Vilhelm Rosén

Vilhelm ”Ville” Rosén

Ville var runt sekelskiftet en av Djurgårdens mest framstående fotbollsspelare och en av landets bästa centerforwards. Han var inte bara en duktig målspottare utan beskrevs även som en framstående taktiker. Porträttet är sammanställt av dottersonen Ingemar Borelius.

Vilhelm Rosén var min morfar och jag minns mammas stora stolthet när hon berättade om hans bravader inom olika idrotter. Förutom att han ska ha tävlat framgångsrikt i både friidrott, raka simhopp, simning och i olika vintersporter, var det fotbollen som blev hans favoritsport.

Nils Julius Vilhelm Rosén
Född: 30 september 1880

Medlem: 316
Styrelseledamot: 1903
Hedersmärket: 1907

Fotbollsspelare
Position: centerforward

Intresset väcktes nog tidigt. Han tog studenten på Norra Realgymnasiet i Vasastan i Stockholm år 1900 och enligt familjetraditionen ska han ha sparkat en boll över skolans tak. Jag råkar bo ett stenkast därifrån och vill nog påstå att det är en ”fysisk” omöjlighet att få en fotboll över byggnadens tre och en halv våningar, med den generösa inre takhöjden från byggåret 1890. Men däremot kan han möjligen ha sparkat en boll över den höga gymnastiksal som fortfarande ligger alldeles intill skolan, en prestation i sig.

Djurgårdens Idrottsförenings Medlemsblad 1914 nr 9.

Historien berättas också i en artikel om Ville, som presenterades på framsidan av Djurgårdens Idrottsförenings Medlemsblad, nr 9 1914. Det är sannolikt tidningens redaktör Johan af Klercker som har skrivit om Ville och förmodligen grundar han den på hörsägen med tanke på att han själv tog studenten vid en annan skola. Men oavsett vad som gäller beträffande ”lödet i Villes magnifika högerdoja” så ger han en lysande beskrivning av en stor och mångsidig idrottsman.

Ville Rosén en arbetargrabb och en stolt student.

Ville betraktades nog som en arbetargrabb, enligt den tidens sätt att kategorisera människor, och det var ovanligt på den tiden att en kille med en sådan bakgrund tog studenten. Men pappan var skomakare, vilket på den tiden innebar att han hade en liten skofabrik och gjorde handsydda skor till stockholmarna. Den låg på Luntmakargatan, på den tomt där Bonnierkoncernen har sitt högkvarter idag, och man bodde i samma hus. Så det fanns uppenbarligen resurser i familjen att bekosta sonens gymnasiestudier. Att han gick med i Djurgården var naturligt med tanke på var han bodde. Efter att klubben grundats i kåkstaden på södra Djurgården år 1891, gick man ihop med Stockholms Östra IK, vilket medförde att man sökte sig mot Östermalm och Vasastan där Ville bodde. Ville beskrevs som en av lagets mest framstående spelare och som en av landets bästa centerforwards. I en rapport från SM-finalen 1906, som Djurgården förlorade mot Örgryte IS med 3 – 4, gjorde Ville två av Djurgårdens mål.

I en minnesartikel på hans fyrtioårsdag år 1920, skriver Johan af Klercker (Klehan) om ”en av Djurgårdens, under dess nu 21-åriga fotbollshistoria, mest framstående och intresserade fotbollsspelare, Ville Rosén”. Han skriver att ”Ville Rosén var den bästa i denna idrott i skolan. Han kom så in i Djurgården och där avancerade han snart från vänsterytter till centerforward och kapten. Som center var han den bästa som Djurgården dittills haft – och står ännu ouppnådd som sådan! – och om han icke redan 1904 blivit förflyttad till Luleå hade han säkerligen varit självskriven som centerforward i den tidens allsvenska lag. Han tog spelet rent vetenskapligt och var en av de första som verkligen försökte lära sig hur engelsmännen spelar. Med fysisk spänstighet och säkerhet förenade han en god uppfattning om spelet och en säker blick för dess ledande. Personligen var och är Ville Rosén en god kamrat som bevaras i vänlig hågkomst av många gamla Djurgårdare.”

Djurgårdens IF:s representationslag i fotboll 1900 med Ville Rosén som nummer två från höger i övre raden.

År 1904 flyttade Ville som sagt till Luleå där han fått en tjänst som första telegrafist vid järnvägen och det är intressant att notera att det var en djurgårdare som lanserade fotbollen i övre Norrland. I en artikel i Norrbottens-kuriren 1955 (4/11) berättas att ”Rosén var en intresserad och framgångsrik utövare av flera slag av idrott, såväl sommar- som vintersport. Men den idrottsgren som väl fångat hans hjärta mest var fotbollsspelet. Ett eller annat år före sekelskiftet hade man i Sverige börjat spela det engelska fotbollsspel, ”association football”, som är det fotbollsspel som nu förekommer överallt i vårt land. Tidigare hade ett annat fotbollsspel, besläktat med rugby, spelats i synnerhet vid de högre läroanstalterna och fotbollssport i olika former hade tusenåriga rötter. När Vilhelm Rosén kom till Luleå var han centerforward i Djurgårdens Idrottsförenings fotbollslag. Det var helt naturligt att han nu sökte intressera ett antal jämnåriga att börja med det nya spelet, vars tjusning Rosén med stor sakkunskap kunde utmåla. Och så kom det sig att Luleå Fotbollsklubb kunde bildas sommaren 1904. Man samlades på läroverkets gård och fotbollsplanen sträckte sig efter hela skolgårdens längd. Man hade ett par reglementsenliga målburar men inga nät. Men det var bara klubbens ledare, Vilhelm Rosén, som hade en särskild fotbollsdräkt och fotbollsskor. De andra spelarna tog av sig kavaj och väst, befriade sig från stärkkragarna och hängde upp allt i björkarna intill.”

Under de tre år som Rosén stannade i Luleå kallades han ofta ner till Stockholm för viktigare matcher. Han åkte sannolikt gratis på SJ. Men med tanke på att restiden med tåg, Luleå – Stockholm, uppgick till nästan ett dygn på den tiden kan man förstå att han var en synnerligen viktig resurs för laget. Hösten 1904 hade ett engelskt fotbollslag, the Corinthians, bjudits in av Svenska Fotbollförbundet för att spela en match i Stockholm mot ett kombinerat Stockholmslag och i det svenska laget var Rosén centerforward. Men det engelska laget var mycket överlägset och vann med 10 eller 11 mål mot 1. Mötet med den engelska klubben fick dock en stor betydelse för sportens utveckling i Sverige.

Ville som Förste Telegrafist vid järnvägsstationen i Luleå.

Corinthian Football Club var en engelsk amatörfotbollsklubb som fanns i London mellan 1882 och 1939. Enligt Wikipedia gjorde sig klubben framför allt känd för att popularisera fotbollen runt om i världen, för att ha främjat sportsmannaanda och rättvist spel och för att ha kämpat för amatörismens ideal. När Corinthians bildades var målsättningen att samla de bästa fotbollsspelarna i England. Man undvek att spela på lördagarna då de ”vanliga” klubbarna spelade sina ordinarie matcher och under de tidiga åren bestod det engelska fotbollslandslaget nästan uteslutande av spelare från Corinthians. Man spelade bara vänskapsmatcher och samma år som laget slog det förenade Stockholmslag, där Ville Rosén spelade centerforward, besegrade man också Manchester United med 11 – 3, vilket är den anrika klubbens största förlust någonsin. Med detta konstaterande framstår Stockholmslagets förlust inte som särskilt vanhedrande. Man hade mött vad som sannolikt var världens bästa fotbollslag vid den tiden.

Djurgårdens fotbollslag 1903 med Vilhelm Rosén som nummer tre från höger i övre raden.

De pionjärer för modern fotboll som Rosén samlade omkring sig år 1904 i Luleå var till övervägande delen tjänstekamrater vid järnvägen. Snart spred sig nyheten om fotbollen till angränsande samhällen, först till Boden och sen till Piteå. Luleå fotbollsklubb gjorde ett besök i Boden redan 1905. Luleålaget var helt naturligt helt överlägset, i första hand tack vare sin centerforward Rosén. I Luleå fanns också en livaktig IFK-förening som snart tog efter fotbollsklubben och flera duster utkämpades mellan klubbarna. Men i och med att järnvägaren Ville fick förflyttning till Falköping 1907, och fotbollsklubben förlorade sin ledare, så upphörde den och spelarna gick över till den konkurrerande klubben.

Ville Rosén tillsammans med lagkamraterna i Rantens Fotbollsklubb.

I en artikel i Falköpings tidning (21/11 1967) berättas hur fotbollen lanserades av Ville Rosén sextio år tidigare. Han flyttade till staden 1907 och det berättas i en annan artikel att det inte gick många veckor efter hans ankomst innan Rantens Fotbollsklubb bildades, med namnet inspirerat av det område där järnvägsstationen ligger. Ville var uppenbarligen en både inspirerande och krävande ledare. Ett villkor för att få spela var att man skötte sig. ”Grabbarna skulle koja senast kl. 10 00 kvällen innan en match. Rosén höll ett öga på både krogar och andra näringsställen. Fann han någon i ett sådant sammanhang fick den finna sig i att stå över en tid tills han gett belägg för bot och bättring.” År 1909 blev Rantens FF Västgötamästare i fotboll i hård konkurrens med de bästa Göteborgslagen och i finalen besegrade man Boråslaget Elfsborg. Med denna vinst gick man också upp i Allsvenskan som på den tiden arrangerades som en cuptävling, men klubben blev utslagen efter en förlust mot IFK Göteborg. År 1912 blev man Västgötamästare igen och efter dubbla matcher mot samtliga lag segrade man med målskillnaden 55–2.

Matchbild med Rantens FK. Notera det ojämna underlaget och hur alla, likt
pojklagsspelare, tycks rusa efter bollen.

Vilhelm Rosén var verksam vid Statens Järnvägar från år 1900 då han just tagit studenten och han kom att bli kvar där till sin pension 1945. Under åren 1935 till 1940 var han stationschef, (stationsinspektor, ”stins”) i Haparanda. Under det sista året, överföll Ryssland oprovocerat sin vänskapligt sinnade, demokratiska grannation Finland. På samma sätt som när detta skrivs försökte en grym rysk megalomanisk diktator att genomföra ett folkmord i ett grannland. 72 000 finska barn räddades över till Sverige och Villes ledaregenskaper, med inspiration från fotbollsvärlden, kom väl till pass när han ledde arbetet vid stationen med att transitera dessa till säkerheten. Efter kriget tilldelades Ville därför det Finska Frihetskorset och presidenten Mannerheims medalj som tack för sina insatser.

Det jag själv minns mest av morfar var hans underfundiga humor, som kom till uttryck både i tal och skrift.

Sammanställt av dottersonen Ingemar Borelius.

Roland Stoltz

Roland ”Rolle” Stoltz

Det berättas om Roland Stoltz, att han fick en puck i skallen under sista träningen inför någon av alla de VM-turneringar han gjorde för Sverige. Blodet sprutade över den kala hjäsan, och hårstrån att stilla blodflödet med fanns ju inte särskilt många. Handduken blev snabbt röd. Såret skulle sys. Lagkompisar och ledare samlades oroliga runt omkring den skadade. Hur djupt var såret? Hur många stygn behövdes? Var det hjärnskakning? Kunde Rolle överhuvudtaget spela i VM? Bara Stoltzan själv behöll lugnet i den allmänna röran: — Sy försiktigt, snälla doktorn! Det är den här hjärnan som skall tänka i VM! Typiskt Rolle Stoltz.

Några minuter senare var han också ute på isen igen. Kanske förlorade han pucken ibland men aldrig varken fattning eller humör. Den stoltzska hjärnan kom att tänka i sammanlagt 218 landskamper, en mer än den dryga fyra månader yngre (!) kollegan Lasse Björn med vilken han bildade en ointaglig fästning framför målvakter som Yngve Johansson och Tommy Björkman i Djurgården och ett otal andra i Tre Kronor.

Att Rolle fick spela sin första landskamp berodde helt enkelt på att han var just djurgårdare. Året var 1955. Rolle hade precis kommit till Djurgården från Atlas Diesel sen Hammarby nobbat honom — ”grabben kunde ju knappt stå på medarna” — och i november denna höst fick ett ograverat Djurgården förtroende att representera Sverige mot Norge i Oslo. Det blev 7—1 i debuten, Rolle gjorde ett mål. Dan efter tog man det lite lugnare och nöjde sig med en 3—2-vinst. I en bok som denna förtjänar naturligtvis hela detta lag av djurgårdare att räknas upp. Alltså, här är Rolle med blårandig omgivning i den första av de 218 A-kamperna: Yngve Johansson (Gösta Norling); Bertz Zetterberg, Lars Björn, Roland Stoltz; Bengt Larsson, Sven Johansson (Tumba), Hans Mild; Stig Tvilling, Yngve Carlsson, Stig Sjöstam; Åke Rydberg, Torsten Magnusson.

Frank Roland Stoltz
Född: 1 augusti 1931

SM-guld: 6 (1957/58 – 1962/63)

Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb: Gröndals IK

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1955/56163
1956/57192
1957/5814336
1958/59148715
1959/60207714
1960/61206713
1961/62218715
1962/63219817
1963/64206814
1964/65194812
1965/6620257
1966/67153811
1967/68285914
1968/69213710
1969/7014257

Sen dröjde det faktiskt ett helt år — ända till november hösten därpå — innan Rolle Stoltz åter tilläts spela i landslaget. Även denna gång Norge borta i Oslo, även nu dubbla segrar. Från den dagen släppte han inte den blågula tröjan, och det hann bli tolv VM-/OS-turneringar i rad för Rolle. Från guld-VM i Moskva 1957 till sista OS i Grenoble 1968. I Djurgården blev det sex raka SM-guld åren 1958—63, då klubbens hockey stod på toppen av härlighet. I Tre Kronor blev han dubbel världsmästare, 1957 och 1962, och vid hemma-VM 1963 utsågs han till VM:s bäste back. ”Världens bäste långsammaste back” kallades han ibland. — Man e ju ingen vinthund precis, brukade han själv säga. I sanningens namn var han varken bäst eller långsammast. I så fall mera bra än långsam. Jag tror dessutom, att långsamheten var något av en synvilla.
Är man lång (189 cm) bland knattar, så ser man inte bara stor ut utan även långsam bland allt småfolk som pinnar på med korta skär. Det som verkar vara ultrarapid kan i stället vara det mest vägvinnande.

En lirare, vars klubba fungerar som ett trollspö och vars hjärna — med eller utan stygn på skalet — har en vindsnabb uppfattningsförmåga, behöver faktiskt inte ha samma fart på skridskorna som andra. Bevisat om någonsin av Roland Frank Stoltz, Djurgårdens IF. Att pucken går snabbare än skridskorna är en gammal hockeysanning. Och i England finns ett ordspråk som lyder: ”Långsam och stadig vinner loppet”. Grattis Djurgården, 100 i mars — och grattis Rolle, 60 i augusti!

Lasse Sandlin, sportkrönikör på Aftonbladet.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Det finns röster och ansikten som för evigt blir ett med en tidskänsla eller en händelse. Av varje mer betydelsefullt skeende har vi var och en någon alldeles speciell minnesbild, kanske inte alltid olik andras men lika fullt helt vår egen: det må sedan gälla världskatastrofer eller ishockeyturneringar.

De stora skeendena går alltid att mäta och återskapa i historiska avhandlingar eller resultatlistor. Men den egentliga upplevelsen, känslan av att verkligen ha varit där, den gör vi oss en alldeles egen bild av. Jag är inte en person som kan säga vem som vann elitserien eller hur Sverige placerade sig i VM det ena eller det andra året. Men det finns ögonblick ur några av alla dessa för mig namnlösa matcher som för evigt är häftade vid mitt minne. Och till dem hör jag hela tiden Rolle Stoltz’ röst.

När vi spända satt på soffkanten framför TV:n var Rolle Stoltz alltid en av oss. Han visste lite mer än vi, han kände grabbarna i laget och han kunde säga att ”grabbarna måste åka lite mera skridsko” med en auktoritet som vi aldrig skulle kunna drömma om att uppvisa. Men han var en av oss och han var där. Rolle Stoltz var vår man som sade det vi lika gärna kunde sagt. I hans röst förkroppsligades hela det ideal av allvar och lek som alltid varit sportens eget och som nu alltmer håller på att vittra sönder under trycket av kommersialism och teknologi. Med Rolle Stoltz kunde vi fortfarande tro på idrottens oskuld.

När man idag träffar Rolle Stoltz är han precis som den vi alltid trott att han var. En gröndalare med en stor kärlek till sporten. Sin berömmelse tar han med jämnmod och tycker oftast att det bara är roligt att bli ihågkommen. Han ser alla matcher och talar om landslagets unga spelare som vore de småbrorsor.

Att sporten såg annorlunda ut på hans tid konstaterar han med liten saknad och utan bitterhet. Att pengar börjat spela allt större roll är trist men del i en ofrånkomlig utveckling. På Rolle Stoltz’ tid cyklade man till träning och matcher, ofta hann man knappt hem sedan arbetsdagen på Atlas Copco var över innan nästa dags arbete skulle börja. Då var sporten liv, lek och allvar för arbetarungdomen, idag säger Rolle Stoltz att den blivit lite som tennis: man måste ha pengar för att komma igång.

Som kommentator i TV har Rolle Stoltz haft del i att göra ishockeyn till en av våra bredaste publiksporter. Tillsammans med framför andra Lars-Gunnar Björklund gjorde han sporten personlig och angelägen. Hans södermalmsfärgade fraser blev klassiska och fördes vidare i var mans mun. Hans lakoniska kommentarer klädde av spelarna deras anonyma lagnummer och gjorde dem ej blott till personer på isen, utan till personligheter. Någon har lite skämtsamt kallat Rolle Stoltz språkvårdare. Det kanske inte är så dumt egentligen. Som TV-kommentator var Rolle Stoltz med om att uppfinna en ny referatform. Det var inte längre den yrkesmässiga reporterns jäktade flås, inte specialistens förnumstiga preciseringar. Rolle Stoltz’ språkvård bestod i att låta nuet tala. Något som blivit så stilbildande att det stundtals kan slå över i sin motsats: det stumma tittandet.

Men med Rolle Stoltz förstod vi att det i sporten, som i livet i övrigt, är närvaron i ögonblicket som räknas. Det är så att en södergrabb som undertecknad till och med kan förlåta karln att han gick och blev djurgådare.

Niklas Rådström, författare.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Ernst Ekberg

Ernst Ekberg

Ernst blev medlem i DIF i slutet av 1896. Redan under hans andra år i föreningen, blott 17 år gammal, väckte han uppmärksamhet som en god löpare och erövrade i slutet av 1890-talet en hel del priser i både löpning och även i skidåkning.

Det var dock i en annan idrottsgren som han kom att bli mest framgångsrik, gångsporten. Ernst hade sådan talang för sporten att han under perioden 1899-1905 var den obestridda mästaren i gång.

Han lär ha gått ifrån sina motståndarna lätt under denna tid och satte flera rekord. På 10 000 meter satte han till och med världsrekord med 48,30. Rekordet blev dock struket vid en senare revidering på grund av att föreningen som anordnade tävlingen inte hade brytt sig om att skicka in en rekordanmälan…

1901 tillhörde han Djurgårdens första budkavlelag. Han kom att bli rätt framgångsrik även i skidåkning och tog hem många budkavlesegrar åt DIF.

Ernst Ekberg beskrivs som en försynt, omtyckt herre av ”den gamla stammen”. Med sina 34 år i föreningen benämns han med all rätt som urdjurgårdare. Så här berömde man Ekberg i Djurgårdens Idrottsförenings medlemsblad 1912 där han fick pryda omslaget:

Ernst Johan Julius Ekberg
Född: 8 februari 1880

Medlem: 165
Styrelseledamot: 1902-1904, 1906-1927
Hedersmärket: 1907

Gång
3 SM-guld på 5000m
1900
1902
1904

”Ernst Ekberg är en af de män, som verkat mest för D. I. F. utan att framhäfva sig själf. Han är nämligen en mycket anspråkslös person, som aldrig tvekar att utföra något uppdrag, som kan gagna D. I. F. äfven om det är aldrig så obehagligt och arbetsamt Hans intresse för föreningen har nämligen under de år han tillhört densamma aldrig förminskats utan snarare tvärt om.”

Ernst blev ständig medlem i DIF första januari 1913 och har även tillhört styrelsen för Stockholms Fotbollsförbund.

Under 27 år jobbade han som lagerchef på Holger Petersens Handels och Fabriksaktiebolag i Stockholm. På grund av sviterna efter en spårvagnsolycka 1928 var Ernst tvungen att dra ned på arbetandet samt lämna sina uppdrag i Djurgårdens styrelse. Han kämpade för att komma på benen igen men till följd av olyckan ådrog han sig senare en svårartad njursjukdom och efter en längre tids sjukdom dog Ernst Ekberg 13 april 1930. Nyss fyllda 50 år och bara två månader efter att ha fått utmärkelsen Bågspännaren i guld.

Medaljer och pokaler erövrade av Ernst Ekberg. Bilden till vänster tagen på DIF basar 1909.

”Med Ekberg förlorar Djurgården en av sina duktiga krafter”, gick att läsa i DN 16 april 1930.

Gustaf Nyman

Gustaf Nyman

Gustaf föddes 8 januari 1875 ett stenkast från Alberget 4A i franska värdshuset på Djurgården. I sin ungdom arbetade han som springgosse och 1889, endast 14 år gammal, startade han tillsammans med elva andra djurgårdsgrabbar embryot till det som ett par år senare skulle komma att bli Djurgårdens IF. Vid stiftandet av DIF den 12 mars 1891 valdes Nyman in som medlem nummer 7.

Gustaf Erhard Nyman
Född: 8 januari 1875

Medlem: 7
Grundare av Djurgårdens IF
Ständig medlem: 1903

Som idrottsman var det främst skidlöpning han ägnade sig åt, men mest känd blev han som en stor ledare under föreningens första år och det var bland annat genom det arbetet det säkerställdes en kontinuitet för föreningens fortlevnad.

Måndag 27 mars 1916 valdes Gustav in som ständig medlem i Djurgårdens IF och 1941 som ständig medlem i Sällskapet Gamla Djurgårdare tillsammans med Axel Öfverstén och Nils Widgren.

Gustaf arbetade senare som skeppare. Under 25 år i flottans tjänst besökte han Nordamerika, Sydamerika, Afrika, Indien, Kina och Japan. 1938 grundade han ett eget båtvarv, Nymans varv, vid Stenviks på södra Ljusterö. Han bosatte sig sedermera även själv på Ljusterö. Han var gift med Ester, som drev varvet vidare efter Gustafs död 1944, 69 år gammal. Deras enda barn, Hans, dog 22 år gammal år 1928 av blindtarmsinflammation och därför donerades varvet till Sjömansinstitutet efter Esters död 1949.

20 december 2021 invaldes Gustaf Nyman som medlem nr 6 i Djurgårdens Hall of Fame.

Anna Dettner

Anna Dettner

Anna föddes 1908, med dåvarande efternamnet Sundblad, och var en pionjär inom damidrotten inom Djurgården. Vid 19 års ålder blev hon medlem i Djurgården. Hon var själv aktivt idrottande i bandy och handboll. Hon vann även SM-guld i friidrott på 4 x 100 meter.

Anna Vilhelmina Dettner
Född: 17 oktober 1908

Hon arbetade tidigt med att underlätta för tjejer att idrotta och skapade parallella damidrottsalternativ inom de redan existerande herridrottssektionerna. Alltiallo är ett bra ord för att beskriva hennes breda gärning. 1956 startade hon konståkning som idrottssektion inom Djurgården, tillsammans med Carl Liljeqvist. Detta gjordes möjligt genom ett personligt löfte från Anna att Djurgårdens överstyrelse inte skulle belastas ekonomiskt av detta, och att idrottarna skulle klara sin ekonomi själva. Konståkningssektionen inom Djurgården har alltid varit en av Sveriges mest framstående.

Anna fick fyra barn, varav hon spelade aktiv bandy i Djurgården med tre av dem, vid 52 års ålder! Vid 59 års ålder bestämde hon sig för att bli fotbollsdomare. Hon hade förvisso dömt fotboll tidigare, men ville nu ha formell licens. Tidigare hade hon även dömt bandy under tio års tid. Hon var även revisorssuppleant i Djurgårdens IFs styrelse.
Anna belönades med Djurgårdens hedersbetygelse ”Bågspännaren” på sin 70-årsdag, 1978.

20 december 2021 invaldes Anna Dettner som medlem nr 7 i Djurgårdens Hall of Fame.

Ebba Myrberg

Ebba Myrberg

Ebba föddes 4 december 1910, som nr fem av tio syskon. Hon växte upp på Östermalm i Stockholm och gick i skolan på Whitlock. Ebba är historisk som den första kvinnliga individuella SM-guldmedaljören för Djurgården.

1928 genomfördes de första svenska mästerskapen i friidrott för damer. Ebba vann SM-guld på 100 meter. Enligt dåtidens tävlingstradition var 100 meter den första grenen att avgöras som final vid friidrotts-SM, varför även Ebba Myrberg är historisk som den första kvinnliga SM-guld-medaljören i friidrott alla kategorier. Ebba vann även guldet i längdhopp med resultatet 5,14 meter. Vid samma mästerskap vann hon även SM-guld i stafett 4 * 100 meter. Detta tillsammans med Margareta Hagelberg, Emy Pettersson och Anna Sundblad.

Trots de tidiga framgångarna blev Ebba inte uttagen till OS i Amsterdam 1928. Detta var något som gjorde henne väldigt besviken. Hon har även i Djurgårdens färger vunnit två SM-brons på 200 meter (1930 & 1931) samt SM-silver i längdhopp (1930) och SM-brons (1931) i längdhopp.

Ebba Sofia Matilda Myrberg
Född: 4 december 1910

Friidrottare
3 SM-guld
1928 längdhopp, 100 m, 4*100 m

Ebba avslutade sin karriär tidigt, arbetade större delen av sitt liv i kanslihuset och fick även tre döttrar.
Ebba avled 17 januari 2000.

20 november 2021 invaldes Ebba Myrberg som medlem nr 4 i Djurgårdens Hall of Fame.

Deltagare vid Sveriges första officiella SM i friidrott för damer 1928-08-19. På nedersta raden syns DIF:s vinnande stafettlag. Fr.v. Ebba Myrberg, Emy Pettersson, Margareta Hagelberg och Anna Sundblad. I mittenraden längst till vänster Astrid Lundin Gefle (8) och näst längst till höger Lydia Alsterborg IFK Gefle (37).
Ebba Myrberg leder Djurgårdens stafettlag till guld på 4*100m vid SM i Gävle 1928.

Nils Adolf Hedjerson

Nils Adolf ”Hedjer” Hedjerson

”Ty blotta ordet Jockmock är nog för att kallsvetten skall rinna på oss vanliga människor.”

Om skogsvaktarsonen som blev svensk mästare på skidor.

Sammanställt av Joel Nordquist 2021.

Nils Adolf Hedjerson
Född: 20 januari 1881

Skidlöpare
SM-guld: 3 (1910, 1911, 1915)

Nils Adolf Hedjerson – glasmästare och Djurgårdare
Nils Adolf föddes den 20 januari 1881 i Dalsjöfors i Undersvik (Gävleborgs län). Han var son till skogsvaktaren och senare hemmansägaren och bonden Jonas (Ersson) Hedjersson och hans hustru Anna Lindgren. Han döptes söndagen den 30 januari i Undersvik församling av kyrkoherde Erik Hjalmar Bergwall. Dopvittnen var bonden Olof Mårtensson och dess hustru i Bogården No 2 (i Arbrå (Gävleborgs län)), skräddaren Anders Hansson i Bogården (i Arbrå) och soldat-dottern Kristina Lindgren i Djupa.

Bröderna Hedjersson; Jonas Kristian (t.v.) och Erik August (t.h.). Okänt årtal. Bildkälla: Utomskogens.

Nils Adolfs föräldrar Jonas och Anna fick tillsammans nio barn. Förutom Nils Adolf var det Erik August född 1872, Anna Sabina född 1873, Jonas Kristian född 1875, Nils Georg född 1877, Per Ludvig född 1878, Carl Anton född 1886, Bricken Maria född 1889 samt Hilda Kristina född 1891. Tyvärr nådde inte alla barnen vuxen ålder. Nils Georg avled tre månader gammal av slag, Carl Anton avled 21 år gammal av en fraktur och Bricken Maria avled 19 år gammal av tuberkulos.

Den tolfte maj 1895 konfirmerades 117 ungdomar i Arbrå församling, de flesta var född 1880 eller 1881. En av dessa ungdomar var hemmansägaren Jonas (Ersson) Hedjerssons son Nils Adolf. Konfirmationspräst var Johan Gustaf Ekelöf, kyrkoherde i Arbrå församling (Gävleborgs län). Konfirmationsbetyget, vilket var ett betyg på konfirmandens kristendoms-kunskap, som Adolf fick var a (a högsta, d lägsta). Hans första nattvardsgång skedde söndagen efter, den nionde maj 1895.

Adolf och hans syskon växte upp i Dalsjöfors i Undersvik och senare i Iste i Arbrå.

1895 ska han börjat praktisera glasmästaryrket. Tre år senare flyttar den då 17-åriga Adolf hemifrån. I juli 1898 lämnar han föräldrahemmet i Iste (Arbrå, Gävleborgs län) och beger sig till Sundsvall (Västernorrlands län).

Hedjerssons hus i Iste i Arbrå. Okänt årtal. Personerna på bilder är inte identifierade. Bildkälla: Utomskogens.
Malmbergska huset, Kyrkogatan 27 i Sundsvall, uppfört 1893. Hugo Malmberg själv står i porten till sitt glasmästeri. Bildkälla: Sundsvalls museum.

I Sundsvall har Adolf fått jobb som glasmästeriarbetare hos Hugo Malmberg.
Bror Hugo Malmberg (1855–1929), spegelfabrikör i Sundsvall som 1889 tagit över familjeföretaget Malmbergs glasmästeri (grundat 1849) efter fadern, spegelfabrikören Johan Wilhelm Malmberg (1824–1904).

1902 gör Adolf sin värnplikt på Västernorrlands regemente (I 21).
Efter avslutad militärtjänstgöring lämnar han Sundsvall i februari 1903 och flyttar till Stockholm. I Stockholm fortsätter han sin yrkesbana inom glasmästeriyrket, först som arbetare hos andra glasmästare och senare som egenföretagare.

Den 29 maj, femte juni och tolfte juni 1904 lyste man för vigsel mellan glasmästeriarbetaren Nils Adolf Hedjerson och pigan Emilia Maria Fjellström. Adolfs blivande fru Emilia var född den femte november 1882 i Örnsköldsvik, Själevad (Västernorrlands län). De vigdes den första juli 1904 av Anders Gabriel Andersson i Västra Ny församling (Östergötlands län).

Adolf och Emilia fick tillsammans sju barn. Elin Ingeborg född 1904, Ester Maria född 1906, Emmy Margareta född 1909, Karin Astrid född 1911, Nils Harald född 1913, Dagmar Ann-Marie född 1918 samt Siv Elisabet född 1922.
År 1934 belönades Nils Adolf Hedjerson med en utmärkelse av konungen när han tilldelades den så kallade Vasaorden och blev på så sätt Riddare av Vasaorden. För att bli upptagen i orden skulle man ”bedömts värdig”, en bedömning som aldrig definierats.
Den tionde maj 1960 avled Adolfs hustru Emilia, hon begravdes den åttonde juni samma år. Adolf avled den fjärde december 1961, han begravdes den 15 december samma år. Makarna Hedjerson ligger begravda i familjegraven på Skogsö kyrkogård (Saltsjöbadens församling, Stockholms län). I samma grav vilar sonen Nils Harald ”Hasse” Hedjerson (1913–1966), Haralds hustru Zally Martina og. Zetterström (1913–1995) samt Harald och Zallys dotter Margareta Elisabet og. Hedjersson (1937–2007).

N. A. Hedjersons glasmästeri och ramaffär
1907 startade Hedjerson egen affär och firma under namnet N. A. Hedjersons glasmästeri och ramaffär. I och med detta kunde han titulera sig glasmästare och fabrikör .

Glasmästeriet på Luntmakargatan 54, Stockholm stad. Okänt årtal; fotografen var verksam 1885–1919. Personerna på bilder är inte identifierade.
Bildkälla: Stockholmskällan.
Luntmakargatan söderut. I huset låg N. A. Hedjersons glasmästeri och ramaffär. Okänt årtal; fotografen var verksam 1885–1919. Bildkälla: Stockholmskällan.

Hedjersons firma låg i Vasastaden (informellt Vasastan) i Stockholm stad. Adressen var Luntmakargatan 54 och huset stod i hörnet Luntmakargatan 54 och Rehnsgatan 12. Idag är adresserna Luntmakargatan 80 respektive Rehnsgatan 20.
Huset revs på 1950-talet.

Saltsjöbadens köping – Kommunalman N. A. Hedjerson
Fabrikör N. A. Hedjerson var en aktiv kommunalman och satt för Högern i flera nämnder och styrelser i Saltsjöbadens köping . År 1927 valdes han in som efterträdare för Fru Adéle Lindström som ledamot av kommunalfullmäktige. Uppdraget kom han att inneha ända till 1946.
Det var hans första, men långt ifrån enda uppdrag han kom att ha under de kommande 20 åren. Mellan åren 1928–1931 var Hedjerson ledamot av brandstyrelsen. Åren 1932–1943 var han suppleant i både kommunalnämnden och folkskolestyrelsen. 1944 valdes han till ledamot av kommunalnämnden. Under perioden 1939–1943 var han ledamot av taxeringsnämnden. Mellan åren 1941–1947 var han ombud för de tingshusbyggnadsskyldige och ledamot av familjebidragsnämnden.

1947 anhöll Hedjerson, 66 år gammal, om att få befrielse från sina uppdrag med följande skrivelse:

Till Kommunalnämnden i Saltsjöbaden.

Jag anhåller härmed att få avgå såsom ledamot av Saltsjöbadens Kommunalnämnd. Som orsak får jag anföra hälsoskäl.


Saltsjöbaden den 27/5 1947.
N. A. Hedjerson

Kommunalfullmäktige beslöt att godkänna Hedjersons avsägelse. Till ledamot i kommunalnämnden efter N. A. Hedjerson för resterande del av år 1947 valdes suppleant Fru K. Skiöld.

Nils Adolf Hedjerson.
Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Djurgårdens IF – Djurgårdarna N. A. Hedjerson och bröderna Sandström
Nils Adolf Hedjerson, känd under smeknamnet Hedjer var en av sin tid stora idrottsmän – inte minst inom skidåkning, skytte och budkavlelöpning.
I Härnösand 1910 arrangerades de första officiella svenska mästerskapen i längdskidåkning. Adolf vann och blev därmed den förste svenske mästaren på 30 kilometer. Intresset för skidåkning och sport fortsatte genom hela livet. Adolf var styrelseledamot i Svenska skidförbundet, ordförande i Djurgårdens idrottsförening och i Saltsjöbadens skytteförening samt vice ordförande i Stockholms läns skytteförening.
Vidar Martinell skriver om Hedjer i boken Skidsportens historia: längd 1800–1949:
Nils Adolf Hedjerson (f. 20/1 1881 – d. 4/12 1961). ”Hedjer” vad född i Undersvik i Arbrå-trakten och kom till Sundsvall 1897 och började med aktivt skytte i Sundsvalls Skytteförening. Tre år senare – år 1900 – deltog han i det första budkavlelopp som ordnades i Sverige- Sedan fortsatte han som både skytt och skidlöpare och blev lika styv och riksbekant i bägge branscherna. Flyttade till Stockholm och blev djurgårdare.

1903 var han som tidigare nämnts svensk deltagare i Holmenkollen. ”Hedjer” tillhörde de segrande Djurgårdslagen i Skidfrämjandets kavle 1909 och 1910 samt de SM-vinnande 1911 och 1915. Vid den första SM-tävlingen i Härnösand 1910 över 30 km blev han Sveriges förste skidmästare!

Hedjer var vidare vår förste store skid-orienterare av någorlunda modernt snitt. Medan konkurrenterna mestadels åkte väg – och frågade sig fram – studerade han noggrant kartan och gick genom terrängen. Han var också – tillsammans med lagkamraterna bröderna Sandström – den förste som skaffade sig en elektrisk ficklampa, medan övriga åkare lyste med tändstickor.


I Skidfrämjandets budkavle 1910 gjorde han en så fabulös åkning nattetid mellan Kälarne och Pilgrimstad, att arrangörerna vägrade att dela ut priset! De trodde att han fuskat. Inte förrän man åkt ut till sträckan och han pekat ut sina spår, godkändes loppet!

Från vinteridrottsfesten i Gävle 1911. Djurgårdslaget med den erövrade kungapokalen. Fr. v. Albin Sandström, Adolf Hedjerson, Albert Sandström.
Bildkälla: Hvar 8 dag.

Många år senare kom jag upp till trakten och kom in i en stuga. De hörde att jag var skidlöpare och djurgårdare”, berättade Hedjer,

Djurgårdarna, sa gubben i stugan, det var en otäcka ena att fuska. En gång var det en budkavle, som gick här förbi, och det var en som hette Hedjerson som åkte. Man han var värst att fuska av alla: han åkte dressin på banan!

Hedjer var också en urstyv skytt i Saltsjöbadens skytteförening och deltog i omkring 1500 skyttetävlingar. Han kom tidigt in i Djurgårdens ledning där han satt i decennier på olika poster, bl. a. som ordförande i huvudstyrelsen. Han satt även i Svenska Skidförbundets styrelse under lång tid – bl. a. sexton år som kassör. Han utsågs till ledare för truppen i Holmenkollen 1918, den som gjorde det stora svenska genombrottet. Hedjer genomdrev att de skulle specialträna på korta skidor i norsk terräng, och de fick tre veckor på sig för träning! Resultatet blev en sensation: de svenska strykpojkarna stack upp på ett sätt som ingen anat med placeringar tvåa, trea och sjua. Norske Haug vann med blott 62 sekunders försprång.

Hedjerson var en av våra ”stora” i SSF-ledningen under genombrottsåren, och han överlevde sina två yngre styrelsekamrater Sixtus Jansson (d. 1957) och Johan af Klercker (d. 1933). Han var en myndig man, som alla – en del med någon bävan – såg upp till, och det togs inte illa upp, då ett val kunde sluta såhär:

Det är bara jag i styrelsen som begriper den här saken”, sa Hedjer en gång. ”Jag ska be att få föreslå mig själv.

Han blev givetvis vald.

När jag får en son, skall han bli svensk mästare på skidor. Jag skall kosta på honom vad som behövs”, sa Hedjer en gång.

Familjen startade med flera döttrar – alla skidlöperskor, en med SM i lag 1924 – och så kom äntligen sonen Harald (f. 1/4 1913 – d. 13/1 1966), mer känd under smeknamnet Hasse, som blev vår förste svenske mästare i slalom 1937. Hans Specialgren var dock nordisk kombination där han blev svensk mästare fem gånger. Dennes son Hans-Göran (f. 3/11 1943) var svensk elitman i golf under 1960-talet. Bl. a. i JEM-guld i lag 1963.

Nils Adolf Hedjerson 1910.

I samma bok skriver Martinell om Hedjers deltagande i Holmenkollen 1903:
När Nils Adolf Hedjerson en februaridag 1903 med startnummer 1 på sitt breda bröst stod på Holmenkollens startlinje för att som första man ge sig ut på femmilsspåret, visste han säkerligen inte, vilken epok han inledde. Helt säkert förstod han ej heller, att hans typiskt svenska utrustning med näbbskor, lösa bindningar och tio fots, smala löpskidor var odugliga för tävlingen – absolut inte heller att just denna undermålighet skulle bli välsignelsebringande för svensk skidsports framtid.

Hedjerson, en av de 17 startade svenskarna i denna vårt lands första utomlandsfärd på skidor, gav sig i hög grad ovissa öden till mötes. Men det dröjde inte länge, förrän en norrman susade förbi honom, och efter en stund kom en till. Backarna blev allt längre och krångligare och – fallen allt flera. Hedjerson svettades, föll, svor och trasslade in sig, och till sist förstod han, att han givit sig i kast med en uppgift, som han inte kunde gå i land med. Han åkte ur spåret, ställde upp skidorna mot en sten, och med ett beslutsamt språng hoppade han av de på mitten. Vandrade tillbaka och berättade för den bestörta svenska ledningen:

”Vilken otur jag hade! Jag låg så fint till, men så knäcktes båda skidorna, och jag måste gå ur!”

Men medan han pulsande tillbaka till startplatsen, hade han inom sig svurit en ed: att oavlåtligt arbeta för kortare skidor, något i stil med den norska terrängmodellen, och så fasta, hårda bindningar förstås.

Det löftet häll Hedjerson, fast det skulle dröja länge, innan han – och många andra – förstod, att den utrustningen var den bästa i alla tävlingar och all terräng. ”Pappa Hedjerson” höll på dess överlägsenhet i norsk och alpin terräng, men fann den till vidare inte nödvändig i svensk, där de långa ”sahlinarna” kunde duga bra.

Martinell skriver även om den första SM-tävlingen i skidsport som arrangerades i Härnösand 1910 i samma bok:
Först i raden av svenska mästare ståtar Nils Adolf Hedjerson, Djurgårdens IF – tremilschampion i Härnösand den 19 februari 1910 på tiden 2:59.24 före Harald Ahrman, Jokkmokks SK 3:04.44. Dagen efter gick 60 km där Johan Petter Nordlund, Jokkmokks SK vann på tiden 6:05.24 före Bernhard Strömberg, IFK Härnösand 6:16.53. …

Noterbart från första SM-tävlingarna i Härnösand 1910: Segraren Janne Nordlund beskylldes för fusk då han tränat över 30 km en vardag i veckan. Och en annan segrare, Nils Adolf Hedjerson ådrog sig publikens missnöje eftersom han åkte i bara skjortan med hängslena utanpå. Dessutom stakade han mest hela vägen.

Hedjer var en sann Djurgårdare. Såhär står det om honom i boken Djurgårdens IF 100 år:
Djurgården hade även berömda längdåkare när seklet var ungt. Det stora namnet var Nils Adolf Hedjerson. Han kom till Stockholm från Hälsingland som tjugoåring, öppnade glasmästeri i Saltsjöbaden och anslöt sig till Djurgården. 1910 vann han det första svenska mästerskapet på 30 km, men hans specialitet var skidorientering och budkavlelöpning. Tillsammans med brödratrion Albin, Albert och Alfred Sandström bildade han Djurgårdens sägenomspunna budkavlelag, som upprepade gånger besegrade norrlandsklubbarnas storrännare. Många historier var i svang när det gällde att överlista norrlänningarna.

En gång, under den nationella budkavletävlingen 1910, åkte Hedjerson andra sträckan och gick ut som tolfte man. Det hade börjat skymma och skidlöparna fick åka större delen av sträckan i mörker. Här var Hedjerson betydligt bättre rustad än sina medtävlare eftersom han hade med sig en elektrisk lykta, medan de andra fick klara sig med tändstickor. Hedjerson tog också in meter efter meter på förtruppen. Större delen av sträckan följde han deras spår, men när ungefär en tredjedel återstod av löpningen tog Hedjerson ut ett eget spår, som var betydligt genare än konkurrenternas. När dessa fortfarande hade långt kvar fick de höra att Hedjerson hade siktats nära mål. Ingen trodde det var möjligt utan utgick från att meddelaren tagit fel. Men ryktet talade sanning och under folkets jubel gick en fräsch Hedjerson i mål som förste man. Med denna skidlöparbragd bäddade han för Djurgårdens seger i tävlingen. Albin Sandström på sista sträckan hade inga problem att hålla undan för norrlänningarna. På så sätt erövrade djurgårdslaget för alltid Oscar II:s vandringspris.

Efter den aktiva tiden gjorde sig bröderna Sandström, som stammade från Umeå, ett stort namn genom att i Stockholm starta en skidfabrik, där de lanserade nya skidkonstruktioner. Familjen Sandström kompletterades av systern Nanny och Alberts fru Sigrid. Båda var framstående längdskidåkerskor. Sigrid var medlem i det lag som vann Djurgårdens första SM-tecken bland kvinnorna. Tävlingen gällde längdskidåkning, lag 10 km. De övriga deltagarna i laget var Karin Bollner samt Ester Hedjerson, dotter till Nils Adolf. …

Låt oss heller inte glömma bort, att Nils Adolf Hedjerson i olika funktioner verkade som ledare och under åren 1925–28 var ordförande för Djurgårdens IF.

Saltsjöbadsdagen 1911. Start för 3-milen. Fr.v. på skidor Alfred Sandström (första), Albert Sandström (tredje), Albin Sandström (sjätte), Nils Adolf Hedjerson (sjunde). Längst till höger Birre Nylund banläggare. I bakgrunden syns Grand Hotel Saltsjöbaden

I Djurgårdens Idrottsförenings medlemsblad skriver Nils Adolf Hedjerson själv om deltagandet i de nationella skidlöpningarna vinter 1910:
D. I. F:s s.k. budkaflelag hade än en gång fått nöjet och det ansvarsfulla uppdraget att representera föreningen vid årets budkafletäflan om Konung Oscars Il vandringspris och om möjligt söka åt D. I. F. för alltid hemföra det populära priset. Men för att med utsikt till framgång kunna deltaga gällde naturligtvis att hvarje man kom upp i bästa möjliga form. Därför var det med stor glädje vi mottogo styrelsens tillåtelse att resa till Hernösand och deltaga i årets Svenska mästerskap i skidlöpning, hvilka gingo af stapeln den 19 och 20 febr.

Efter deltagande i täflingen Sickla-Saltsjöbaden den 13 februari afreste vi samma kväll med tåg kl. 6.20 e. m. med Sundsvall som mål. Därifrån fingo vi den första träningsturen för ändamålet.

När vi startade från Sundsvall kl. 11 måndag f. m. för att bege oss den cirka 69 km. långa vägen till Hernösand, var det under allt annat än gynnsamma omständighet, 4 gr. töväder och dåliga vägar gjorde skidlöpningen till allt annat än nöje. Sedan vi ätit middag vid Böle gästgifvaregård 35 km. från Sundsvall och åter fortsatt, anlände vi efter en ansträngande dagsmarsch till Hernösand kl. 7 på kvällen.


På onsdagen den 16 gingo vi 30 km. banan och då var det fortfarande töväder med nyklabbsnö, hvilket gjorde att banan föreföll kolossalt lång. De öfriga dagarne hvilade vi, för att på lördagen försöka så godt man kunde. Våra förhoppningar om någon fin placering foro totalt sin kos, när programmet på torsdagen kom ut och vi funno att alla mera bemärkta s. k. storrännare från hela Norrland skulle deltaga, men vårt ändamål var träning till det som komma skulle, så togs vi saken ganska lätt, om vi än önskade alla Jockmockare så långt pepparn växer. Ty blotta ordet Jockmock är nog för att kallsvetten skall rinna på oss vanliga människor.

D.I.F:s budkavlelag i unga år: Nils Adolf Hedjerson (t.v.) samt bröderna Alfred och Albert Sandström.

Hernösandstidningarna tippade segrare till höger och venster, men att det funnos Djurgårdare i Hernösand det visste dom bestämdt inte. Kom vi så till den stora dagen, lördagen den 19 febr., då täflan om Svenska Mästerskapstiteln å 30 km. för första gången skulle gå. J[ohan] A[lfred] Sandström fick dåligt startnummer och startade N:o 3, Albert äfven så — startade N:o 9, — och att hafva låga startnummer när det är töväder vet nog enhvar är ingen fördel. Isynnerhet när spåret låg högt emedan snön sjunkit på sidorna. Det var därför en fin löpning Alfred presterade, när han placerade sig som åttonde pristagare efter att ha legat i teten ända till sex km. från målet, där han omgicks af sexan Torin och brodern Albert, hvilken likaså gjorde en flott löpning och blef femte pristagare. Torin behöll sedan ledningen under det bröderna S[andström] hade sällskap och under stort jubel samtidigt passerade målet. Hedjersson, som af trion haft turen att få bättre nummer eller 21, startade under förutsättning att gå hur det vill, men att låta N:o 22 Haldo Hansson hinna upp ej skulle få ske.

Genast från starten sattes hård fart. På första milen passerades sådana löpare som 18 Wilhelmsson, 16 Arthur Johansson och 17 Ritzén, hvarefter farten hölls jämn och lagom hård samt målet passerades närmast efter bröderna S[andström] Hedjerssons tid var fin, hvarför det blef fråga om den kunde slås. Den minut Haldo hade till godo gick, hvarefter N:o 31 Arman väntades, men hans tid blef öfver 3 minuter sämre. Om en stund anlände N:o 50 Strömberg ”som segrare” och blir buren in i gymnastiksalen och hissas och hurras under det hjärtat kommer upp i halsgropen på undertecknad, som tänkte, att när Arman var slagen, borde det räcka till och om en stund kommer underrättelsen att Strömberg är endast tredje man; Hedjersson var blifven ”mästare”. Så lyckligt slutade 1910 års mästerskap å 30 km. för Djurgårdarna och med syn på att laget placerat sig som etta, femte och åttonde pristagare tippades vi i Hernösand som gifna segrare i Budkaflelöpningen. Det var därför med godt hopp vi gjorde Östersundare och Jockmockare sällskap till Östersund den 21 febr., men nu reste vi på tåg emot hvad förut bestämdts. Vi skulle skidat till Sundsvall och därifrån tagit tåg. Men töväder hindrade denna träningstur.

Komna till Östersund på tisdag, löpte vi så tre mil på onsdag, och på lördag åkte Albert och Hedjersson cirka 75 km. då Alfred däremot fick åka sina tre mil. Söndag och måndag användes till hvila för att vi skulle vara i god kondition, när det gällde.


Nervositeten började komma och sömnen uteblef nästan totalt. Ingenting måtte vara värre än att försvara ett budkaflepris; många tankar genomfar ens hjärna, man söker att gissa hvilka distanser budkaflen skall gå på, men det finnes många möjligheter, hvarför inga slutsatser kunna dras. Kom så programmet och det blef straxt en öfverraskning. Alfred och Albert hade fått byta distanser, hvilket i det stora hela inte hade gjort något om inte vi hade bedrifvit träningen med Alfred på kort och Albert för lång sträcka. Det gjorde, att vi med nedstämdt humör reste till Ånge för upprop på tisdagen den 1 mars. Dock trodde vi då själfva, att vi skulle vinna, men ansvaret för utgången hade vi öfverlämnat åt anmälaren af laget. Klockan fyra den 1 mars uppslogs på Ånge station kartor öfver de distanser, som skulle åkas och befanns det då, att B-mannen skulle börja i Dysjön med Kälarna station som mål, 50 km. fågelvägen. Därifrån gick C-distansen till Pilgrimstad 54 km. fågelvägen och sist var då A-distansen, som var 33 km. Uppropet var ordnadt under all kritik för en budkaflelöpning och började 9.30 e. m., hvarför löparna ej kommo i säng förrän vid elfva tiden för att sedan resa med tåg kl. 4.45 f. m. påföljande dag. Då uppropet verkställdes af stinsen på Ånge station, skulle det kunnat ske tidigare.


På morgonen den 2 mars i daggryningen skulle starten ske. Kl. 6.07 f. m. skedde denna från Dysjön under Notarien Nordenssons vana ledning. Vi, som ansågo Jockmocks och Östersunds lag för våra farligaste konkurrenter, hade beslutat att orientera ensam och med tanke på att Haldo Hansson skulle gå den väg han gick och att Janne Nordlund skulle följa honom, hade vår man Alfred Sandström fått i uppdrag att gå terrängen för att söka få försprång åt laget. Byvägar funnos största delen af vägen, men naturligtvis var det mycket svårt att följa rätta vägar. Janne hade visst också föresatt sig att gå hur det vill, men Djurgårdarna skulle stängas, därför följde han med Sandström (troligtvis ihågkommande löpningen Gysinge-Åland, när han blef bortlurad och framkom en half timma efter) i den ovanligt svåra terrängen, hvilket tiderna bäst bevisa, 5 mil fågelvägen på 8½ timme. I Kälarne där C-männen voro redo att föra budkafveln vidare blef väntan och spänningen oerhörd. Till kl. 1 beräknades säkert att löparna skulle vara komna, men det dröjde ända till ½ 3 innan någon kom och befanns det då vara Haldo Hansson, som kom först, tätt följd af flera norrlandslag. Samtidigt syntes de, som gått terrängledes ute på Ansjön och de hade då cirka 4–5 km. till målet. Janne Nordlund och Artur Johansson började då gå ifrån Sandström som var trött efter den ansträngande färden, där han hela tiden fått leda orienteringen och de andra följde bara med, men när målet började synas voro de naturligtvis icke sena, att anlita sina sparade krafter och spurta ifrån honom. Men heder åt Alfred, som ej gaf tappt fastän det såg mörkt ut, utan aflämnade sin budkafvel just i det ögonblick, som det sedermera skulle visa sig vara det rätta. Jag vill samtidigt framhålla att såsom hufvudsak när det gäller budkaflelöpning är, att hvarje man gör sin plikt och går från start till mål hur tiden än gestaltar sig; eljest är ingenting att vinna. Budkafletäflingen afgöres ej af en man, fast den ena kan få lyckligare resultat än den andra, utan den utgöres genom att laget löper från start till mål. Alltså ”ett lag en man”!

När undertecknad startade frän Kälarna 32 min. efter Östersundslaget var det under den fasta öfvertygelsen, att jag skulle hinna upp teten, innan jag nådde Pilgrimstad. Att omständigheterna skulle göra att vi då hade en half timmas försprång kunde ju ingen tänka sig. Att vara en half timma efter när en distans som skall orienteras, är kvar på 5 ½ mil, kan ju icke anses så farligt. Ty gick det för en del lag att vinna det på första, var det så mycket lättare att återta det på den andra. Samma spår som teten gått, gick jag, ty på riktningen syntes att de gingo rätt. De första, som jag hann upp, var Östersunds lag III, därnäst Ritzén Sundsvalls I. F. K., hvilken jag straxt lämnade bakom. Efter cirka tio km:s löpning hann jag Larsson från Boden och Svanberg från Jockmock, hvilka hade föregåtts af goda rykten, hvarför jag följde dem cirka en half km. Sedan ledde jag upp en hård spurt och passerade förbi, hvarvid det visade sig att de ej kunde följa. Når jag passerade Gastsjön låg jag först af eftertruppen. Därefter följdes vägen till Dockmyr, där teten hade passerat 15 min. före och härifrån gick det öfver myror till sjön Graningen och Hofdsjön genom Hofdsjö by, till det från budkaflelöpningen så historiska Sunnerå, där ombyte på ledningen alla ovetandes hade skett. Klockan var vid pass 6.30 e. m. och ganska mörkt. Vi passerade mellan två gårdar och där hade förtruppen behagat gå in och få litet till bästa på förslag af Karlström från Östersund, hvilken härifrån säkert var lokaliserad. Men här hade de inte mer än kommit in, så behagar Karlström att gå ut en annan väg och taga sina skidor samt ge sig af till skogen på en timmerväg upp till sjön Röningen. Men hvad inte Karlström eller någon annan tänkt, hade inträffat.

Budkavlelaget (fr.v. Alfred och Albert Sandström samt N. A. Hedjerson) med Oscar II:s vandringspris efter segern i Östersund 1910.

Djurgårdens budkafle hade med kometens hastighet passerat, gått direkt ner på Gissjön och en liten å upp till sjön Röningen. Här hände den största tur, som kan tänkas mig beskärd. När jag går öfver sjön råkar jag på två färska skidspår, som jag naturligt nog följer i tanke, att det är budkaflelöpare som gått här. Dessa spår gingo upp på en vinterväg igenom terrängen till Binsjön och ner öfver denna i hela sin längd. Därifrån var vägen lätt, jag gick rakt därifrån och till Landsom, sedan en km. landsvägen och så var vägen gifven. Alltjämt troende, att jag har löpare före mig, gnuggar jag af alla krafter till målet och att glädjen blef stor, när jag fick veta att ingen var före, behöfver ju inte nämnas.

Ifrån Sunneå hade Karlström sedan gått lugn som en kung, säker på att han var först och att ingen skulle hastigt nog komma fram igenom den här nog så besvärliga terrängen. De öfriga af förtrupper gingo äfven åtskilligt fel och kommo långt efter. Döm därför om Karlströms förvåning, när han i Fanbyn — 6 km. från målet — blef underrättad om att Djurgårdaren passerat för 25 min. sedan, för att vid målet ligga en half timme före. Jag har hållit mig länge vid denna distans, men som denna åkning väckt en stor uppmärksamhet vill jag här för D.I.F:s medlemmar visa ungefär hur det gick till när undertecknad åkte dressin mellan Sunneå-Pilgrimstad, hvilket visar sig vara omöjligt emedan järnvägen ligger cirka 10 km. därifrån, men det är alltid en tröst att förringa vår seger, hvilken nog tog Östersundsentusiasterna allt för hårdt. Ty glädjen hade varit stor, när vi vore så långt efter i Kålarne, och om en kanonkula hade slagit ned på täflingsexpedition hade ej bestörtningen blifvit större, än når det rapportterades, att Djurgårdens budkafvel var först i Pilgrimstad. Albert öfvertog där budkafveln och förde den till Östersund med en oerhörd fart, som han dock hämmade i Brunflo för att gå in å fråga om det var rätt väg. Eljest hade han säkert haft sig första pris. Applåderna hade dock varit starka, när han passerade målet och därmed hade Djurgårdarna för alltid vunnit kungapokalen och icke ”antagligen”, som tidningarna skrefvo, under dessa ryktenas obehagliga dagar.

När sedan täflingarna afslutades med att Einar Olsson hemförde för tredje och sista gången Möllerska pokalen samt första pris i backlöpning samt gjorde en storartad löpning å 30 km., där han blef femte pristagare i den konkurens som där fanns, samt Alberts och Alfreds fina placering å 30 km., kan man ju med själ säga att D.I.F. dragit sig från de nationella täflingarna bättre än någon annan förening, Det var därför med glada känslor vi lämnade Östersund och for hem till Stockholm för att finna att det var slut på att åka skidor för år 1910.

Djurgårdsprofilen N. A. Hedjerson har gått ur tiden.
1962 skriver Nils Nordberg om den nyligen avlidne djurgårdsprofilen och förste svenske mästaren på skidor:

Född den 20 januari 1891
Död den 4 december 1961


I Djurgårdens IF:s historia går Nils Adolf Hedjerson till hävderna som en av föreningens största söner. Hans insatser inom skidsporten – och alldeles särskilt då budkavlegebitet – har lämnat ett legendariskt skimmer till eftervärlden. ”Hedjer”, som han populärt nämndes, hälsinge från Arbrå, kom till huvudstaden några år efter sekelskiftet och enrollerade sig för djurgårdsfärgerna.


Tillsammans med bröderna Sandström, O. B. Hansson, Olle Söderberg och ”Lill-Ejnar” Olsson bildade ”Hedjer” det mångberyktade budkavlelag, som 1908-09-10 vann Skidfrämjandets nationella kavlelopp på skidor och dessutom SM 1911 och 1915. Segern 1910 betydde att den första kungakannan gick till föreningen för alltid, och ”Hedjer” var väl att betrakta som ledaren och själen för i det slagkraftiga laget. Han var troligen landets på den tiden säkraste orienterare, och bl.a. utförde han en fenomenal bedrift 1910, då han på nattsträckan Kälarne – Pilgrimstad åkte upp över en halvtimme på Östersund och ett koppel andra norrlandslag för att sedan gå ifrån lika mycket till växeln. Det var den gången som ”Hedjer” blev beskylld för att han skulle ha åkt dressin några mil på järnvägen istället för skidor. Det låg hotande nära med en diskvalifikation. Hans åkning verkade otrolig, och han fick t.o.m. följande dag redogöra för arrangörerna hur han åkt och delvis även visa skidspåren.


Men ”Hedjer” var inte bara en skicklig orienterare. Att han verkligen kunde åka skidor visare han 1910, då han vann 3-milen på Skidförbundets första SM i Härnösand. Därigenom blev han landets första officiella skidmästare.


Förutom skidsport var skytte hans stora hobby. I många år tillhörde han landets elit.


Hedjerson har även gjort stora insatser inom föreningen som ledare och organisatör. Han satt som föreningens ordförande 1925–28 och beklädde samma post inom Sällskapet Gamla Djurgårdare 1929–32. Han tillhörde också Sv. Skidförbundets styrelse, där han fungerade som skattmästare i inte mindre än 15 år.


”Hedjer hade ett brinnande djurgårdsintresse och förkroppsligade den äkta djurgårdaren: rättfram, omutlig. Han hade ofta sin egen mening om saker och ting, och han stred med energi för den.


N. A. Hedjerson var inte bara ett omtalat namn i idrottsliga sammanhang. Han hann med att tidigt etablera egen firma i glasmästeribranschen, som han drev med framgång, och han hann också med att sköta sin familj och fostra en stor barnaskara. Sonen Harald och inte mindre än 6 döttrar har alla tävlat i de vita spåren.


När Nils Adolf Hedjerson den 4 december förlidet år slutade sina dagar gick förvisso en stor ock märklig människa till fädrens skuggor.

Nils Adolf Hedjerson 1881-1961

Käll- och litteraturförteckning
Otryckta källor:

Landsarkivet i Härnösand
– Själevads kyrkoarkiv: födelse- och dopböcker
– Sundsvalls Gustav Adolfs kyrkoarkiv: församlingsböcker
– Undersviks kyrkoarkiv: födelse- och dopböcker, konfirmationsböcker

Landsarkivet i Vadstena
– Västra Nys kyrkoarkiv: lysnings- och vigselböcker

Nacka kommunarkiv
– Kommunalfullmäktiges och kommunalnämndens protokoll för Saltsjöbadens köping (1927–1947)

Stockholms stadsarkiv
– Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv: lysnings- och vigselböcker

Tryckta källor:
Hvar 8 dag, No 23, den 5 mars 1911.

Litteratur:
Cronberg, Olof (2018). Gamla tiders sjukdomsnamn. Sveriges släktforskarförbund.
Martinell, Vidar (1999). Skidsportens historia: längd 1800–1949. Järna.
Rehnberg, Bo, Wickman, Mats & Andersson, Anita (red.) (1991). Djurgårdens IF 100 år: 1891–1991. s. 37–38. Stockholm.
Sveriges statskalender (1940, bihang).
Nordberg, Nils (1962) Djurgården 1962

Övriga källor:
Djurgårdens Idrottsförening (DIF, DIF-arkivet, DIF Historia)
Stockholmskällan (databas; Stockholms stad)
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/10884 Fotograf: Kasper Salin (1856–1919), skapad: 1885–1919, Objekt-ID: Stockholms stadsmuseum
Fotonummer F 3096
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/15092 Fotograf: Kasper Salin (1856–1919), skapad: 1885–1919, Objekt-ID: Stockholms stadsmuseum
Fotonummer F 3097
Sundsvalls museum (Digitalt Museums bildarkiv)
https://digitaltmuseum.se/021017864910/bilden-visar-det-sa-kallade-malmbergska-huset-pa-kyrkogatan-27-det-uppfordes
Svenska gravar (databas)
https://www.svenskagravar.se/
Svenskt porträttarkiv (förening; förvaltar Omar Henrikssons porträttsamling)
https://xn--portrttarkiv-kcb.se/about
Porträtt-id: j6S8rJvx9lAAAAAAAAAtcw.
Sveriges dödbok 7 (1860–2016)
Utomskogens historiska bilder och dokument (förening; Börje Norfelt)
http://www.utomskogens.com/

Malin Swedberg

Malin Swedberg

Malin kom till DIF som 12-åring och har sedan fyllda 16 tillhört A-laget. Båda föräldrarna, Hasse och Karin, var redan knutna till Djurgårdens IF.
1989 gick Djurgårdens tjejer till SM-slutspel och i slutet av 80-talet blev Malin Djurgårdens första landslagsspelare på damsidan.

Malin Swedberg
Född: 15 september 1968

78 A-landskamper i fotboll
VM-brons fotboll i Kina 1991

Fotbollsspelare
Position: anfallare
8 säsonger, 160 matcher, 47 mål.
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992

Oscar Bomgren

Oscar Bomgren

Oscar Bomgren föddes den 15 mars 1879. Bomgren var en av Djurgården IF:s första stora idrottsstjärnor. Han dominerade svensk backhoppning kring sekelskiftet och var den ende backhoppare i världen som på den tiden kunde konkurrera med norrmännen.

Bomgren vann Skidfrämjandets backtävling 1897, 1899, 1900-1902, 1904 och 1908 samt blev fyra vid Nordiska Spelen 1901, som bäste svensk. Bomgren tävlade på rejäla skidor av ek, som tillverkades av en gubbe vid namn Lund som bodde vid Värtan.

Clas Oscar Bomgren
Född: 15 mars 1879

Backhoppare

Djurgårdslegenden Birger ”Birre” Nylund berättar:
”Värtagrabbarna blev duktiga backhoppare. De bästa bland de var Oscar Bomgren, Axel Andersson, Johan Hansson samt oförbrännerlige Calle Jahnzon. Den bästa bravaden gjorde de i Sundsvall 1900 då de belade de tre första platserna i nämnd ordning, men blev det också fest efteråt som sent skall glömmas.”

Efter sin aktiva karriär ägnade han sig åt att rita hoppbackar. Men Bomgren hann även med att arbeta som brandkårschef i Huddinge. Oscar Bomgren gick bort 1952.

Oscar Bomgren 1910 med sin enorma prissamling.

20 mars 2022 invaldes Oscar Bomgren som medlem nr 12 i Djurgårdens Hall of Fame.

Ragge Wicksell

Ragge Wicksell

Ragnar Wicksell, gemenligen Ragge kallad, tillhörde det historiska lag, som gav svensk fotboll dess myndighetsförklaring hösten 1916 genom att för första gången besegra läromästaren Danmark med hela 4—0. Den gången spelade den stilige mörklockige Wicksell vänsterback bredvid den fryntlige undersätsige AIK:aren Thodde Malm, men normalt beklädde han olika platser i halvbackskedjan, där han bildade ett ramstarkt djurgårdsblock tillsammans med Köping-Gustafsson, Nocke Nordenskjöld, Putte Frykman och Abbe Öijermark.

Per Edgar Ragnar Wicksell
Född: 26 september 1892

Medlem #1398
Meritmedaljen 12 mars 1921
Hedersmärket
Stor Grabb Fotboll #33 (1926)

Fotbollsspelare
Position:
Moderklubb:
SM-guld fotboll: 4 (1912, 1915, 1917, 1920)
Distriktsmästare fotboll: 3 (1918, 1919, 1920)

Bandyspelare
SM-guld bandy: 1 (1912)

Ragge anlitades flitigt i landslaget och mellan 1911 och 1920 spelade han 33 landskamper, vilket var mycket på den tiden. Av dessa var fem olympiska men dessa ville Ragge helst glömma eftersom fyra av dem blev harmliga och oturliga uddamålsförluster — två av dem mot vårt speciella otursspöke i forna tider, Holland. Å andra sidan kunde Ragge stoltsera med att som halvback komma i målprotokollet, när Sverige i sin första OS-match 1920 i Antwerpen slog Grekland med 9—0. Debuten i landslaget år 1911 blev också lyckosam. Sverige vann med 3—1 i Hamburg. Stor andel hade Wicksell också i Djurgårdens fyra triumfer i SM, 1912, 1915, 1917 och 1920.

Han var en märklig kombination av elegant tekniker och framspelare och flinthård tacklare.

Fin bandyspelare var han dessutom och blev svensk mästare 1912, då mästartiteln delades mellan Djurgården och Uppsalakamraterna, sedan den oavgjorda 1―1-finalen på grund av isbrist inte kunnat spelas om.

När Wicksell i matchen mot Danmark 1916 sattes att spela vänsterback bredvid Thodde Malm höjdes många ögonbryn. Hur skulle det gå med djurgårdare i par med en AIK:are i en så viktig match? Motsatsförhållandet mellan de arga rivalerna var ju mycket större i gamla tider än vad det är nu. Men det gick alldeles utmärkt. Thoddes distinkta brytningar och förträffliga stöt på bollen kompletterades av Ragges mera robusta tacklingar och utmärkta täckning av alla luckor. Och på kuppen blev Ragge och Thodde goda vänner också utanför planen. Detta gällde i ännu högre grad förhållandet mellan Ragge och AIK:s berömde kapten, Knutte Nilsson, skapare av AIK:s smokinglir, med kortpassning efter marken.

I en lång rad derbyn — både i fotboll och bandy — ställdes de mot varandra och då gällde det vem som skulle dra längsta strået. Knutte med sin tekniska och taktiska smartness eller Ragge med sin hårdhet och allround-skicklighet i både tacklingar och passningsspel. Den ene stilisten, den andre fightern, men i båda fallen handlade det om planens gentlemän.

Så här berättade Ragge Wicksell för en av Djurgårdens hetaste supporters bland Stockholms sportjournalister, Kerj Jonsson:

”Knutte och jag var arvfiender — bittra och ofta ganska hänsynslösa — på plan, men dessa fejder band oss också på ett märkligt sätt samman. Vi blev vänner — och inte vilka vänner som helst. Vi blev vänner för livet och när vi bägge lagt bollskorna på hyllan fortsatte vi att umgås och bygga vidare på denna vänskap. Dessutom blev vi ju bägge inte bara äldre utan även förståndigare.

Den ene stilisten, den andre fightern, men i båda fallen handlade det om planens gentlemän.

Vi blev tolerantare och kanske också mera mänskliga. Det var därför en självklar sak för mig att följa min arvfiende och bästa vän Knutte på hans sista färd till Norra kyrkogården.”

Om denna vackra och tänkvärda allians mellan Djurgården och AIK erinrade mig Ragge, när jag för rätt många år sedan intervjuade honom i hans egenskap av den ende kvarlevande av 1916 års legendariska landslag.

Hurdan var han då som spelare? Jo, han var en märklig kombination av elegant tekniker och framspelare och flinthård tacklare. Han hade förmånen att ha en järnfysik och var en fantastisk slitvarg, som aldrig gav upp. Ragge blev kanske inte så folkkär och populär som lagkamraten Köping-Gustafsson, men folk som begrep fotboll betecknade honom som Sveriges bästa allround-fotbollspelare åren kring första världskriget.

Till professionen var Ragge Wicksell typograf och tryckerifaktor. Han var född 1892 och avled 1974. Sin fotbollsbana inledde han i Mariebergs IK, gamla Marris, men kom till Djurgården 1911 och blev sedan vår förening trogen.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).