De stora stegen, paradigmskiften i Djurgårdens IF:s historiska utveckling, fördjupad beskrivning
Text: Jan-Peder Norstedt, Per Darnell, Lars Erbom och Andreas von der Heide
I det följande kommer vi att ge en lite mera fyllig beskrivning av de två paradigmskiftena. Detta med lite extra fördjupad beskrivning på det andra paradigmskiftet.
Beslutet att ta bort den geografiska begränsningen för medlemskap
Låt oss först se på vad som hände redan under de första åren av Djurgårdens IF:s utveckling. Ur ett historiskt perspektiv utgör förstås själva bildandet av föreningen ett helt avgörande beslut som en grupp av unga idrottsengagerade ungdomar med boende eller förankring till Djurgården geografiskt. Betydelsen av tydligt och starkt ledarskap illustreras väldigt väl av Djurgårdens IF:s förste ordförande John G. Jansson.
Redan två år efter bildandet ställdes den unga styrelsen inför nästa, för hela DIF avgörande vägskäl där man tog ett mycket viktigt beslut. Frågan gällde vem som kunde bli medlem i Djurgårdens IF. Den praktiska tillämpningen av Stadgarnas §2 som styrelsen tillämpade var att endast personer som bodde på eller tidigare hade bott på Djurgården kunde bli medlemmar. Efter mycket diskussioner och överväganden kunde John G. Jansson leda föreningen till beslutet att stryka den geografiska begränsningen som krav för medlemskap. Ett för den fortsatta utvecklingen av hela Djurgårdens IF helt avgörande beslut.
Så har gick själva bildandet till, ett paradigmskifte i sig så som det beskrevs i hundraårsboken:
”Djurgårdens IF hade från början stadgar som sade att endast boende på Djurgården fick vara medlemmar. Stadgarna sade även att den som inte betalade sin medlemsavgift inom sex månader ”blev från föreningen skild”. Medlemmarna var dock mer benägna att tävla och träna än att betala sina medlemsavgifter och när avgiften höjdes 1892, till en krona, ledde det till ännu svagare intresse för klubben. Skattmästaren försökte förgäves driva in medlemsavgifterna, men efter sommaren fanns endast sex betalande medlemmar kvar”.
”En av de kvarvarande medlemmarna, Robert Andersson, var i augusti samma år på väg till ett DIF-möte, när han träffade August Björkdahl. August var ordförande i SÖIK, Stockholms Östra Idrottsklubb. Robert berättade att DIF antagligen skulle läggas ner vid kvällens möte. August protesterade och berättade att SÖIK också hade problem med medlemsuppslutningen. August Björkdahls hjärta klappade lite extra för DIF eftersom han tidigare bott på just Djurgården. Djurgårdens Idrottsförening hade dessutom varit framgångsrik under sin korta levnadstid och att upplösa den nu skulle vara mycket olyckligt, tyckte Björkdahl”.
”SÖIK hade vid tidpunkten också stora problem och verksamheten gick på sparlåga. August föreslog därför att DIF skulle ändra sina stadgar och tillåta att även boende utanför Djurgården skulle få bli medlemmar. Om DIF accepterade förslaget skulle han, i egenskap av ordförande, lägga ned Stockholms Östra Idrottsklubb och medlemmarna skulle istället få bli medlemmar i Djurgårdens IF”.
”Robert Andersson framförde förslaget vid DIF-mötet och fick styrelsens godkännande, med kravet att SÖIK:s medlemmar skulle gått med i DIF senast vid septembersammanträdet, annars skulle föreningen ovillkorligt läggas ner. August Björkdahl, hans bror och tre andra medlemmar i SÖIK infann sig på DIF:s möte den 1:a september. De överlämnade föreningens tillgångar till DIF och ansökte sedan om medlemskap, som naturligtvis beviljades.”
”Nu bestod Djurgårdens IF av elva medlemmar, som under John G Janssons ledning slet hårt för att åter få fart på föreningen. August Björkdahl jobbade sida vid sida med John G Jansson i styrelsen i flera år och arbetet gav resultat, en efter en av de gamla medlemmarna återinträdde och nya tillkom. Redan vid årsskiftet 1892/1893 var medlemsantalet 23 och läget åter stabilt för vår förening.”
För de personer som sitter med det historiska facit i hand är det lätt att se vilken helt avgörande betydelse beslutet fick att låta andra än boende på Djurgården få möjligheten att kunna bli medlemmar. Beslutet om öppnandet av föreningen blev lösningen för att kunna bygga den starka förening vi alla Djurgårdare har idag. Det var inledningsvis inte ett självklart beslut för flera av dom unga killar som hade organiserat en plattform för sitt eget idrottsutövande ute på Djurgården. Här kan vi spåra John G. Janssons långsiktiga strategiska blick på utvecklingen när han förordade beslutet som togs.
Vi vill också påminna om ett historiskt faktum att bildandet förgicks av ett misslyckat försök att bilda förningen redan 1889. Då var inte John G. Janson med. Detta hände vid det misslyckade försöket:
”Ett gäng som alltid höll ihop, bestående av 12 infödda Djurgårdsgrabbar, hade diskuterat bildandet av en förening. Efter att ha åkt skridskor vid Rosenvik en dag slog sig gänget ned på en bänk vid gamla Beckholmsbron och där kom frågan upp på nytt.
De bestämde sig för att starta en idrottsförening. Medlemsavgiften bestämdes till 25 öre i månaden och då man skulle utse en kassör föll valet på en yngling som hade ett styvt ben och som gick under smeknamnet ”Styvben-Starke”. Någon annan styrelse ansågs inte behövas och inga fler än de 12 ungdomarna skulle få bli medlemmar. Stadgar och samlingslokal fanns inte, man träffades i det fria och anspråken var små. Året var 1889″.
”Det gick emellertid dåligt för föreningen. Det visade sig nämligen att kassören och några kamrater hade festat upp hela kassan, innehållandes den första medlemsavgiften. ”Styvben-Starke” avsattes omedelbart och det började se dystert ut för den lilla föreningen. Gänget hotades med upplösning och föreningen hann aldrig stiftas vid det tillfället”.
”Då lyckades man få tag i en något äldre grabb, som hette John G. Jansson. Han satte fart på gänget, ryckte upp intresset och visade goda ledaregenskaper. Den dag då han, den 12 mars 1891, slog klubban i bordet på ett litet kafé, Alberget 4A, räknas som föreningen egentliga födelse.”
Vi kan också notera att John G Jansson 28 år efter bildandet av Djurgårdens IF var initiativtagare till bildande av Sällskapet Gamla Djurgårdare där han också tog på sig ordförandeskapet under många år. Detta är ytterligare en observation som visar på John G.-s långsiktiga strategiska blick för nödvändiga beslut. Han tycks ha haft en ovanligt stor förmåga i sitt ledarskap att se och vidta framsynta åtgärder. Med Sällskapet som 2020 fyllde 100 år ville han skapa en plattform för idrottsutövare och ledarare att fortsätta gemenskapen i vår förening även efter avslutade DIF-karriärer. Ett behov som naturligtvis finns än idag.
Djurgården IF som organisatorisk plattform kom sen att vara oförändrad till den 27 november 1990. Men låt oss först se vad som hände i föreningens utveckling under de många åren från beslutet att vidga medlemskapet. Många väldigt betydelsefulla beslut och åtgärder vidtogs som ledde till stora sportsliga framgångar för Djurgårdens IF. Många av dom över 450 SM-guld som föreningen fram till idag erövrades under denna period det vill säga de första hundra åren.
Utvecklingen under de första 100 åren skedde under en och samma organisatoriska ram. När en ny sport kom till bildades en ny ”sektion” inom Djurgårdens IF. Alla sektioner integrerades under den gemensamma ekonomiska och juridiska hatten Djurgårdens IF och dess huvudstyrelse som det hette på den tiden. Under många år fungerande denna organisatoriska form utan problem. En lång rad sektioner bildades det stora flertalet av våra nuvarande föreningar med fotboll och hockey i spetsen.
Många av våra stora sportsliga framgångar, idrottsprofiler och ledargestalter kommer från denna långa tillväxtperiod. Ökningen skedde organiskt inom ramen för en och samma grundorganisation. I den samlade redovisningen – som var och en kan ta närmare del av i hela vårt digitala museum – får man en fördjupad bild av alla dessa framgångar.
Fyraårig krishantering och kampen mot klockan
Vi skall nu övergå till att skildra den genomgripande förändring i DIF:s organisation som växte fram under de sista fyra åren före 100-årsjubileet. Det var inget lätt beslut att ta och genomföra. Hela omvandlingsprocessen inledes med att de ekonomiska problemen blev mycket akuta i slutet av 1986.
Djurgårdens nuvarande Hedersordförande Jan-Peder Norstedt (JP) tillträdde som ordförande i DIF och det blev hans och den nytillträdda huvudstyrelsen viktigaste uppgift att hitta lösningar som kunde rädda Djurgårdens IF från att gå i konkurs. I den fortsatta redovisningen ställer vi frågor till JP för att göra redovisningen mer levande.
JP när du tänker på de dramatiska åren då allt stod på sin spets i hela DIF vad är din första reflektion?
Att möta den inneboende kraften både i den nytillträdda styrelsen och i hela föreningen i form av strategisk kompetens och vilja att hjälpa föreningen att överleva och utvecklas var helt ovärderlig. Det är min första reflektion. Min andra reflektion är att en kris inte bara behöver vara av ondo under förutsättning att man överlever. Ju närmare avgrunden man står, desto större blir utrymmet att vidta nödvändiga åtgärder.
Hur hamnade DIF i den djupa ekonomiska krisen?
Med den organisation som tillämpades inom föreningen bröt man enligt min mening lite förenklat uttryckt kedjan ansvar och befogenheter. Huvudstyrelsen satt med det samlade ekonomiska och juridiska ansvaret och respektive sektionsstyrelse fokuserade ibland mer på sportsliga frågor och mindre på att hålla en ekonomi i balans. Detta var inte något större problem säg fram till slutet 1970-talet då storleken och komplexiteten på sektionernas verksamheter och ekonomiska åtaganden var mindre. Men växande verksamheter, ökad professionalisering satte den gamla föreningsorganisationen under stark press. Det stora ekonomiska underskottet byggdes upp under det senaste två verksamhetsåren innan jag själv och den nya styrelsen tillträdde. Diskussionens vågor gick höga när det gäller avgöra vilka sektioner som var skyldiga till det akuta läget. Skulden uppgick ju till närmare 15 Mkr. Det var mycket pengar på den tiden. Vi enades snabbt om att de medelstora och mindre sektionerna sammantaget inte hade bidragit skulden. Det var i fotbollen och Hockeyn skulden uppstått. Men där stannade enigheten i det inledande skedet.
Hur hanterade du och styrelsen den uppkomna obeståndssituationen?
Den första uppgiften för den nya styrelsen att undvika konkurs hade av förklarliga stjäl högsta prioritet. Vi insåg omedelbart att en så allvarlig obeståndssituation som vår krävde medverkan av bästa möjliga juridisk kompetens när det gäller obeståndshantering. Vi engagerade Ackordscentralen med Peter Smedman VD i Ackordscentralen i spetsen.
Det stod omgående klart att den enda möjligheten att undvika konkurs vore att få tillstånd ett offentligt ackord under Stockholms tingsrätt. Ett stort inledande arbete gjordes för att prestera en noggrant genomarbetad analys av Djurgårdens IF:s obeståndssituation som presenterades för sittande tingsrätt av Peter Smedman och mig. Till den sittningen i Tingsrätten var alla fordringsägare som så önskade inbjudna att delta, ställa frågor och lämna information som man ansåg borde beaktas. På grundval av denna första sittning beslutande tingsrätten att en offentlig rekonstruktion kunde inledas och man utsåg också Peter Smedman till rekonstruktör.
Varför valde ni att använda Ackordscentralen?
Peter Smedmans personliga engagemang och hela Ackordscentralens stora kompetens för att hitta lösningar på alla problem som vi hade att hantera under rekonstruktionsperioden var ovärderlig säger JP. Peter och jag jobbade mycket nära tillsamman under närmare ett halvår för att åstadkomma det nödvändiga ackordet för att undvika konkursen. En konkurs hade varit helt förödande på den tiden. Alla sektioner hade dragits med och alla sportsliga verksamheter hade straffats med nedflyttningar i seriesystemen.
Inte bara Peter och jag utan hela huvudstyrelsen jobbade hårt tillsamman med medarbetare på Ackordscentralen för att få tillstånd ett ja till ackordserbjudandet från fordringsägarna. Ackordserbjudandet var att varje fordringsägare skulle få 25% av den fordran man hade betald om man tillstyrkte ackordet. Ett avgörande villkor från tingsrätten var att minst 75% av de totala fordringarna skulle tillstyrka ackordet för att tingsrätten på grundval gällande obeståndslagstiftning skulle kunna fastställa ackordera. Efter ett sådant beslut i Tingsrätten blir ackordet rättsligt bindande för alla fordringsägare oberoende om man svart ja eller nej, eller inte svarat alls på erbjudandet.
Gick alla fordringsägare med på ett ackord?
För många fordringsägare stod klart redan i det inledande skedet att det var bättre att få 25% av sin fordran betald än att få 0% vid konkurs, därför svarade man ja till erbjudandet. Men hela processen kom att visa att det inte bara är en fråga om ekonomisk logik utan också psykologi och förståeliga känslor. Många inte minst de mindre var av begripliga skäl djupt besvikna. En och annan av de större fordringsägarna var misstänksamma att det egentligen fanns pengar i föreningen som vi inte visade upp. De utgick helt enkelt från att det i Sveriges bredaste och största idrottsförening bara måste finnas resurser att ta till.
Att få ihop ett positivt besked från 75 % av fordringsägarna pågick under många månaders tid fordringsägare för fordringsägare. Det var ett mycket tidskrävande jobb. Alla i Huvudstyrelsen medverkade i detta. Peter och jag koncentrerade oss på de stora fordringsägarna det vill säga i första hand banker och finansinstitut. För att göra en lång och mödosam historia kort så kom hela processen att få ihop 75% ja att ställas på sin spets några månader senare. Då visste vi att vi måste få ett ja från en av de större fordringsägarna, ett av finansinstituten, som hela tiden passat på sitt beslut för att sätta maximal press på föreningen med, som jag tror, förhoppningen om att det skulle finns några pengar att plocka fram ur rockärmen säger JP. Efter flera överläggningar kom vi överens om ett datum då vi skulle få ett besked. Intresset i pressen var stort.
Vi DIF utlyste en pressträff då vi avsåg att offentligt meddela om ackordet skulle vara möjligt att genomföra eller om föreningen skulle tvingas i konkurs. Tidpunkten för pressträffen satte vi till någon timma efter det att vi skulle ha den sista kontakten med finansinstitutet i fråga. Pressen både på föreningen och finansinstitutet blev givetvis maximal genom denna åtgärd. Men vi var tvungna att pressa fram ett slutgiltigt beslut. Den sista överläggningen med finansinstitutet, timmen före presskonferensen, fördes mot denna bakgrund. Det var förstås en kolossal lättnad att vid presskonferens kunna meddela att vi nu hade majoritet bland fordringsägarna för ackordserbjudandet och vi inte skulle gå i konkurs.
Vad blev nästa steg efter att ackordet blev godkänt?
Jobbet med att klara ackordet var givetvis inte klart i och med detta. Parallellt med ovanstående jobb måste vi finna en väg att finansiera ackordslikviden det vill säga få in pengar att betala alla fordringsägare sina 25%. För detta måste vi få in nytt friskt kapital. Vi inledde med en insamling bland alla medlemmar. Det gav en hel del pengar men demonstrerade framförallt ett fantastiskt medlemsengagemang och föreningens inneboende styrka men var inte tillräckligt för att finansiera den stora ackordslikviden. För att få in tillräckligt med nytt friskt kapital inte bara för att klara ackordet utan för att lägga en ekonomisk plattform för framtiden efter rekonstruktionen bildade vi troligen det allra första riktiga aktiebolaget i idrottssverige för att hämta in riskkapital. Att låna till återuppbyggnaden hade varken varit lämpligt eller möjligt.
Vid tillskapandet av bolaget hade vi ovärderlig hjälp av tre välkända näringslivspersoner och Djurgårdare. Claes Dahlbeck då VD för Investor, Gustav Douglas redan på den tiden framstående person på finansmarknaden samt Johan Björkman journalist, entreprenör och investerare. Tillsamman med dessa tre personer utvecklade styrelseledamoten Bosse ”Cementa” Andersson och jag själv grundidéerna kring bolagsbildningen. Därefter hjälpte några av deras medarbetare till med att utforma ett komplett prospekt som sen kunde distribuerades på den vanliga finansmarknaden. Dessutom ställde Claes, Gustav o Johan välvilligt upp med en garanti i prospektet på teckning av tre Mkr. Vi hade fina underhandsbesked om investerare som vill teckna sig för aktieköp så snart prospektet publicerades.
Att starta Sveriges första idrottsaktiebolag låter spännande. Var intresset stort?
Dessvärre skedde publiceringen samtidigt med den s.k. ”svarta måndagen” på världens aktiebörser den 19 oktober 1987 då. Extrem otur! Aktiebörserna i USA var i ”fritt fall”. Detta kom tyvärr att begränsa hur mycket riskkapital vi kunde få in på erbjudandet. Det vi fick in räckte dock för att slutföra ackordet, men det blev otillräckligt för återuppbyggnaden av föreningen. Utan den oturliga börskraschen är det min bedömning att återuppbyggnaden och den nödvändiga stora organisatoriska förändringen hade gått enklare och snabbare att genomföra. Men vi tog oss trots detta genom nålsögat, över till det nya det vill säga dagens organisation av Djurgårdens IF.
När ekonomin var i hamn, vad var nästa steg?
Vi hade börjat fundera på att ta det för den tiden jättestorstora, och inte heller för alla helt självklara steget, att ombilda DIF till en förening med juridiskt och ekonomiskt självständiga föreningar under sig. De självständiga föreningarna skulle samlas under det övergripande Djurgårdens IF. Det tog nästan två år innan ett helt enigt beslut om den nya organisationen som vi lever med än idag kunde tas den 27 november 1990 vid ett extra årsmöte. Eftersom det krävdes två på varandra följande årsmöten för att beslutet skulle bli slutgiltigt togs det bekräftande beslutet vid Djurgården IF:s ordinarie årsmöte strax efter 100-årsjubileet i Blå Hallen.
Vad var de stora svårigheterna med att skapa den nya organisationen?
Under de två åren lade styrelsen ner stora ansträngningar på att åstadkomma en ekonomisk återhämtning. Men möjligheterna att lyckas med detta begränsades av bland annat bristen på resurser till följd av oturen med den svarta måndagen. Men de begränsades också av den gamla organisationen där alla sporter hängde ihop i en gemensam ekonomi. För mig som ordförande, var det endast en faktor som var helt avgörande för om det skulle vara möjligt genomföra en ny organisation. Det var balansräkningen. Det vore helt oansvarigt om vi skulle överlåta alla stora framtida intäktsmöjligheter till de nya föreningarna och lämna vår övergripande förening Djurgårdens IF med ett betydande negativt kapital. För mig var den avgörande faktorn för att kunna genomföra den nya organisationen att de nya föreningarna tar över underskottet och det nya Djurgårdens IF lämnas med en rensad balansräkning.
Alla var eniga om att det var inom fotboll och hockey som underskotten uppstått och inte i de mindre och medelstora sektionerna. Men åsiktsskillnaderna var betydande utan egentligen preciseras hur ansvaret för underskotten fördelades mellan fotbollen och hockeyn. Det hade inte varit möjligt att fastställa en helt objektiv odiskutabel siffra på hur stor del av underskottet som fotbollen respektive hockeyn vore ansvariga för. Dessutom hade både fotbollen och hockeyn haft storhetstider i det långa perspektivet där den ena kunde luta sig mot den andra. Det krävdes alltså en ren förhandlingsuppgörelse om detta. Som senare kom att framgå av beslutsprotokollet från det extra årsmötet så tog Hockeyn över sex mkr och Fotbollen tre mkr av det negativa egna kapitalet. Det berodde inte alls på att man var överens om hur stor del av skulden som fotbollen respektive hockeyn hade förorsakat. Det berodde enligt min mening på att hockeyn på den tiden tydligare såg dom långsiktiga möjligheterna att utveckla den egna verksamheten med en tänkt ny organisation. Därför tog Hockeyn enligt min bedömning på sig ett dubbelt så stort ansvar för skulden som Fotbollen säger JP. Uppgörelsen var den avgörande pusselbiten för att kunna genomföra den nya framtidsinriktade organisationen.
Varför tog det så lång tid att forma den nya organisationen?
Det optimala hade varit om vi hade kunnat genomföras den nya organisationen två år tidigare när ackordet var betalt och klart. Att leva med den gamla föråldrade organisationen skapade bara svårigheter och spädde på de ekonomiska problem som ursprungligen ledde till konkurssituationen. Men tanken på den nya organisationen mötte givetvis också klassiska invändningar, motstånd mot förändringar som ofta man alltid i alla verksamheter som radikalt i grunden måste förändras möter. Vid alla stora förändringar i alla typer av verksamheter är det inte att få det nya att fungera bra som är svårigheten utan det är svårigheterna man möter under övergångsperioden från det gamla till det nya.
I den nya organisationen som gäller idag kan ingen konkurssituation uppstå som drar med sig alla föreningar i DIF eftersom alla föreningar är juridiskt och ekonomiskt självständiga. Det nya Djurgårdens IF som vi skapade äger det gemensamma varumärket sköldskölden tillsamman med namnet Djurgårdens IF. Ingen ny i DIF-förening kan startas utan godkännande från det nya Djurgårdens IF. Om styrelsen bedömer att verksamheten i något avgörande avseende bedrivs så att varumärket skadas kan rätten att vara en förening inom DIF dras tillbaka.
Alla DIF-föreningar är medlemsföreningar inom Djurgårdens IF. Medlemsföreningarna utövar huvudmannaskapet över Djurgårdens IF. Detta sker i första hand vid årsmöten, föreningsmöten samt förtroenderådsmöten. Varje förening förfogar självständigt över det egna varumärket det vill säga skölden ihop med det egna föreningsnamnet. Som ett komplement till den organisation vi slutgiltigt fattade beslut om vid årsmötet 1991 har vi idag en föreningsövergripande värdegrund som fastställdes i samband med Djurgården IF:s 125-årsjubileum 2016. Samtliga DIF föreningar har förbundit sig att efterleva densamma.
Nästa steg – att bygga förtroende för den nybildade Alliansföreningen
Två av Alliansens tidigare ordföranden ger här sina erfarenheter av Alliansföreningens start och uppbyggnad, Per Darnell och Lars Erbom.
Alliansens första fas –att finna sin plats
Per Darnell var med i Huvudstyrelsen under krisen 1987 till att Alliansföreningen bildades. Från starten var han sekreterare fram till att han valdes till ordförande 2001, som han var fram till och med 2009.
Hur var verksamheten i Alliansföreningen från starten?
I början var ju allt nytt och spännande, men lite förvirrande också. Alliansen var ju utan idrottslig verksamhet, något styrelsemedlemmarna var ovana med. Man kan säga att styrelsen letade febrilt efter saker att göra. Dessutom var ju medlemsföreningarna självständiga, och Alliansen hade i princip ingen makt över dem. Man hade rätten till skölden, namnet och färgerna, men det visade sig att man inte förfogade över marknadsrättigheterna för varumärket. Det låg i ett bolag som hade bildats före Alliansen, och nu ägdes av fotbollen.
Hur hanterade styrelsen problemet med varumärket?
När Alliansen bildades var det hockeyn och fotbollen som var stora nog att kunna sälja souvenirer och ha sponsorer. De fick automatiskt rätten till att nyttja varumärket för den egna verksamheten. I övrigt fanns inga överenskommelser med övriga föreningar. När vi upptäckte att de formella marknadsrättigheterna låg i DIF AB, ägt av fotbollen, började vi att förhandla med bolaget. Det var ju naturligt att dessa rättigheter skulle ligga i Alliansen. Det drog ut på tiden med förhandlingarna, speciellt då fotbollen inte tyckte att detta var en prioriterad fråga. Först 1998 kunde Alliansen ta över rättigheterna genom ett avtal som gav fotbollen 300 tkr. Det var mycket pengar för Alliansen, som inte hade andra intäkter än medlemsavgifterna, men man fick ett oväntat tillskott från en avliden gammal dam i Halmstad som testamenterat sin lägenhet till DIF.
Så med marknadsrättigheterna i Alliansen blev allt bra?
Nej allt var inte bra. Det blev många och långa diskussioner om hur de mindre föreningarna kunde använda varumärket. Bland annat vill fotbollen utesluta den nya föreningen golf, som hade satt varumärket på golfbollar. Man tyckte att golfen parasiterade på hockeyn och fotbollen genom att sätta skölden på bollar som sedan såldes. I det läget, alltså 1998, började vi diskutera i styrelsen om avtal som skulle reglera användningen av varumärket. Efter många och långa diskussioner kom vi fram med ett avtal som alla föreningar skrev på. Det avtalet stipulerade att man fick använda skölden i alla idrottsliga sammanhang. När det gällde souvenirer var man tvungen att under varumärket ange vilken idrott det gällde. Vi utarbetade också en manual som innehöll färgkoder, användningsregler, samt färdiga varumärken för varje förening. Till detta genomfördes flera utbildningar för samtliga föreningar i användandet av varumärket. Efter det var det relativt lugnt med några få mindre konflikter, fram till cirka 2007. Då pågick diskussioner om bolagisering av idrotten och flera nya problem gällande användningen av varumärket dök upp. Vi beslutade och genomförde en revidering av varumärkesavtalet, som skrevs under av samtliga föreningar 2008.
Vad mer sysslade Alliansföreningen med?
Alliansen blev mer och mer accepterad som en resurs och samarbetspartner med föreningarna. Alliansen deltog i många projekt rörande arenafrågor, där vi även kunde föra talan för de mindre föreningarna. Vi fick också ett antal frågor gällande ekonomi, där de mindre föreningarna önskade hjälp när deras ekonomi var i gungning. Alliansen hade ju inte någon stark ekonomi, så ekonomiska stöd var inte aktuella. Vi kunde däremot gå in och hjälpa till med organisatoriska frågor och hjälp med kontakter till eventuella sponsorer. I vissa fall kunde man ge lån till en förening, men det var villkorat med en klok handlingsplan. Vi märkte i början av 2000 att vi behövde en starkare ekonomi, inte minst för att försvara varumärket från piratkopior. Hockeyn och fotbollen gick med på att höja sina medlemsavgifter så att Alliansen fick en stabil ekonomi framöver.
Alliansens andra fas – stabilisering och värdegrundsbyggande
Lars Erbom, tidigare vice ordförande DIF Fotbollsstyrelse 1997 – 2009, styrelsemedlem i Alliansen åren 2001 – 2008 och återkom 2012 som Alliansens ordförande stannade till årsmötet 2019. Lars är sedan 2019 ordförande i Sällskapet Gamla Djurgårdare.
Viktiga händelser under din ordförandetid?
Som Per Darnell var inne på i ett av hans svar så hade Alliansen börjat ta viktiga steg för att närma sig flera mindre föreningar som stöd, rådgivare och hjälp i ekonomiska- och organisatoriska frågor. DIF har alltid varit och skall vara en elitsatsande förening oavsett sport men tyvärr i försöken att förverkliga det målet ramlade några föreningar samman med stora negativa ekonomiska följder. Efter DIF Innebandy och DIF Bandys konkurser i början och mitten av 2010 talet blev det nyckeln till att starta en ännu starkare bättre uppföljning och utvärdering av samtliga föreningar och som inte bara handlade om ekonomi utan även den sportsliga delen och användande av varumärket. Detta nya arbete och syn ledde fram till att vid årsmötet 2018 beslutades det om ett nytt Ekonomistyrningsreglemente för Medlemsföreningar. Dokumentet beslutades också som en ny del och paragraf i DIF:s stadgar.
Den absolut viktigaste händelsen och arbetet under min ordförandetid blev arbetet med att skapa en gemensam värdegrund för hela DIF. När den förbättrande kontrollen och översynen av föreningarna startade så fann styrelsen ganska fort svagheten i att det fanns så många olika värdegrunder. Fotbollen hade sin, Boxningen och Fäktningen sin och så vidare. Idén om att skapa en gemensam värdegrund startade med diskussioner i styrelsen redan något eller några år före 2010 men också senare och direkt med medlemsföreningarna vid Alliansens förtroenderådsmöten. Ett viktigt moment skulle vara att så många Djurgårdare som möjligt skulle involveras inkl. naturligtvis alla föreningar men var skulle vi finna administrativt stöd och finansiering för projektet.
Det skulle visa sig att lösningen och hjälpen fanns mycket närmare än vad styrelsen kunde tro. Vid ett möte med DNA, en för DIF fristående insamlingsstiftelse och supporterorganisation, presenterades Alliansstyrelsens idé om att skapa en värdegrund och Djurgårdssyn som alla inom DIF skulle kunna enas om. DNA tände till och medverkande skildes från mötet med vetskapen att arbetet nu var påbörjat och att DNA skulle stödja projektet med dels finansieringen och med personer som kunde hjälpa till att leda och styra. Ett löfte som sedan fullgjorts till fullo.
Det skulle ta hela två år att färdigställa den värdegrund som idag gäller över hela DIF och gemensamt för alla medlemmar, supportrar, idrottsutövare, styrelser och föreningar. Totalt var 6 500 Djurgårdare på något sätt involverade i projektet. De stora kostnaderna finansierades av DNA stod som huvudsponsor tillsammans med DIF Hockey och Fotboll. DNA:s roll, påverkan, engagemang och arbete i projektet var ovärderligt.Det unika med hela projektet var att arbetet utfördes nedifrån och upp. Detta innebar otroligt många möten på alla nivåer i alla föreningar och supporterorganisationer.
När Alliansen firade sitt 125-årsjubileum i Blå hallen, presenterades den då fastställda värdegrunden. Vid Alliansens årsmöte 2018 togs beslut om att det endast skall finnas en gemensam värdegrundför alla föreningar inom DIF. Detta skrevs också in i de nya stadgarna.
Är detta med det stora, långa och krävande arbetet med att färdigställa en gemensam värdegrund ett paradigmskifte?
Det är lite tidigt att konstatera det, men troligtvis kan det vara så då hela Djurgårdsfamiljen återsamlades under ett gemensamt tak och under två år för att färdigställa eller skapa en gemensam styråra för framtiden. Oavsett är det en gigantisk omvälvning!
Alliansens framtid – att finna en bra balans
Här ger Djurgårdens IF nuvarande ordförande (2020), Andreas von der Heide, sin syn på framtiden.
Andreas von der Heide blev ordförande för Djurgårdens IF 2019, men valdes in i Alliansstyrelsen redan 2017 och var dessförinnan starkt engagerad i DNA och flera andra viktiga initiativ främst kring Djurgården Hockey. Inte minst var Andreas en av de ledande krafter inom IDH/DNA som verkade för att dessa supporterorganisationer skulle utvecklas till att ta mer ansvar för hela Djurgårdens IFs långsiktiga utveckling, till exempel genom värdegrundsarbetet, snarare än att i huvudsak fokusera på olika sätt att skaffa fram kapital till sportsliga satsningar inom fotboll och hockey.
Hur var det att gå från styrelsen inom ett supporterinitiativ som DNA till att sitta i styrelsen för Alliansföreningen?
För mig var det självklart att i samma ögonblick som jag klev in i styrelsen för Djurgårdens IF lämna mitt aktiva engagemang inom DNA då jag anser att det inte är möjligt att både sitta i styrelsen för en supporterorganisation och i styrelsen för föreningen. Att nomineras var både en ära och ett erkännande för det arbete som bedrivits inom DNA. Det kändes som en naturlig förlängning på samma engagemang.
Åren inom IDH/DNA fick mig också att inse att även om den centrala och så roliga idrottsverksamheten ligger inom de respektive föreningarna så vilar kärnan av det som är Djurgårdens IF inom Alliansen. Att vårda och utveckla denna kärna av gemensam värdegrund och gemensam historia kändes utmanande och inspirerande.
Hur ser du på den kärnan – vad är det som är Djurgårdens IF?
Djurgårdens IF startade som en värderingsdriven verksamhet med ett klart uttalat syfte att bidra till lokalsamhället genom att erbjuda ungdomarna på Djurgården en vettig fritid.
Detta fokus att – Djurgårdens IF får människor att växa, i idrottens gemenskap, för samhällets bästa utgör fortfarande kärnan i det som är vår förening, även om vårt lokalsamhälle idag har utvidgats till att omfatta hela Stockholm. Som ordförande vill jag verka för att vi aldrig tappar fokus på denna kärna som jag också tror är en del av förklaringen till våra ojämförbara framgångar med över 450 SM-guld i 24 idrotter.
En annan central komponent av Djurgårdens kärna är den inkluderande varma gemenskap som brukar kallas Djurgårdsfamiljen. Genom hela historien har vår förening präglats av små gränser mellan aktiva och supportrar, mellan de olika idrotterna, mellan bredd- och elitidrott, mellan unga och gamla samt under senare decennier, tack och lov, även mellan män och kvinnor. Att bevara och utveckla också detta är centralt för vår framtid.
Hur ser du som ordförande på de utmaningar framtiden bär med sig för Djurgårdens IF?
Några av de centrala utmaningarna för vår förening kommer i framtiden handla om att hitta rätt balans mellan helheten i Djurgårdens IF och delarna i de olika föreningarna.
Vi behöver också hitta en bra balans mellan de små och de stora föreningarna så att de stärker varandra, mellan bredd- och elitidrott så att även de stärker varandra, samt mellan kloka, affärsmässiga satsningar på framgångsrik upplevelseidrott å ena sidan och medlemsdriven föreningsidrott å den andra. Dessa olika balansakter måste dessutom utföras med föreningsdemokratiska principer och medlemsinflytande som ständigt närvarande ledstjärnor. Vår värdegrund, såväl som kunskapen om vår egen historia, ger oss dock en stabil grund att bygga vidare på. Den som känner sin egen historia känner sig själv och står därmed redo att forma sin egen framtid.
VÅR VISION
Djurgårdens IF får människor att växa genom idrottens gemenskap, för samhällets bästa.
VÅR POSITION
Stockholms Stolthet – Sveriges ledande idrottsförening. Ett annat sätt att beskriva är som skrevs i sammanfattningen. ”Om fler och fler djurgårdare lever efter värdegrunden och till och med ser sig som ambassadörer för vår förening så kan attraktiviteten för vår förening öka dramatiskt. För att travestera JF Kennedy, fråga inte först vad din förening kan göra för dig utan vad du kan göra för din förening.”
Värdegrunden i sin helhet, finns på annan plats på vår historiska plattform, difhistoria.se.
Jan-Peder Norstedt är hedersordförande i DIF och sista ordförande i den gamla huvudstyrelsen.
Per Darnell är hedersledamot i DIF. Var styrelsemedlem i den gamla huvudstyrelsen och ordförande för den nya Alliansstyrelsen 2001-2009.
Lars Erbom är hedersledamot i DIF. Var ordförande i den nya Alliansstyrelsen 2012-2018.
Andreas von der Heide är nuvarande ordförande i DIF.