De stora stegen, paradigmskiften i Djurgårdens IF:s historiska utveckling, sammanfattning
Text: Jan-Peder Norstedt, Per Darnell och Lars Erbom
För att förstå den historiska utvecklingen i Djurgårdens IF (DIF) är det bra att känna till de största besluten och förändringarna som ägt rum i föreningen. Utvecklingssteg som möjliggjort de kolossala framsteg som föreningen genomgått under sina första 130 år. DIF är i dag den största idrottsföreningen i Sverige om man ser till det totala antalet medlemmar i alla föreningarna och till bredden av olika sporter. DIF har i skrivandets stund tagit över 450 SM Guld i 24 sporter vilket är mer än vad AIK och Hammarby tagit tillsammans.
Paradigmskifte nr 1 – Ett helt avgörande strategiskt beslut september 1892
Ett styrelsebeslut i den nybildade föreningen, redan året efter bildandet, blev avgörande för hela den historiska utvecklingen. Det var valet att ta bort stadgebegränsningen att man måste bo på Djurgården för att få vara medlem. En stadfästelse av helt avgörande betydelse för DIF:s utveckling. Det första paradigmskiftet i DIF:s historia.
Men föreningens utveckling under inlednings åren var minst sagt skakig fram till detta beslut. Det började faktiskt redan 1889 då det första försöket att bilda DIF gjordes. Dessvärre ändade detta försök i ett rent misslyckande. Till kassör utsågs en person som kallades ”Styvben Starke”. När man skulle göra upp räkenskapen för det första året visade det sig att kassören hade förskingrat kassan. Där slutade det första försöket att bilda DIF. Ett skäl till misslyckandet var säkert avsaknaden av en ledare med förmåga att se en möjlig utveckling i stort och på lite längre sikt. Idag skulle vi säga med strategisk blick och helikopterförmåga att kunna växla altitud med möjlighet att se både i stort och smått.
Idag räknar vi DIF:s bildande från den 12 mars 1891. Då gjorde man nystarten efter misslyckandet 1889. Då rekryterade man också John G. Jansson en person som vi idag vet hade dom rätta ledaregenskaperna. Det var då ett tjugotal ungdomar kom tillstiftelsemöte där John G Jansson inledde med att redogöra för föreningens syfte, som var att ”utgöra ett föreningsband” mellan idrottsintresserade på Djurgården. Personer från andrastadsdelar fick inte bli medlemmar, med undantag för dem som tidigare bott på Djurgården. Inträdesavgiften bestämdes till 50 öre och månadsavgiften till 10 öre.
Men inte heller nystarten var något självspelande piano. Man höjde medlemsavgiften från 25 öre till en krona. Medlemsrekryteringen gick väldigt trögt. Man var faktiskt i färd med att lägga ner föreningen på nytt när en mycket viktig händelse inträffade. En av medlemmarna Robert Andersson var på väg till det möte som skulle diskutera föreningens eventuella nerläggning.
På vägen dit mötte han August Björkdahl då ordförande i Stockholms Östra Idrottsklubb. August berättade att hans förening brottades med samma problem som DIF och föreslog ett samgående under förutsättning att DIF tog bort den geografiska begränsningen för medlemskap. Herrarna kom överens om att verka för denna lösning i sina respektive föreningar. Så skedde också.
Den första september 1892 anlände August och två representanter till för Stockholms Östra idrottsklubb till ett möte med DIF där man överlämnade kassan från sin nedlagda förening och beviljades därmed samtidigt medlemskap i DIF. Detta är bakgrunden till detta för DIF:s utveckling avgörande beslutet att tillåta andra än boende på Djurgården att vara medlemmar. John G. och August kom därefter att jobba nära ihop i DIF
Efter detta fastställande rullade utvecklingen av DIF på genom organisk tillväxt under många årtionden. Under huvudstyrelsen bildades nya sektioner när nya idrotter tillkom. Juridiskt och ekonomiskt var alla sektioner samordnade under den gemensamma huvudstyrelsen. Detta fungerade bra fram till början av 80-talet.
Paradigmskifte nr 2 – det i särklass mest avgörande beslutet i DIF:s historia
Den absolut största förändringen och det största beslutet växte fram under den sista fyraårsperioden på åttiotalet före föreningens 100-årsjubileeum. Nedan redogörs närmare för det historiska beslutet att övergå från en sektionsförening till att bli som idag en förening bestående av juridiskt och ekonomiskt självständiga föreningar samlade under det nya Djurgårdens IF och det gemensamma varumärket.
Idag med facit i hand när vi vet vilken framgång det blev för hela utvecklingen i DIF framstår det nya som enkelt och självklart. Men stegen över, från det gamla till det nya, var en fyraårig lång process som på vägen mot det nya innehöll mängder av vägval och åtgärder. Steg ett i den processen var att undvika konkurs. Ekonomin var totalt körd i botten när den nya huvudstyrelsen med Djurgårdens nuvarande Hedersordförande Jan-Peder Norstedt i spetsen tog över. En konkurs skulle med den gamla organisationen ha inneburit att alla sektioner dragits med. Efter omstart hade alla sporter fått börja om långt ner i seriesystemen.
För att undvika konkurs, sökte föreningen ett offentligt ackord under överinseende av Stockholms Tingsrätt. Ackordscentralen i Stockholm företrädde föreningen som konkursförvaltare i den komplicerade nära tvååriga processen. Tingsrätten tog del av föreningens ekonomiska räddningsplan och beslöt på grundval av detta att en rekonstruktion kunde inledas. Det innebar två konkreta saker dels att den statligt finansierade lönegarantin gav några månaders skydd för de anställdas löner och för det andra att ingen fordringsägare kunde försätta föreningen i konkurs så länge ackordsförhandlingen under Tingsrättens kontroll pågick.
För att finansiera ackordserbjudandet på 25 % bildades ett aktiebolag DIF AB som tog in kapital på den vanliga riskkapitalmarknaden. Det var troligtvis den första bolagsbildningen i idrottssverige som vände sig med ett klassiskt prospekt till den vanliga riskkapitalmarknaden. Prospektet går att ta del av på annan plats i DIF:s digitala historiska museum. En händelse som starkt kom att påverka hur mycket kapital som blev möjligt att resa var den ”svarta måndagen” den 19 oktober 1987. Den dagen var det fritt fall på USA börserna och på samtliga aktiemarknader världen över. DIF hade extrem otur att presentera projektet för aktiemarknaden samtidigt. Det hela ledde till att DIF fick in betydligt mindre kapital än vad DIF annars hade fått. Trots den finansiella oron i marknaderna kom det ändå in tillräckligt med kapital för att kunna genomföra ackordet, men alldeles för lite för att genomföra den återuppbyggnad av föreningen som krävdes.
Efter jobbet att ro ackordet i hamn gick DIF in i nästa fas och detta bara några timmar före den konkurs som hotade. Nu gällde det återuppbyggnad och diverse omstarter. Här brottades styrelsen med problemet med den svarta måndagen och den resursbrist som följde med det. Vidare brottades också styrelsen med grundproblemet d.v.s. den gamla organisationsmodellen, en sektionsförening, som då stod i vägen för att få kontroll över ekonomin och kunna skapa nya nödvändiga intäkter.
Ekonomin förbättrades inte under de knappt två år det tog från det att ackordet avslutades fram till det historiska organisationsbeslutet vid ett extra årsmöte den 27 november 1990. Alla i styrelsen var överens om att de ursprungliga skulderna inte hade uppstått i de mindre eller medelstora sektionerna utan i DIF:s två stora sektioner det vill säga fotboll och hockey. Men där slutade enigheten. Från styrelsens övergripande perspektiv hade det varit oansvarigt och ologiskt att lämna kvar skulderna på högsta föreningsnivå samtidigt som man överförde alla stora intäktsmöjligheter till de tänkta nya självständiga föreningarna.
Det gick inte att på objektiva grunder fastställa hur ansvaret för skulderna skulle fördelas mellan fotbollen och hockeyn. Det som till slut avgjorde att det blev möjligt att ta beslutet om den nya organisationen var en överenskommelse mellan fotbollen och hockeyn, där hockeyn var pådrivande i den processen. I överenskommelsen tog hockeyn på sig ansvaret för sex mkr och Fotbollen tre mkr av det negativa kapitalet i föreningens balansräkning. Fördelningen hade inte något att göra med vem som var ansvarig för skulderna utan speglade mer att hockeyn som började gå allt bättre ekonomiskt såg att den egna sektionen både skulle kunna klara sig och utvecklas snabbare med ett eget ekonomiskt och juridiskt ansvar. I och med denna överenskommelse låg vägen öppen för den nya organisationen som DIF så framgångsrikt lever med idag.
Vid årsmötet 1991 efter 100-årsjubileet tog en ny Alliansstyrelse över ansvaret för den fortsatta utvecklingen. Alla föreningar som spelar under DIF:s varumärke är medlemsföreningar i det nya Djurgårdens IF. Djurgårdens IF äger varumärket, skölden och namnet Djurgårdens IF. Ett avgörande rekvisit för att få vara en DIF förening är att man undertecknat Alliansens varumärkesavtal. Det ger bland annat rätten till varumärket och skölden i kombination med det egna föreningsnamnet. Föreningarna utövar huvudmannaskapet i Djurgårdens IF som i första hand sker vid årsmöten och förtroenderåds-möten.
Snart 30 år har gått sedan nya Djurgårdens IF skapades. Under den tiden har det skett en massiv utvecklig både på enskild föreningsnivå och på övergripande nivå. DIF hade aldrig sett den professionalisering och tillväxt som ägt rum under dessa år – främst i DIF:s stora föreningar fotboll och hockey – utan denna genomgripande förändring av organisationen. Möjligheterna att rekrytera kompetens på högsta nivå till alla styrelser har starkt förbättrats med den nya organisationsmodellen. Det är egentligen bara i en fråga som DIF fått betala ett högt pris för att kunna genomföra organisationen helkonsekvent. Tidigare kunde man vara medlem i hela DIF med ett medlemskap. Idag är det bara medlemsföreningarna som kan vara medlemmar Djurgårdens IF. Som individ måste man söka medlemskap till den föreningen man önskar vara i.
Se även den fördjupade beskrivningen av samma ämne:
De stora stegen, paradigmskiften i Djurgården IF:s historiska utveckling. Fördjupad beskrivning.
Jan-Peder Norstedt är hedersordförande i DIF och sista ordförande i den gamla huvudstyrelsen.
Per Darnell är hedersledamot i DIF. Var styrelsemedlem i den gamla huvudstyrelsen och ordförande för den nya Alliansstyrelsen 2001-2009.
Lars Erbom är hedersledamot i DIF. Var ordförande i den nya Alliansstyrelsen 2012-2018.