Nils Adolf “Hedjer” Hedjerson

Nils Adolf “Hedjer” Hedjerson

”Ty blotta ordet Jockmock är nog för att kallsvetten skall rinna på oss vanliga människor.”

Om skogsvaktarsonen som blev svensk mästare på skidor.

Sammanställt av Joel Nordquist 2021.

Nils Adolf Hedjerson
Född: 20 januari 1881.

Skidlöpare
SM-guld: 3 (1910, 1911, 1915)

Nils Adolf Hedjerson – glasmästare och Djurgårdare
Nils Adolf föddes den 20 januari 1881 i Dalsjöfors i Undersvik (Gävleborgs län). Han var son till skogsvaktaren och senare hemmansägaren och bonden Jonas (Ersson) Hedjersson och hans hustru Anna Lindgren. Han döptes söndagen den 30 januari i Undersvik församling av kyrkoherde Erik Hjalmar Bergwall. Dopvittnen var bonden Olof Mårtensson och dess hustru i Bogården No 2 (i Arbrå (Gävleborgs län)), skräddaren Anders Hansson i Bogården (i Arbrå) och soldat-dottern Kristina Lindgren i Djupa.

Bröderna Hedjersson; Jonas Kristian (t.v.) och Erik August (t.h.). Okänt årtal. Bildkälla: Utomskogens.

Nils Adolfs föräldrar Jonas och Anna fick tillsammans nio barn. Förutom Nils Adolf var det Erik August född 1872, Anna Sabina född 1873, Jonas Kristian född 1875, Nils Georg född 1877, Per Ludvig född 1878, Carl Anton född 1886, Bricken Maria född 1889 samt Hilda Kristina född 1891. Tyvärr nådde inte alla barnen vuxen ålder. Nils Georg avled tre månader gammal av slag, Carl Anton avled 21 år gammal av en fraktur och Bricken Maria avled 19 år gammal av tuberkulos.

Den tolfte maj 1895 konfirmerades 117 ungdomar i Arbrå församling, de flesta var född 1880 eller 1881. En av dessa ungdomar var hemmansägaren Jonas (Ersson) Hedjerssons son Nils Adolf. Konfirmationspräst var Johan Gustaf Ekelöf, kyrkoherde i Arbrå församling (Gävleborgs län). Konfirmationsbetyget, vilket var ett betyg på konfirmandens kristendoms-kunskap, som Adolf fick var a (a högsta, d lägsta). Hans första nattvardsgång skedde söndagen efter, den nionde maj 1895.

Adolf och hans syskon växte upp i Dalsjöfors i Undersvik och senare i Iste i Arbrå.

1895 ska han börjat praktisera glasmästaryrket. Tre år senare flyttar den då 17-åriga Adolf hemifrån. I juli 1898 lämnar han föräldrahemmet i Iste (Arbrå, Gävleborgs län) och beger sig till Sundsvall (Västernorrlands län).

Hedjerssons hus i Iste i Arbrå. Okänt årtal. Personerna på bilder är inte identifierade. Bildkälla: Utomskogens.
Malmbergska huset, Kyrkogatan 27 i Sundsvall, uppfört 1893. Hugo Malmberg själv står i porten till sitt glasmästeri. Bildkälla: Sundsvalls museum.

I Sundsvall har Adolf fått jobb som glasmästeriarbetare hos Hugo Malmberg.
Bror Hugo Malmberg (1855–1929), spegelfabrikör i Sundsvall som 1889 tagit över familjeföretaget Malmbergs glasmästeri (grundat 1849) efter fadern, spegelfabrikören Johan Wilhelm Malmberg (1824–1904).

1902 gör Adolf sin värnplikt på Västernorrlands regemente (I 21).
Efter avslutad militärtjänstgöring lämnar han Sundsvall i februari 1903 och flyttar till Stockholm. I Stockholm fortsätter han sin yrkesbana inom glasmästeriyrket, först som arbetare hos andra glasmästare och senare som egenföretagare.

Den 29 maj, femte juni och tolfte juni 1904 lyste man för vigsel mellan glasmästeriarbetaren Nils Adolf Hedjerson och pigan Emilia Maria Fjellström. Adolfs blivande fru Emilia var född den femte november 1882 i Örnsköldsvik, Själevad (Västernorrlands län). De vigdes den första juli 1904 av Anders Gabriel Andersson i Västra Ny församling (Östergötlands län).

Adolf och Emilia fick tillsammans sju barn. Elin Ingeborg född 1904, Ester Maria född 1906, Emmy Margareta född 1909, Karin Astrid född 1911, Nils Harald född 1913, Dagmar Ann-Marie född 1918 samt Siv Elisabet född 1922.
År 1934 belönades Nils Adolf Hedjerson med en utmärkelse av konungen när han tilldelades den så kallade Vasaorden och blev på så sätt Riddare av Vasaorden. För att bli upptagen i orden skulle man ”bedömts värdig”, en bedömning som aldrig definierats.
Den tionde maj 1960 avled Adolfs hustru Emilia, hon begravdes den åttonde juni samma år. Adolf avled den fjärde december 1961, han begravdes den 15 december samma år. Makarna Hedjerson ligger begravda i familjegraven på Skogsö kyrkogård (Saltsjöbadens församling, Stockholms län). I samma grav vilar sonen Nils Harald ”Hasse” Hedjerson (1913–1966), Haralds hustru Zally Martina og. Zetterström (1913–1995) samt Harald och Zallys dotter Margareta Elisabet og. Hedjersson (1937–2007).

N. A. Hedjersons glasmästeri och ramaffär
1907 startade Hedjerson egen affär och firma under namnet N. A. Hedjersons glasmästeri och ramaffär. I och med detta kunde han titulera sig glasmästare och fabrikör .

Glasmästeriet på Luntmakargatan 54, Stockholm stad. Okänt årtal; fotografen var verksam 1885–1919. Personerna på bilder är inte identifierade.
Bildkälla: Stockholmskällan.
Luntmakargatan söderut. I huset låg N. A. Hedjersons glasmästeri och ramaffär. Okänt årtal; fotografen var verksam 1885–1919. Bildkälla: Stockholmskällan.

Hedjersons firma låg i Vasastaden (informellt Vasastan) i Stockholm stad. Adressen var Luntmakargatan 54 och huset stod i hörnet Luntmakargatan 54 och Rehnsgatan 12. Idag är adresserna Luntmakargatan 80 respektive Rehnsgatan 20.
Huset revs på 1950-talet.

Saltsjöbadens köping – Kommunalman N. A. Hedjerson
Fabrikör N. A. Hedjerson var en aktiv kommunalman och satt för Högern i flera nämnder och styrelser i Saltsjöbadens köping . År 1927 valdes han in som efterträdare för Fru Adéle Lindström som ledamot av kommunalfullmäktige. Uppdraget kom han att inneha ända till 1946.
Det var hans första, men långt ifrån enda uppdrag han kom att ha under de kommande 20 åren. Mellan åren 1928–1931 var Hedjerson ledamot av brandstyrelsen. Åren 1932–1943 var han suppleant i både kommunalnämnden och folkskolestyrelsen. 1944 valdes han till ledamot av kommunalnämnden. Under perioden 1939–1943 var han ledamot av taxeringsnämnden. Mellan åren 1941–1947 var han ombud för de tingshusbyggnadsskyldige och ledamot av familjebidragsnämnden.

1947 anhöll Hedjerson, 66 år gammal, om att få befrielse från sina uppdrag med följande skrivelse:

Till Kommunalnämnden i Saltsjöbaden.

Jag anhåller härmed att få avgå såsom ledamot av Saltsjöbadens Kommunalnämnd. Som orsak får jag anföra hälsoskäl.


Saltsjöbaden den 27/5 1947.
N. A. Hedjerson

Kommunalfullmäktige beslöt att godkänna Hedjersons avsägelse. Till ledamot i kommunalnämnden efter N. A. Hedjerson för resterande del av år 1947 valdes suppleant Fru K. Skiöld.

Nils Adolf Hedjerson.
Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Djurgårdens IF – Djurgårdarna N. A. Hedjerson och bröderna Sandström
Nils Adolf Hedjerson, känd under smeknamnet Hedjer var en av sin tid stora idrottsmän – inte minst inom skidåkning, skytte och budkavlelöpning.
I Härnösand 1910 arrangerades de första officiella svenska mästerskapen i längdskidåkning. Adolf vann och blev därmed den förste svenske mästaren på 30 kilometer. Intresset för skidåkning och sport fortsatte genom hela livet. Adolf var styrelseledamot i Svenska skidförbundet, ordförande i Djurgårdens idrottsförening och i Saltsjöbadens skytteförening samt vice ordförande i Stockholms läns skytteförening.
Vidar Martinell skriver om Hedjer i boken Skidsportens historia: längd 1800–1949:
Nils Adolf Hedjerson (f. 20/1 1881 – d. 4/12 1961). ”Hedjer” vad född i Undersvik i Arbrå-trakten och kom till Sundsvall 1897 och började med aktivt skytte i Sundsvalls Skytteförening. Tre år senare – år 1900 – deltog han i det första budkavlelopp som ordnades i Sverige- Sedan fortsatte han som både skytt och skidlöpare och blev lika styv och riksbekant i bägge branscherna. Flyttade till Stockholm och blev djurgårdare.

1903 var han som tidigare nämnts svensk deltagare i Holmenkollen. ”Hedjer” tillhörde de segrande Djurgårdslagen i Skidfrämjandets kavle 1909 och 1910 samt de SM-vinnande 1911 och 1915. Vid den första SM-tävlingen i Härnösand 1910 över 30 km blev han Sveriges förste skidmästare!

Hedjer var vidare vår förste store skid-orienterare av någorlunda modernt snitt. Medan konkurrenterna mestadels åkte väg – och frågade sig fram – studerade han noggrant kartan och gick genom terrängen. Han var också – tillsammans med lagkamraterna bröderna Sandström – den förste som skaffade sig en elektrisk ficklampa, medan övriga åkare lyste med tändstickor.


I Skidfrämjandets budkavle 1910 gjorde han en så fabulös åkning nattetid mellan Kälarne och Pilgrimstad, att arrangörerna vägrade att dela ut priset! De trodde att han fuskat. Inte förrän man åkt ut till sträckan och han pekat ut sina spår, godkändes loppet!

Från vinteridrottsfesten i Gävle 1911. Djurgårdslaget med den erövrade kungapokalen. Fr. v. Albin Sandström, Adolf Hedjerson, Albert Sandström.
Bildkälla: Hvar 8 dag.

Många år senare kom jag upp till trakten och kom in i en stuga. De hörde att jag var skidlöpare och djurgårdare”, berättade Hedjer,

Djurgårdarna, sa gubben i stugan, det var en otäcka ena att fuska. En gång var det en budkavle, som gick här förbi, och det var en som hette Hedjerson som åkte. Man han var värst att fuska av alla: han åkte dressin på banan!

Hedjer var också en urstyv skytt i Saltsjöbadens skytteförening och deltog i omkring 1500 skyttetävlingar. Han kom tidigt in i Djurgårdens ledning där han satt i decennier på olika poster, bl. a. som ordförande i huvudstyrelsen. Han satt även i Svenska Skidförbundets styrelse under lång tid – bl. a. sexton år som kassör. Han utsågs till ledare för truppen i Holmenkollen 1918, den som gjorde det stora svenska genombrottet. Hedjer genomdrev att de skulle specialträna på korta skidor i norsk terräng, och de fick tre veckor på sig för träning! Resultatet blev en sensation: de svenska strykpojkarna stack upp på ett sätt som ingen anat med placeringar tvåa, trea och sjua. Norske Haug vann med blott 62 sekunders försprång.

Hedjerson var en av våra ”stora” i SSF-ledningen under genombrottsåren, och han överlevde sina två yngre styrelsekamrater Sixtus Jansson (d. 1957) och Johan af Klercker (d. 1933). Han var en myndig man, som alla – en del med någon bävan – såg upp till, och det togs inte illa upp, då ett val kunde sluta såhär:

Det är bara jag i styrelsen som begriper den här saken”, sa Hedjer en gång. “Jag ska be att få föreslå mig själv.

Han blev givetvis vald.

När jag får en son, skall han bli svensk mästare på skidor. Jag skall kosta på honom vad som behövs”, sa Hedjer en gång.

Familjen startade med flera döttrar – alla skidlöperskor, en med SM i lag 1924 – och så kom äntligen sonen Harald (f. 1/4 1913 – d. 13/1 1966), mer känd under smeknamnet Hasse, som blev vår förste svenske mästare i slalom 1937. Hans Specialgren var dock nordisk kombination där han blev svensk mästare fem gånger. Dennes son Hans-Göran (f. 3/11 1943) var svensk elitman i golf under 1960-talet. Bl. a. i JEM-guld i lag 1963.

Nils Adolf Hedjerson 1910.

I samma bok skriver Martinell om Hedjers deltagande i Holmenkollen 1903:
När Nils Adolf Hedjerson en februaridag 1903 med startnummer 1 på sitt breda bröst stod på Holmenkollens startlinje för att som första man ge sig ut på femmilsspåret, visste han säkerligen inte, vilken epok han inledde. Helt säkert förstod han ej heller, att hans typiskt svenska utrustning med näbbskor, lösa bindningar och tio fots, smala löpskidor var odugliga för tävlingen – absolut inte heller att just denna undermålighet skulle bli välsignelsebringande för svensk skidsports framtid.

Hedjerson, en av de 17 startade svenskarna i denna vårt lands första utomlandsfärd på skidor, gav sig i hög grad ovissa öden till mötes. Men det dröjde inte länge, förrän en norrman susade förbi honom, och efter en stund kom en till. Backarna blev allt längre och krångligare och – fallen allt flera. Hedjerson svettades, föll, svor och trasslade in sig, och till sist förstod han, att han givit sig i kast med en uppgift, som han inte kunde gå i land med. Han åkte ur spåret, ställde upp skidorna mot en sten, och med ett beslutsamt språng hoppade han av de på mitten. Vandrade tillbaka och berättade för den bestörta svenska ledningen:

“Vilken otur jag hade! Jag låg så fint till, men så knäcktes båda skidorna, och jag måste gå ur!”

Men medan han pulsande tillbaka till startplatsen, hade han inom sig svurit en ed: att oavlåtligt arbeta för kortare skidor, något i stil med den norska terrängmodellen, och så fasta, hårda bindningar förstås.

Det löftet häll Hedjerson, fast det skulle dröja länge, innan han – och många andra – förstod, att den utrustningen var den bästa i alla tävlingar och all terräng. ”Pappa Hedjerson” höll på dess överlägsenhet i norsk och alpin terräng, men fann den till vidare inte nödvändig i svensk, där de långa ”sahlinarna” kunde duga bra.

Martinell skriver även om den första SM-tävlingen i skidsport som arrangerades i Härnösand 1910 i samma bok:
Först i raden av svenska mästare ståtar Nils Adolf Hedjerson, Djurgårdens IF – tremilschampion i Härnösand den 19 februari 1910 på tiden 2:59.24 före Harald Ahrman, Jokkmokks SK 3:04.44. Dagen efter gick 60 km där Johan Petter Nordlund, Jokkmokks SK vann på tiden 6:05.24 före Bernhard Strömberg, IFK Härnösand 6:16.53. …

Noterbart från första SM-tävlingarna i Härnösand 1910: Segraren Janne Nordlund beskylldes för fusk då han tränat över 30 km en vardag i veckan. Och en annan segrare, Nils Adolf Hedjerson ådrog sig publikens missnöje eftersom han åkte i bara skjortan med hängslena utanpå. Dessutom stakade han mest hela vägen.

Hedjer var en sann Djurgårdare. Såhär står det om honom i boken Djurgårdens IF 100 år:
Djurgården hade även berömda längdåkare när seklet var ungt. Det stora namnet var Nils Adolf Hedjerson. Han kom till Stockholm från Hälsingland som tjugoåring, öppnade glasmästeri i Saltsjöbaden och anslöt sig till Djurgården. 1910 vann han det första svenska mästerskapet på 30 km, men hans specialitet var skidorientering och budkavlelöpning. Tillsammans med brödratrion Albin, Albert och Alfred Sandström bildade han Djurgårdens sägenomspunna budkavlelag, som upprepade gånger besegrade norrlandsklubbarnas storrännare. Många historier var i svang när det gällde att överlista norrlänningarna.

En gång, under den nationella budkavletävlingen 1910, åkte Hedjerson andra sträckan och gick ut som tolfte man. Det hade börjat skymma och skidlöparna fick åka större delen av sträckan i mörker. Här var Hedjerson betydligt bättre rustad än sina medtävlare eftersom han hade med sig en elektrisk lykta, medan de andra fick klara sig med tändstickor. Hedjerson tog också in meter efter meter på förtruppen. Större delen av sträckan följde han deras spår, men när ungefär en tredjedel återstod av löpningen tog Hedjerson ut ett eget spår, som var betydligt genare än konkurrenternas. När dessa fortfarande hade långt kvar fick de höra att Hedjerson hade siktats nära mål. Ingen trodde det var möjligt utan utgick från att meddelaren tagit fel. Men ryktet talade sanning och under folkets jubel gick en fräsch Hedjerson i mål som förste man. Med denna skidlöparbragd bäddade han för Djurgårdens seger i tävlingen. Albin Sandström på sista sträckan hade inga problem att hålla undan för norrlänningarna. På så sätt erövrade djurgårdslaget för alltid Oscar II:s vandringspris.

Efter den aktiva tiden gjorde sig bröderna Sandström, som stammade från Umeå, ett stort namn genom att i Stockholm starta en skidfabrik, där de lanserade nya skidkonstruktioner. Familjen Sandström kompletterades av systern Nanny och Alberts fru Sigrid. Båda var framstående längdskidåkerskor. Sigrid var medlem i det lag som vann Djurgårdens första SM-tecken bland kvinnorna. Tävlingen gällde längdskidåkning, lag 10 km. De övriga deltagarna i laget var Karin Bollner samt Ester Hedjerson, dotter till Nils Adolf. …

Låt oss heller inte glömma bort, att Nils Adolf Hedjerson i olika funktioner verkade som ledare och under åren 1925–28 var ordförande för Djurgårdens IF.

Saltsjöbadsdagen 1911. Start för 3-milen. Fr.v. på skidor Alfred Sandström (första), Albert Sandström (tredje), Albin Sandström (sjätte), Nils Adolf Hedjerson (sjunde). Längst till höger Birre Nylund banläggare. I bakgrunden syns Grand Hotel Saltsjöbaden

I Djurgårdens Idrottsförenings medlemsblad skriver Nils Adolf Hedjerson själv om deltagandet i de nationella skidlöpningarna vinter 1910:
D. I. F:s s.k. budkaflelag hade än en gång fått nöjet och det ansvarsfulla uppdraget att representera föreningen vid årets budkafletäflan om Konung Oscars Il vandringspris och om möjligt söka åt D. I. F. för alltid hemföra det populära priset. Men för att med utsikt till framgång kunna deltaga gällde naturligtvis att hvarje man kom upp i bästa möjliga form. Därför var det med stor glädje vi mottogo styrelsens tillåtelse att resa till Hernösand och deltaga i årets Svenska mästerskap i skidlöpning, hvilka gingo af stapeln den 19 och 20 febr.

Efter deltagande i täflingen Sickla-Saltsjöbaden den 13 februari afreste vi samma kväll med tåg kl. 6.20 e. m. med Sundsvall som mål. Därifrån fingo vi den första träningsturen för ändamålet.

När vi startade från Sundsvall kl. 11 måndag f. m. för att bege oss den cirka 69 km. långa vägen till Hernösand, var det under allt annat än gynnsamma omständighet, 4 gr. töväder och dåliga vägar gjorde skidlöpningen till allt annat än nöje. Sedan vi ätit middag vid Böle gästgifvaregård 35 km. från Sundsvall och åter fortsatt, anlände vi efter en ansträngande dagsmarsch till Hernösand kl. 7 på kvällen.


På onsdagen den 16 gingo vi 30 km. banan och då var det fortfarande töväder med nyklabbsnö, hvilket gjorde att banan föreföll kolossalt lång. De öfriga dagarne hvilade vi, för att på lördagen försöka så godt man kunde. Våra förhoppningar om någon fin placering foro totalt sin kos, när programmet på torsdagen kom ut och vi funno att alla mera bemärkta s. k. storrännare från hela Norrland skulle deltaga, men vårt ändamål var träning till det som komma skulle, så togs vi saken ganska lätt, om vi än önskade alla Jockmockare så långt pepparn växer. Ty blotta ordet Jockmock är nog för att kallsvetten skall rinna på oss vanliga människor.

D.I.F:s budkavlelag i unga år: Nils Adolf Hedjerson (t.v.) samt bröderna Alfred och Albert Sandström.

Hernösandstidningarna tippade segrare till höger och venster, men att det funnos Djurgårdare i Hernösand det visste dom bestämdt inte. Kom vi så till den stora dagen, lördagen den 19 febr., då täflan om Svenska Mästerskapstiteln å 30 km. för första gången skulle gå. J[ohan] A[lfred] Sandström fick dåligt startnummer och startade N:o 3, Albert äfven så — startade N:o 9, — och att hafva låga startnummer när det är töväder vet nog enhvar är ingen fördel. Isynnerhet när spåret låg högt emedan snön sjunkit på sidorna. Det var därför en fin löpning Alfred presterade, när han placerade sig som åttonde pristagare efter att ha legat i teten ända till sex km. från målet, där han omgicks af sexan Torin och brodern Albert, hvilken likaså gjorde en flott löpning och blef femte pristagare. Torin behöll sedan ledningen under det bröderna S[andström] hade sällskap och under stort jubel samtidigt passerade målet. Hedjersson, som af trion haft turen att få bättre nummer eller 21, startade under förutsättning att gå hur det vill, men att låta N:o 22 Haldo Hansson hinna upp ej skulle få ske.

Genast från starten sattes hård fart. På första milen passerades sådana löpare som 18 Wilhelmsson, 16 Arthur Johansson och 17 Ritzén, hvarefter farten hölls jämn och lagom hård samt målet passerades närmast efter bröderna S[andström] Hedjerssons tid var fin, hvarför det blef fråga om den kunde slås. Den minut Haldo hade till godo gick, hvarefter N:o 31 Arman väntades, men hans tid blef öfver 3 minuter sämre. Om en stund anlände N:o 50 Strömberg ”som segrare” och blir buren in i gymnastiksalen och hissas och hurras under det hjärtat kommer upp i halsgropen på undertecknad, som tänkte, att när Arman var slagen, borde det räcka till och om en stund kommer underrättelsen att Strömberg är endast tredje man; Hedjersson var blifven ”mästare”. Så lyckligt slutade 1910 års mästerskap å 30 km. för Djurgårdarna och med syn på att laget placerat sig som etta, femte och åttonde pristagare tippades vi i Hernösand som gifna segrare i Budkaflelöpningen. Det var därför med godt hopp vi gjorde Östersundare och Jockmockare sällskap till Östersund den 21 febr., men nu reste vi på tåg emot hvad förut bestämdts. Vi skulle skidat till Sundsvall och därifrån tagit tåg. Men töväder hindrade denna träningstur.

Komna till Östersund på tisdag, löpte vi så tre mil på onsdag, och på lördag åkte Albert och Hedjersson cirka 75 km. då Alfred däremot fick åka sina tre mil. Söndag och måndag användes till hvila för att vi skulle vara i god kondition, när det gällde.


Nervositeten började komma och sömnen uteblef nästan totalt. Ingenting måtte vara värre än att försvara ett budkaflepris; många tankar genomfar ens hjärna, man söker att gissa hvilka distanser budkaflen skall gå på, men det finnes många möjligheter, hvarför inga slutsatser kunna dras. Kom så programmet och det blef straxt en öfverraskning. Alfred och Albert hade fått byta distanser, hvilket i det stora hela inte hade gjort något om inte vi hade bedrifvit träningen med Alfred på kort och Albert för lång sträcka. Det gjorde, att vi med nedstämdt humör reste till Ånge för upprop på tisdagen den 1 mars. Dock trodde vi då själfva, att vi skulle vinna, men ansvaret för utgången hade vi öfverlämnat åt anmälaren af laget. Klockan fyra den 1 mars uppslogs på Ånge station kartor öfver de distanser, som skulle åkas och befanns det då, att B-mannen skulle börja i Dysjön med Kälarna station som mål, 50 km. fågelvägen. Därifrån gick C-distansen till Pilgrimstad 54 km. fågelvägen och sist var då A-distansen, som var 33 km. Uppropet var ordnadt under all kritik för en budkaflelöpning och började 9.30 e. m., hvarför löparna ej kommo i säng förrän vid elfva tiden för att sedan resa med tåg kl. 4.45 f. m. påföljande dag. Då uppropet verkställdes af stinsen på Ånge station, skulle det kunnat ske tidigare.


På morgonen den 2 mars i daggryningen skulle starten ske. Kl. 6.07 f. m. skedde denna från Dysjön under Notarien Nordenssons vana ledning. Vi, som ansågo Jockmocks och Östersunds lag för våra farligaste konkurrenter, hade beslutat att orientera ensam och med tanke på att Haldo Hansson skulle gå den väg han gick och att Janne Nordlund skulle följa honom, hade vår man Alfred Sandström fått i uppdrag att gå terrängen för att söka få försprång åt laget. Byvägar funnos största delen af vägen, men naturligtvis var det mycket svårt att följa rätta vägar. Janne hade visst också föresatt sig att gå hur det vill, men Djurgårdarna skulle stängas, därför följde han med Sandström (troligtvis ihågkommande löpningen Gysinge-Åland, när han blef bortlurad och framkom en half timma efter) i den ovanligt svåra terrängen, hvilket tiderna bäst bevisa, 5 mil fågelvägen på 8½ timme. I Kälarne där C-männen voro redo att föra budkafveln vidare blef väntan och spänningen oerhörd. Till kl. 1 beräknades säkert att löparna skulle vara komna, men det dröjde ända till ½ 3 innan någon kom och befanns det då vara Haldo Hansson, som kom först, tätt följd af flera norrlandslag. Samtidigt syntes de, som gått terrängledes ute på Ansjön och de hade då cirka 4–5 km. till målet. Janne Nordlund och Artur Johansson började då gå ifrån Sandström som var trött efter den ansträngande färden, där han hela tiden fått leda orienteringen och de andra följde bara med, men när målet började synas voro de naturligtvis icke sena, att anlita sina sparade krafter och spurta ifrån honom. Men heder åt Alfred, som ej gaf tappt fastän det såg mörkt ut, utan aflämnade sin budkafvel just i det ögonblick, som det sedermera skulle visa sig vara det rätta. Jag vill samtidigt framhålla att såsom hufvudsak när det gäller budkaflelöpning är, att hvarje man gör sin plikt och går från start till mål hur tiden än gestaltar sig; eljest är ingenting att vinna. Budkafletäflingen afgöres ej af en man, fast den ena kan få lyckligare resultat än den andra, utan den utgöres genom att laget löper från start till mål. Alltså ”ett lag en man”!

När undertecknad startade frän Kälarna 32 min. efter Östersundslaget var det under den fasta öfvertygelsen, att jag skulle hinna upp teten, innan jag nådde Pilgrimstad. Att omständigheterna skulle göra att vi då hade en half timmas försprång kunde ju ingen tänka sig. Att vara en half timma efter när en distans som skall orienteras, är kvar på 5 ½ mil, kan ju icke anses så farligt. Ty gick det för en del lag att vinna det på första, var det så mycket lättare att återta det på den andra. Samma spår som teten gått, gick jag, ty på riktningen syntes att de gingo rätt. De första, som jag hann upp, var Östersunds lag III, därnäst Ritzén Sundsvalls I. F. K., hvilken jag straxt lämnade bakom. Efter cirka tio km:s löpning hann jag Larsson från Boden och Svanberg från Jockmock, hvilka hade föregåtts af goda rykten, hvarför jag följde dem cirka en half km. Sedan ledde jag upp en hård spurt och passerade förbi, hvarvid det visade sig att de ej kunde följa. Når jag passerade Gastsjön låg jag först af eftertruppen. Därefter följdes vägen till Dockmyr, där teten hade passerat 15 min. före och härifrån gick det öfver myror till sjön Graningen och Hofdsjön genom Hofdsjö by, till det från budkaflelöpningen så historiska Sunnerå, där ombyte på ledningen alla ovetandes hade skett. Klockan var vid pass 6.30 e. m. och ganska mörkt. Vi passerade mellan två gårdar och där hade förtruppen behagat gå in och få litet till bästa på förslag af Karlström från Östersund, hvilken härifrån säkert var lokaliserad. Men här hade de inte mer än kommit in, så behagar Karlström att gå ut en annan väg och taga sina skidor samt ge sig af till skogen på en timmerväg upp till sjön Röningen. Men hvad inte Karlström eller någon annan tänkt, hade inträffat.

Budkavlelaget (fr.v. Alfred och Albert Sandström samt N. A. Hedjerson) med Oscar II:s vandringspris efter segern i Östersund 1910.

Djurgårdens budkafle hade med kometens hastighet passerat, gått direkt ner på Gissjön och en liten å upp till sjön Röningen. Här hände den största tur, som kan tänkas mig beskärd. När jag går öfver sjön råkar jag på två färska skidspår, som jag naturligt nog följer i tanke, att det är budkaflelöpare som gått här. Dessa spår gingo upp på en vinterväg igenom terrängen till Binsjön och ner öfver denna i hela sin längd. Därifrån var vägen lätt, jag gick rakt därifrån och till Landsom, sedan en km. landsvägen och så var vägen gifven. Alltjämt troende, att jag har löpare före mig, gnuggar jag af alla krafter till målet och att glädjen blef stor, när jag fick veta att ingen var före, behöfver ju inte nämnas.

Ifrån Sunneå hade Karlström sedan gått lugn som en kung, säker på att han var först och att ingen skulle hastigt nog komma fram igenom den här nog så besvärliga terrängen. De öfriga af förtrupper gingo äfven åtskilligt fel och kommo långt efter. Döm därför om Karlströms förvåning, när han i Fanbyn — 6 km. från målet — blef underrättad om att Djurgårdaren passerat för 25 min. sedan, för att vid målet ligga en half timme före. Jag har hållit mig länge vid denna distans, men som denna åkning väckt en stor uppmärksamhet vill jag här för D.I.F:s medlemmar visa ungefär hur det gick till när undertecknad åkte dressin mellan Sunneå-Pilgrimstad, hvilket visar sig vara omöjligt emedan järnvägen ligger cirka 10 km. därifrån, men det är alltid en tröst att förringa vår seger, hvilken nog tog Östersundsentusiasterna allt för hårdt. Ty glädjen hade varit stor, när vi vore så långt efter i Kålarne, och om en kanonkula hade slagit ned på täflingsexpedition hade ej bestörtningen blifvit större, än når det rapportterades, att Djurgårdens budkafvel var först i Pilgrimstad. Albert öfvertog där budkafveln och förde den till Östersund med en oerhörd fart, som han dock hämmade i Brunflo för att gå in å fråga om det var rätt väg. Eljest hade han säkert haft sig första pris. Applåderna hade dock varit starka, när han passerade målet och därmed hade Djurgårdarna för alltid vunnit kungapokalen och icke ”antagligen”, som tidningarna skrefvo, under dessa ryktenas obehagliga dagar.

När sedan täflingarna afslutades med att Einar Olsson hemförde för tredje och sista gången Möllerska pokalen samt första pris i backlöpning samt gjorde en storartad löpning å 30 km., där han blef femte pristagare i den konkurens som där fanns, samt Alberts och Alfreds fina placering å 30 km., kan man ju med själ säga att D.I.F. dragit sig från de nationella täflingarna bättre än någon annan förening, Det var därför med glada känslor vi lämnade Östersund och for hem till Stockholm för att finna att det var slut på att åka skidor för år 1910.

Djurgårdsprofilen N. A. Hedjerson har gått ur tiden.
1962 skriver Nils Nordberg om den nyligen avlidne djurgårdsprofilen och förste svenske mästaren på skidor:

Född den 20 januari 1891
Död den 4 december 1961


I Djurgårdens IF:s historia går Nils Adolf Hedjerson till hävderna som en av föreningens största söner. Hans insatser inom skidsporten – och alldeles särskilt då budkavlegebitet – har lämnat ett legendariskt skimmer till eftervärlden. ”Hedjer”, som han populärt nämndes, hälsinge från Arbrå, kom till huvudstaden några år efter sekelskiftet och enrollerade sig för djurgårdsfärgerna.


Tillsammans med bröderna Sandström, O. B. Hansson, Olle Söderberg och ”Lill-Ejnar” Olsson bildade ”Hedjer” det mångberyktade budkavlelag, som 1908-09-10 vann Skidfrämjandets nationella kavlelopp på skidor och dessutom SM 1911 och 1915. Segern 1910 betydde att den första kungakannan gick till föreningen för alltid, och ”Hedjer” var väl att betrakta som ledaren och själen för i det slagkraftiga laget. Han var troligen landets på den tiden säkraste orienterare, och bl.a. utförde han en fenomenal bedrift 1910, då han på nattsträckan Kälarne – Pilgrimstad åkte upp över en halvtimme på Östersund och ett koppel andra norrlandslag för att sedan gå ifrån lika mycket till växeln. Det var den gången som ”Hedjer” blev beskylld för att han skulle ha åkt dressin några mil på järnvägen istället för skidor. Det låg hotande nära med en diskvalifikation. Hans åkning verkade otrolig, och han fick t.o.m. följande dag redogöra för arrangörerna hur han åkt och delvis även visa skidspåren.


Men ”Hedjer” var inte bara en skicklig orienterare. Att han verkligen kunde åka skidor visare han 1910, då han vann 3-milen på Skidförbundets första SM i Härnösand. Därigenom blev han landets första officiella skidmästare.


Förutom skidsport var skytte hans stora hobby. I många år tillhörde han landets elit.


Hedjerson har även gjort stora insatser inom föreningen som ledare och organisatör. Han satt som föreningens ordförande 1925–28 och beklädde samma post inom Sällskapet Gamla Djurgårdare 1929–32. Han tillhörde också Sv. Skidförbundets styrelse, där han fungerade som skattmästare i inte mindre än 15 år.


”Hedjer hade ett brinnande djurgårdsintresse och förkroppsligade den äkta djurgårdaren: rättfram, omutlig. Han hade ofta sin egen mening om saker och ting, och han stred med energi för den.


N. A. Hedjerson var inte bara ett omtalat namn i idrottsliga sammanhang. Han hann med att tidigt etablera egen firma i glasmästeribranschen, som han drev med framgång, och han hann också med att sköta sin familj och fostra en stor barnaskara. Sonen Harald och inte mindre än 6 döttrar har alla tävlat i de vita spåren.


När Nils Adolf Hedjerson den 4 december förlidet år slutade sina dagar gick förvisso en stor ock märklig människa till fädrens skuggor.

Nils Adolf Hedjerson 1881-1961

Käll- och litteraturförteckning
Otryckta källor:

Landsarkivet i Härnösand
– Själevads kyrkoarkiv: födelse- och dopböcker
– Sundsvalls Gustav Adolfs kyrkoarkiv: församlingsböcker
– Undersviks kyrkoarkiv: födelse- och dopböcker, konfirmationsböcker

Landsarkivet i Vadstena
– Västra Nys kyrkoarkiv: lysnings- och vigselböcker

Nacka kommunarkiv
– Kommunalfullmäktiges och kommunalnämndens protokoll för Saltsjöbadens köping (1927–1947)

Stockholms stadsarkiv
– Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv: lysnings- och vigselböcker

Tryckta källor:
Hvar 8 dag, No 23, den 5 mars 1911.

Litteratur:
Cronberg, Olof (2018). Gamla tiders sjukdomsnamn. Sveriges släktforskarförbund.
Martinell, Vidar (1999). Skidsportens historia: längd 1800–1949. Järna.
Rehnberg, Bo, Wickman, Mats & Andersson, Anita (red.) (1991). Djurgårdens IF 100 år: 1891–1991. s. 37–38. Stockholm.
Sveriges statskalender (1940, bihang).
Nordberg, Nils (1962) Djurgården 1962

Övriga källor:
Djurgårdens Idrottsförening (DIF, DIF-arkivet, DIF Historia)
Stockholmskällan (databas; Stockholms stad)
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/10884 Fotograf: Kasper Salin (1856–1919), skapad: 1885–1919, Objekt-ID: Stockholms stadsmuseum
Fotonummer F 3096
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/15092 Fotograf: Kasper Salin (1856–1919), skapad: 1885–1919, Objekt-ID: Stockholms stadsmuseum
Fotonummer F 3097
Sundsvalls museum (Digitalt Museums bildarkiv)
https://digitaltmuseum.se/021017864910/bilden-visar-det-sa-kallade-malmbergska-huset-pa-kyrkogatan-27-det-uppfordes
Svenska gravar (databas)
https://www.svenskagravar.se/
Svenskt porträttarkiv (förening; förvaltar Omar Henrikssons porträttsamling)
https://xn--portrttarkiv-kcb.se/about
Porträtt-id: j6S8rJvx9lAAAAAAAAAtcw.
Sveriges dödbok 7 (1860–2016)
Utomskogens historiska bilder och dokument (förening; Börje Norfelt)
http://www.utomskogens.com/

Malin Swedberg

Malin Swedberg

Malin kom till DIF som 12-åring och har sedan fyllda 16 tillhört A-laget. Båda föräldrarna, Hasse och Karin, var redan knutna till Djurgårdens IF.
1989 gick Djurgårdens tjejer till SM-slutspel och i slutet av 80-talet blev Malin Djurgårdens första landslagsspelare på damsidan.

Malin Swedberg
Född: 15 september 1968.

78 A-landskamper i fotboll
VM-brons fotboll i Kina 1991

Fotbollsspelare: anfallare.
8 säsonger, 160 matcher, 47 mål.
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992

Ragge Wicksell

Ragge Wicksell

Ragnar Wicksell, gemenligen Ragge kallad, tillhörde det historiska lag, som gav svensk fotboll dess myndighetsförklaring hösten 1916 genom att för första gången besegra läromästaren Danmark med hela 4—0. Den gången spelade den stilige mörklockige Wicksell vänsterback bredvid den fryntlige undersätsige AIK:aren Thodde Malm, men normalt beklädde han olika platser i halvbackskedjan, där han bildade ett ramstarkt djurgårdsblock tillsammans med Köping-Gustafsson, Nocke Nordenskjöld, Putte Frykman och Abbe Öijermark.

Per Edgar Ragnar Wicksell
Född: 26 september 1892

Medlem #1398
Meritmedaljen 12 mars 1921
Hedersmärket
Stor Grabb Fotboll #33 (1926)

Fotbollsspelare
SM-guld fotboll: 4 (1912, 1915, 1917, 1920)
Distriktsmästare fotboll: 3 (1918, 1919, 1920)

Bandyspelare
SM-guld bandy: 1 (1912)

Ragge anlitades flitigt i landslaget och mellan 1911 och 1920 spelade han 33 landskamper, vilket var mycket på den tiden. Av dessa var fem olympiska men dessa ville Ragge helst glömma eftersom fyra av dem blev harmliga och oturliga uddamålsförluster — två av dem mot vårt speciella otursspöke i forna tider, Holland. Å andra sidan kunde Ragge stoltsera med att som halvback komma i målprotokollet, när Sverige i sin första OS-match 1920 i Antwerpen slog Grekland med 9—0. Debuten i landslaget år 1911 blev också lyckosam. Sverige vann med 3—1 i Hamburg. Stor andel hade Wicksell också i Djurgårdens fyra triumfer i SM, 1912, 1915, 1917 och 1920.

Han var en märklig kombination av elegant tekniker och framspelare och flinthård tacklare.

Fin bandyspelare var han dessutom och blev svensk mästare 1912, då mästartiteln delades mellan Djurgården och Uppsalakamraterna, sedan den oavgjorda 1―1-finalen på grund av isbrist inte kunnat spelas om.

När Wicksell i matchen mot Danmark 1916 sattes att spela vänsterback bredvid Thodde Malm höjdes många ögonbryn. Hur skulle det gå med djurgårdare i par med en AIK:are i en så viktig match? Motsatsförhållandet mellan de arga rivalerna var ju mycket större i gamla tider än vad det är nu. Men det gick alldeles utmärkt. Thoddes distinkta brytningar och förträffliga stöt på bollen kompletterades av Ragges mera robusta tacklingar och utmärkta täckning av alla luckor. Och på kuppen blev Ragge och Thodde goda vänner också utanför planen. Detta gällde i ännu högre grad förhållandet mellan Ragge och AIK:s berömde kapten, Knutte Nilsson, skapare av AIK:s smokinglir, med kortpassning efter marken.

I en lång rad derbyn — både i fotboll och bandy — ställdes de mot varandra och då gällde det vem som skulle dra längsta strået. Knutte med sin tekniska och taktiska smartness eller Ragge med sin hårdhet och allround-skicklighet i både tacklingar och passningsspel. Den ene stilisten, den andre fightern, men i båda fallen handlade det om planens gentlemän.

Så här berättade Ragge Wicksell för en av Djurgårdens hetaste supporters bland Stockholms sportjournalister, Kerj Jonsson:

”Knutte och jag var arvfiender — bittra och ofta ganska hänsynslösa — på plan, men dessa fejder band oss också på ett märkligt sätt samman. Vi blev vänner — och inte vilka vänner som helst. Vi blev vänner för livet och när vi bägge lagt bollskorna på hyllan fortsatte vi att umgås och bygga vidare på denna vänskap. Dessutom blev vi ju bägge inte bara äldre utan även förståndigare.

Den ene stilisten, den andre fightern, men i båda fallen handlade det om planens gentlemän.

Vi blev tolerantare och kanske också mera mänskliga. Det var därför en självklar sak för mig att följa min arvfiende och bästa vän Knutte på hans sista färd till Norra kyrkogården.”

Om denna vackra och tänkvärda allians mellan Djurgården och AIK erinrade mig Ragge, när jag för rätt många år sedan intervjuade honom i hans egenskap av den ende kvarlevande av 1916 års legendariska landslag.

Hurdan var han då som spelare? Jo, han var en märklig kombination av elegant tekniker och framspelare och flinthård tacklare. Han hade förmånen att ha en järnfysik och var en fantastisk slitvarg, som aldrig gav upp. Ragge blev kanske inte så folkkär och populär som lagkamraten Köping-Gustafsson, men folk som begrep fotboll betecknade honom som Sveriges bästa allround-fotbollspelare åren kring första världskriget.

Till professionen var Ragge Wicksell typograf och tryckerifaktor. Han var född 1892 och avled 1974. Sin fotbollsbana inledde han i Mariebergs IK, gamla Marris, men kom till Djurgården 1911 och blev sedan vår förening trogen.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby är en äkta Djurgårdare, född i Estland men fostrad i Djurgården.
När andra världskriget bröt ut och Edvin var elva år flydde två av hans äldre bröder till Sverige. Till allas häpnad kom bröderna tillbaka i april 1944. Men de kom endast tillbaka för att med en stor båt hämta Edvin, övriga syskon, föräldrar och ett antal släktingar. Mitt i natten flydde de, inalles 37 personer. Färden över Östersjön var mycket riskfylld, det var fullt av nazistiska krigsfartyg. Ändå gick allt väl.

Edvin Vesterby
Född: 23 oktober 1927

Brottare
SM-guld: 16 (1952, 54, 2 x 55, 2 x 56, 57, 59, 2 x 60, 3 x 61, 63, 64, 65)
OS-silver: 1 (1956)

Idag sitter Edvin och tänker tillbaka på dessa dramatiska år av krig och förödelse. Han känner stolthet över sitt estniska ursprung och håller tummarna för ett fritt Estland och den dag då han kan återvända och bese barndomshemmet. Edvin blir dock Sverige och Djurgården trogen. Han känner stor tacksamhet mot Sverige och den tid han haft här.

Sina idrottsliga talanger visade han snart upp i Sverige. I Djurgården fostrades han och blev mycket framgångsrik. Han deltog i 3 olympiader och hans bästa merit är ett silver i Melbourne 1956.

Första gången jag träffade Edvin var vid min första landskamp 1962, då vi mötte Finland på bortaplan. Jag minns honom som en oerhörd fighter, som samtidigt var mycket teknisk. Han hade hållit världsklass i tio år och var fortfarande en stor tillgång för landslaget. Rent idrottsligt inspirerade hans skicklighet och kämpaglöd oss andra. Sedan var också Edvin landslagstruppens muntergök. En sådan som kan lätta upp stämningen i de mesta spända sammanhang.

Jag anser Edvin vara en av våra mest otursdrabbade brottare någonsin. Edvin har i de stora turneringarna OS och VM, förutom sitt OS-silver, 5 fjärdeplaceringar. För Sveriges del har alla de poäng fjärdeplaceringarna inneburit varit viktiga, men för den enskilde idrottsmannen är skillnaden mellan medalj och fjärdeplats himmelsvid. Med marginalerna på rätt sida kunde Edvin varit flerfaldig VM- och OS-medaljör. Nu blev det inte så.

Edvin blev i alla fall svensk mästare 14 gånger individuellt och 2 gånger i lag och är därmed Djugårdens bäste brottare genom tiderna. Sina framgångar på mattan vill han främst tillskriva den legendariske brottningstränaren Robert Oksa. Denne såg till att brottarna hade god teknik, omåttlig kondition och styrka. Edvin tyckte också mycket om Preven Svedberg som efterträdde Oksa. Preven var en slipad taktiker och ställde helhjärtat upp för sina killar, levde med dem, stöttade dem och reste runt i klubbarna på ett sätt som dagens tränare inte ens skulle drömma om.

— Dagens brottare får inte en fair chans. Matchtiden är för kort och brottarna stressas. Det låser sig för dem därför att ett poängunderläge är svårt att ta igen på så kort matchtid.

Därför skall passivitetsvarningar slopas, menar Edvin, och istället ska domaren söka efter vem som är mest aktiv. Utdelas en aktivitetspoäng måste den som då kommer i 1—0 underläge satsa på grepp.

— Problemet är och har alltid varit att domarna har för stor makt i bedömningssporterna.

Trots alla egna framgångar känner Edvin kanske störst glädje över att sonen Benny blev Sveriges yngste SM-mästare genom tiderna när han 1969 vann 48 kg-klassen. Tyvärr tog andra intressen över och Benny slutade med brottningen.

— Det kom inte oväntat. Brottning är en hård och slitsam sport, konstaterar Edvin.

Många ungdomar slutar när de närmar sig 20-års åldern. Edvins aktiva tid sträckte sig däremot över 20 år. Han tävlade i bantamvikt, dvs 57 kg. Numera är han brottningssektionens ordförande och tränar DIF-brottarna en gång i veckan. Dagens problem i DIF och inom idrotten i stort är bristen på pengar, ”men det ordnar sig nog”.

Edvin reflekterar vidare kring den unga generationen:

— Det är för mycket gatuvåld och för mycket droger. Därför har idrottsrörelsen en stor uppgift, nämligen att suga till sig ungdomen och ge dem sysselsättning och framtidstro. Tänk vad kamratskapet gav mig mycket, säger han, och vad resorna öppnade mina ögon för eländet ute i världen.

Då kände Edvin stolthet över att vara svensk och han hoppas att Sverige åter skall bli en stor brottarnation. Tillsvidare gläder han sig över att Sverige sammantaget ändå är en stor idrottsnation med tanke på den ringa folkmängden, 8,5 miljoner människor.

När nu DIF fyller 100 år är Edvins största önskan att få se en landskamp mellan Sverige och ett fritt Estland arrangerat i Stockholm och måhända i Djurgårdens regi.

Vi önskar Edvin lycka till — för han är ju en äkta Djurgårdare.

Pelle Svensson, advokat och världsmästare i brottning.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Olle Tandberg

Olle Tandberg

Det har skrivits en hel del om Sveriges största tungviktsboxare, inte minst om Olle Tandberg. Vid sidan av Ingemar Johansson, min egen barndoms idol, och Harry Persson, min pappas barndoms idol, rankas ju Olle som en av De Tre Odödliga i proffsboxningens svenska akademi. Våra andra tungviktare räknas som vanliga dödliga, de må heta Johnny Widd eller Thörner Åsman eller Lillen ”Viking” Eklund. Kring Harry, Olle och Ingemar kretsar en legendens aura. Det vibrerar kring deras namn.

Olof Peder Tandberg
Född: 12 oktober 1918

Boxare
Stor grabb #26
SM-guld: 5 (1936-1940)

Han var, kort och gott, den troligen bästa amtörtungviktaren i världen åren 1937—40.

Olle Tandberg brukar beskrivas som den ”snälle och tekniske” i trion, medan HP beskrivs som ”urstark och oslipad” och Ingemar som ”smart och explosiv”. Kanske har karaktäriseringarna fullt fog för sig. I levande livet har jag bara haft möjlighet att se Ingemars matcher med egna ögon, de övriga två är mera mytiska gestalter som formats av beläsenhet. Jag såg aldrig Olle Tandberg slå Joe Baksi den 6 juli 1947, men jag minns att det var festlig stämning den dagen. Jag fyllde sex år då och nyheten om segern över Baksi meddelades via radion även hemma i Luleå. Det var nog min barndoms gladaste födelsedag. Jag hade idel tråkiga före och efter.

(Det slår mig, just som jag skriver detta, att min positiva syn på boxningen kanhända grundlades redan då — genom Olle Tandbergs försorg. Det dröjde visserligen ända till 1955 innan jag började praktisera sporten, men bakom varje början ligger en fördold orsak som kan ha planterats långt tidigare. Ursäkta den psykologiserande parentesen.)

Med hjälp av min beläsenhet i historia ska jag nu berätta om Olle Tandberg. Jag ska inte berätta på det vanliga sättet, som i regel handlar om de enstaka matcherna mot Sys, Baksin, Maxim och Walcott — utan jag ska sätta in Olle i hans politiska sammanhang. Det har ingen gjort hittills, vad jag sett. Orsaken till att jag gör det är att en boxare aldrig kan särskiljas från sin tid. Man kan säga att en boxares ”storhet” respektive ”litenhet” i högsta grad beror på den politiska verkligheten runt honom. Jag tror att det är särskilt tydligt i fallet Tandberg.

Som amatör och DIF-boxare var han utan tvivel det klarast skinande ”ljus” vi haft i ringen någonsin här i landet. Efter bara tre års träning deltog han i Berlinolympiaden 1936 och slog den amerikanske storfavoriten Olivier i första matchen, varefter han diskutabelt bortdömdes mot ungraren Nagy. Guldmedaljören, tysken Runge, fick redan året därpå smaka på det svenska fyndets konster under EM i Milano: i finalen lekte Olle med Runge som en katt leker med råttan. Två år senare erövrade Olle en ny EM-guldmedalj genom att slå Runge i semifinal och italienaren Lazzari i final. Däremellan vann han sjutton landskamper och deltog i världsdelskampen Europa—USA 1940. Han slog jänkarnas tungviktsankare i både Chicago och Nashville. Han var, kort och gott, den troligen bäste amatörtungviktaren i världen åren 1937—40. Av de 120 matcher han gick, förlorade han endast sex. Det är ett synnerligen meriterande faktum. Bland den tidens amatörer var det bara Joey Maxim (som gick i lätt tungvikt) som kunde konkurrera någorlunda med Olles statistik: Maxim hade 115 segrar av 130 möjliga.

I det läget borde Olle ha stannat i USA. Han skulle sannolikt ha drivits fram, med hjälp av skickliga proffstränare, som utmanare till Joe Louis — som innehade VM-titeln sedan 1937 och skulle behålla den tolv år framåt. Jag påstår inte att Olle skulle ha slagit Louis, men jag påstår att han sannolikt kunnat bli en fullt kvalificerad utmanare.

Det blev han aldrig.

Det som har fascinerat mig i fallet Tandberg är att han valde att bli proffsboxare i ett Europa som styrdes av den aggressiva nazismen. Jag hade till nöds förstått hans val, om han blivit underkastad en garvad och metodisk tränare i Sverige — men det fanns ingen sån tränare. Olle förblev amatör i sin stil, även när han boxades för pengar. Den enda kvalitativa höjningen i hans träning var att han ”utsträckte” sin kondition från tre till femton ronder. I övrigt var han densamme som tidigare. Det förbluffar mig att hans ”manager” inte förstod skillnaden mellan amatör och proffs. För denne mystiske figur måste Pugilism ha varit ett enkelt och osammansatt begrepp. Vad värre är: boxningens förhållande till verkligheten var honom också främmande.

Som många svenska affärsmän hade Olles ”manager” Holmstedt livliga förbindelser med nazisterna i Tyskland — och Olle var för honom en vara som han kunde salubjuda i Berlin. Redan i mars 1941 går han upp mot Jakob Schönrath (efter att ha stoppat samme man på knockout i sjätte ronden i debuten i Göteborg två månader tidigare) och vinner överlägset på poäng efter åtta ronder. Den tyska ”marknaden” har därmed öppnats för Homstedt även på detta affärsområde. Medan tyskarna ockuperar Jugoslavien och Grekland under blodiga orgier, kliver Olle in i ringen i Berlin igen och slår ut Heinz Sendel. Samma dag hittas författarinnan Karin Boye död utanför Alingsås. Hon har begått självmord i sorg över att Grekland fallit i nazismens händer.

För denne mystiske figur måste Pugilism ha varit ett enkelt och osammansatt begrepp.

Hos Holmstedt finns ingen sorg. Han är affärsman. Hos Olle finns — vad? Undran? Eller ägnar han sig hundraprocentigt åt ensam träning utan professionell tränare?

Jag vet inte vad han tänker. Han har aldrig sagt det. Han väljer att lita på sin ”manager”. Han vet att Danmark och Norge slukats av nazismens krigsmaskin (han läser ju tidningar) och han vet att halva Frankrike, Belgien, Holland och Polen med flera territorier befinner sig i samma eländiga situation. Och han vet säkert också att Mussolinis fascister behärskar Italien och Francos fascister Spanien. Han lever i ett Europa som tycks ägas av Hakkorset och Risknippet.

Sommaren 1941 erövras Kreta av tyska flygare och fallskärmsjägare. En av de tyska jägarna är exvärldsmästaren och regerande Europamästaren Max Schmeling. Vid anfallet mot Kreta skadas han och meddelar att EM-titeln därmed är vakant. Förmodligen blir denna nyhet ett ”Sportsligt” skäl att fortsätta karriären som den börjat. En vakant titel är begärlig. En titel betyder mångdubblade gager för en boxare. Så ock för en manager och för en promotor. Titelinnehav är den ekonomiska ”moroten” inom proffsboxningen.

Så kommer, strax efter Kreta, det väldiga angreppet mot Sovjetunionen. Tyskland i allians med Finland och Rumänien invaderar skoningslöst Vitryssland, Karelen och Ukraina. Denna mäktiga manifestation imponerar stort på Sveriges överklass och byråkrati, så stort att man genast hjälper nazisterna med transiteringar. På våra järnvägar transporteras tyska soldater från Norge till Finland ”under för svensk suveränitet betryggande former” (som det heter i regeringens kommuniké). Detta sker fastän SS avrättar fackföreningsfolk i Oslo och ett nazistattentat mot tre svenska jagare i Hårsfjärden skördar 33 människoliv. De samtidiga massarkebuseringarna i Prag behöver vi kanske inte nämna? Nej, vi hade nog tydliga tecken på barbariet på nära håll.

Tecknen ignorerades, inte bara av ”manager” Holmstedt. Mitt i det brutala uppsvinget för nazismen boxas Olle i Berlin och slår Kurt Joost på knockout. En vecka senare utvidgas världskriget och blir totalt: japanerna anfaller nämligen den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii och därmed dras USA, Kanada, England och Australien in i den militära styrkemätningen. Det hårdnar. För att rensa ut alla engelskvänliga element ur Norge tillsätter nazisterna Quisling som ministerpresident. Ett stort antal norrmän avrättas och judeförföljelser igångsätts.

Kanske kan man spåra en olust hos Olle inför detta — i hans matchresultat. Han tränar som tidigare, men han verkar ha förlorat den rätta geisten. I februari 1942 möter han Arno Kölblin, som fem år tidigare innehaft EM-titeln, och når endast oavgjort. Tre månader senare blir han poängbesegrad av den gigantiskt storvuxne och långsamme veteranen Walter Neusel, som varit proffs mer än tio år och tagit grundligt stryk av både Primo Camera och engelsmannen Tommy Farr. Ett par månader senare åkte Olle till Rom och blev utboxad i tio ronder av italienaren Luigi Musina, som ståtade med EM-titeln i lätt tungvikt efter att ha slagit den svage tysken Vogt.

Efter förlusten mot Musina var Olle helt overksam hösten 1942 och våren 1943. Han borde ha följt vår stjärnlöpare Gunder Hägg, som reste till USA för att tävla och slå nya världsrekord. I stället stannade han på hemmaplan, till synes med handskarna på hyllan. Han hade bakom sig ett bra debutår och ett svagt andraår som proffs — och inget tredje år framför sig… Den tyska ”marknaden” var stängd, likaså den italienska. En vändning hade nämligen skett: vid Stalingrad likviderades cirka en kvarts miljon tyskar efter lång instängning och de allierades trupper hade samlats i Nordafrika för landstigning på Sicilien. Den tidigare entusiasmen för Hitler och Mussolini svalnade. Jag inbillar mig att Olles tidigare entusiasm för sin ”manager” svalnade i samma grad. Hur som helst var inte Holmstedt den drivande kraften bakom Olles återkomst till ringen den 30 maj 1943, då han på Stadion i Solna mötte belgaren Karel Sys om den vakanta EM-titeln. Promotorn för arrangemanget var i stället racerbilisten Verner Hansson, som hade flera affärsmän med god näsa i bekantskapskretsen. ”God näsa” betyder att de opportunt undvek att blanda in direkta tyska eller italienska intressen i matchen.

Rent resultatmässigt (sportsligt) borde Neusel och Musina ha gjort upp om den vakanta titeln. Belgaren Sys hade som främsta merit femton oavgjorda ronder om EM i lätt tungvikt 1937 mot landsmannen Gustave Roth. Förutom den ”halvsegern” hade han figurerat i titelsammanhang även i tungvikt två år senare, då han grundligt poängbesegrades av österrikaren Heinz Lazek. (Därefter knockades Lazek av Adolf Heuser, som i sin tur knockades av Schmeling sommaren 1939.) Hur som helst rubricerades matchen mellan Olle och Sys som gällande EM-titeln i tungvikt och vi lär knappast få veta hur matchen kunde få sån dignitet. Olle hade varit passiv i tio månader och Sys hade sannerligen inte vunnit den stora publikens gehör.

I alla fall kom Olle snabbt i skaplig form och poängvann efter femton ronder. Jag vet inte om segern var rättvis (det råder delade meningar om det), men jag vet att den i så fall var så knapp att belgaren garanterades en omedelbar returmatch på sin hemmaplan i Bryssel. Returen vanns överlägset av Sys. Och därmed var det återigen slutboxat för Olles del. I nästan två år gjorde han uppehåll. Det gjorde alla boxare i Europa.

När krutröken skingrats återupptogs proffsboxningen så småningom.

Nazismens dödskamp omöjliggjorde alla idrottsliga kamper i Europa. De flesta någorlunda allmänbildade människor känner till processen, från det desperata bombregnet över England och Gestapos klappjakter till de ryska stridsvagnarnas inträngande i Berlin och Hitlers självmord. Det gavs inget utrymme för boxningsbravader i ett sånt brinnande inferno.

När krutröken skingrats, återupptogs proffsboxningen så småningom. Nu blev det för första gången möjligt för Olle att tampas med de brittiska kollegerna. Men han var otränad till en början, förståeligt nog. Comebackmatchen mot Eddie Phillips hösten 1945 slutade med poängnederlag efter åtta ronder och återkomsten på hemmaplan (Stockholm) mot Jock Porter blev en eländig tillställning, där den stackars Porter gjorde 21 golvsyningar och den stackars Olle plågades av att inte kunna avgöra med snärt. Något bättre gick det mot skotten Ken Shaw och riktigt bra gick det mot Jack London, som strax innan förlorat brittiska imperietiteln till Bruce Woodcock. Segern över London bäddade för en titelmatch, dock inte EM utan SM. Sverige hade tre aktiva tungviktare i proffslägret, så det var inget konstigt i att arrangera proffs-SM i klassen. Olle vann titeln genom att poängslå Nisse Andersson över femton ronder och sedan stoppade han bärsärken John Nilsson i nionde ronden. Med det bevisade han vem som var herre på täppan här hemma. Men samtidigt bidrog han till den häftigt uppblossande debatten om boxningens skaderisker. Nilsson hade tre månader före matchen mot Olle knockats brutalt av engelsmannen Freddie Mills i Brighton och han verkade uppsläppt i ringen alldeles för snabbt igen när han hjärnskakades ordentligt i en långt utdragen procedur av Olle. Kritiken kryddades dramatiskt av ett dödsfall i Malmö två veckor senare, då den franske boxaren Beneto knockades av finländaren Purho i lätt tungvikt och avled på sjukhuset morgonen efter.

Dock: Olle var på hugget, kanske för första gången ordentligt som proffs. Inför matchen mot Luigi Musina i februari 1947 var han laddad och inspirerad som sällan förr. Musina hade ju slagit Olle en gång i Rom, när italienaren var nybliven Europamästare i lätt tungvikt. Nu hade han vuxit till sig och gjort sensationell comeback i tungvikt. Sensationen bestod i att han knockat exvärldsmästaren Primo Camera i Milano och därmed stoppat ”Vandrande Alpens” boxningskarriär definitivt och tvingat giganten till fribrottningens estrader i stället. Olle var revanschsugen och gjorde en utmärkt match. Musina tog slut i rond 8. Praktformen stegrades. Två månader senare slog han ut Heinz Lazek i första ronden.

Detta observerades av Edwin Ahlqvist, den ende duktige boxningsmanager Sverige någonsin haft. Han hade erfarenhet av USA och visste att det var där guld kunde täljas. Han hade studerat The Rings ranglista och finnit att de två främsta utmanarna under världsmästaren Joe Louis hette Joe Walcott och Joe Baksi. Den sistnämnde befann sig just i England, där han spektakulärt sopat golvet med både Freddie Mills och Bruce Woodcock. En skickligt formulerad förfrågan till Baksis manager avgjorde saken: den 6 juli 1947 kliver Baksi in i ringen på Solna Stadions fotbollsplan för att ”kamma hem lite extra kaffepengar”. Baksi trodde på en enkel och lättvindig seger i första eller andra ronden. Han bedrog sig illa. I sitt livs toppform gladde Olle över fyrtio tusen åskådare med att utmanövrera den alltmer frustrerade jänkens tjurrusningar. Det var en matadors närkamp med en tjur. Visserligen stupade inte tjuren, men hans horn (särskilt vänterkroken) visslade förgäves i luften gång på gång. Jag har läst motstridiga reportage från Baksimatchen, men även om oavgjort hade varit ett korrektare domslut återstår det faktum att Baksi inte på långt när lyckades imponera som han gjort mot Englands främsta stjärnor. Olle visade sig ha förmågan att tämja en råbarkad slugger och dessutom en högt rankad sådan. Den segern kan man aldrig ta ifrån honom.

I sitt livs toppform gladde Olle över fyrtio tusen åskådare med att utmanövrera den alltmer frustrerade jänkarens tjurrusningar.

Vägen till USA låg öppen — och mitt i vägen ställde sig en gammal bekant, ”managern” Holmstedt. Hur han överlevt i bakgrunden under Olles framgångsrika comeback, det vet jag inte. Men nån sorts kontrakt måste ha förelegat, som band Olle till honom. Annars skulle givetvis Edwin Ahlqvist varit den naturliga följeslagaren på resan ”over there”. Det är för mig fortfarande oklart, trots Ahlqvists memoarer, hur Holmstedt kunde ha ”första tjing” på Olle fastän det var Ahlqvists förtjänst att Olle alls placerats i den högsta utmanareliten. Det är ytterligare ett mysterium i fallet Tandberg.

Det gick inte så bra i USA-debuten. Den legendariske auktoriteten Nat Fleischer skrev i The Ring: ”Efter att ha sett Tandberg plumsa genom tio ronder av amatörmässig boxning i Madison Square Garden i sin amerikanska debut mot Joey Maxim, inför 10488 fans som betalade 43670 dollar, undrar man hur den långe svensken besegrade Joe Baksi för att bli en internationell figur inom boxningen. Olle övertygade New York-borna att han är lite mer än en god amatör. Han har inte förbättrats sen han boxades som amatör i Chicago 1940.” Det var en skarp avsågning, som följdes av att Nat Fleischer tog bort Olles namn från ranglistan.

Hur sann är Fleischers beskrivning?

Den omständigheten att en av de tre poängdomarna gav sin röst åt Olle, borde stämma till eftertanke. Joey Maxim var en Fred Astaire i kortbyxor, den skickligaste dansören i lätt tungvikt, superb defensivboxare. Att den surmulne Fleischer fann Olle plumsig och amatörmässig i så extrem grad, det hade säkert med Maxim att göra — inte med Olle. Fler än en motståndare hade känt sig fånig och klumpig mot Maxim, särskilt tungviktare. Joe Walcott, exempelvis, hade lurats totalt av Maxim tio ronder 1946. Ett halvår senare fick Walcott revanschchans och lyckades ta hem en knapp poängseger. I tredje mötet dem emellan hade Walcott äntligen lärt sig läxan och vann stort. Så hade det troligen blivit med Olle också — om han fått revanschchans.

Det fick han inte. Tvärtom förpassades han till förmatchboxarnas revir och fick harva mot ordinära slagpåsar som Hafer och Spagnolo. Jag tror att en duktig manager skulle ha ordnat en retur mot Maxim och jag tror att Olle skulle ha vunnit den. I stället dribblas Olle bort från pengarna och ”managern” Holmstedt skrapar ihop till en båtbiljett hem. Den alltför snabbt påtänkta hemresan kom i fel tid dessutom, vilket visade sig när Joe Louis abdikerade från tungviktstronen mindre än ett år senare. Hade Olle varit kvar i USA och matchats förståndigt, kunde han ha deltagit i ”kvalandet” till den vakanta titeln. Nu blev det så att Ezzard Charles slog Maxim knappt på poäng i ”semifinalen”, medan Walcott gick direkt från ett knockoutnederlag mot Louis till ”finalen”. Charles vann den vakanta titeln efter en jämn och hård drabbning.

Hemma i Sverige betraktades situationen dystert av Edwin Ahlqvist. Ändå smidde han optimistiska planer: att antingen ta över Maxim för nödvändig revansch eller låta budet gå till den ojämne Walcott, som förlorat sina två senaste matcher men ändå kvarstod som förste utmanare på världslistan. En seger över Maxim skulle inte smälla speciellt högt, eftersom Maxim opererade huvudsakligen i lätt tungvikt. Men om Olle kunde slå Walcott på ett mera övertygande sätt än Charles hade gjort, då öppnade sig nya möjligheter igen…

Det var drömmar, kanske provocerade av det skenbara åldrandet hos Walcott. Den svarte ringräven var 35 år fyllda och rimligen ”over the hill”. Han var inte ”over the hill”, han var tvärtom på väg uppåt. Två år senare satt han med VM-kronan på huvudet… efter att ha kvalificerat sig för titelmatch igen genom att knocka bland andra Olle.

Vi behöver inte uppehålla oss vid Olles nederlag mot Walcott. Det har skrivits så mycket om det. ”Han föll raklång som en fura med nacken mot nedersta ringrepet” etcetera. Det är bara att konstatera att där tog karriären slut. Det kunde ha blivit en helt annan karriär, om där hade funnits en klok rådgivare som från början kunnat tyda tidens tecken och systematiskt skolat vår briljantaste amatör till vårt briljantaste proffs.

Det fanns förutsättningar.

Torbjörn Säfve, författare och fd boxare.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Ejnar “Lill-Einar” Olsson

Ejnar “Lill-Einar” Olsson

Ingen kunde bättre företräda den sanna okuvliga djurgårdsandan än den på sin ålders höst förunderligt vitale postiljonen Einar Olsson, gemenligen Lill-Einar kallad. Upp till 90 års ålder åkte han, om vädret så tillät, en daglig skidtur. Seghet, styrka, viljekraft och tekniksinne gjorde honom — vid sidan av brottaren Edvin Vesterby — till Djurgårdens meste svenske mästare med 16 SM-titlar erövrade i så vitt skilda discipliner som backhoppning, nordisk kombination, fotboll och budkavlelöpning.

Ejnar Emil Andreas Olsson
Född: 18 juli 1886.

Medlem #593.
Backhoppare.
Fotbollsspelare.
Nordisk kombination-utövare.
SM-guld: 16

Att vara idrottslig allätare hörde ju till vid tiden för sekelskiftet, men Lill-Einar var någonting därutöver eftersom han nådde elitklass i allt han företog sig. Till detta bidrog den outslitliga kondition, till vilken han lade grunden i jobbet, med det ständiga springet upp och ner för trapporna med brev och tidningar.

År 1905 blev den då 19-årige Lill-Einar djurgårdare och kom sedan i bortåt femton år att dominera svensk backhoppning. Jag och mina skolkamrater beundrade honom lika mycket för de kraftfulla och stilsäkra hoppen i Fiskartorpsbacken som för hans listiga dribblingar som högerinner i Djurgårdens fotbollslag på Stadion i de många derbymatcherna mot AIK. På båda dessa arenor hade han kepsen på sned på huvudskulten. Senare fick jag reda på att orsaken till detta var att han som pojke ständigt blev retad av kamraterna för sin illröda kalufs.

Från 1910 till 1921 vann Lill-Einar 5 SM i backhoppning och 7 i kombinerad. 1908 vann han den första Fiskartorpspokalen och fem år senare backhoppningen i Nordiska spelen. Men än högre smällde nog hans prestation 1914. Då uppsökte han lejonet i dess egen kula, nämligen de norska läromästarna i Holmenkollen. Han triumferade där i tävlingen om den svensk-finsk-norska pokalen och ekot av denna bragd hördes vida omkring.

Svensk mästare i fotboll blev han tre gånger på det gamla cup-mästerskapets tid. Hera gånger blev han nominerad att spela i landslaget, men avböjde alltid när postmästaren deklarerade att han hade att välja mellan jobbet och fotbollen. Lill-Einars mångsidighet framgår också av att han var en första klassens gymnast och orienterare och detta för oss över till hans mest unika och mångomtalade mästerskapsseger.

Den vanns i SM-budkaveln i Ludvika år 1915. Djurgårdarna hade med rätta rykte om sig att vara goda orienterare, men som längdåkare kunde de inte mäta sig med de norrländska storrännarna. Ett undantag var Nils Adolf Hedjerson, hälsingebon, som flyttat till Stockholm och med tiden skulle bli en av Djurgårdens främsta ledare. Han var lika bra längdåkare som orienterare och norrlänningarna hade stor respekt för honom sedan han 1910 vunnit det första svenska mästerskapet på 3 mil. Hedjerson var den självskrivne ledaren för Djurgårdens budkavlelag och inför SM bestämde han att Lill-Einar skulle få åka sista sträckan tillsammans med den erfarne Albin Sandström.

Vid framkomsten till Ludvika hade vädret slagit om till tö och tjock dimma som gjorde tävlingen både tungkörd och svårorienterad. Storrännarna från Östersunds Skidlöparklubb, IFK Umeå och Storvik ställde därför in sig på att hänga på de orienteringsskickliga djurgårdarna och sedan köra ifrån dem på sluttampen. Det var inte långt ifrån att de ursinniga norrlänningarna givit lille Einar ett kok stryk.

På den första lättkörda landsvägssträckan till Säter åkte Djurgårdens Söderberg bra och växlade som fjärde man. På andra sträckan, i nattmörker och dimma, var vildmarkssonen Hedjerson i sitt esse och tillsammans med O.B. Hansson körde han ifrån norrlänningarna och anlände till växeln i Norberg med tjugo minuters försprång. Det var förstås bara en munsbit att hämta in för norrlänningarna och till sista kontrollen i Larsbo kom Lill-Einar och Sandström i sällskap medÖstersund, Umeå och Storvik. Nu var goda råd dyra, men Lill-Einar fick en ljus idé. Han tog Sandström avsides, smusslade till honom budkavlen och hängde själv remmen med det tomma fodralet runt halsen. När gänget stakade iväg från kontrollen hakade de intet ont anande norrlänningarna på Lill-Einar som åkte för glatta livet i alldeles fel riktning. När bedrägeriet upptäcktes var Albin Sandström redan på väg över sjöarna raka vägen till slutmålet i Ludvika. Det var inte långt ifrån att de ursinniga norrlänningarna hade givit lille Einar ett kok stryk.

1983 gick Lill-Einar ur tiden, 96 år gammal. De sista åren tillbringade han på sitt kära sommarställe, där han ägnade sig åt vedhuggning, fiske och långa skogspromenader.

Munvig som få älskade den lille mannen med kepsen att underhålla sin omgivning med roliga minnen från sin skiftesrika idrottsmannabana.

Och djurgårdare var han in i märgen.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Bertil “Nocke” Nordenskjöld

Bertil “Nocke” Nordenskjöld

Om någon gjort sig förtjänt av epitetet urdjurgårdare är det Bertil Nordenskjöld, född 1891 och följaktligen årsbarn med den förening, som han älskade över allt annat. Han var Nocke för alla huvudstadens fotbolls-fans, men hade också smeknamnet Brunkebergspumpen, vilket blev upprinnelsen till det gängse talesättet ”det var som att hoppa på brunkebergspumpen”. Som försvarsspelare — back och halvback — i Djurgårdens A-lag var han nämligen den verkliga klippan, stenhård i tacklingarna men samtidigt teknisk bollbehandlare av rang. Nocke kom därigenom att bli omistlig i djurgårdsettan, där han var bofast från 1909 och elva år framåt. Under den tiden hann han medverka i nio SM-finaler på det gamla cup-mästerskapets tid. Fyra gånger ändade dessa matcher med seger och lika många gånger blev Nocke alltså svensk mästare.

Bertil Fredrik Eugene Nordenskjöld
Född: 24 maj 1891.

Medlem #724.
Styrelseledamot: 1920-22.
Meritmedaljen 12 mars 1921
Hedersmärket

Fotbollsspelare
SM-guld: 4 (1912, 1915, 1917, 1920)
Distriktsmästare: 5 (1908, 1910, 1918, 1919. 1920)

Åtta gånger spelade han i landslaget; sista gången i olympialaget 1920 i Antwerpen. Där bildade han tillsammans med Köping-Gustafsson och Ragge Wicksell en ramstark halvbackstrio. Även i övrigt var laget så bra att det tippades gå långt i turneringen och ta revansch för debaclet i Stockholm 1912. Det började fint med seger — hela 9—0 mot Grekland. Men sedan gick man, liksom i Stockholm, på pumpen i matchen mot Holland som slutade 4—5 efter förlängning. Mot Spanien förlorade svenskarna också med uddamålet 1—2, och i och med den förlusten missade Sverige chansen till medalj. Andra halvlek blev tuff för svenskarna som tappade en 1—0-ledning, missade en straff och blev illa åtgångna av de hårdföra spanjorerna. Albin Olsson bröt ett nyckelben, medan Nocke hamnade i handgemäng med den ilskne Acedo efter det att spanjoren sparkat honom i underlivet.

Det var nog Nockes bittraste fotbollsminne, men glad var han inte heller över att tvingas sitta på reservbänken under den historiska segermatchen mot Danmark 1916. De flesta tyckte nog att Nocke var given i försvaret, men eftersom kriget pågick för fullt ute i Europa och Nocke var militär, kunde tränaren Davenport aldrig vara hundraprocentigt säker på hans medverkan i matcherna. Därför fick Nocke nöja sig med att vara reserv. Hans plats togs istället av en AIK-spelare och därmed fanns det lika många DIF:are som AIK:are i laget. Så fotbollsgeneralen Anton Johansson kunde vara nöjd, eftersom han ansåg att det borde råda jämvikt mellan de båda klubbarna.

Nocke kom att tillhöra Djurgården redan under skolåren i Norra Real där han tog studenten 1911 för att sedan slå in på den militära banan. Han blev först volontär i Dalregementet men förflyttades snart till Svea Livgarde och avancerade där snabbt i graderna.

Under fotbollsåren var han löjtnant och kapten, blev major under den tid han var ordförande i Djurgårdens överstyrelse och tog avsked som överstelöjtnant. I Svea Livgarde var han kamrat med bland annat de berömda bröderna Bertil och Bengt Uggla och bedrev tillsammans med dem diverse militär idrott. Ett tag hade han namn om sig att vara Sveriges bäste bajonettfäktare.

Nocke hade också kommenderingar som adjutant åt befälhavaren för högvakten på Stockholms slott och 1924 tjänstgjorde han som adjutant åt militärattachén i Paris.

Efter den aktiva tiden som fotbollsspelare övergick Bertil Nordenskjöld till att bli ledare och 1928 valdes han till ordförande i Djurgårdens IF, en befattning som han hade i 14 år. Hans enda barn, dottern Ann-Mari, har berättat för mig att under hennes skoltid var hemmet på Banérgatan träffpunkten för alla djurgårdare av betydenhet. Där hölls otaliga sammanträden vid vilka Nocke presiderade och där blev Ann-Mari bekant med rader av berömda djurgårdare, såväl aktiva som ledare. En av de trognaste gästerna hette Rune Monthan och med honom gifte sig Ann-Mari år 1947.

Om någon gjort sig förtjänt epitetet urdjurgårdare är det Bertil Nordenskjöld.

Mina egna minnen av Nocke härrör sig dels från Stadion, där jag såg honom i flera derbyn mot AIK, och dels från ordförandetiden, då jag som ung sportjournalist hade tillfälle att intervjua honom i samband med olika evenemang, som Djurgården var involverad i. På Stadion beundrade jag honom för hans tuffa oräddhet och hårdhet. Han och backpartnern Hacko Hemming var bland de första djurgårdare som gjorde skäl för beteckningen järnkaminer. Men när han höll i ordförandeklubban var han en helt annan människa. En skicklig talare, som lade ut texten med ljus, sonor stämma, vilken inte alls stämde överens med den barska kommandotonen både på fotbollsplanen och kaserngården.

År 1976 gick Bertil Nordenskjöld ur tiden. Han kommer alltid att ihågkommas som en av de allra största profilerna i Djurgårdens IF, en man som offrade allt för sin klubb.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Kent Nilsson

Kenta “Mr Magic” Nilsson

För låt oss säga priset på en halvschysst video, eller en ny cykel, köptes Kent Nilsson över från Ösmo GIF till Djurgården.

Året var 1971. För det facila priset av 3000 kronor blev DIF en Mr Magic rikare.

Fast Kenta var AIK:are från början. När han som tonåring skrinnade omkring på rinken hemma i Ösmo, var det AIK han drömde om — vägen till lycka och ett liv som proffs.

Kent Åke Nilsson
Född: 31 augusti 1956.

Ishockeyspelare.
SM-guld: 1 (1989)

Men det var många år sedan. I dag kan han med mogen röst säga:

— Djurgården är min klubb, inget snack om saken. Det är där jag känner mig som hemma!

Man blir vis med åren.

Hela karl’n tycks vara en enda stor hög av matjord.

Alla älskar en lirare som Kenta Nilsson. Vem kan motstå det irrationella? Att som en i publiken med egna ögon få bevittna det omöjliga möjliggöras.

Jag minns med en rysning av välbehag Kentas 4—2-mål mot USA i Hockey-VM i Globen 1989!

Kenta Nilsson är killen med matjord i fickorna. Eller som Leif Boork (presentation överflödig!) säger: ”Hela karl’n tycks vara en enda stor hög av matjord”.

Vem är han då, killen med en begåvning så stor att han kan få vilken motståndare som helst att se ut som en levande konsum-åtta på isen?

Få vet vem han är bakom den ”glättiga” ytan.

— Det är väl en viss stil han kör. De som inte känner Kenta uppfattar nog honom som lite ytlig, säger kompisen Håkan Södergren.

Ofta hålls Mr Magic-masken uppe av rent professionella skäl.

— Om man kommer in i ett omklädningsrum glad, så smittar det av sig på kompisarna. Glider man in sur, mår ingen bättre av det, säger proffset Nilsson.

Men till saken hör att Kent Nilsson faktiskt är en kul typ som gillar att skämta med sin omgivning.

— Ärligt talat så är det inte ofta jag är arg eller eller sur. Jag gillar att umgås med folk och ha kul i största allmänhet, säger människan Nilsson.

1971 var året som förändrade Kent Nilssons idrottsliv. Året då hans remarkabla karriär startade.

Kurre Thulin minns mycket väl när han upptäckte Kenta.

— Jag jobbade som juniortränare i Djurgården på den tiden och skulle åka och titta på division III-gänget Ösmo. Det var match och den enda jag såg var Kenta. Han stack verkligen upp ur mängden. Han var helt fenomenal! Någon vecka senare skulle Djurgårdens juniorlag åka till en turnering i östtyska Weiswasser och jag tänkte att den här killen måste bara följa med.

Men 15-årige Kent Nilsson var inte alls så lättövertalad. Han trivdes bra i Ösmo och dessutom var han ju AIK:are.

Men Kurre gav sig inte. Kenta följde med till Östtyskland och strax därefter värvades han till Djurgårdens IF. Förutom att Ösmo blev 3 000 kronor rikare, fick pappa Åke bensinpengar till de långa resorna mellan Nynäshamn och Isstadion, Kenta ärades med lite fickpengar — allt var frid och fröjd.

Två år senare, 1973, debuterade 17-årige Nilsson i DIF:s A-lag. Tränaren Carl-Göran Lill-Stöveln Öberg och lagledaren Kurre hade egentligen velat spara honom ytterligare ett år, men unge Nilsson gick inte att stoppa.

— Det var det viktigaste steget i min karriär. Känslan, när de sa att jag var uppflyttad till A-truppen, glömmer jag aldrig.

Sedan gick allt i snabb takt. Tre år i DIF. Tumultartad övergång till AIK och efter en säsong där var det dags för det stora klivet.

Winnipeg Jets (WHA-ligan) hade bläddrat tillräckligt med dollarbunten och Kentas proffsdröm gick i uppfyllelse. En dröm han sedan förvaltade väl: Atlanta Flames, Calgary Flames, Minnesota North Stars, Edmonton Oilers, Bolzano, Lugano, Djurgården och numera schweiziska Kloten.

Leif Boork:

— Hans exceptionella talang är en gudagåva. Max en på hundratusen duktiga hockeyspelare föds med Kentas känsla.

Hans förmåga att utnyttja sin talang på bästa sätt har hjälpt honom långt. Men skall sanningen fram så har Nilsson även bra tumme med Fru Fortuna. Eller vågar man kalla det för vanlig bonntur? Hör på den här bara!

När Kenta Nilssons stjärna lyste som intensivast, blev han inbjuden till det kanadensiska TV-programmet ”Hockey Night”. I direktsändning skulle Kenta försöka träffa målburens ribba från den röda linjen. Han hade sex chanser på sig att övertyga omgivningen om hans förträfflighet.

Ljudet av en klockren ribbträff spreds över hela kontinenten — i direktsändning!

Medan låten We beleive in magic spelades gled Kenta lugnt fram till pucken, koncentrerade sig ett par sekunder och sedan sa det bara pang. Ljudet av en klockren ribbträff spreds över hela kontinenten — i direktsändning! Så föddes Mr Magic.

Vad är det man säger, ”a piece of cake”?!

Att se Kenta Nilsson i aktion är ofta tvetydigt. Lika himmelskt gudomlig som han kan vara på isen, lika djävulskt slött kan han glida omkring — något de flesta tränare han haft blivit varse.

— Det är en pendling mellan ytterligheter att ha med honom. Det är lätt att man bara minns alla fantastiska mål han har gjort under sin karriär och glömmer bort alla de gånger han bäddat för ett baklängesmål, säger Boork.

Kenta Nilsson är mycket väl medveten om att han kunnat bättre om han varit mer ambitiös och aggressiv på isen. Men det där med träning har aldrig varit Nilssons starka sida. Ett faktum som ibland gjort sig påmint på vågen.

Där satt jag med handen i kläm och kände mig som en femåring tagen på bar gärning.

— Inför Canada Cup -84 vägde jag väl några kilo för mycket. En kväll var jag hemma hos Leif Boork, som då tränade landslaget. På soffbordet stod en smarrig sockerkaka. Just när jag skulle sträcka mig fram för att ta en bit, slängde Boorken på sockerkakslocket. (Långt skratt.) Kan du tänka dig va! Där satt jag med handen i kläm och kände mig som en femåring tagen på bar gärning.

Tränings- och kosthållningsvanorna har just inte blivit bättre med åren.

— Nu tar jag mig en bira när jag har lust. Jag kanske blir sämre av det, men det är smällar man får ta. Så jäkla viktig är inte hockeyn längre.

Avdelningen ”Pengar och Rikedom” är Kenta Nilsson, som så många andra idrottsstjärnor, högst förtegen om.

Han påstår dock att bankkontot inte är så fett längre. Det mesta har Kent och hans fru Berit spenderat på familjen. Barnen Robert, Anders och Helen har aldrig behövt sakna något.

Men ett tecken på att Nilssons inte är helt bankrutt avslöjar Kenta när familjens bilar kommer på tal.

— Vi har bara två. En Toyota och en… Nej förresten. Jag har nog en Merca Cupé hemma i Nynäs också. Kanske är det rent av fyra bilar vi har.

(Kenta lägger ifrån sig telefonluren och ropar åt sin mamma Ingrid som är i Zurich och hälsar på.)

— Morsan, har du koll på om det är tre, eller fyra bilar vi har?

Just innan vårt samtal skall avslutas, ropar Kenta förskräckt:

— Vänta! Hur gick det för Djurgården i kväll?

— Jaså, vi slog Malmö. Vad skönt!

Camilla Tollstoy, frilansjournalist på bl a DN-sporten och TT-sporten.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Dan Netzell

Dan Netzell

Dan Netzell berättar mycket vältaligt om sin uppväxttid i Enskede. Om hur hans intresse för backhoppning föddes. Och jag tänker för hundrade gången en tanke som denna: vilken enastående insats har inte de ideellt jobbande idrottsledarna stått för under årens gång!

Dan Netzell
Född: 4 januari 1913.

Backhoppare.
Världsrekordhållare i Skidflygning 1950 (135 meter).

Du tvivlar väl inte? I så fall rekommenderar jag ett samtal med Dan Netzell, en gång världsrekordhållare i skidflygning, djurgårdare sen 1947. Danne kan tala utifrån sina egna upplevelser så tydligt att man ser hela scenariot från slutet av 30-talet framför sig.

Där är överläraren Thure Åkerlund, backhoppningsmissionär, domare, drivande kraft, där är Menotti Jakobsson som tränare, välkänd hoppare i seklets början, där är Henning Bengtsson, som i skolan både är lärare och gymnastikledare. Han kan sätta fart på grabbarna i backen, som ligger nära skolan ute på Enskedefältet.

För Dan Netzell blev det av de här skälen alldeles naturligt att satsa på backhoppning. När han idag tittar tillbaka på sin idrott är det med påtaglig glädje och tillfredsställelse.

— Jag kände mycket snart att backhoppningssporten gav fantastiska upplevelser. Fast jag hade kamrater i klassen i form av lovande fotbollsspelare som Bertil Bäckvall (AIK) och Valter Andersson (back i Hammarby) tvekade jag aldrig. På somrarna ägnade jag mej åt simhoppning — det var fin träning för mej!

På delad plats med en djurgårdare (Gunnar Carlsson) blev den 22-årige Dan Netzell från IFK Enskede distriktsmästare i backhoppning i Stockholm 1945. Det var den största framgången för honom så långt. Två år senare tog han steget över till Djurgår’ns sammansvetsade backhoppargäng. Han ville helt enkelt till en klubb med större möjligheter och valet gav sig självt. Det blev en klubb med tradition, med Fiskis och med kompisar som Ville Hellman och Bengan Jäderholm.

Som artonåring hade han turnerat en vinter med en pålitlig DIF:are, Bengt Carlquist. Med Bengt som initiativtagare hade de åkt landet runt och propagerat för en effektivare gymnastikträning bland hopparna. Det var alltså på sin plats att han nu blev medlem i en av landets främsta backhoppningsklubbar.

Den traditionsrika miljön i klubben tilltalade Danne. Personer som Birger Nylund, ”en av rötterna i den gamla djurgårdseken”, Lill-Einar Olsson, självskriven långt in på ålderns höst som chef för hoppstupet, och Axel Herman Nilsson, som var med i de första olympiska vinterspelen i Chamonix 1924, gav de yngre en alldeles särskild känsla för klubben.

Dan Netzell var tidigt en mycket bra backhoppare, en elithoppare. Han sökte länge och fann sin egen stil. Hans ideal var en norrman, Reidar Andersen, bronsmedaljör efter Selånger i OS 1936, en av förkrigstidens stilrenaste utövare av skidsportens svåraste gren.

Danne försökte inte kopiera norrmannens stil, men den blev vägledande. Få svenskar har haft en sådan känsla för hur ett backhopp bör utföras som Dan Netzell. Med gymnastiken som basträning och somrarnas hundratals simhopp hade han skaffat sig en ovanlig kroppskontroll. Här påminde han mycket om pojkarna i Kongsberg. Bara det var ett härligt utgångsläge när han tillsammans med några andra djurgårdshoppare närmast av en slump kom in på ämnet skidflygning.

Denna form av backhoppning var alls inte på modet i norra Europa. Här fanns inga storbackar, varken i Norge, Sverige eller Finland. Den största backen i världen var länge en jugoslavisk klenod, Planciabacken i Slovenien på gränsen till Österrike och Italien. Där samlades mellaneuropéerna på 30-talet. På vintern 1936 hoppade en österrikare, Josef ”Sepp” Bradl, för första gången över 100 meter. Det gav genklang — men mera på kontinenten än i Norden.

Efter kriget kom tyskarna snart på idén att bygga en storbacke. Den förverkligades i Oberstdorf i Bayern. När några djurgårdshoppare på vintern 1950 deltog i den första Vintersportveckan i Garmisch-Partenkirchen gick ryktet om denna nya mammutbacke. Efter tävlingarna i Ga-Pa blev svenskarna inbjudna till Oberstdorf — för att titta! Ingen hade sett något liknande. Här låg en enorm anläggning i harmoniska, sköna linjer utspridd på en bergssida och väntade på att bli använd.

Invigningstävlingen skulle äga rum i mars. Då var väderförhållandena som bäst. Minimal vind, maximal termik. Till invigningen, till den Första internationella skidflygarveckan, inviterades en kvartett hoppare från Djurgårdens IF bestående av Ville Hellman, Bengt Jäderholm, Dan Netzell och Sven Pelle Pettersson, sedermera Sundsvall. Idag kan man kalla dem nordiska pionjärer i den svåra grenen skidflygning. Ingen svensk hoppare hade dittills luktat på längder upp mot 100 meter. Källviksbacken i Falun och Hallstabacken i Sollefteå tålde hopp på i bästa fall 80 meter. Nu stod ett gäng hoppare från Kungliga Huvudstaden inför utmaningen att pröva en backe som öppnade möjligheter för hopp över 120 meter, enligt de teoretiska beräkningarna.

Vad gör man då?

— Jo man börjar med att åka underbacken, berättar Danne. Vi som kom från Fiskis högsta höjder hade väl haft farter i kroppen på 70—75 km/tim. Men nu gick det fortare, bara i underbacken. Det var en upplevelse i sig!

— Nu visste vi ändå att vårt kunnande i garnet var en bra stomme, fastslår han. Vi var skolade från grunden, bättre än mellaneuropéerna, det märkte vi när hoppningen började.

Med en utgångshastighet på stupet av 110 km/tim bar det iväg.

Den förste av djurgårdarna att bekanta sig med denna den största skidflygbacken i världen var Dan Netzell. Med en utgångshastighet på stupet på 110 km/tim (då landar man med cirka 140!!) bar det iväg. Efter ett hopp som mättes till 116 meter landade han — och föll. Oförberedd på nedslaget hann han inte i den höga farten inta rätt position, utan hamnade på magen.

En lätt stukad hand och en bruten skida blev resultatet. Han kom lindrigt undan och fick två viktiga lärdomar. Nu visste han hur själva hoppet fungerade och nu visste han också hur det kändes att ramla i hastigheter långt över hundra i timmen. Goda lärdomar för framtida bruk!

Tre dagar senare, fredagen den 3 mars 1950, var förutsättningarna för långhoppning helt perfekta. Samtliga djurgårdare nådde över 100 meter i sina första hopp. Efter lunchen presterade Ville Hellman 116 meter, Sven Pelle hoppade 120, personligt rekord för båda.

Som tredje man hoppade Dan Netzell. Vad som hände beskriver han själv på ett fint sätt i ett kapitel i årsboken På Skidor 1951:

”Farten är god, men nu behärskar jag den. Stupet närmar sig och med minsta möjliga uppresning men med mesta möjliga framskjut från stupet går jag ut över detta. Känner luftpressen under skidorna och kroppen. Suger in magen och lägger mig på. Bryter över hoppet och inregistrerar hela underbacken i mitt medvetande, ett rött streck draget tvärs över backen markerar 120 meter. Längre ner 140 meter, ett grönt streck. Känner att jag ligger gott i luften. Skidorna samlade och kroppen liggande i ett ’fantasisträck’, jag bara seglar och korrigerar överbrytningen med ett litet armtag vid ett par tillfällen. Ser och känner att hoppet blir långt. Jag har bara en tanke: ’Ta nedslaget, ta nedslaget!’ Allt vad jag har av viljekraft och koncentration samlas och i nästa ögonblick tar jag mark. Balansen är perfekt. Jag lyckas hundraprocentigt med nedslaget, en lätt knäböjning och skidorna ’sitter fast’ i backen. Jag är på väg ner och ut genom svackan.

Allt vad jag har av viljekraft och koncentration samlas och i nästa ögonblick tar jag mark. Balansen är perfekt.

Jag hinner uppfatta att mina kamrater springer snett utåt planen och så kommer triumfkänslan. Jag känner hur säkert jag står och vet i samma stund att hoppet varit långt och lyckat.. .”

Etthundratrettiofem meter! Skidflygare Netzells namn och bragd kablades ut över världen. Här hemma trodde vi inte våra ögon eller öron. Någonstans i Tyskland befann sig Zarah Leander. Hon lär ha hoppat högt av lycka och sände iväg följande telegram till Oberstdorf och Herrn Dan Netzell: ”Som svenska stolt över Eder prestation. Gratulerar!”

När kvartetten från Djurgården återkom till Sverige var uppmärksamheten och uppståndelsen enorm.

— Sverige var väl lite fattigt på äventyrliga händelser den här tiden, menar Danne. Även utanför idrottsleden blev hans bedrift mycket omtalad.

Själv beklagar han att varken norrmän eller finländare var med — de hade ännu inte återupptagit idrottsutbytet med tyskarna. Men vintern därpå kom en 18-årig finländare till Oberstdorf, en av de första representanterna för den nya, aerodynamiskt bättre utvecklade stilen med armarna vid sidorna. Hans namn var Tauno Lurio. Med ett hopp på 139 meter utraderade han Dan Netzells ett år gamla världsrekordnotering.

Idag är världsrekordet 194 meter, satt 1988 i den ombyggda Planciabacken i Jugoslavien. Emellertid har det Internationella skidförbundet nu satt stopp för rekordhetsen. Säkerheten för hopparna främst, är mottot. I fortsättningen skall hopp över 191 meter inte godkännas.

Det berör idag Dan Netzell mindre. Som pensionär boende i södra Sverige har han inte längre någon kontakt med sin gamla specialgren. Han ägnar sig mest åt sin favoritsysselsättning sedan ungdomens dagar: att läsa böcker.

Men någon gång hör han förstås i sitt inre jublet från folkmassorna i Oberstdorf den 3 mars 1950.

Einhundertfünfunddreissig Meter… Neue Weltrekord! Det var hans livs dag som idrottsman i DIF:s färger.

Sven Plex Petersson, Sveriges Televisions klassiske skidkommentator.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Dan Netzell sätter världsrekord i backhoppning med 135 meter i Heini Klopfer-backen i Oberstdorf, 3 mars 1950, åtta meter längre än det tidigare rekordet.

Lasse Myrberg

Lasse Myrberg

Lasse Myrberg, boxare.

Och Djurgårdens ende individuelle medaljör i OS under 1980-talet.

Ja, faktiskt den förste på hela 32 år, när Lasse på sensommaren 1988 knep bronsmedaljen i OS i Söul.

Och sen lade han av med den aktiva boxningen och började istället en karriär som tränare i föreningen:

— Det är lika kul att få se sina egna grabbar vinna som det var att vinna själv, menar Lasse och syftar då på de unga DIF-boxare han varit med om att träna upp.

Lars Myrberg
Född: 23 november 1964

Boxare.
SM-guld: 3 (1986, 1987, 1988)
OS-brons 1988

Lasse Myrberg som tränare i DIF:s boxningslokal — det liksom skapar en aura av ”dynasti” kring den blårandiga boxningen.

Lasses tränare inför OS-framgången hette Ulf Carlsson. Carlsson och Myrberg är nu tränarkamrater i lokalen på Kronobergsgatan. En lokal som Lasse själv gjort en hel del arbete i.

— Jag hade inget för mig, och det är klart att man ställer upp, förklarar Lasse den jätteinsats han, främst tillsammans med eldsjälen Torsten Almqvist, gjorde när djurgårdsboxarna kunde ta landets bästa träningslokal i anspråk.

Lasse satte upp väggar.

Byggde bastu.

Lade golv.

Satte upp speglar.

— Och så hann jag ju med att träna en smula också, skrattar Lasse.

För så fort golvet var lagt, drog Lasse en vända med hopprepet. När speglarna fanns på plats blev det skuggboxning.

Och så vidare.

Och allt detta samtidigt som han arbetade på nätterna, skaffade sig en yrkesutbildning (till grafiker) och förberedde sig för OS-boxningarna i Sydkorea.

Inte dåligt jobbat!

Och det var det inte heller i Söul. Lasse behövde gå fem matcher innan han kunde kvittera ut sin bronsmedalj. Det var fler matcher än de flesta andra boxare i turneringen. I de två inledande omgångarna besegrade Lasse Al-Harity från Oman med 5—0 och Syriens Khanji med 4—1.

Jag kände direkt när jag träffade att nu var det slut på den här matchen.

Sen skulle det bli stopp. Världstvåan Howard Grant från Kanada hörde till turneringens favoriter i klassen, lätt welter (63,5 kg).

— Jag hade mött honom förut och slagit honom. Jag hade nog en fördel av det, tror Lasse blygsamt.

För det var inget snack om saken. 4—1 till Djurgården och kanadensaren fick kassera in en mycket sällsynt förlust.

Jättesorg i Kanada.

Uppåt värre hos svenskarna.

Men säg den glädje som varar beständigt. Lotten gav Lasse stentuffe mexikanen Humerto Rodriguez i nästa match. Mexikansk och centralamerikansk mästare. Ingen dålig fighter. Och stentuff, som sagt.

Och så sa det bara pang. Redan i första ronden låg mexikanen på golvet och Lasse vandrade bort till häpne sekonden Ulf Carlsson för att ta av handskarna.

— Jag kände direkt när jag träffade att nu var det slut på den här matchen, berättar Lasse.

Semifinalen, mot australiske mästaren Graham Cheeney, blev dock för svår. En sliten Lasse Myrberg kämpade väl men föll med 5—0.

Lasse tackade omgående sin kubanske tränare ”El Morito” (det lilla berget) för framgången. En träningssejour till Kuba på våren 1988 hade gjort den svenska stjärnan till en internationell stjärna.

Kuba var, liksom, skillnaden mellan Sverige och världen.

Denne artikelförfattare vet, för han var med på Kuba.

Och jag var dessutom, det kan jag skriva med stolthet, den förste skribent som gjorde Boxningssverige uppmärksamt på den då blott 16-årige Lasse.

Följande rader kunde således läsas i facktidningen Boxning:

”Utropstecknet heter Lars Lundgren och boxar för BK Vicenten i Avesta. Den unge masen visade sig vara, för sin ålder, en mycket utväxt boxare med variationsrikt uppträdande i ringen, sinne för taktik och med en verkligt vaken blick för spelet.”

Lundgren valdes till turneringens bäste boxare och fick för det motta en rysligt ful, men mycket värdefull, kopparbunke från Boliden.

— För mig är den vacker, menade Lars och kramade bunken.

Det hade väl blivit några bucklor tidigare för Lasse (som då hette Lundgren, han bytte senare av familjeskäl till Myrberg) men det skulle komma att bli ännu fler, särskilt sedan han kommit till Djurgården.

Fem SM-tecken och en rad andra nationella och internationella framgångar gör Lasse Myrberg till en av landets bästa boxare genom tiderna, alla kategorier.

Efter segern i Stockholm Box Open 1983 skrev Olof Johansson, chefredaktör för tidningen Boxning och en av Europas främsta experter på sporten:

”Lars Lundgren är den mest lovande boxare Sverige fått fram sedan Leo Vainonen. Man har sett några med hans teknik, några med hans snabbhet, några med hans fina fotarbete och balans, några med hans nyp. Men ingen med alla dessa egenskaper plus hans stabila psyke och taktiska blick.”

Mästerliga ord om en mästare.

Lägg sedan till att Lasse Myrberg är djurgårdare.

Jag menar, mer komplett kan det ju inte bli.

Janne Bengtsson, sportjournalist på Svenska Dagbladet, chefredaktör för tidningen Djurgårdaren.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).