Hans föddes i Enskede den 17 mars 1947. Den atletiske Hans kom tidigt fram som stor talang. Framför allt i modern femkamp där han som 21-åring deltog i OS 1968. I Mexico City kunde det blivit ett lagbrons om inte lagkamraten Hans-Gunnar Liljenvall lugnat nerverna med några pilsner inför skjutningen, och hamnat över promillegränsen – Sverige diskades.
För Hans blev snart fäktningen sport nummer ett. Här tävlade han för Djurgårdens IF. Med sin energiska stil tog han plats i världseliten och var given i det svenska landslaget i värja, som tog flera medaljer under 70-talet. Hans missade OS 1972 då han var knäskadad, men fyra år senare var han på plats i Montreal när Sverige tog OS-guld i lag inom värja. I finalen mot Västtyskland vann han två matcher. Vid ställningen 6–5 bäddade han för guldet när han vände 1–4 till 5–4 mot Jürgen Hehn. Rolf Edling (LUGI) kunde sedan avgöra.
21 maj 2023 invaldes Hans Jacobson som medlem nr 46 i Djurgårdens Hall of Fame.
Göran föddes den 27 januari 1953 i Stockholm. Han fäktades för Djurgårdens IF. Göran var en viktig medlem i det svenska landslaget i värja, världens bästa under andra halvan av 1970-talet. Göran var med om att vinna lag-VM 1974, 1975 och 1977. Trots dessa framgångar är han mest ihågkommen i den svenska idrottshistorien som ”mannen som försvann”.
I OS-finalen 1976 i Montreal mot Västtyskland, vid ställningen 1–2, ställdes han mot Jürgen Hehn. Stockholmaren ledde med 4–3 när han skadades illa i en magmuskel. Göran kollapsade och fördes till sjukhus, där han fick ta emot glädjebeskedet att guldet var vunnet. Först låg han dock, lojalt, kvar under fingerad behandling av de svenska läkarna för att ge lagkompisen Carl von Essen chansen att värma upp.
21 maj 2023 invaldes Göran Flodström som medlem nr 44 i Djurgårdens Hall of Fame.
Leif föddes den 4 juli 1955 i Bredäng. Som fäktare representerade han Djurgårdens IF. Tillsammans med Göran Flodström (Djurgården), Carl von Essen (Djurgården), Hans Jacobson (Djurgården) och Rolf Edling (LUGI) utgjorde han OS-laget i värja vid OS i Montreal 1976. Han var reserven som gjorde en helt avgörande insats när Sverige vann OS-guldet. I semifinalen mot Ungern ersatte han Carl von Essen och avgjorde vid ställningen 6–6 mot erfarne Gyözö Kulcsár, som var individuell OS-mästare 1968 och guldmedaljör i lag både 1968 och 1972.
Greve Oscar ”Oscis” Bernadotte af Wisborg föddes den 12 juli 1921. Hans farfar, Prins Oscar var son till Kung Oscar II. Oscar var även syssling, eller tremänning, med Kung Carl XVI Gustavs far, Prins Gustav Adolf. Han var under ca 20 års tid ordförande i Djurgården Fäktning och efterträddes 2005 av sonen Carl. Han blev då i stället Hedersordförande.
Oscar Bernadotte Född: 12 juli 1921
Ordförande DIF Fäktning
Oscar var mycket engagerad i Djurgården Fäktning och under hans ledarskap vann klubbens fäktare en mängd både svenska och internationella medaljer. Han såg en möjlighet att utveckla den nationella tävlingen Oscar Bernadottes Pokal, som instiftades 1977, till en internationell världscuptävling 1998. På så sätt uppstod Challenge Bernadotte Grand Prix i samarbete med Svenska Fäktförbundet, och till vilken Hans Majestät konungen skänkte ett vandringspris. Tävlingen lades ned 2012, vilket Oscar inte tyckte om. Tävlingen återuppstod dock 2016, denna gång som en tävling för både damer och herrar men utan Grand Prix-status.
15 oktober 2022 invaldes Oscar Bernadotte som medlem nr 27 i Djurgårdens Hall of Fame.
Året 1956. Sovjets invasion i Ungern och olympiska sommarspel i Melbourne. Så gott som hela ungerska OS-truppen valde att inte återvända till hemlandet när spelen var över. Mer än 100 av de 126 aktiva flydde. De flögs i ett specialplan till USA. Bland de många avhopparna fanns 38-årige Béla Rerrich. Som nyss varit med om att ta OS-silver i lagvärja för det land han övergav.
Béla Dezsö Rerrich Född: 26 november 1917
Fäktmästare
— Redan första dagen i USA visste jag att jag skulle vidare till Sverige, där hade jag både släktingar och vänner, berättar Bela.
Den ungerske flyktingen, med gedigen advokatutbildning och internationella fäktarframgångar i bagaget, fick försörja sig som städare, diskare och lastbilschaufför den första tiden i nya hemlandet.
Béla föddes i Budapest under första världskriget. Enda barnet till en av Ungerns internationellt mest kända arkitekter.
— Ingen i min släkt hade tidigare sysslat med fäktning. Men min far skickade mig till en fäktpedagog när jag var i tioårsåldern. Ville väl få pli på mej. Tre gånger blev jag utkastad av fäktmästaren. Men jag ville tillbaka. Gav aldrig upp. Till slut fick jag stanna.
Béla var för ung för att ta plats i ungerska fäktlaget inför OS i Berlin 1936. Men redan före kriget och under hela 40-talet och fram till Melbourne -56 var han en av Ungerns förnämsta värjfäktare. Béla menar att han gjort nio olympiska spel, tre för Ungern och sex för Sverige. Dubbelt så många för det nya hemlandet.
Djurgårdens Idrottsförenings fäktare tränar sedan många år i en lokal i Hjorthagen. Inrymd i Ropstens tunnelbanestation. Något tjog trappsteg ned under jorden och in genom en glasdörr beger man sig för att möta ett trångt, svettigt, hektiskt, glatt och mycket mänskligt inferno. Man får smyga tätt längs väggarna för att inte störa fäktarna som rusar, glider, ropar, stönar och sliter på de markerade träningspisterna. De ivriga småknattarna har sina många träningspass. Både tjejer och killar. Nybörjargrupper med folk i alla åldrar finns där flera timmar i veckan. Och så förstås elitfäktarna, de som nu på 90-talet med stor framgång för Djurgårdens framgångsrika fäktartraditioner vidare. Över hela infernot härskar Béla Rerrich, 73 år gammal när klubben fyller 100. Varje morgon är han på plats klockan halv sju. Minst sex av veckans morgnar.
Över hela infernot härskar Béla Rerrich, 73 år gammal när klubben fyller 100.
Belas sträva stämma hörs tydligt hela tiden. Skär genom det eviga och entoniga ljudet från det elektriska markeringssystemet, genom klangen från alla vapen som korsas. Först tycker jag att han verkar ilsken och ryter och undrar om inte de tioåriga småtjejerna blir rädda. Men det är tvärtom. De trivs med Bela, han är tydlig, rak och krävande, han låter likadan när han tränar barn som när han tränar svenska mästare.
— Även om fäktning är en kampsport mellan två individer så satsar jag inte på individuella profiler utan på kullar. Jag vill få fram en kull som fungerar också som grupp, säger Bela. En kull där individerna sporrar varandra, tränar varandra samtidigt som de konkurrerar med varandra.
Vi hade på 70-talet den klassiska Béla-kullen: Carl von Essen, Hans Jacobson, Gösta Flodström och Leif Högström. En kull som inte bara var en angelägenhet för Djurgårdens Idrottsförening. Utan också för landslaget och för den svenska OS-truppen. Tjugo år efter sitt ungerska lagsilver i Melbourne nådde Béla Rerrich guldet vid OS i Montreal. Med smartness och styrka ledde han de fem värjfäktarna till lagguld. Fyra av dem var de ovan nämnda djurgårdarna och den femte var legendariske Rolf Edling.
— Fast det bästa laget någonsin hade vi nog vid VM -77, menar Bela. Vi utklassade Västtyskland med 9—1, slog svåra Sovjet med 8—2 på 22 minuter och sen vann vi över Schweiz i finalen med hela 9—3.
När Béla i slutet på 50-talet engagerades för att starta en fäktningssektion inom föreningen höll man till under GIH läktaren på Stadion. Fäktarna delade omklädningsrum med ishockeylaget en period och Béla minns med glädje hur Tumba, Rolle eller Knivsta kunde stanna upp en stund och beundra de vitklädda fäktarnas hårda träning.
— Jag trivdes med att ha andra grenar i närheten. Det fanns en gemenskap som var värdefull. Man gladdes åt varandras framgångar helt enkelt. Eller delade sorgen vid motgång och förlust. Jag hade en märklig dröm på den tiden. Som gick ut på att få till exempel Civilförsvaret att bygga en jättebunker under gräsmattan på Stadion. Tjugo våningar djupt nere i underjorden. Ett DIF-centrum som skulle rymma alla klubbens aktiviteter. Det var i kalla krigets epok. Idag är mycket annorlunda. Nu behövs kanske inte bunkrar längre…
Vid tiden för Bélas entré i den svenska fäktningsvärlden var det ofta militärer som angav tonen på möten och i protokoll inom förbund och klubbar. Och att en ungersk flykting och civilist nu dök upp med nya idéer inom sporten var inte alltid uppskattat. Under de mer än trettio år som Béla Rerrich varit verksam inom svensk fäktning har han och fäktningens högsta potentater tyckt mycket olika i många ärenden. Förhållandet mellan Béla och DIF-ledningen har däremot fungerat smärtfritt. Något kontrakt är aldrig skrivet, gentlemens agreement gäller sen 1959.
Bélas inflytande sträcker sig ju vida ut över DIF:s gränser. Landslag och OS-lag har han tränat. För att inte tala om alla de moderna femkampare som stigit många kvalitetsnivåer i fäktningsgrenen tack vare Béla. Guldmedaljören Björn Ferm från OS Mexico är ett bra exempel.
Béla är som Jesus.
Adepten och guldmedaljören Carl von Essen om sin tränare under alla år: För Béla var det alltid viktigt att ha en helhetssyn på fäktaren. Som idrottsman och som privatperson. Plugget eller universitetsstudierna eller yrkeslivet måste fungera. En god total mental form gör att träning och tävling går bättre.
— Béla är som Jesus, säger von Essen leende. Han talar i liknelser när han beskriver hur det har gått bra eller illa för den och den fäktaren beroende på hur de skött sig här i livet.
— Béla är som ett barn som snappar upp nya saker hela tiden. Nyfiken på allt. Han plockar upp nya tränings- och matchningsidéer från helt andra idrotter. Hela tiden är han på spaning efter nyheter som kan förbättra fäktningen, berättar Carl von Essen.
1991 är Béla alltjämt navet i Djurgårdsfäktningen. Nya svenska mästare koras och klubbens olika lag tillhör den svenska eliten. Nya kullar drar fram över pisterna: Ulf Sandegren, Otto Drakenberg, Peter Vanky, Henning Österberg, Arne Jansson och Markus Rönnmark är viktiga namn de senaste åren. Tusentals timmar har de slitit tillsammans med Bela. Fångats av hans värme och visioner och lyssnat på hans barska röst. För en utomstående kan rösten i förstone låta auktoritär. Det är fel. När fäktmästare Béla Rerrich talar — talar en auktoritet.
Bo Rehnberg är radio- och TV-journalist, nöjeschef på TV 1 1979—86, en av denna boks två huvudredaktörer. Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).
15 oktober 2022 invaldes Béla Rerrich som medlem nr 28 i Djurgårdens Hall of Fame.
Vi var många som förvånades när Sverige tog OS-guld i lagvärja 1976 i Montreal. Fäktning? Sverige? OS-guld?! Själv var jag 15 år och Alexandre Dumas trilogi om De tre musketörerna (som egentligen var fyra) hade fortfarande en hedersplats i bokhyllan. Ännu minns jag musketörernas egenskaper; modige Atos, gemytlige Portos, listige Aramis, samt hjälten d’Artagnan.
De fyra musketörerna (som egentligen var fem) på prispallen i Montreal hette Carl von Essen, Hasse Jacobson, Leif Högström och Rolf Edling. Den femte, Göran Flodström, låg på sjukhus efter att ha blivit skadad under finalen. Carl von Essen ersatte Flodström i OS-finalen och hans gedigna insats betydde mycket för den lyckliga utgången — seger 8—5 mot Västtyskland.
Många spådde ett uppsving för fäktningen i Sverige efter OS-triumfen, en spådom som aldrig slog in. En något ökad tillströmning till fäktningslokalerna kunde noteras tiden närmast efter OS, men snart var intresset tillbaka till det vanliga. Det vill säga ganska litet.
Det är märkligt. Åtskilliga fler än undertecknad har fascinerats av De tre musketörerna i bok- och filmform. För att inte tala om alla klassiska fäktscener man genomlevt framför TV-rutan och i biosalongen. Visst borde många ungar vilja pröva på själva. Eller också är det tvärtom: det doftar gammal äventyrsfilm och aristokratiskt 1700-tal över fäktningen som därför inte tas på det allvar den förtjänar. Åtminstone inte i Sverige. Heter sedan en av landets bästa fäktare Carl von Essen är risken stor att schablonbilden förstärks.
Fäktningen är en folksport i litet format.
Dikten ligger i det här fallet långt ifrån verkligheten: som är stenhård, disciplinerad träning under fäktmästare Bela Rerrich i Djurgårdens oglamourösa fäktningslokal, inhyst i Ropstens T-banestation. Verkligheten kan också vara ett möte med jägmästare Carl von Essen på hans arbetsplats en grådaskig februaridag. Han är skolchef på Jägarförbundets jaktvårdsskola Östermalma i Sörmland. Klädd för vildmarksliv. I stora stövlar går han omkring och försöker få fatt på två lekande hundar: matdags.
Han har ett distinkt handslag. Och sticker med en blixtrande värja hål på myten om den aristokratiska och romantiska fäktningen.
— Bara för att jag heter von Essen är inte fäktning en överklassport. Hela det här klasstänkandet inom idrotten är förlegat. Det var längesen kungen och Marcus Wallenberg lirade tennis. Fan, mina ungar lirar tennis, inte bryr sig dom om vilken bakgrund deras klubbkamrater har. Eller ta golfen, den är en folksport av jätteformat. Fäktningen är en folksport i litet format. Här finns människor från alla skikt i samhället.
Festa är helt okej — efter tävlingen.
Men kanske vissa karaktärsegenskaper ändå stämmer överens med mina gamla romanhjältar:
Mod: Fäktning på elitnivå kräver iskalla nerver. Att Carl, vid ställningen 4—4 i OS-finalen, blev tvungen att ersätta Göran Flodström mitt i pågående match berörde honom inte särskilt.
— Det var inga problem, jag var mentalt förberedd.
Gemyt: Carl von Essen är trevlig, engagerad och lättpratad. Jag skulle gärna ta en öl med honom på krogen och diskutera livets väsentligheter.
— Festa är helt okej — efter tävlingen. Men både under förberedelsetiden och själva tävlandet krävs det att man sköter sig minutiöst.
List: Taktik och rävspel är viktiga ingredienser i fäktningen. Både i matcherna och mellan dem. När Göran Flodström skadades i OS-finalen gällde det att utnyttja situationen så långt det gick.
Våra läkare maskade och schabblade så mycket dom kunde.
— Vid en allvarlig skada var regeln att matchen fick avbrytas max 20 minuter för att fäktaren ska kunna återhämta sig. Så direkt när Göran föll ihop sprang vi fram och frågade om han kunde fäktas mer. Absolut inte, blev svaret, men ingen annan förstod ju svenska. Våra läkare maskade och schabblade så mycket dom kunde, alltmedan jag och Bela Rerrich använde dom dyrbara minuterna för uppvärmning. Vi körde som fan!
Carl gjorde bra ifrån sig i finalen. Han förlorade visserligen matchen han hoppade in i. Men vann två andra dueller, bland annat mot världsmästaren Alexander Pusch.
Hjälte blev han i press och etermedia när guldet var klart: ”Som så många gånger tidigare visade Carl vilken fin lagfäktare han är” (DN). ”Han kan tända och vända och fäktas över sin förmåga just i lagmatcher” (Radiosporten).
Den då 36-årige Carl von Essen var motorn i laget. Oavsett om han fäktades i matcherna eller inte skulle han se till att hålla moralen uppe bland sina yngre lagkamrater.
— Jag skulle kunna jämföra med ryska ishockeylandslaget i början av 70-talet, säger Carl. Liksom Bela Rerrich förstod Tarasov att laget behövde en stilbildare, en skicklig idrottsman som skulle tjäna som förebild både på och utanför idrottsarenan. Det skulle ge dom yngre en säkerhet i sitt agerande.
— Jag hade uppnått rätta åldern för att kunna axla rollen, som ju kräver att man mognat lite som människa.
Laganda och disciplin hjälpte fram svenskarna till OS-guldet 1976. De fick nämligen en ”helveteslottning” enligt Carl: i kvarts och semifinalerna mötte man professionella öststatsfäktarna från Sovjet (9—4) och Ungern (7—6) och så det nya stjärnskottet på fäktarhimlen, Västtyskland, i finalen.
Dessutom hade laget pressen på sig att vara favorittippat. Sverige var regerande världsmästare i lagvärja sedan två år tillbaka — vann VM både -74 och -75. Säkert ett okänt faktum för de flesta idrottsintresserade svenskar. Det är nämligen endast vid Olympiska spel som fäktningen uppmärksammas ordentligt.
Det var samma stomme i guldlagen: von Essen, Jacobson, Högström, Flodström och Edling. Den sistnämnde tillhörde LUGI, ”Lappen” Flodström kom till DIF 1975 från Umeå. Men de tre förstnämnda var urdjurgårdare.
— Carl var en energisk och ytterst målmedveten fäktare — alltid med utrustningen i absolut perfekt skick, berättar Leif Högström. Han ville avgöra matcherna snabbt. Oftast gick det vägen, men en och annan onödig förlust blev det när han hade för bråttom.
Landslagets djurgårdare hade stora framgångar på hemmaplan. I värja plockade man hem mängder av SM-tecken. Carl tog åtta SM i lagvärja och två individuellt mellan åren 1966 och 1978.
1966 fick Carl von Essen även ett VM-brons i lagvärja. En första kulmen på en lång fäktarkarriär: mamman, tävlingsfäktare från Finland, tänder det första intresset, sedan tränar han hemma i Jönköping mot skolans gymnastiktränare tills dess att eleven får in för många stötar, under lumpen i Stockholm 1960 blir det stenhårda pass tillsammans med Bela Rerrich i fäktningssektionens dåvarande lokaler under Stadions ståplatsläktare. Det är nu han blir djurgårdare.
— Och det är jag verkligen fortfarande. Det finns en tradition inom klubben personifierad av Knivsta Sandberg: att kämpa sig igenom svårigheter med obruten vilja. En inställning som är väldigt viktig inom fäktningen.
— För fäktningen är en kampidrott. Det är man mot man. Snabbhet och styrka. Ska du vinna gäller det att läsa motståndaren och överlista honom.
— En stor självkännedom får man på köpet!
Mats Wickman, kulturhistoriker, journalist, en av denna boks två huvudredaktörer. Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).
21 maj 2023 invaldes Carl von Essen som medlem nr 45 i Djurgårdens Hall of Fame.
