Kategori: DIF Carousel kategori

Harry Wolff

Harry Wolff var en lysande liten tekniker, en stor personlighet och en av Sveriges mest framgångsrika boxare under 1920-talet. Med ett EM-silver, två SM-guld och ett par landskampsvinster har han för evigt skrivit in sig i den svenska boxningshistorien.

Klas Harry Wolff
Född: 2 juli 1905

Boxare
SM-guld: 2 (1924, 1927)
EM-silver 1927

Harry Wolff började boxas av samma anledning som så många andra pojkar. Han fick rätt mycket stryk i skolan eftersom han var minst och påminde om en asiat i utseende. Han lärde sig så småningom att ducka för de flesta slagen men ledsnade till slut och ville lära sig att slå tillbaka. Med tiden skulle Harry komma ett bli en av landets främsta representanter för ”the noble art of self-defence”.

Han sökte kontakt med Djurgårdens IF:s boxningssektion våren 1921 som då hade sin verksamhet i Sofiatornet på Stockholms Stadion. Där fanns flera stjärnboxare – Oscar Andrén, Gurra Bergman, Oskar Kjällander och David Lindén – som han hade läst om och kände igen från dåtidens boxningsbibel Swing. Han skrevs in i klubben men innan han fick börja träna med ringboxarna skickades han till Alex Weimarks institut vid Storkyrkobrinken i Gamla Stan för att ta några grundläggande lektioner. Weimark var svensk proffsmästare i weltervikt och chefstränare i Djurgården. 20 lektioner kostade 25 kr och han fick ihop pengarna genom att jobba som springpojke. När han klarat av dessa kom han tillbaka till klubben som nu flyttat till Östermalms läroverk. Han började träna för Konrad ”Konte” Jonsson som tagit över tränarsysslan i klubben eftersom Weimark, i samband med lokalbytet, börjat ägna alltmer tid åt sitt institut. Boxningssporten var vid den här tidpunkten ganska primitiv och matcherna liknade många gånger mer slagsmål än det vi idag kallar för boxning. Perfektionisten Konte, drillade sina adepter i tekniska detaljer timme efter timme vid träningspassen. Detta passade Harry som snart blev en av de första goda teknikerna inom svensk boxning.

Djurgårdens fem guldmedaljörer på J-SM 1922. Stående: Allan Nettelbladt, Gösta Lundén och Gösta Lundin. Sittande: Harry Wolff, Konte Jonsson (tränare) och Rudolf Johansson

Han gick sin första match på våren 1922 vid Djurgårdens klubbmästerskap som hölls i ett fullsatt Auditorium vid Norra Bantorget i Stockholm. Han mötte Allan Nettelbladt i flugvikt och förlorade den jämna debuten efter en extrarond. Ett drygt halvår senare slog han igenom på allvar vid junior-SM i Djurgårds-Cirkus där han efter fyra vinster tog guld i bantamvikt och blev utsedd i Idrottsbladet till ”årets fynd”. Djurgården tog för övrigt ytterligare fyra guld vid detta mästerskap.

I februari 1923 boxade den blott 17-årige Harry sitt första senior SM men förlorade omgående mot IF Linnéas storstjärna Sven ”Donzo” Andersson. Hans insats var i alla fall så pass övertygande att han ett par veckor senare fick göra landslagsdebut. Det var i Sveriges första landskamp mot Danmark i Köpenhamn och han besegrade överraskande Einar Jenssen i den inledande flugviktsmatchen. Danmark var vid den här tidpunkten en stormakt inom boxningen och Sverige vinner slutligen sensationellt kampen.

Sitt första SM-tecken för seniorer tog Harry året efter, 1924, i bantamvikt. I final besegrade han Thure Rundström från IF Linnéa efter två extraronder. Sin andra landskamp gjorde han strax därefter och även denna gång mötte man Danmark och Wolff besegrade Harald Museth i fjädervikt. Sverige skickade för första gången boxare till OS detta år. Harrys insatser under säsongen imponerade så pass att han blev uttagen i truppen som fick åka till Paris. Han hade oturen att direkt lottas mot slutsegraren William Smith från Sydafrika och förlorade den mycket jämna matchen på poäng. Den snabba sortin till trots så var Parisresan ändå ett stort äventyr för den unge djurgårdaren. På den tiden var man inte så bortskämd som idrottsman. Harry berättade att gaget bestod av en skräddarsydd kostym med tillhörande halmhatt.

Sveriges boxningstrupp i landskampen mot Danmark i Köpenhamn 1923. Harry Wolff står som tredje man från vänster i grå kostym. Foto: Victor Malmström.

Harry Wolffs diplom från Olympiska sommarspelen i Paris 1924

Harry betraktade boxningsporten som en konstart och hade en mycket elegant boxningsstil med ett högklassigt försvarsarbete och en fantastisk rak vänsterjabb som gick som en pistong och oftast nådde sitt mål. Under matcherna dansade han omkring, duckade, försvarade sig och prickade in sin raka vänster. Han var m.a.o. ingen ”hardhitter” och vann endast tre av sina matcher på KO. Efter karriären har han berättat att han ansåg att dessa var olycksfall i arbetet.

Under stora delar av 1925 och 1926 gjorde han sin militärtjänst vid Kgl. Göta Livgarde och kunde bara träna i begränsad utsträckning. Några landslagsuppdrag blev det inte och han missade även EM i Stockholm 1925. Han lyckades i alla fall hålla sig i så pass god form att han tog silver vid SM dessa år. 1925 förlorade han i final mot klubbkamrater Oscar Andrén och året därpå mot John Vennberg från Vänersborg.

Påföljande år blev fantastiskt framgångsrikt för Harry. Först vinner han SM i Cirkus. I final besegrar han klubbkamraten och vännen Gösta Dahlberg. Sedan blir han uttagen till EM i Berlin i fjädervikt efter att ha imponerat på landslagsledningen i en serie kvalificeringsmatcher. Han vinner den inledande matchen mot Postpillich från Österrike klart på poäng. I semifinal möter han ungraren Nicholaus Gelbai. Det blir en mycket jämn match där Wolff får segern. I final ställs han hemmafavoriten Franz Dübbers och förlorar på poäng.

Efter sommarens EM-silver beslutar sig Harry för att vila ett tag och satsa på sitt civila arbete och boxar inget mer under året. Han gör comeback i början på 1928 i klubbmatchen mot IF Linnéa. Det blir Harry Wolffs sista match i djurgårdströjan och faktiskt hans sista större framträdande i ringen överhuvudtaget. Konte Jonsson lämnar nu Djurgården efter en längre tids konflikt med klubbledningen och bildar en ny klubb, BK 28. Harry Wolff är en av de boxare som lojalt följer med honom. Han gör någon enstaka match och ett par uppvisningar innan han lägger handskarna på hyllan och satsar på sin civila karriär. Att bli proffs var inget för Harry. Karriären blev 110 matcher lång. Han boxades i viktklasserna från bantam- till lättvikt och som bäst var han nog i fjädervikt 1927. Harry hade en yngre bror, Martin Wolff, som även han boxades. Han var lättviktare och påminde om sin berömde bror i stil men nådde aldrig riktigt samma framgångar. Som bäst tog han sig till semifinal på junior-SM 1926.

Harry Wolffs sista stora framträdande i Cirkus. Bilden är tagen vid klubbmatchen mellan Djurgården och IF Linnéa på trettondagsafton 1928. Från vänster: John Pihl, Percy Almström, Harry Wolff, Sven Modigh, Olof Östling, Oskar Kjällander, Niels Eriksson och Nils Ramm.

Harry Wolff, vice ordförande, hjälper till med ommålning i klubblokalen i Centralbadet 1977. Foto: Henrik Bromfelt

BK 28 blir inte så långlivad och läggs ner redan 1930. Det dröjde inte länge innan Harry var tillbaka i Djurgården och hjälpte till som ledare, bl.a. satt han med i styrelsen på olika poster. Långt in på 1980-talet deltog han på årsmötena – alltid lika oklanderligt klädd i kostym och hatt. Harrys stora hobby var att måla tavlor. Vid årsmöterna skänkte han alltid fantastiska Stockholmsmotiv till förtjänta boxare. Harry gick bort 29 april 1987 vid en ålder av 81 år.

Texten skriven av Niclas Selberg och är tidigare publicerad på Djurgården Boxnings hemsida

Lars Gustaf Sääf

Innan L. G. Sääf blev medlem i Djurgårdens IF 1897 hade han redan gjort sig ett namn som en mycket skicklig längdskidåkare vid Svea Ingenjörskår. Under sina år i Djurgården ansågs han som en av de allra bästa skidåkarna i Stockholm, särskilt på längre sträckor, och han representerade föreningen vid ett stort antal tävlingar.

Lars Gustaf Sääf
Född: 22 februai 1877

Medlem #304
Styrelseledamot: 1903-1904
Hedersmärket 1907

Längskidåkare
Skytt
Friidrott

Sääfs största bragd var när han på Nordiska Spelen 1901 vann andra sträckan i budkafletäflingen Falun — Krylbo — Enköping — Stockholm i överlägsen stil och utklassade kända storåkare som E. Högström, V. Torin och W. Alexandersson med över en halvtimme. Hans segermarginal var så stor att domarna först inte trodde allt hade gått rätt till. Under samma spel blev han även bäste svensk på 60 km-loppet med en femte plats.

1903 var han med i den första svenska truppen till tävlingarna i Holmenkollen där han placerade sig på 25:e plats i 50 km-loppet.

Lars Gustaf var även en duktig gevärsskytt, både med och utan skidor, och vann bland annat 1904 Skidfrämjandets tävlingar i fältskjutning på skidor. När det inte var skidsäsong tävlade Sääf i terränglöpning, samt längd-, höjd- och stavhopp.

I början av 1900-talet satt han även med i Djurgårdens styrelse som bland annat vice ordförande fram tills att han permanent flyttade till Storvik 1904 på grund av sitt arbete som Postiljon. Där fortsatte han sin idrottskarriär och förutom tävlandet var han med och stiftade Storviks Skidklubb (som 1908 ändrade namnet till Storviks IF då flera idrotter tillkom). Under åren 1909—14 var Sääf ordförande för Storviks IF.

Han var under nära 10 år styrelseledamot i Gävleborgs Skidlöparförbund, 1916—42 i Svenska Skidförbundet samt var 1930—42 verkställande ledamot i kommittén för skidlöparmärket.

L.G. var även aktiv inom politik och kommunfrågor och var kommunalfullmäktiges ordförande i Storvik. 1914 kandiderade han till Andra Kammaren i Riksdagen.

1907 tilldelades han Djurgårdens hedersmärke och den 3:e januari 1913 valdes han in som ständig medlem i föreningen.

Fredrik Ohlén, Djurgårdsfantast sedan 1978.

Vilhelm Rosén

Vilhelm ”Ville” Rosén

Ville var runt sekelskiftet en av Djurgårdens mest framstående fotbollsspelare och en av landets bästa centerforwards. Han var inte bara en duktig målspottare utan beskrevs även som en framstående taktiker. Porträttet är sammanställt av dottersonen Ingemar Borelius.

Vilhelm Rosén var min morfar och jag minns mammas stora stolthet när hon berättade om hans bravader inom olika idrotter. Förutom att han ska ha tävlat framgångsrikt i både friidrott, raka simhopp, simning och i olika vintersporter, var det fotbollen som blev hans favoritsport.

Nils Julius Vilhelm Rosén
Född: 30 september 1880

Medlem: 316
Styrelseledamot: 1903
Hedersmärket: 1907

Fotbollsspelare
Position: centerforward

Intresset väcktes nog tidigt. Han tog studenten på Norra Realgymnasiet i Vasastan i Stockholm år 1900 och enligt familjetraditionen ska han ha sparkat en boll över skolans tak. Jag råkar bo ett stenkast därifrån och vill nog påstå att det är en ”fysisk” omöjlighet att få en fotboll över byggnadens tre och en halv våningar, med den generösa inre takhöjden från byggåret 1890. Men däremot kan han möjligen ha sparkat en boll över den höga gymnastiksal som fortfarande ligger alldeles intill skolan, en prestation i sig.

Djurgårdens Idrottsförenings Medlemsblad 1914 nr 9.

Historien berättas också i en artikel om Ville, som presenterades på framsidan av Djurgårdens Idrottsförenings Medlemsblad, nr 9 1914. Det är sannolikt tidningens redaktör Johan af Klercker som har skrivit om Ville och förmodligen grundar han den på hörsägen med tanke på att han själv tog studenten vid en annan skola. Men oavsett vad som gäller beträffande ”lödet i Villes magnifika högerdoja” så ger han en lysande beskrivning av en stor och mångsidig idrottsman.

Ville Rosén en arbetargrabb och en stolt student.

Ville betraktades nog som en arbetargrabb, enligt den tidens sätt att kategorisera människor, och det var ovanligt på den tiden att en kille med en sådan bakgrund tog studenten. Men pappan var skomakare, vilket på den tiden innebar att han hade en liten skofabrik och gjorde handsydda skor till stockholmarna. Den låg på Luntmakargatan, på den tomt där Bonnierkoncernen har sitt högkvarter idag, och man bodde i samma hus. Så det fanns uppenbarligen resurser i familjen att bekosta sonens gymnasiestudier. Att han gick med i Djurgården var naturligt med tanke på var han bodde. Efter att klubben grundats i kåkstaden på södra Djurgården år 1891, gick man ihop med Stockholms Östra IK, vilket medförde att man sökte sig mot Östermalm och Vasastan där Ville bodde. Ville beskrevs som en av lagets mest framstående spelare och som en av landets bästa centerforwards. I en rapport från SM-finalen 1906, som Djurgården förlorade mot Örgryte IS med 3 – 4, gjorde Ville två av Djurgårdens mål.

I en minnesartikel på hans fyrtioårsdag år 1920, skriver Johan af Klercker (Klehan) om ”en av Djurgårdens, under dess nu 21-åriga fotbollshistoria, mest framstående och intresserade fotbollsspelare, Ville Rosén”. Han skriver att ”Ville Rosén var den bästa i denna idrott i skolan. Han kom så in i Djurgården och där avancerade han snart från vänsterytter till centerforward och kapten. Som center var han den bästa som Djurgården dittills haft – och står ännu ouppnådd som sådan! – och om han icke redan 1904 blivit förflyttad till Luleå hade han säkerligen varit självskriven som centerforward i den tidens allsvenska lag. Han tog spelet rent vetenskapligt och var en av de första som verkligen försökte lära sig hur engelsmännen spelar. Med fysisk spänstighet och säkerhet förenade han en god uppfattning om spelet och en säker blick för dess ledande. Personligen var och är Ville Rosén en god kamrat som bevaras i vänlig hågkomst av många gamla Djurgårdare.”

Djurgårdens IF:s representationslag i fotboll 1900 med Ville Rosén som nummer två från höger i övre raden.

År 1904 flyttade Ville som sagt till Luleå där han fått en tjänst som första telegrafist vid järnvägen och det är intressant att notera att det var en djurgårdare som lanserade fotbollen i övre Norrland. I en artikel i Norrbottens-kuriren 1955 (4/11) berättas att ”Rosén var en intresserad och framgångsrik utövare av flera slag av idrott, såväl sommar- som vintersport. Men den idrottsgren som väl fångat hans hjärta mest var fotbollsspelet. Ett eller annat år före sekelskiftet hade man i Sverige börjat spela det engelska fotbollsspel, ”association football”, som är det fotbollsspel som nu förekommer överallt i vårt land. Tidigare hade ett annat fotbollsspel, besläktat med rugby, spelats i synnerhet vid de högre läroanstalterna och fotbollssport i olika former hade tusenåriga rötter. När Vilhelm Rosén kom till Luleå var han centerforward i Djurgårdens Idrottsförenings fotbollslag. Det var helt naturligt att han nu sökte intressera ett antal jämnåriga att börja med det nya spelet, vars tjusning Rosén med stor sakkunskap kunde utmåla. Och så kom det sig att Luleå Fotbollsklubb kunde bildas sommaren 1904. Man samlades på läroverkets gård och fotbollsplanen sträckte sig efter hela skolgårdens längd. Man hade ett par reglementsenliga målburar men inga nät. Men det var bara klubbens ledare, Vilhelm Rosén, som hade en särskild fotbollsdräkt och fotbollsskor. De andra spelarna tog av sig kavaj och väst, befriade sig från stärkkragarna och hängde upp allt i björkarna intill.”

Under de tre år som Rosén stannade i Luleå kallades han ofta ner till Stockholm för viktigare matcher. Han åkte sannolikt gratis på SJ. Men med tanke på att restiden med tåg, Luleå – Stockholm, uppgick till nästan ett dygn på den tiden kan man förstå att han var en synnerligen viktig resurs för laget. Hösten 1904 hade ett engelskt fotbollslag, the Corinthians, bjudits in av Svenska Fotbollförbundet för att spela en match i Stockholm mot ett kombinerat Stockholmslag och i det svenska laget var Rosén centerforward. Men det engelska laget var mycket överlägset och vann med 10 eller 11 mål mot 1. Mötet med den engelska klubben fick dock en stor betydelse för sportens utveckling i Sverige.

Ville som Förste Telegrafist vid järnvägsstationen i Luleå.

Corinthian Football Club var en engelsk amatörfotbollsklubb som fanns i London mellan 1882 och 1939. Enligt Wikipedia gjorde sig klubben framför allt känd för att popularisera fotbollen runt om i världen, för att ha främjat sportsmannaanda och rättvist spel och för att ha kämpat för amatörismens ideal. När Corinthians bildades var målsättningen att samla de bästa fotbollsspelarna i England. Man undvek att spela på lördagarna då de ”vanliga” klubbarna spelade sina ordinarie matcher och under de tidiga åren bestod det engelska fotbollslandslaget nästan uteslutande av spelare från Corinthians. Man spelade bara vänskapsmatcher och samma år som laget slog det förenade Stockholmslag, där Ville Rosén spelade centerforward, besegrade man också Manchester United med 11 – 3, vilket är den anrika klubbens största förlust någonsin. Med detta konstaterande framstår Stockholmslagets förlust inte som särskilt vanhedrande. Man hade mött vad som sannolikt var världens bästa fotbollslag vid den tiden.

Djurgårdens fotbollslag 1903 med Vilhelm Rosén som nummer tre från höger i övre raden.

De pionjärer för modern fotboll som Rosén samlade omkring sig år 1904 i Luleå var till övervägande delen tjänstekamrater vid järnvägen. Snart spred sig nyheten om fotbollen till angränsande samhällen, först till Boden och sen till Piteå. Luleå fotbollsklubb gjorde ett besök i Boden redan 1905. Luleålaget var helt naturligt helt överlägset, i första hand tack vare sin centerforward Rosén. I Luleå fanns också en livaktig IFK-förening som snart tog efter fotbollsklubben och flera duster utkämpades mellan klubbarna. Men i och med att järnvägaren Ville fick förflyttning till Falköping 1907, och fotbollsklubben förlorade sin ledare, så upphörde den och spelarna gick över till den konkurrerande klubben.

Ville Rosén tillsammans med lagkamraterna i Rantens Fotbollsklubb.

I en artikel i Falköpings tidning (21/11 1967) berättas hur fotbollen lanserades av Ville Rosén sextio år tidigare. Han flyttade till staden 1907 och det berättas i en annan artikel att det inte gick många veckor efter hans ankomst innan Rantens Fotbollsklubb bildades, med namnet inspirerat av det område där järnvägsstationen ligger. Ville var uppenbarligen en både inspirerande och krävande ledare. Ett villkor för att få spela var att man skötte sig. ”Grabbarna skulle koja senast kl. 10 00 kvällen innan en match. Rosén höll ett öga på både krogar och andra näringsställen. Fann han någon i ett sådant sammanhang fick den finna sig i att stå över en tid tills han gett belägg för bot och bättring.” År 1909 blev Rantens FF Västgötamästare i fotboll i hård konkurrens med de bästa Göteborgslagen och i finalen besegrade man Boråslaget Elfsborg. Med denna vinst gick man också upp i Allsvenskan som på den tiden arrangerades som en cuptävling, men klubben blev utslagen efter en förlust mot IFK Göteborg. År 1912 blev man Västgötamästare igen och efter dubbla matcher mot samtliga lag segrade man med målskillnaden 55–2.

Matchbild med Rantens FK. Notera det ojämna underlaget och hur alla, likt
pojklagsspelare, tycks rusa efter bollen.

Vilhelm Rosén var verksam vid Statens Järnvägar från år 1900 då han just tagit studenten och han kom att bli kvar där till sin pension 1945. Under åren 1935 till 1940 var han stationschef, (stationsinspektor, ”stins”) i Haparanda. Under det sista året, överföll Ryssland oprovocerat sin vänskapligt sinnade, demokratiska grannation Finland. På samma sätt som när detta skrivs försökte en grym rysk megalomanisk diktator att genomföra ett folkmord i ett grannland. 72 000 finska barn räddades över till Sverige och Villes ledaregenskaper, med inspiration från fotbollsvärlden, kom väl till pass när han ledde arbetet vid stationen med att transitera dessa till säkerheten. Efter kriget tilldelades Ville därför det Finska Frihetskorset och presidenten Mannerheims medalj som tack för sina insatser.

Det jag själv minns mest av morfar var hans underfundiga humor, som kom till uttryck både i tal och skrift.

Sammanställt av dottersonen Ingemar Borelius.

Mikael Thelvén

Michael var en skridskostark, spelskicklig och brytsäker back. Han var stark både framför mål och nere i rinkhörnorna. Mickes främsta styrka var dock att vända spelet från defensiv till offensiv, men lärde sig med åren att även utvecklat sitt defensiva spel.

Han var en tuff och hårdtacklande back med en aggressiv spelstil som aldrig backar undan. Inte minst var han en spelare som aldrig gav sig. Han är med andra ord en äkta djurgårdare.

– Jag har aldrig gått undan. Det är lite min spelstil och jag har kanske fått betala mitt pris för det med många skador.

Redan 1979 råkade han ut för en båtbensskada. 1983 blev han revbens-skadad i den sista slutspelsmatchen på Hovet och missade såväl den avgörande finalmatchen i Scandinavium som VM i Västtyskland det året.

Mikael Thelvén
Född: 1 juli 1961

Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb: Hammarby IF

Säsonger	Matcher	Mål	Ass	Poäng
1978/79	10	0	1	1
1979/80	–	–	–	–
1980/81	28	2	4	6
1981/82	34	5	3	8
1982/83	30	3	14	17
1983/84	27	6	7	13
1984/85	33	8	13	21

Mickes pappa var hammarbyare så det var i Hammarby som Micke började. Till Djurgården kom Micke dock redan när han var 12 år. Han gjorde tidigt succé i juniorlandslaget och endast 17 år gammal fick han chansen i Djurgårdens elitserielag. Det var 1978.

”Tordan” Nänzén hade brutit tummen och Micke fick ta hans plats i A-laget och bilda backpar med Mats Waltin.

– Det var en stor grej för mig då. Av någon anledning så spelade jag så jäkla bra när jag fick spela i A-laget. Sedan började snöbollen att rulla, säger Micke.

Micke spelade 7 säsonger i Djurgården och var i SM-final hela 4 gånger. Guld blev det som bekant 1983.

Om Micke gick direkt från pojklaget till elitserielaget i Djurgården så har han när det gäller landslaget gått den långa vägen från pojk- och juniorlandslagen och Vikingarna till Tre Kronor. Där debuterade han 1982. Sitt internationella genombrott fick Micke i Canada Cup 1984. Listad för Boston Bruins blev han redan vid JVM 1981 och 1985 blev han proffs där.

Detta är en omarbetad text ursprungligen skriven av Ralf Gustavsson, och tidigare publicerad i Djurgården Hockeys matchprogram från säsongen 1989/90.

Roland Stoltz

Roland ”Rolle” Stoltz

Det berättas om Roland Stoltz, att han fick en puck i skallen under sista träningen inför någon av alla de VM-turneringar han gjorde för Sverige. Blodet sprutade över den kala hjäsan, och hårstrån att stilla blodflödet med fanns ju inte särskilt många. Handduken blev snabbt röd. Såret skulle sys. Lagkompisar och ledare samlades oroliga runt omkring den skadade. Hur djupt var såret? Hur många stygn behövdes? Var det hjärnskakning? Kunde Rolle överhuvudtaget spela i VM? Bara Stoltzan själv behöll lugnet i den allmänna röran: — Sy försiktigt, snälla doktorn! Det är den här hjärnan som skall tänka i VM! Typiskt Rolle Stoltz.

Några minuter senare var han också ute på isen igen. Kanske förlorade han pucken ibland men aldrig varken fattning eller humör. Den stoltzska hjärnan kom att tänka i sammanlagt 218 landskamper, en mer än den dryga fyra månader yngre (!) kollegan Lasse Björn med vilken han bildade en ointaglig fästning framför målvakter som Yngve Johansson och Tommy Björkman i Djurgården och ett otal andra i Tre Kronor.

Att Rolle fick spela sin första landskamp berodde helt enkelt på att han var just djurgårdare. Året var 1955. Rolle hade precis kommit till Djurgården från Atlas Diesel sen Hammarby nobbat honom — ”grabben kunde ju knappt stå på medarna” — och i november denna höst fick ett ograverat Djurgården förtroende att representera Sverige mot Norge i Oslo. Det blev 7—1 i debuten, Rolle gjorde ett mål. Dan efter tog man det lite lugnare och nöjde sig med en 3—2-vinst. I en bok som denna förtjänar naturligtvis hela detta lag av djurgårdare att räknas upp. Alltså, här är Rolle med blårandig omgivning i den första av de 218 A-kamperna: Yngve Johansson (Gösta Norling); Bertz Zetterberg, Lars Björn, Roland Stoltz; Bengt Larsson, Sven Johansson (Tumba), Hans Mild; Stig Tvilling, Yngve Carlsson, Stig Sjöstam; Åke Rydberg, Torsten Magnusson.

Frank Roland Stoltz
Född: 1 augusti 1931

SM-guld: 6 (1957/58 – 1962/63)
Stor grabb #52 ishockey

Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb: Gröndals IK

Säsonger	Matcher	Mål	Ass	Poäng
1955/56	16	3	–	–
1956/57	19	2	–	–
1957/58	14	3	3	6
1958/59	14	8	7	15
1959/60	20	7	7	14
1960/61	20	6	7	13
1961/62	21	8	7	15
1962/63	21	9	8	17
1963/64	20	6	8	14
1964/65	19	4	8	12
1965/66	20	2	5	7
1966/67	15	3	8	11
1967/68	28	5	9	14
1968/69	21	3	7	10
1969/70	14	2	5	7

Sen dröjde det faktiskt ett helt år — ända till november hösten därpå — innan Rolle Stoltz åter tilläts spela i landslaget. Även denna gång Norge borta i Oslo, även nu dubbla segrar. Från den dagen släppte han inte den blågula tröjan, och det hann bli tolv VM-/OS-turneringar i rad för Rolle. Från guld-VM i Moskva 1957 till sista OS i Grenoble 1968. I Djurgården blev det sex raka SM-guld åren 1958—63, då klubbens hockey stod på toppen av härlighet. I Tre Kronor blev han dubbel världsmästare, 1957 och 1962, och vid hemma-VM 1963 utsågs han till VM:s bäste back. ”Världens bäste långsammaste back” kallades han ibland. — Man e ju ingen vinthund precis, brukade han själv säga. I sanningens namn var han varken bäst eller långsammast. I så fall mera bra än långsam. Jag tror dessutom, att långsamheten var något av en synvilla.
Är man lång (189 cm) bland knattar, så ser man inte bara stor ut utan även långsam bland allt småfolk som pinnar på med korta skär. Det som verkar vara ultrarapid kan i stället vara det mest vägvinnande.

En lirare, vars klubba fungerar som ett trollspö och vars hjärna — med eller utan stygn på skalet — har en vindsnabb uppfattningsförmåga, behöver faktiskt inte ha samma fart på skridskorna som andra. Bevisat om någonsin av Roland Frank Stoltz, Djurgårdens IF. Att pucken går snabbare än skridskorna är en gammal hockeysanning. Och i England finns ett ordspråk som lyder: ”Långsam och stadig vinner loppet”. Grattis Djurgården, 100 i mars — och grattis Rolle, 60 i augusti!

Lasse Sandlin, sportkrönikör på Aftonbladet.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Det finns röster och ansikten som för evigt blir ett med en tidskänsla eller en händelse. Av varje mer betydelsefullt skeende har vi var och en någon alldeles speciell minnesbild, kanske inte alltid olik andras men lika fullt helt vår egen: det må sedan gälla världskatastrofer eller ishockeyturneringar.

De stora skeendena går alltid att mäta och återskapa i historiska avhandlingar eller resultatlistor. Men den egentliga upplevelsen, känslan av att verkligen ha varit där, den gör vi oss en alldeles egen bild av. Jag är inte en person som kan säga vem som vann elitserien eller hur Sverige placerade sig i VM det ena eller det andra året. Men det finns ögonblick ur några av alla dessa för mig namnlösa matcher som för evigt är häftade vid mitt minne. Och till dem hör jag hela tiden Rolle Stoltz’ röst.

När vi spända satt på soffkanten framför TV:n var Rolle Stoltz alltid en av oss. Han visste lite mer än vi, han kände grabbarna i laget och han kunde säga att ”grabbarna måste åka lite mera skridsko” med en auktoritet som vi aldrig skulle kunna drömma om att uppvisa. Men han var en av oss och han var där. Rolle Stoltz var vår man som sade det vi lika gärna kunde sagt. I hans röst förkroppsligades hela det ideal av allvar och lek som alltid varit sportens eget och som nu alltmer håller på att vittra sönder under trycket av kommersialism och teknologi. Med Rolle Stoltz kunde vi fortfarande tro på idrottens oskuld.

När man idag träffar Rolle Stoltz är han precis som den vi alltid trott att han var. En gröndalare med en stor kärlek till sporten. Sin berömmelse tar han med jämnmod och tycker oftast att det bara är roligt att bli ihågkommen. Han ser alla matcher och talar om landslagets unga spelare som vore de småbrorsor.

Att sporten såg annorlunda ut på hans tid konstaterar han med liten saknad och utan bitterhet. Att pengar börjat spela allt större roll är trist men del i en ofrånkomlig utveckling. På Rolle Stoltz’ tid cyklade man till träning och matcher, ofta hann man knappt hem sedan arbetsdagen på Atlas Copco var över innan nästa dags arbete skulle börja. Då var sporten liv, lek och allvar för arbetarungdomen, idag säger Rolle Stoltz att den blivit lite som tennis: man måste ha pengar för att komma igång.

Som kommentator i TV har Rolle Stoltz haft del i att göra ishockeyn till en av våra bredaste publiksporter. Tillsammans med framför andra Lars-Gunnar Björklund gjorde han sporten personlig och angelägen. Hans södermalmsfärgade fraser blev klassiska och fördes vidare i var mans mun. Hans lakoniska kommentarer klädde av spelarna deras anonyma lagnummer och gjorde dem ej blott till personer på isen, utan till personligheter. Någon har lite skämtsamt kallat Rolle Stoltz språkvårdare. Det kanske inte är så dumt egentligen. Som TV-kommentator var Rolle Stoltz med om att uppfinna en ny referatform. Det var inte längre den yrkesmässiga reporterns jäktade flås, inte specialistens förnumstiga preciseringar. Rolle Stoltz’ språkvård bestod i att låta nuet tala. Något som blivit så stilbildande att det stundtals kan slå över i sin motsats: det stumma tittandet.

Men med Rolle Stoltz förstod vi att det i sporten, som i livet i övrigt, är närvaron i ögonblicket som räknas. Det är så att en södergrabb som undertecknad till och med kan förlåta karln att han gick och blev djurgådare.

Niklas Rådström, författare.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Johan Björkdahl

Johan Björkdahl gick med i Djurgårdens IF hösten 1892, under en svår tid för föreningen. Intresset var mycket lågt och det fanns planer på att upplösa föreningen. Genom att medlemmarna i Stockholms Östra Idrottsklubb, som Björkdahl tillhörde, sökte medlemskap i Djurgården undveks detta. Björkdahl blev sedan en av föreningens mest engagerade medlemmar. Under den första tiden deltog han flitigt i både vinter- och sommaridrottstävlingar och blev en av föreningens bättre atleter.

Johan Alfred Björkdahl
Född: 12 september 1875

Medlem: 33
Styrelseledamot 1894-1902, 1904

I mitten av 1890-talet började han engagera sig mer i föreningsarbetet som styrelseledamot och tävlingsfunktionär. Han var under flera år en mycket energisk kassör inom Djurgårdens IF och hade samma roll i Stockholms idrottsförbund, som bildades 1898. Vid de idrottstävlingar som anordnades av Djurgårdens IF och Stockholms idrottsförbund var han ofta tävlingsfunktionär och ledde bland annat de svenska mästerskapstävlingarna 1898.

Under senare år fortsatte han sitt engagerade arbete inom föreningen som prisdomare i backlöpningar och vid föreningens basarer. Björkdahl är en av de personer som har offrat mest för Djurgårdens IF och gjort föreningen stora tjänster. Han har varit innehavare av föreningens hedersmärke och förtjänstmedalj i många år.

Detta är en omarbetad text från personportättet av Johan i andra numret av Djurgårdens Medlemlemsblad från 1911.

Ernst Ekberg

Ernst blev medlem i DIF i slutet av 1896. Redan under hans andra år i föreningen, blott 17 år gammal, väckte han uppmärksamhet som en god löpare och erövrade i slutet av 1890-talet en hel del priser i både löpning och även i skidåkning.

Det var dock i en annan idrottsgren som han kom att bli mest framgångsrik, gångsporten. Ernst hade sådan talang för sporten att han under perioden 1899-1905 var den obestridda mästaren i gång.

Han lär ha gått ifrån sina motståndarna lätt under denna tid och satte flera rekord. På 10 000 meter satte han till och med världsrekord med 48,30. Rekordet blev dock struket vid en senare revidering på grund av att föreningen som anordnade tävlingen inte hade brytt sig om att skicka in en rekordanmälan…

1901 tillhörde han Djurgårdens första budkavlelag. Han kom att bli rätt framgångsrik även i skidåkning och tog hem många budkavlesegrar åt DIF.

Ernst Ekberg beskrivs som en försynt, omtyckt herre av ”den gamla stammen”. Med sina 34 år i föreningen benämns han med all rätt som urdjurgårdare. Så här berömde man Ekberg i Djurgårdens Idrottsförenings medlemsblad 1912 där han fick pryda omslaget:

Ernst Johan Julius Ekberg
Född: 8 februari 1880

Medlem: 165
Styrelseledamot: 1902-1904, 1906-1927
Hedersmärket: 1907

Gång
3 SM-guld på 5000m
1900
1902
1904

”Ernst Ekberg är en af de män, som verkat mest för D. I. F. utan att framhäfva sig själf. Han är nämligen en mycket anspråkslös person, som aldrig tvekar att utföra något uppdrag, som kan gagna D. I. F. äfven om det är aldrig så obehagligt och arbetsamt Hans intresse för föreningen har nämligen under de år han tillhört densamma aldrig förminskats utan snarare tvärt om.”

Ernst blev ständig medlem i DIF första januari 1913 och har även tillhört styrelsen för Stockholms Fotbollsförbund.

Under 27 år jobbade han som lagerchef på Holger Petersens Handels och Fabriksaktiebolag i Stockholm. På grund av sviterna efter en spårvagnsolycka 1928 var Ernst tvungen att dra ned på arbetandet samt lämna sina uppdrag i Djurgårdens styrelse. Han kämpade för att komma på benen igen men till följd av olyckan ådrog han sig senare en svårartad njursjukdom och efter en längre tids sjukdom dog Ernst Ekberg 13 april 1930. Nyss fyllda 50 år och bara två månader efter att ha fått utmärkelsen Bågspännaren i guld.

Medaljer och pokaler erövrade av Ernst Ekberg. Bilden till vänster tagen på DIF basar 1909.

”Med Ekberg förlorar Djurgården en av sina duktiga krafter”, gick att läsa i DN 16 april 1930.

Tommy Albelin

Tommy inledde sin hockeykarriär i Brommapojkarna men när de lade ner hockeyn ville han gå till Djurgården. Där tyckte man dock inte att han var tillräckligt bra. Så Tommy gick i stället till Stocksunds IF. Han var då 13 år och han spelade där tills han var 18 år. Då värvades ”Abbe” av Leffe Boork till Djurgården. Det var 1982.

– Jag fick spela ihop med Mats Waltin. Sedan i slutspelet så hade jag lite tur. För först fick Tord Nänzén en puck i ögat och kunde inte vara med, och när han kom tillbaka så blev Michael Thelvén revbensskadad. Så jag fick spela hela slutspelet, säger Tommy.

Tommy fick spela 27 matcher under sin första elitseriesäsong i Djurgården. Det blev SM-guld. Under sina fem säsonger i Djurgården spelade han ytterligare två SM-finaler.

Tommy Albelin
Född: 21 maj 1964

Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb: IF Brommapojkarna

Säsonger	Matcher	Mål	Assist	Poäng
1982/83	19	2	5	7
1983/84	30	9	4	13
1984/85	32	8	8	16
1985/86	35	4	8	12
1986/87	33	7	5	12

Tommy kom också 1982 med i juniorlandslaget och två år senare även i Tre Kronor. Han har hittills spelat 4 VM-turneringar. Den första var i Prag 1985 och den senaste i Globen i våras. Tommy har alltid gjort bra ifrån sig i Tre Kronor. Under Tommys tid i Djurgården så sa man ofta om Tommy att han alltid var bättre i Tre Kronor än vad han var i Djurgården.

– Jo, det sades ofta så. Jag har ingen riktigt bra förklaring till det. Kanske hade jag i Tre Kronor en stor fördel av att jag fick spela ihop med Anders Eldebrink, tror Tommy.

Det var också Anders och Tommy som var inne på isen när Tre Kronor gjorde det avgörande målet i VM i Wien. Det var ju då som ”Abbe” slog sitt livs passning till Bengt-Åke, som passade till Håkan Loob, som spelade pucken till en fri Thomas Sandström som kunde slå in den i öppen rysk bur och därmed säkra VM-guldet till Sverige.

Detta är en omarbetad text ursprungligen skriven av Ralf Gustavsson, och tidigare publicerad i Djurgården Hockeys matchprogram från säsongen 1989/90.

Gustaf Nyman

Gustaf föddes 8 januari 1875 ett stenkast från Alberget 4A i franska värdshuset på Djurgården. I sin ungdom arbetade han som springgosse och 1889, endast 14 år gammal, startade han tillsammans med elva andra djurgårdsgrabbar embryot till det som ett par år senare skulle komma att bli Djurgårdens IF. Vid stiftandet av DIF den 12 mars 1891 valdes Nyman in som medlem nummer 7.

Gustaf Erhard Nyman
Född: 8 januari 1875

Medlem: 7
Grundare av Djurgårdens IF
Ständig medlem: 1903

Som idrottsman var det främst skidlöpning han ägnade sig åt, men mest känd blev han som en stor ledare under föreningens första år och det var bland annat genom det arbetet det säkerställdes en kontinuitet för föreningens fortlevnad.

Måndag 27 mars 1916 valdes Gustav in som ständig medlem i Djurgårdens IF och 1941 som ständig medlem i Sällskapet Gamla Djurgårdare tillsammans med Axel Öfverstén och Nils Widgren.

Gustaf arbetade senare som skeppare. Under 25 år i flottans tjänst besökte han Nordamerika, Sydamerika, Afrika, Indien, Kina och Japan. 1938 grundade han ett eget båtvarv, Nymans varv, vid Stenviks på södra Ljusterö. Han bosatte sig sedermera även själv på Ljusterö. Han var gift med Ester, som drev varvet vidare efter Gustafs död 1944, 69 år gammal. Deras enda barn, Hans, dog 22 år gammal år 1928 av blindtarmsinflammation och därför donerades varvet till Sjömansinstitutet efter Esters död 1949.

20 december 2021 invaldes Gustaf Nyman som medlem nr 6 i Djurgårdens Hall of Fame.

Anna Dettner

Anna föddes 1908, med dåvarande efternamnet Sundblad, och var en pionjär inom damidrotten inom Djurgården. Vid 19 års ålder blev hon medlem i Djurgården. Hon var själv aktivt idrottande i bandy och handboll. Hon vann även SM-guld i friidrott på 4 x 100 meter.

Anna Vilhelmina Dettner
Född: 17 oktober 1908

Hon arbetade tidigt med att underlätta för tjejer att idrotta och skapade parallella damidrottsalternativ inom de redan existerande herridrottssektionerna. Alltiallo är ett bra ord för att beskriva hennes breda gärning. 1956 startade hon konståkning som idrottssektion inom Djurgården, tillsammans med Carl Liljeqvist. Detta gjordes möjligt genom ett personligt löfte från Anna att Djurgårdens överstyrelse inte skulle belastas ekonomiskt av detta, och att idrottarna skulle klara sin ekonomi själva. Konståkningssektionen inom Djurgården har alltid varit en av Sveriges mest framstående.

Anna fick fyra barn, varav hon spelade aktiv bandy i Djurgården med tre av dem, vid 52 års ålder! Vid 59 års ålder bestämde hon sig för att bli fotbollsdomare. Hon hade förvisso dömt fotboll tidigare, men ville nu ha formell licens. Tidigare hade hon även dömt bandy under tio års tid. Hon var även revisorssuppleant i Djurgårdens IFs styrelse.
Anna belönades med Djurgårdens hedersbetygelse ”Bågspännaren” på sin 70-årsdag, 1978.

20 december 2021 invaldes Anna Dettner som medlem nr 7 i Djurgårdens Hall of Fame.