Damsektion

Damsektion

År 1908 bestämde DIF:s Överstyrelse (OS) att även kvinnor kunde bli medlemmar. Under 1920-talet kom de första nationella och internationella framgångarna för DIF:s kvinnliga idrottsutövare, framförallt inom friidrott. Under 1920-talet tävlade också DIF:s kvinnor med framgång i SM-skidtävlingar. Framgångarna för DIF:s kvinnor fortsatte, i synnerhet under perioden 1950-1980, inom idrottsgrenar som skidor (längdskidor och alpint), tennis, konståkning, fäktning, friidrott och bordtennis. I början av 1950-talet var omkring 10 procent av föreningens medlemmar kvinnor. År 1924 bildades en särskild damsektion inom DIF. Det verkar som om damsektionens verksamhet, åtminstone sedan 1930-talets början då sektionens medlemmar började spela handboll, i huvudsak organiserade lagidrotter medan kvinnliga utövare i andra idrotter tillhörde andra sektioner.

Vid sidan av handboll organiserades även bandyspel och från och med 1968 även fotboll. År 1962 efterträdde Aina Ekvall Anna Dettner som ordförande i damsektionen. Båda hade ett förflutet som aktiva inom olika idrotter sedan 1920-talet. Under 1930-talet och framåt inkluderade deras engagemang i DIF:s damsektion även ledar- och styrelseuppdrag. Anna Dettner fortsatte även långt upp i hög ålder som idrottsutövare, främst i bandy. Ekvall och Dettner beskrivs som målmedvetna kvinnor som var ”otroligt” engagerade i damsektionens verksamhet.

Från och med 1940-talets slut framstår de som damsektionens ledande företrädare och ingen av dem ryggade för ideellt arbete som kunde inbringa pengar till damsektionens verksamhet. De förväntade sig också att andra i sektionen hade denna inställning. Under 1960-talet, då Ekvall var sektionens ordförande, var hon särskilt engagerad i handbollen, medan Dettner fortsatte att vara involverad i bandyverksamheten. Deras döttrar, Margareta Ekvall och Suzanne Dettner drogs också successivt in i damsektionens verksamhet. De var aktiva handbolls- och bandyspelare (mer sporadiskt i bandy) och mot slutet av 1960-talet och under 1970-talets första hälft hade de även uppdrag i damsektionens styrelse. Ekvall var kassör och Dettner sekreterare och senare ordförande.

I mitten av 1960-talet började damsektionen få vissa framgångar i handboll, främst beroende på att man via flickhandbollsverksamheten fått fram yngre kvinnor som nu började ta plats i junior- och A-lagen. Handbollssäsongen 1965-1966 beskrevs som den ”bästa i damsektionens historia” och säsongen därpå blev ännu bättre, då juniorlaget vann den första svenska damjunior-SM titeln. B- och flicklagen hade också framgångar. Flera av sektionens handbollslag deltog även i utehandbollsturneringar och serier. Säsongen 1967-1968 spelade A-laget i den högsta divisionen (division I Östra) för andra gången i sektionens historia. I serien deltog bland annat Linköping, Norrköping och Nyköping och man befarade inför säsongen att det skulle bli många ”tröttande” och dyrbara resor. Det svåraste motståndet bland Stockholmslagen stod som vanligt IK Bolton för. Man klarade dock nytt kontrakt och året därefter lyckades man bli trea, vilket ansågs vara ett bra resultat. A-laget deltog även med framgång i en internationell turnering – ”Örebrospelen” – med 120 lag. Denna säsong deltog även, förutom A-laget, ett B-lag i seriespel och två flicklag som tränade och spelade matcher.

Damsektionens bandylag medverkade under 1960-talet i seriespel, men deltagandet var ofta förenat med problem, brist på spelare och dåliga isförhållanden. Det sistnämnda betydde att serierna inte alltid blev färdigspelade. Säsongen 1965-1966 hade det som ”som vanligt” varit svårt för spelarna att kombinera bandy- och handbollsspel och de blev därför tvungna att dra sig ur serien. Eftersom ett annat lag redan dragit sig ur återstod bara IK Göta. Nästkommande säsong ”såg det ljust ut” då fyra lag var anmälda. Men Götas bandykvinnor var, som vanligt, oövervinnerliga och i damsektionens årsberättelse konstaterades att ”serietabellen ser alltså ut som vanligt med Göta i topp och Djurgården trogen tvåa”.

DIF dominerades under 1960-talet av fotbolls- och ishockeysektionerna. Idrottsutövarna i dessa sektioner uppmärksammades i medierna och sektionerna hade även den klart största ekonomiska omsättningen. Utöver dessa två ”giganter” fanns ett stort antal små sektioner, varav damsektionen var en. ”Vi uppfattade ju oss också som en liten förening i föreningen. Vi var självständiga”. Medan omsättningen budgetåren 1967-1968 för fotbolls- och ishockeysektionerna låg på över en miljon kronor, hade de flesta övriga sektionerna en omsättning som understeg 30.000 kronor. Damsektionen hade med sina drygt 5.000 kronor i omsättning den tredje lägsta. Varje sektion skulle finansiera verksamheten, men när och om någon sektion gjorde ett plusresultat, gick en del av detta till Överstyrelsen (ÖS), som i sin tur utbetalade en summa till de sektioner som de ansåg behövde ekonomiskt stöd. Budgetåret 1967-1968 utbetalade ÖS (”huvudkassan”) anslag till de flesta sektionerna. Totalt utbetalades drygt 76.000 kronor, varav damsektionen erhöll 1.200 kronor. Störst utdelning fick herrbandysektionen, 40.000 kronor.

DIF hölls ideologiskt ihop av ”Djurgårdsandan” och organisatoriskt av ÖS, där varje sektion hade en kontaktperson. I föreningstidskriften Djurgårdaren fick föreningens medlemmar information om vad som hände i de olika sektionerna. Överstyrelsens ledamöter och andra framträdande ”Djurgårdare” månade om damsektionens ”flickor” på ett gentlemannamässigt sätt och ansåg att det var viktigt att DIF hade en damsektion. De ansågs bidra med ”kvinnlig fägring” vid olika sammankomster och fungerade även som resurser vid olika föreningsarrangemang. Suzanne Dettner minns:
Vi var ju alltid så söta, nätta och pigga. Det är mycket sånt som ligger i bakgrunden till att de tyckte det var bra att vi fanns. Så kunde vi komma med och sälja lotter, vi kunde hjälpa till lite här och där som… arbetskraft, kan man säga. Som när det var backhoppningstävlingar. Då var vi alla ute och jobbade gratis.
I sportsligt hänseende var det särskilt viktigt att damsektionens aktiva kunde konkurrera med andra Stockholmsföreningar och helst vinna över dem. När damsektionen för första gången kunde meddela att man vunnit en SM-titel var berömmet översvallande. Efter damsektionens framgångar i handboll 1967 och 1968 skrevs i Djurgårdaren att:
Man bugar sig, skrapar med foten och gratulerar både svenska mästarinnorna och hela sektionens flitiga lisor. Aina Ekvall kan vara stolt över sina barn och litet på avstånd ser man också Anna Dettner gillande nicka sitt välbehag över utvecklingen.

Sommaren 1974 var som damsektionens ekonomiska situation värre än på flera år. I juni förklarade kassören att de endast hade 51 kronor och 69 öre kvar i kassan. ”Det värsta” var att de hade flera obetalda fakturor på mer än 1 000 kronor som måste betalas snarast. Dettner åtog sig att kontakta DIF:s ÖS, vilket resulterade i att man under augusti månad fick 3 500 kronor i bidrag av ÖS. I september skrev ÖS till damsektionen och meddelade att de ville träffa damsektionens styrelse för att tillsammans med en enkel matbit diskutera Edra problem och ärenden, vilka senare av nödropet i ett sommarprotokoll av Siv Johansson synes vara ekonomiska och katastrofala. Vi är beredda till en extra slant för att få starkare satsning på bl. a fotboll. Med dessa rader vill vi även meddela, att Kalle Liliequist utsetts att vara en extra kontakt med sektionen just för fotboll. Han har varit och tittat på några av Edra matcher och därmed skaffat sig en viss insyn i läget. Vi hoppas att tiden skall passa och att Ni skall kunna ställa upp så kvinnogrant (!) som möjligt. Alla i sektionsstyrelsen, lagledarna och tränarna givetvis också om de så önskar, är välkomna på måndag. Kom och gråt ut hos oss och kom också och ha en trivsam afton.

Några månader senare beslöt damsektionens styrelse att upplösa sektionen, uppenbarligen med ÖS samtycke och i samförstånd med andra berörda sektioner. Handbollsspelarna skulle hädanefter tillhöra handbollssektionen och fotbollsspelarna skulle gå upp i ungdomsavdelningen, som var en fristående del inom fotbollssektionen. Bandyverksamheten, som under många år fört en tynande tillvaro, skulle läggas ned.

Det var med blandade känslor som beslutet om nedläggning av damsektionen fattades, den hade trots allt funnits sedan 1924. Anna Dettner uttalade sig kritiskt i Djurgårdaren och var orolig för att kvinnorna skulle få svårt att hävda sig bland männen och de även skulle komma att sakna den kvinnliga gemenskapen som funnits i damsektionen. Hon fick ett visst medhåll av tidskriftens redaktör Liliequist som såg nedläggningen som ett utslag av ”dessa idéer om jämställdhet och annat nys”:
Det innebar att flickorna inte skulle ha sin egen gård att leka på. I stället skulle de plockas in bland grabbarna och bli hårdingar i fotboll och handboll. Bara de nu inte också börjar lägga in en prilla

Anna Dettners dotter Suzanne tolkade också delvis nedläggningsbeslutet som ett utslag av ”tidsandan”. Att ha en särskild damsektion uppfattades av henne och många andra som en gammalmodig organisatorisk lösning. Varför skulle inte idrottsutövarna inom damsektionen som andra kvinnliga idrottare i DIF kunna tillhöra specialidrottssektionerna? Dessutom hade damsektionens flickfotbollsverksamhet ökat i omfattning. Varför skulle inte fotbollsspelande flickor tillhöra fotbollssektionens ungdomsavdelning?
Vad som också inverkat på beslutet var damsektionens svårigheter att få ta del av information, anmälningsblanketter och annat som rörde handbolls-, bandy- och fotbollsverksamheten. Det hände t.ex. att StFF skickat material rörande damfotbollsserierna till DIF:s fotbollssektion och att det blivit liggande där.

Förhoppningen var att det nu skulle bli lättare att komma överens med företrädare för herrfotbollsverksamheten om sådant som rörde hur herr- och damfotbollen skulle kunna samordna matcharrangemang och inköp och utnyttjande av material. Damlagets företrädare hade åren 1970–1974 vid återkommande tillfallen påtalat att de gärna spelade förmatcher och att fotbolls sektionen ibland tycktes ha glömt detta. Dessutom ville damfotbollsföreträdarna samordna ansökning och fördelning av träningstider inom- och utomhus.

Damsektionens nedläggning betydde inte att Suzanne Dettners engagemang i DIF upphörde. Hon invaldes som första kvinna i ÖS i november 1975. Hennes mor blev ett år senare, tillsammans med Aina Ekvall, invald i ”Sällskapet Gamla Djurgårdare’, som tidigare haft endast manliga medlemmar. Kvinnornas medlemskap kunde beviljas sedan en av sällskapets medlemmar, skattmästare Gunnar Rinman, till årsmötet 1976 hade lämnat in en motion i frågan. Vid årsmötet biföll majoriteten motionen vilket resulterade i att den gamla styrelsen avgick i protest.

Källa: Amasoner på planen Svensk damfotboll 1965-1980