog och DIF gick efter en 3–0 seger över Sätra till semifinal där de förlorade mot Jakobsberg GoIF med 0-1. Jakobsberg vann finalen mot IK Göta med 1-0 och blev därmed det första damfotbollslaget i Stockholm som vann DM-titeln.
DIF avslutade 1971 års säsong med ett träningsläger i Trosa i mitten av november. Damfotbollslaget var inte helt nöjda med säsongen. ”Det kändes lite trist att bara belägga andraplatsen, men motståndet i Stockholm har blivit bättre denna säsong. Dessutom genomgår vårt låg en föryngring, och det dröjer innan dessa unga förmågor kan axla de äldres mantlar.”

Senhösten 1971 stod det klart att DIF:s damfotbollslag inte bara stod inför en ”föryngring”, de var också tvungna att se sig om efter en ny tränare eftersom Claes Bergwall meddelade att han på grund av tidsbrist skulle sluta träna laget. Detta blev början på en period med många tränarskiften.
Åren 1971-1975 hade Djurgården sex olika tränare: Christina Andersson, Rolf Björk, Lasse Björkman, Gustav Johansson, Bengt Ståhl och slutligen Otto ”Pudding” Wahlström. Den sistnämnde åtog sig tränarsysslan vintern 1975 och stannade till 1977, då Lars-Magnus Wester efterträdde honom som huvudansvarig tränare. De många tränarbytena, ibland med kort varsel i början av säsongerna, skapade problem. Förlusten av Björkman beklagades särskilt. Han hade tillsammans med lagledaren Laila Almkrantz sett till så att det under säsongen 1972 ”blivit ordning i laget och dessutom fått flickorna att även börja tänka fotboll”. Stor möda lades ned på att försöka hitta personer som var intresserade av att träna laget.

Åren 1971—1974 brukade DIF, tillsammans med Hammarby IF, åka till västkusten för att delta i en pingsthelgturnering. Samåkningen med Hammarby IF höll nere kostnaderna. De hade även under vårsäsongen träningsläger i Västmanland (1973) och på Åland (1974). DIF blev under dessa år regelbundet inbjudna att spela matcher och turneringar runt om i mellansverige, men tvingades av ekonomiska skäl oftast att tacka nej. Vid ett tillfälle övervägde de emellertid att tacka ja till en inbjudan att delta i en fotbollsturnering i Skinnskatteberg våren 1974. Förutsättningen var att spelarna skulle kunna bo kostnadsfritt i ”Evy Nordströms föräldrars sommarstuga”. Logi och kost under träningsläger och vid deltagande i turneringar och inbjudningsmatcher var det enklast möjliga, allt för att hålla nere kostnaderna.

På grund av föryngringen av laget blev 1972 års säsong mindre lyckosam och Djurgården slutade på sjätte plats i serien. I DM-turneringen förlorade de knappt i semifinalen mot Jakobsberg. Nästa säsong hade målsättningen höjts. Försäsongsträningen och träningsmatcher hade visat att laget blivit starkare, men seriespelet startade dåligt med förluster i två av de tre första matcherna. Under resten av säsongen gick det bättre och efter en dramatisk och spännande sista omgång kunde DIF återigen ståta som seriesegrare. Segern var oväntad eftersom laget inför den sista spelomgången låg på tredje plats, på samma poäng som ettan och tvåan (Jakobsberg respektive Hammarby IF), men med betydligt sämre målskillnad. I och med vinst i den sista matchen mot Göta (3-0) samtidigt som Hammarby IF och Jakobsberg i sitt inbördes möte spelade oavgjort, vann de också serien. I DM gick man efter vinster över tre lag till semifinal där laget förlorade med 0-3 mot Göta. De flesta seriematcherna 1973, liksom 1972, spelades på Hjorthagens respektive Zinkensdamms gräsplaner. Men precis som tidigare år fick de vid några tillfällen, då de spelade förmatcher till möten i allsvenskan, spela på Råsunda, Stadion och Söderstadion.

Trots seriesegern var stämningen i laget inte helt bra. Under säsongen hade ”små dispyter” kommit upp. ”Dessa har diskuterats och ventilerats på små informella möten. Någon lösning på problemen har icke funnits, utan vi, d.v.s. spelare och ledare har beslutat att hjälpa och stötta varandra efter bästa förmåga och för klubbens bästa.” Citatet är från damsektionens årsberättelse 1973. Dessa ”dispyter” torde, eftersom de förekommer i årsberättelsen, ha varit av tämligen allvarligt slag, men det har inte gått att få någon klarhet i vad dessa rörde sig om. Kanske bidrog dessa meningsskiljaktigheter under våren 1974 till bildandet av ett spelarråd, som ett försök att förbättra sammanhållningen i laget.

Inför 1974 års säsong utpekades DIF som en av seriefavoriterna. Efter fem omgångar ledde man också serien. Första förlusten kom mot Jakobsberg i mitten av juni. Efter ännu en förlust mot Jakobsberg i augusti stod det klart att det skulle bli svårt att vinna serien. Oroande var också att de riskerade att inte få delta i 1975 års ”elitserie”, dvs., den regionala serie som StFF tagit initiativ till. DIF:s spelare hade nåtts av nyheten att en sådan serie planerades och de trodde då felaktigt att de tre bästa lagen i Stockholm skulle få delta i denna. Att vinna de återstående matcherna blev därför viktigt. Men tre uddamålsförluster i september och oktober, mot IK Göta, AIK och Hammarby IF, innebar att laget hamnade på fjärde plats, en poäng efter AIK. Det visade sig senare att en tredjeplats ändå inte hade räckt för att få spela i den regionala serien eftersom endast de två bästa lagen från Stockholm skulle få delta. De flesta seriematcherna spelades på Zinkensdamm. I DM förlorade man i semifinalen mot Hammarby IF.
Fortfarande fanns det spelare i fotbollslaget som även spelade i DIF:s handbollslag, men det blev allt svårare att kombinera handbolls- och fotbolls spelandet. Vid ett tillfälle 1974, då handbollslaget i en handbollsturnering i Örebro gått vidare till slutspel, tvingades man dra sig ur turneringen eftersom flera av spelarna hade en viktig fotbollsmatch som skulle spelas i Stockholm samma dag. En del av de nya spelarna som sökt sig till laget renodlade fotbollsspelare, till exempel Eva ”Pelle” Karlsson (f 53). Karlsson hade tidigare spelat med ett värmlandslag och tyckte att spelarna i Stockholm generellt var mer tekniskt drivna än dem hon spelat med och mot tidigare. Åren 1972–1974 visade DIF:s damfotbollslag att de fortfarande tillhörde Stockholms absoluta elitskikt. Men resultaten under höstsäsongen 1974 avslöjade att Hammarby IF, och framför allt Jakobsberg GoIF, hade blivit allt svårare motståndare. Av de DIF-spelare som under 1971 spelat mer regelbundet, fanns endast ungefär hälften kvar i laget år 1974. Både föryngringen av laget och de många tränarbytena, hade alltså inte påverkat laget allt för negativt. Dessutom hade man sedan 1971 bedrivit flickfotbollsverksamhet, ”med tanke på återväxten”, och DIF:s flicklag hade deltagit i S:t Eriks-Cupen. Sedan 1972 hade man också ett B-lag som spelade i reservlagsserien, men inte utan problem då spelare, lagledare och tränare ibland saknats.

Sommaren 1974 stod ändå DIF:s damfotbollslag inför ett akut problem då damsektionens ekonomi var ”katastrofal”. Det här var nu inget nytt. Alltsedan 1971, då Suzanne Dettner efterträtt Aina Ekvall som ordförande, hade kassören regelbundet vid damsektionens styrelsemöten rapporterat om den ekonomiska situationen och påtalat vikten av att sänka kostnaderna och öka intäkterna. I april 1971 noterades att sektionen endast hade 700 kronor kvar i sektionskassan, ”vilket gör att vi får svårt att klara oss.” Detta budgetår hade anslaget från DIF:s ÖS uteblivit. Däremot hade DIF fått en betydande ”gåva” av sin supporterklubb, pengar som använts inför resan till Annebergturneringen, pingsten 1971. De hade i ett brev till supporterklubben bett om att få 1 000 kronor, vilket undertecknarna av brevet, A Ekvall och Thorsén, även medgav var en stor summa, men att den ”skulle mottagas med den största tacksamhet”.

Damsektionens största intäkter detta budgetår kom från fritidsgruppbidraget (cirka 1,800 kr), bidrag från Stockholms Stads Idrottsstyrelse (3 000 kr) och från souvenir- (3 500 kr) och lotteriförsäljning (2 775 kr). Sektionens största utgifter var — som väntat — direkt knutna till sektionens bandy-, handbolls- och fotbollsverksamhet. Anmälningsavgifter, matersättning till spelarna vid bortamatcher, försäkringar samt rese- och materialkostnaderna för bandy-, handbolls- och fotbollslagen utgjorde omkring 10 000 av de totalt knappa 15 000 kronor som sektionen hade i utgifter.
Suzanne Dettner, Siv Karlsson och Margareta Ekvall hade de flesta av åren 1971—1974 uppdragen som ordförande, sekreterare respektive kassör. De var inte, som de övriga i styrelsen, aktiva idrottsutövare i någon av sektionens lagidrotter (med undantag för något enstaka inhopp när spelare saknades). Det gällde givetvis inte heller fotbollstränaren Bengt Ståhl som invaldes i styrelsen 1973. Vid det första mötet med den nya styrelsen 1973 sade Dettner apropå invalet av Ståhl: ”Detta är ett smått historiskt möte påpekade Suzanne, ty det är första gången som damsektionen har en manlig styrelseledamot.”

Frågorna om man skulle kunna förbättra damsektionens ekonomi var, tillsammans med hur lagledar- och tränarfrågor skulle lösas, de viktigaste för damsektionens styrelse 1970—1974. Beslut om att åka på träningsläger eller ge rese- och materialbidrag för exempelvis inköp fotbollsskor fattades först efter det att den ekonomiska situationen analyserats noga. När det gällde intäkterna fortsatte man, som tidigare, att lita till de anslag man brukade få samt att ”tigga” om bidrag från DIF:s supporterklubb eller privatpersoner, sälja lotter och åta sig mindre uppdrag, till exempel servera vid DIF-tillställningar, putsa föreningens prissamling etcetera. Men dessutom försökte man i kreativ anda finna nya intäktskällor.
Satsningen på påsk- och julbasarer blev budgetåret 1972–1973 ett lyckokast som inbringade en nettointäkt på omkring 4 000 kronor. Initiativet att börja sälja DIF T-shirtar med trycket ”Lycka är… att vara Djurgårdare” gav också en hyfsad slant till damsektionen, 1 300 kronor, vilket kan jämföras med bidraget detta år från OS på 2 000 kronor.

Nedläggningen av damsektionen – skriva mer om det?

Damfotbollsspelarna hälsades varmt välkomna till fotbollssektionens ungdomsavdelning. Under rubriken ”Hårdsatsning” förklarades i ungdomsavdelningens interna medlemsskrift Blåranden 1975 att:
Dam- och flickfotbollen utvecklas alltmer, pressen och klubbarna engagerar sig mycket för att utveckla även denna ”gren” på fotbollsträdet. Så också vi i Djurgården. Som bekant tillhör spinnsidan nu oss i ungdomsavdelningen. Givetvis blir det då satsning av sällan skådat slag. För närvarande driver tränaren Otto Wahlström flickorna tre gånger i veckan, två inomhus och en gång utomhus.

Här framhölls att DIF:s damfotbollslag varit ett av Sveriges allra första damfotbollslag, länge ett av de allra bästa, men att en kombination av faktorer — generationsväxling, brist på ledare och pengar — gjort att laget halkat efter andra lag något. ”Därför lierade sig damsektionens fotbollsdel med ungdomsavdelningen.” Ett annat skäl var att ungdomsavdelningens styrelse 1974 ”fått så många samtal från fotbollsintresserade flickor att man funnit en utökning nödvändig. Så du som har en syrra, säg åt henne att hon ska börja spela fotboll. I Djurgården…”
Inom ungdomsavdelningen såg man även en möjlighet att få hjälp med sådant som ”endast en kvinnlig hand kan lösa”. Kvinnliga fotbollsspelare antogs förmodligen kunna ställa upp och hjälpa till med sådant som pojkfotbollsspelarnas mammor brukade göra. I ett upprop i Blåranden efterlystes i februari 1975 ”mammor” som kunde hjälpa till vid sommarens Barnens Ö-läger. Man hoppades att de ”i kvinnoårets anda skulle hörsamma uppropet och bistå lägrets husmor när det gällde utspisning av mat med mera.

Uppgiften att ansvara för damfotbollslaget fick Otto Wahlström, ”en rutinerad kraft som nu frikopplas för damfotbollen”. Yngve Holm, som skulle vara lagledare, tyckte för sin del att förutsättningarna för ett snabbt avancemang såg bra ut, men ”önskvärt vore dock att de handbollsspelande flickorna kom och tränade lite oftare”. Wahlström var under 1974 assisterande tränare för DIF:s juniorlag, med Ulf Lyfors som huvudtränare.
Ungdomsavdelningen saknade däremot lagledare och tränare för flickfotbollen och efterlyste personer som kunde åta sig dessa uppdrag. Enligt planeringen skulle fyra lag anmälas till S:t Eriks-Cupen. ”Spelande flickor ha vi gott om” och nu var det viktigaste att få tag på en lagledare, ”träningsuppläggning” kunde ungdomsavdelningens ledare ta hand om.
I ungdomsavdelningen, som hade ett kansli vid Hjorthagens IP, arbetade Lars-Magnus Wester och Peter Karlsson. Ordförande var sedan tre år tillbaka Gunnar Dyvik. Flick- och pojkfotbollsverksamheten var integrerad och alla, förklarade Wester, ”lyder under samma tak och alla berörda behandlas efter samma principer”. Att ungdomsavdelningen saknade både tränare och ledare för flicklagen var inte förvånande. Ett av ungdomsavdelningens huvudproblem hade varit — och skulle så vara under flera år framöver — just bristen på ledare. Huvudstrategin för åtminstone de yngre lagen var att engagera föräldrar att åta sig olika uppdrag, med allt från skjuts till och från matcher till tränarfunktioner.
Målsättningen var alltså, vad det gällde damseniorlaget, att det skulle vinna klass 1 och kvalificera sig för spel i den regionala serien 1976. I övrigt var ungdomsavdelningens målsättning att skola barn- och ungdomsspelare så att de kunde bli framtida elitspelare. Egna produkter i DIF:s allsvenska herrfotbollslag, eller sådana som på annat sätt utmärkt sig, uppmärksammades gärna och sågs som ett bevis på att ungdomsavdelningen fyllde en viktig uppgift och arbetade på rätt sätt. Men den sociala funktionen betonades också. Barn- och ungdomsspelare skulle få en ”trivsam uppväxttid” och de skulle — om de nu inte blev så framgångsrika på fotbollsplanen — åtminstone bli ”Djurgårdare i sina hjärtan”.

När 1975 års dam- och flickfotbollssäsong skulle summeras blev det uppenbart att damfotbollslaget inte lyckats fullt ut i sin målsättning. I Blåranden förklarades med viss besvikelse att ”ungdomsavdelningens vackraste lag” blivit tvåa i klass 1, knappt slagna av segrande AIK. Att det var just AIK som vunnit serien och dessutom vunnit en match mot DIF i seriens slutfas grämde tränaren Wahlström. ”En förlust kan man ju tänka sig. Men aldrig mot ’Gnaget’.” Som helhet betraktades ändå säsongen som ”väldigt lyckad”.

Inte heller åren därefter lyckades DIF:s damfotbollslag kvalificera sig för spel i högre serie. Säsongerna 1976 och 1977 tillhörde de ett av de bättre lagen, men slutade ändå på tredje respektive fjärde plats. Wester, som blev lagets tränare, hade prioriterat övningar som skulle ge spelarna bättre ”bollkänsla och speluppfattning” och efterhand lagt in mer avancerade moment. Skälet till detta var att han när han började som tränare för laget tyckte att spelarna ”kunskapsmässigt stod nära noll”. Han var inte heller nöjd med uppslutningen till träningen, som under 1976 var 10—11 spelare. Det viktiga var, enligt Wester, att DIF fortsatte sin flick- och damfotbollssatsning, men det skulle ske ”lugnt och metodiskt”. Lotta Nilsson (f 63), som sökt sig till föreningen vid denna tidpunkt, tyckte att verksamheten ”kändes proffsig” jämfört med vad hon var van vid.
Inom ungdomsavdelningen fanns också en strategi att ”locka” till sig talanger genom att anmäla lag, gärna med något äldre spelare, till turneringar utomlands. Det här var anledningen till att damfotbollslaget 1977 anmälde sig till en turnering i Schweiz. Spelarna, och särskilt de yngre, tyckte också att resan och turneringen var en intressant upplevelse. ”Många av spelarna fick nu blodad tand på fotbollen och det är med tillförsikt vi ser framtida turneringar an. ”Ur sportslig synpunkt var turneringen mindre givande eftersom laget hamnade på nionde plats. Den var också ”konstigt” arrangerad, med bland annat märkliga matchtider. Resan finansierades av spelarna själva.

Efter fjärdeplatsen 1977 var målsättningen inför 1978 års säsong att laget återigen skulle slåss om första plats. Men säsongen inleddes svagt och Wester var besviken: ”Trots att spelarna ägnat sig åt träning tre gånger i veckan under hela vintern, samt att vi spelat cirka 17 träningsmatcher, får vi inte ut det laget har kapacitet för.” Enligt Wester gav inte spelarna ”maximalt” i alla matcher och spelmoment. Han ifrågasatte dessutom om de inte ägnade för mycket tid åt att ”kommentera och bedöma medspelarnas insatser”. Resten av säsongen fortsatte på ungefär samma sätt; laget spelade bra men lyckades alltför sällan vinna matcherna, Resultatet blev åttonde plats, vilket innebar nedflyttning till division III.
Åren 1977 och 1978 bestod laget av många unga oerfarna spelare, födda i början av 1960-talet. En del gamla trotjänare hade åren dessförinnan lämnat laget, t.ex. målvakten Anneli Hellberg som gick till Hammarby IF. Bjerkhaug framstod under dessa år som lagets nyckelspelare och hon uttogs även att spela i distriktslaget. Trots att hon bara var 25 år 1978 var hon den klart mest rutinerade i laget. Några av de unga spelarna var med både i A-flicklaget (som Ulla Bjerkhaug tränade) och i seniorlaget.
B- och senare A-flicklaget hade under åren 1977-1979 betydande framgångar och spelarna beskrevs söm mycket utvecklingsbara. Flera av dem hade börjat i föreningen i samband med den ungdomssatsning som DIF:s ungdomsavdelning gjort i Tensta och angränsande stadsdelar från och med hösten 1976. Några av spelarna kom från Rinkebyskolan där Bjerkhaug arbetade som lärare.

Vintern 1978–1979 var också början på en ny period av tränarbyten. Wester lämnade tränarsysslan hösten 1978. I början av säsongen 1979 tränades laget av Marko Tomljenovic och Olle Gustavsson. Senare, när seriespelet startat, fungerade Ulla Bjerkhaug som tränare, något som hon helst ville slippa. Men att hitta en ny tränare var ingen lätt uppgift, vilket hon även förklarade för DN:s journalist i mitten av april: ”det är ju tyvärr så att det för de allra flesta inte känns lika angeläget att matcha damidrott”. Att hitta en kompetent tränare var extra viktigt då det ”från klubbledningens håll ’krävs’ att laget går upp i tvåan igen. Annars får damfotbollen inga anslag.”

Lösningen blev att Ulf Lyfors som våren 1979 återvände till DIF efter några års engagemang i andra föreningar och nu tog sig an tränarsysslan. Han var även ansvarig för den interna ledarutbildningen i DIF. Efter en spännande och hård kamp med gotländska Dalhem lyckades spelarna under Lyfors ledning säkra seriesegern i sista matchen och därmed avancemang till division II.216 Våren 1980 utsågs Lyfors till damfotbollslandslagets förste heltidsanställde förbundskapten, vilket i praktiken även innebar att han trappade ner sitt engagemang som tränare. Säsongen 1980 tränades laget formellt av Lyfors, men med hjälp av Bjerkhaug.

Både Wester och Lyfors var uppskattade tränare och tränade DIF:s damfotbollslag mer systematiskt och kunnigt än någon annan tidigare tränare gjort. Dessa två, samt Wahlström, upplevdes av Ulla Bjerkhaug, Eva Karlsson och Lotta Nilsson som lagets första ”riktiga” fotbollstränare. De hade också en annan attityd gentemot spelarna: ”vi betraktades som fotbollsspelare, inte som damlaget”. Det skulle dröja till 1984 innan DIF: s damfotbollslag kvalificerade sig för att återigen spela i högsta divisionen (division I Norra). ”Resan” upp genom seriesystemet började 1979, då laget vann division III, för att åren därefter bli ett etablerat topplag i division II.

Dam- och flickfotbollens organisatoriska integration i ungdomsavdelningen 1975 innebar att de aktiva upplevde att de under 1970-talets andra hälft faktiskt blev en del av DIF:s omfattande fotbollsverksamhet. Ett särskilt lyft fick flickfotbollsverksamheten. Hjorthagens IP och kansliet blev en naturlig träffpunkt och hit kom också ibland herrlagets spelare och fotbollssektionens styrelseledamöter. Tränare och lagledare med erfarenhet från pojk- och herrjuniorverksamhet rekryterades till flick- och damfotbollslagen och kanslipersonalen hjälpte dessa lag på olika sätt. Det kunde gälla sådant som tidigare skötts av ideellt arbetande i damsektionens styrelse, t.ex. planering av träningsläger. På de regelbundet återkommande lägren på Barnens Ö deltog inte längre bara föreningens pojkspelare utan också flickspelare. Kvinnorna skötte inte längre enbart utspisning av mat och dryck, en del var även instruktörer.
Att damfotbollslaget tillhörde ungdomsavdelningen betydde också att deras villkor liknade ungdomslagens. Enligt Wester och Björn Lindbergh, den sistnämnde i ungdomsavdelningens styrelse under 1970-talets andra hälft, jämställdes damfotbollslaget med de äldre pojklagen och herrjuniorlaget. Vid fördelning av träningstider valde damfotbolls- och herrjuniorlagen först. De fick också, som tidigare under 1970-talet, oftast spela sina tävlingsmatcher på gräsplaner. Damfotbollsspelarna förväntades arbeta ideellt för att få in pengar som skulle täcka merparten av de utgifter som var förenade med fotbollsspelandet. På den här punkten betydde inte 1975 års omorganisering någon större förändring, Karlsson minns:
Penningmässigt hade vi det ju inte så fett, vi fick ju försöka klara vår del av försörjningen för laget. Vi fick ju erbjudanden av, via herrfotbollen att göra vissa jobb på deras matcher for att få pengar till klubbkassan. Vi serverade kaffe och så på VIP, för VIP-personer, såg till att det fanns kaffe till domarna i pauserna och så…
Samtidigt förväntade sig inte spelarna att de skulle ha samma villkor som männen i DIF:s allsvenska herrlag. Bjerkhaug menar dock att kraven från DIF:s damfotbollsspelare efterhand skärptes och att hon och Karlsson, som var bland de äldsta och mest erfarna i laget, vid några tillfällen kritiserade ungdomsavdelningens styrelse för att damseniorfotbollslagets behov inte prioriterades tillräckligt högt. De efterlyste också en mer uttalad långsiktig strategi för damfotbollsverksamheten. Här kunde de snegla avundsjukt på Hammarby IF som satsade på att ”bli bäst i Sverige”.
Damfotbollslagets låga status jämfört med DIF:s allsvenska herrfotbollslag kom ibland till konkret uttryck på ett sätt som upplevdes mycket irriterande. Som den gång i slutet av 1970-talet då herrlaget, på grund av mycket regnande inte kunde träna på Stadion och ”tog damlagets tid på Hjorthagen. [—] Och då fick vi flytta på oss och träna på den lilla S:t Erikscupplanen som hade grus, för sjumannalag. Jag vet, jag gick i taket då. [—] Då betraktades vi som lägre ned i hierarkin.”

Vid sådana här tillfallen fanns det kvinnor i laget som tyckte att man kollektivt borde lämna DIF och bilda en damfotbollsförening. Men samtidigt kändes ett sådant steg drastiskt och förenat med ett svåröverblickbart organisatoriskt arbete. Individuella lösningar, som att lämna föreningen och gå till en annan förening, kändes inte heller lockande. Dels uppfattades inte villkoren för andra damfotbollslag som så mycket bättre än de villkor de redan hade, dels var sammanhållningen i laget starkt. Laget fungerade enligt Lotta Nilsson som ”en social inrättning”, där spelarna också ofta umgicks under fritiden.

Källa: Amasoner på planen Svensk damfotboll 1965-1980