Allan Mann

Allan Mann

Allan Mann föddes 5 maj 1921 i Eriksbergs församling belägen mellan Herrljunga och Borås, men skulle flytta till Töreboda när Allan var 12 år. Allan var tidigt sportsligt aktiv och spelade fotboll och brottades. Närmast hjärtat låg brottningen där han som 17 åring blev skaraborgsmästare för Töreboda ABK i lättvikt 1938.

Allan Gustav Bertil Mann
Född 5 maj 1921

Brottare
Förtjänstdiplom 1959

DM-guld: 2st (1956, 1959)

Året efter bryter andra världskriget ut och under de kommande åren kommer Allan att strida både i Finland, Norge och Frankrike. Allan Mann kom att bli den mest dekorerade svensken under kriget.

Efter andra världskrigets slut tjänstgjorde Allan Mann i Tyskland som de norska ockupationsstyrkornas tränare i brottning och på hemmaplan blev han Skaraborgsmästare tävlande för Falköping 1948. Senare samma år blev han belönad med Vadsbo-Kinnemedaljen i egenskap av den högklassiga mattkämpe han var, men även för sina goda insatser som ledare i Töreboda ABK.

Under 1951 delar Allan sin tid mellan Norge, Töreboda och Stockholm. I huvudstaden gör han inhopp som närstridslärare vid Krigsskolan Karlberg och några år senare börjar Allan en heltidstjänst där.

Våren 1953 blir Allan avstängd från all brottning av Svenska Brottningsförbundet. Detta efter att Allan valt att representera ett flertal olika föreningar, däribland Djurgården, vid tävlingar samtidigt som han var knuten till Töreboda. I samband med detta väljer Allan att begära sitt utträde ur klubben.

Efter att avstängningen hävts ansluter Allan till Djurgården och hans odyssé att representera olika föreningar vid tävlingar är till ända. Hans första framgång för sin nya förening låter sig inte vänta på sig när han kommer på tredje plats i lätt tungvikt vid distriktsmästerskapen i fristil 1954.

Mellan åren 1955-1961 befäster Allan sin position som en av huvudstadens absolut bästa lätta tungviktsbrottare med två guld, ett silver och två brons i distriktsmästerskapen. Under denna tid representerade Allan Djurgårdens lag i Stockholmsserien och även stadslaget vid flertalet tillfällen.

I samband med Djurgårdens årsmöte 12 mars 1959 tilldelas Allan föreningens förtjänstdiplom.

1959 är Allan en av 13 DIF-brottare som åker på brottningsturné till Östtyskland.

Allan Mann avled 84 år gammal 5 december 2005.

Lite mer än 100 år efter Allans födsel invigdes Allan Manns plats i Töreboda lördag 7 maj 2022.

Lennart Öberg

Lennart Öberg

Född 1913 och still going strong i Djurgårdens tjänst är slitvargen och mångsysslaren Lennart Öberg. Urdjurgårdare och lika hängiven sin klubb som outtröttlig ledare i mer än en mansålder, och före det som brottare i elitklass. Ja, det kunde väl rentav hända att han samtidigt utövade båda dessa funktioner. Som den gången 1942 i fyrstadsbrottningarna i Malmö. Det betraktades som något av ett mirakel, att Stockholm med fyra reserver kunde vinna. Mirakelmannen var Lennart Öberg.

Per Lennart Öberg
Född: 3 april 1913

Brottare

Mot alla tips vann han nyckelmatchen i mellanvikt mot Eskilstuna och Sundsvall, i den sistnämnda genom att besegra olympiern Ludde Lindblom med dennes specialitet, en serie praktfulla smidjebälten, kryddade med smarta lendenor.

Lennart Öberg föddes i Viby utanför Örebro, där hans far var lantbrukare och inspektör på ett stort gods. Sju år senare flyttade familjen till Grödinge i Södertörn. Där började han skolan, men fick samtidigt liksom de fem syskonen hjälpa till på gården med stärkande kroppsarbete. Sedan blev det Åsa folkhögskola och på faderns inrådan utbildning till slaktare. Lennart fick nu en kompis, som ville börja brottas och frågade om Lennart ville göra honom sällskap. Sagt och gjort: en dag stegade de båda in i Djurgårdens träningslokal på Döbelnsgatan och där togs de emot av förre storbrottaren Gottfrid Svensson. Gotte och hans bror Fritiof — tidigare världsmästare i bantamvikt — tränade en kull lovande djurgårdsbrottare av vilka den främste var Einar Karlsson, mångfaldig svensk mästare och landslagsman, vars blixtrande snabba nacksving var den största sevärdheten i djurgårdslokalen.

Lennart Öberg debuterade i tävlingssammanhang 1931 och sex år senare blev han svensk juniormästare. Som sin största framgång betecknar han dock silverplatsen i stora SM 1948. Hade han vunnit finalen hade han fått åka till OS i London.

1951 lade han av med tävlandet och ägnade sig sedan helt åt ledarjobb både i Djurgården och förbundet.

Åren kring 1930 var jag sekreterare i brottningsförbundet och kom då att stifta nära bekantskap med Lennart. Stockholmstidningen omhuldade på den tiden brottningen i nästan lika hög grad som skyttet, och vi var fyra man på sportredaktionen som skrev om brottning, däribland Arne Lindström, O Kay, som efterträdde mig som sekreterare i förbundet samt Harry E Johansson. Tillsammans med alliansen Djurgården, Athén och Brandkåren startade vi någonting som kallades elitbrottningen med en rad utländska stjärnor och tillsammans med Erik Holmberg i Brandkåren kläckte jag idén med fyrstadsbrottningarna, som genast blev en stor succé och fick efterföljare över hela landet.

Några år in på 40-talet etablerade sig unge Lennart Öberg som en viktig kugge i organisationsarbetet i sin tredubbla egenskap av aktiv, ledare och domare. Vi kom att samarbeta intimt, eftersom Lennart hade god näsa för pressreklamens betydelse och var en flitig gäst på tidningarnas sportredaktioner, när det stundade brottningsevenemang.

Alltid lika glad och hjälpsam har Lennart Öberg inte ett ögonblick tvekat att ge ett handtag åt sitt kära Djurgården.

— I 26 år var jag ordförande i Djurgårdens brottningssektion och tillhörde också överstyrelsen några år, berättar Lennart. I början var årsavgiften blygsamma 2 kr, och för den ägde man rätt att träna i den minst sagt primitiva lokalen på Döbelnsgatan 97. Det fanns ingen dusch så för att tvätta svetten av oss måste vi värma vatten i baljor på en vanlig vedspis.

— Men ingen klagade och det var full fart på verksamheten.

Numera, håller djurgårdsbrottarna till i Åkeshovshallen, och på grund av sin framskridna ålder nöjer sig Lennart med att då och då titta till sina kära brottare. Som den arbetsnarkoman han är sköter han istället Djurgårdens bingoverksamhet med den äran.

Frågar man honom vad han tycker om den moderna brottningen så svarar han att många regelreformer varit mycket bra. Men som så många andra oldtimers tycker han det är synd att den förkortade matchtiden omöjliggör den gamla fina, systematiska brytningsbrottningen.

Alltid lika glad och hjälpsam har Lennart Öberg inte ett ögonblick tvekat att ge ett handtag åt sitt kära Djurgården, när så erfordrats.

Fina utmärkelser vittnar om hur högt hans idoga verksamhet uppskattas, bland annat förärades han med det 17:e exemplaret av Svenska Brottningsförbundets plakett i guld i samband med JSM-tävlingarna som Djurgården arrangerade 1981.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby är en äkta Djurgårdare, född i Estland men fostrad i Djurgården.
När andra världskriget bröt ut och Edvin var elva år flydde två av hans äldre bröder till Sverige. Till allas häpnad kom bröderna tillbaka i april 1944. Men de kom endast tillbaka för att med en stor båt hämta Edvin, övriga syskon, föräldrar och ett antal släktingar. Mitt i natten flydde de, inalles 37 personer. Färden över Östersjön var mycket riskfylld, det var fullt av nazistiska krigsfartyg. Ändå gick allt väl.

Edvin Vesterby
Född: 23 oktober 1927

Brottare
SM-guld: 16 (1952, 54, 2 x 55, 2 x 56, 57, 59, 2 x 60, 3 x 61, 63, 64, 65)
OS-silver: 1 (1956)

Idag sitter Edvin och tänker tillbaka på dessa dramatiska år av krig och förödelse. Han känner stolthet över sitt estniska ursprung och håller tummarna för ett fritt Estland och den dag då han kan återvända och bese barndomshemmet. Edvin blir dock Sverige och Djurgården trogen. Han känner stor tacksamhet mot Sverige och den tid han haft här.

Sina idrottsliga talanger visade han snart upp i Sverige. I Djurgården fostrades han och blev mycket framgångsrik. Han deltog i 3 olympiader och hans bästa merit är ett silver i Melbourne 1956.

Första gången jag träffade Edvin var vid min första landskamp 1962, då vi mötte Finland på bortaplan. Jag minns honom som en oerhörd fighter, som samtidigt var mycket teknisk. Han hade hållit världsklass i tio år och var fortfarande en stor tillgång för landslaget. Rent idrottsligt inspirerade hans skicklighet och kämpaglöd oss andra. Sedan var också Edvin landslagstruppens muntergök. En sådan som kan lätta upp stämningen i de mesta spända sammanhang.

Jag anser Edvin vara en av våra mest otursdrabbade brottare någonsin. Edvin har i de stora turneringarna OS och VM, förutom sitt OS-silver, 5 fjärdeplaceringar. För Sveriges del har alla de poäng fjärdeplaceringarna inneburit varit viktiga, men för den enskilde idrottsmannen är skillnaden mellan medalj och fjärdeplats himmelsvid. Med marginalerna på rätt sida kunde Edvin varit flerfaldig VM- och OS-medaljör. Nu blev det inte så.

Edvin blev i alla fall svensk mästare 14 gånger individuellt och 2 gånger i lag och är därmed Djugårdens bäste brottare genom tiderna. Sina framgångar på mattan vill han främst tillskriva den legendariske brottningstränaren Robert Oksa. Denne såg till att brottarna hade god teknik, omåttlig kondition och styrka. Edvin tyckte också mycket om Preven Svedberg som efterträdde Oksa. Preven var en slipad taktiker och ställde helhjärtat upp för sina killar, levde med dem, stöttade dem och reste runt i klubbarna på ett sätt som dagens tränare inte ens skulle drömma om.

— Dagens brottare får inte en fair chans. Matchtiden är för kort och brottarna stressas. Det låser sig för dem därför att ett poängunderläge är svårt att ta igen på så kort matchtid.

Därför skall passivitetsvarningar slopas, menar Edvin, och istället ska domaren söka efter vem som är mest aktiv. Utdelas en aktivitetspoäng måste den som då kommer i 1—0 underläge satsa på grepp.

— Problemet är och har alltid varit att domarna har för stor makt i bedömningssporterna.

Trots alla egna framgångar känner Edvin kanske störst glädje över att sonen Benny blev Sveriges yngste SM-mästare genom tiderna när han 1969 vann 48 kg-klassen. Tyvärr tog andra intressen över och Benny slutade med brottningen.

— Det kom inte oväntat. Brottning är en hård och slitsam sport, konstaterar Edvin.

Många ungdomar slutar när de närmar sig 20-års åldern. Edvins aktiva tid sträckte sig däremot över 20 år. Han tävlade i bantamvikt, dvs 57 kg. Numera är han brottningssektionens ordförande och tränar DIF-brottarna en gång i veckan. Dagens problem i DIF och inom idrotten i stort är bristen på pengar, ”men det ordnar sig nog”.

Edvin reflekterar vidare kring den unga generationen:

— Det är för mycket gatuvåld och för mycket droger. Därför har idrottsrörelsen en stor uppgift, nämligen att suga till sig ungdomen och ge dem sysselsättning och framtidstro. Tänk vad kamratskapet gav mig mycket, säger han, och vad resorna öppnade mina ögon för eländet ute i världen.

Då kände Edvin stolthet över att vara svensk och han hoppas att Sverige åter skall bli en stor brottarnation. Tillsvidare gläder han sig över att Sverige sammantaget ändå är en stor idrottsnation med tanke på den ringa folkmängden, 8,5 miljoner människor.

När nu DIF fyller 100 år är Edvins största önskan att få se en landskamp mellan Sverige och ett fritt Estland arrangerat i Stockholm och måhända i Djurgårdens regi.

Vi önskar Edvin lycka till — för han är ju en äkta Djurgårdare.

Pelle Svensson, advokat och världsmästare i brottning.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

29 maj 2022 invaldes Edvin Vesterby som medlem nr 17 i Djurgårdens Hall of Fame.