Kategori: DIF Brottning

Allan Mann

Året efter bryter andra världskriget ut och under de kommande åren kommer Allan att strida både i Finland, Norge och Frankrike. Allan Mann kom att bli den mest dekorerade svensken under kriget.

Efter andra världskrigets slut tjänstgjorde Allan Mann i Tyskland som de norska ockupationsstyrkornas tränare i brottning och på hemmaplan blev han Skaraborgsmästare tävlande för Falköping 1948. Senare samma år blev han belönad med Vadsbo-Kinnemedaljen i egenskap av den högklassiga mattkämpe han var, men även för sina goda insatser som ledare i Töreboda ABK.

Under 1951 delar Allan sin tid mellan Norge, Töreboda och Stockholm. I huvudstaden gör han inhopp som närstridslärare vid Krigsskolan Karlberg och några år senare börjar Allan en heltidstjänst där.

Våren 1953 blir Allan avstängd från all brottning av Svenska Brottningsförbundet. Detta efter att Allan valt att representera ett flertal olika föreningar, däribland Djurgården, vid tävlingar samtidigt som han var knuten till Töreboda. I samband med detta väljer Allan att begära sitt utträde ur klubben.

Efter att avstängningen hävts ansluter Allan till Djurgården och hans odyssé att representera olika föreningar vid tävlingar är till ända. Hans första framgång för sin nya förening låter sig inte vänta på sig när han kommer på tredje plats i lätt tungvikt vid distriktsmästerskapen i fristil 1954.

Mellan åren 1955-1961 befäster Allan sin position som en av huvudstadens absolut bästa lätta tungviktsbrottare med två guld, ett silver och två brons i distriktsmästerskapen. Under denna tid representerade Allan Djurgårdens lag i Stockholmsserien och även stadslaget vid flertalet tillfällen.

I samband med Djurgårdens årsmöte 12 mars 1959 tilldelas Allan föreningens förtjänstdiplom.

1959 är Allan en av 13 DIF-brottare som åker på brottningsturné till Östtyskland.

Även efter avslutad brottarkarriär höll Allan kvar kontakten med Djurgården och medverkade bla när Brottningssektionen firade 75 år på Stockholms Stadion 13 januari 1981.

Allan Mann avled 84 år gammal 5 december 2005.

Lite mer än 100 år efter Allans födsel invigdes Allan Manns plats i Töreboda lördag 7 maj 2022.

Lennart Öberg

Mot alla tips vann han nyckelmatchen i mellanvikt mot Eskilstuna och Sundsvall, i den sistnämnda genom att besegra olympiern Ludde Lindblom med dennes specialitet, en serie praktfulla smidjebälten, kryddade med smarta lendenor.

Lennart Öberg föddes i Viby utanför Örebro, där hans far var lantbrukare och inspektör på ett stort gods. Sju år senare flyttade familjen till Grödinge i Södertörn. Där började han skolan, men fick samtidigt liksom de fem syskonen hjälpa till på gården med stärkande kroppsarbete. Sedan blev det Åsa folkhögskola och på faderns inrådan utbildning till slaktare. Lennart fick nu en kompis, som ville börja brottas och frågade om Lennart ville göra honom sällskap. Sagt och gjort: en dag stegade de båda in i Djurgårdens träningslokal på Döbelnsgatan och där togs de emot av förre storbrottaren Gottfrid Svensson. Gotte och hans bror Fritiof — tidigare världsmästare i bantamvikt — tränade en kull lovande djurgårdsbrottare av vilka den främste var Einar Karlsson, mångfaldig svensk mästare och landslagsman, vars blixtrande snabba nacksving var den största sevärdheten i djurgårdslokalen.

Lennart Öberg debuterade i tävlingssammanhang 1931 och sex år senare blev han svensk juniormästare. Som sin största framgång betecknar han dock silverplatsen i stora SM 1948. Hade han vunnit finalen hade han fått åka till OS i London.

1951 lade han av med tävlandet och ägnade sig sedan helt åt ledarjobb både i Djurgården och förbundet.

Åren kring 1930 var jag sekreterare i brottningsförbundet och kom då att stifta nära bekantskap med Lennart. Stockholmstidningen omhuldade på den tiden brottningen i nästan lika hög grad som skyttet, och vi var fyra man på sportredaktionen som skrev om brottning, däribland Arne Lindström, O Kay, som efterträdde mig som sekreterare i förbundet samt Harry E Johansson. Tillsammans med alliansen Djurgården, Athén och Brandkåren startade vi någonting som kallades elitbrottningen med en rad utländska stjärnor och tillsammans med Erik Holmberg i Brandkåren kläckte jag idén med fyrstadsbrottningarna, som genast blev en stor succé och fick efterföljare över hela landet.

Några år in på 40-talet etablerade sig unge Lennart Öberg som en viktig kugge i organisationsarbetet i sin tredubbla egenskap av aktiv, ledare och domare. Vi kom att samarbeta intimt, eftersom Lennart hade god näsa för pressreklamens betydelse och var en flitig gäst på tidningarnas sportredaktioner, när det stundade brottningsevenemang.

— I 26 år var jag ordförande i Djurgårdens brottningssektion och tillhörde också överstyrelsen några år, berättar Lennart. I början var årsavgiften blygsamma 2 kr, och för den ägde man rätt att träna i den minst sagt primitiva lokalen på Döbelnsgatan 97. Det fanns ingen dusch så för att tvätta svetten av oss måste vi värma vatten i baljor på en vanlig vedspis.

— Men ingen klagade och det var full fart på verksamheten.

Numera, håller djurgårdsbrottarna till i Åkeshovshallen, och på grund av sin framskridna ålder nöjer sig Lennart med att då och då titta till sina kära brottare. Som den arbetsnarkoman han är sköter han istället Djurgårdens bingoverksamhet med den äran.

Frågar man honom vad han tycker om den moderna brottningen så svarar han att många regelreformer varit mycket bra. Men som så många andra oldtimers tycker han det är synd att den förkortade matchtiden omöjliggör den gamla fina, systematiska brytningsbrottningen.

Alltid lika glad och hjälpsam har Lennart Öberg inte ett ögonblick tvekat att ge ett handtag åt sitt kära Djurgården, när så erfordrats.

Fina utmärkelser vittnar om hur högt hans idoga verksamhet uppskattas, bland annat förärades han med det 17:e exemplaret av Svenska Brottningsförbundets plakett i guld i samband med JSM-tävlingarna som Djurgården arrangerade 1981.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).