Kategori: DIF Boxning

Harry Wolff

Harry Wolff började boxas av samma anledning som så många andra pojkar. Han fick rätt mycket stryk i skolan eftersom han var minst och påminde om en asiat i utseende. Han lärde sig så småningom att ducka för de flesta slagen men ledsnade till slut och ville lära sig att slå tillbaka. Med tiden skulle Harry komma ett bli en av landets främsta representanter för ”the noble art of self-defence”.

Han sökte kontakt med Djurgårdens IF:s boxningssektion våren 1921 som då hade sin verksamhet i Sofiatornet på Stockholms Stadion. Där fanns flera stjärnboxare – Oscar Andrén, Gurra Bergman, Oskar Kjällander och David Lindén – som han hade läst om och kände igen från dåtidens boxningsbibel Swing. Han skrevs in i klubben men innan han fick börja träna med ringboxarna skickades han till Alex Weimarks institut vid Storkyrkobrinken i Gamla Stan för att ta några grundläggande lektioner. Weimark var svensk proffsmästare i weltervikt och chefstränare i Djurgården. 20 lektioner kostade 25 kr och han fick ihop pengarna genom att jobba som springpojke. När han klarat av dessa kom han tillbaka till klubben som nu flyttat till Östermalms läroverk. Han började träna för Konrad ”Konte” Jonsson som tagit över tränarsysslan i klubben eftersom Weimark, i samband med lokalbytet, börjat ägna alltmer tid åt sitt institut. Boxningssporten var vid den här tidpunkten ganska primitiv och matcherna liknade många gånger mer slagsmål än det vi idag kallar för boxning. Perfektionisten Konte, drillade sina adepter i tekniska detaljer timme efter timme vid träningspassen. Detta passade Harry som snart blev en av de första goda teknikerna inom svensk boxning.

Påföljande år blev fantastiskt framgångsrikt för Harry. Först vinner han SM i Cirkus. I final besegrar han klubbkamraten och vännen Gösta Dahlberg. Sedan blir han uttagen till EM i Berlin i fjädervikt efter att ha imponerat på landslagsledningen i en serie kvalificeringsmatcher. Han vinner den inledande matchen mot Postpillich från Österrike klart på poäng. I semifinal möter han ungraren Nicholaus Gelbai. Det blir en mycket jämn match där Wolff får segern. I final ställs han hemmafavoriten Franz Dübbers och förlorar på poäng.

Texten skriven av Niclas Selberg och är tidigare publicerad på Djurgården Boxnings hemsida

Olle Tandberg

Han var, kort och gott, den troligen bästa amtörtungviktaren i världen åren 1937—40.

Olle Tandberg brukar beskrivas som den ”snälle och tekniske” i trion, medan HP beskrivs som ”urstark och oslipad” och Ingemar som ”smart och explosiv”. Kanske har karaktäriseringarna fullt fog för sig. I levande livet har jag bara haft möjlighet att se Ingemars matcher med egna ögon, de övriga två är mera mytiska gestalter som formats av beläsenhet. Jag såg aldrig Olle Tandberg slå Joe Baksi den 6 juli 1947, men jag minns att det var festlig stämning den dagen. Jag fyllde sex år då och nyheten om segern över Baksi meddelades via radion även hemma i Luleå. Det var nog min barndoms gladaste födelsedag. Jag hade idel tråkiga före och efter.

(Det slår mig, just som jag skriver detta, att min positiva syn på boxningen kanhända grundlades redan då — genom Olle Tandbergs försorg. Det dröjde visserligen ända till 1955 innan jag började praktisera sporten, men bakom varje början ligger en fördold orsak som kan ha planterats långt tidigare. Ursäkta den psykologiserande parentesen.)

Med hjälp av min beläsenhet i historia ska jag nu berätta om Olle Tandberg. Jag ska inte berätta på det vanliga sättet, som i regel handlar om de enstaka matcherna mot Sys, Baksin, Maxim och Walcott — utan jag ska sätta in Olle i hans politiska sammanhang. Det har ingen gjort hittills, vad jag sett. Orsaken till att jag gör det är att en boxare aldrig kan särskiljas från sin tid. Man kan säga att en boxares ”storhet” respektive ”litenhet” i högsta grad beror på den politiska verkligheten runt honom. Jag tror att det är särskilt tydligt i fallet Tandberg.

Som amatör och DIF-boxare var han utan tvivel det klarast skinande ”ljus” vi haft i ringen någonsin här i landet. Efter bara tre års träning deltog han i Berlinolympiaden 1936 och slog den amerikanske storfavoriten Olivier i första matchen, varefter han diskutabelt bortdömdes mot ungraren Nagy. Guldmedaljören, tysken Runge, fick redan året därpå smaka på det svenska fyndets konster under EM i Milano: i finalen lekte Olle med Runge som en katt leker med råttan. Två år senare erövrade Olle en ny EM-guldmedalj genom att slå Runge i semifinal och italienaren Lazzari i final. Däremellan vann han sjutton landskamper och deltog i världsdelskampen Europa—USA 1940. Han slog jänkarnas tungviktsankare i både Chicago och Nashville. Han var, kort och gott, den troligen bäste amatörtungviktaren i världen åren 1937—40. Av de 120 matcher han gick, förlorade han endast sex. Det är ett synnerligen meriterande faktum. Bland den tidens amatörer var det bara Joey Maxim (som gick i lätt tungvikt) som kunde konkurrera någorlunda med Olles statistik: Maxim hade 115 segrar av 130 möjliga.

I det läget borde Olle ha stannat i USA. Han skulle sannolikt ha drivits fram, med hjälp av skickliga proffstränare, som utmanare till Joe Louis — som innehade VM-titeln sedan 1937 och skulle behålla den tolv år framåt. Jag påstår inte att Olle skulle ha slagit Louis, men jag påstår att han sannolikt kunnat bli en fullt kvalificerad utmanare.

Det blev han aldrig.

Det som har fascinerat mig i fallet Tandberg är att han valde att bli proffsboxare i ett Europa som styrdes av den aggressiva nazismen. Jag hade till nöds förstått hans val, om han blivit underkastad en garvad och metodisk tränare i Sverige — men det fanns ingen sån tränare. Olle förblev amatör i sin stil, även när han boxades för pengar. Den enda kvalitativa höjningen i hans träning var att han ”utsträckte” sin kondition från tre till femton ronder. I övrigt var han densamme som tidigare. Det förbluffar mig att hans ”manager” inte förstod skillnaden mellan amatör och proffs. För denne mystiske figur måste Pugilism ha varit ett enkelt och osammansatt begrepp. Vad värre är: boxningens förhållande till verkligheten var honom också främmande.

Som många svenska affärsmän hade Olles ”manager” Holmstedt livliga förbindelser med nazisterna i Tyskland — och Olle var för honom en vara som han kunde salubjuda i Berlin. Redan i mars 1941 går han upp mot Jakob Schönrath (efter att ha stoppat samme man på knockout i sjätte ronden i debuten i Göteborg två månader tidigare) och vinner överlägset på poäng efter åtta ronder. Den tyska ”marknaden” har därmed öppnats för Homstedt även på detta affärsområde. Medan tyskarna ockuperar Jugoslavien och Grekland under blodiga orgier, kliver Olle in i ringen i Berlin igen och slår ut Heinz Sendel. Samma dag hittas författarinnan Karin Boye död utanför Alingsås. Hon har begått självmord i sorg över att Grekland fallit i nazismens händer.

För denne mystiske figur måste Pugilism ha varit ett enkelt och osammansatt begrepp.

Hos Holmstedt finns ingen sorg. Han är affärsman. Hos Olle finns — vad? Undran? Eller ägnar han sig hundraprocentigt åt ensam träning utan professionell tränare?

Jag vet inte vad han tänker. Han har aldrig sagt det. Han väljer att lita på sin ”manager”. Han vet att Danmark och Norge slukats av nazismens krigsmaskin (han läser ju tidningar) och han vet att halva Frankrike, Belgien, Holland och Polen med flera territorier befinner sig i samma eländiga situation. Och han vet säkert också att Mussolinis fascister behärskar Italien och Francos fascister Spanien. Han lever i ett Europa som tycks ägas av Hakkorset och Risknippet.

Sommaren 1941 erövras Kreta av tyska flygare och fallskärmsjägare. En av de tyska jägarna är exvärldsmästaren och regerande Europamästaren Max Schmeling. Vid anfallet mot Kreta skadas han och meddelar att EM-titeln därmed är vakant. Förmodligen blir denna nyhet ett ”Sportsligt” skäl att fortsätta karriären som den börjat. En vakant titel är begärlig. En titel betyder mångdubblade gager för en boxare. Så ock för en manager och för en promotor. Titelinnehav är den ekonomiska ”moroten” inom proffsboxningen.

Så kommer, strax efter Kreta, det väldiga angreppet mot Sovjetunionen. Tyskland i allians med Finland och Rumänien invaderar skoningslöst Vitryssland, Karelen och Ukraina. Denna mäktiga manifestation imponerar stort på Sveriges överklass och byråkrati, så stort att man genast hjälper nazisterna med transiteringar. På våra järnvägar transporteras tyska soldater från Norge till Finland ”under för svensk suveränitet betryggande former” (som det heter i regeringens kommuniké). Detta sker fastän SS avrättar fackföreningsfolk i Oslo och ett nazistattentat mot tre svenska jagare i Hårsfjärden skördar 33 människoliv. De samtidiga massarkebuseringarna i Prag behöver vi kanske inte nämna? Nej, vi hade nog tydliga tecken på barbariet på nära håll.

Tecknen ignorerades, inte bara av ”manager” Holmstedt. Mitt i det brutala uppsvinget för nazismen boxas Olle i Berlin och slår Kurt Joost på knockout. En vecka senare utvidgas världskriget och blir totalt: japanerna anfaller nämligen den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii och därmed dras USA, Kanada, England och Australien in i den militära styrkemätningen. Det hårdnar. För att rensa ut alla engelskvänliga element ur Norge tillsätter nazisterna Quisling som ministerpresident. Ett stort antal norrmän avrättas och judeförföljelser igångsätts.

Kanske kan man spåra en olust hos Olle inför detta — i hans matchresultat. Han tränar som tidigare, men han verkar ha förlorat den rätta geisten. I februari 1942 möter han Arno Kölblin, som fem år tidigare innehaft EM-titeln, och når endast oavgjort. Tre månader senare blir han poängbesegrad av den gigantiskt storvuxne och långsamme veteranen Walter Neusel, som varit proffs mer än tio år och tagit grundligt stryk av både Primo Camera och engelsmannen Tommy Farr. Ett par månader senare åkte Olle till Rom och blev utboxad i tio ronder av italienaren Luigi Musina, som ståtade med EM-titeln i lätt tungvikt efter att ha slagit den svage tysken Vogt.

Efter förlusten mot Musina var Olle helt overksam hösten 1942 och våren 1943. Han borde ha följt vår stjärnlöpare Gunder Hägg, som reste till USA för att tävla och slå nya världsrekord. I stället stannade han på hemmaplan, till synes med handskarna på hyllan. Han hade bakom sig ett bra debutår och ett svagt andraår som proffs — och inget tredje år framför sig… Den tyska ”marknaden” var stängd, likaså den italienska. En vändning hade nämligen skett: vid Stalingrad likviderades cirka en kvarts miljon tyskar efter lång instängning och de allierades trupper hade samlats i Nordafrika för landstigning på Sicilien. Den tidigare entusiasmen för Hitler och Mussolini svalnade. Jag inbillar mig att Olles tidigare entusiasm för sin ”manager” svalnade i samma grad. Hur som helst var inte Holmstedt den drivande kraften bakom Olles återkomst till ringen den 30 maj 1943, då han på Stadion i Solna mötte belgaren Karel Sys om den vakanta EM-titeln. Promotorn för arrangemanget var i stället racerbilisten Verner Hansson, som hade flera affärsmän med god näsa i bekantskapskretsen. ”God näsa” betyder att de opportunt undvek att blanda in direkta tyska eller italienska intressen i matchen.

Rent resultatmässigt (sportsligt) borde Neusel och Musina ha gjort upp om den vakanta titeln. Belgaren Sys hade som främsta merit femton oavgjorda ronder om EM i lätt tungvikt 1937 mot landsmannen Gustave Roth. Förutom den ”halvsegern” hade han figurerat i titelsammanhang även i tungvikt två år senare, då han grundligt poängbesegrades av österrikaren Heinz Lazek. (Därefter knockades Lazek av Adolf Heuser, som i sin tur knockades av Schmeling sommaren 1939.) Hur som helst rubricerades matchen mellan Olle och Sys som gällande EM-titeln i tungvikt och vi lär knappast få veta hur matchen kunde få sån dignitet. Olle hade varit passiv i tio månader och Sys hade sannerligen inte vunnit den stora publikens gehör.

I alla fall kom Olle snabbt i skaplig form och poängvann efter femton ronder. Jag vet inte om segern var rättvis (det råder delade meningar om det), men jag vet att den i så fall var så knapp att belgaren garanterades en omedelbar returmatch på sin hemmaplan i Bryssel. Returen vanns överlägset av Sys. Och därmed var det återigen slutboxat för Olles del. I nästan två år gjorde han uppehåll. Det gjorde alla boxare i Europa.

När krutröken skingrats återupptogs proffsboxningen så småningom.

Nazismens dödskamp omöjliggjorde alla idrottsliga kamper i Europa. De flesta någorlunda allmänbildade människor känner till processen, från det desperata bombregnet över England och Gestapos klappjakter till de ryska stridsvagnarnas inträngande i Berlin och Hitlers självmord. Det gavs inget utrymme för boxningsbravader i ett sånt brinnande inferno.

När krutröken skingrats, återupptogs proffsboxningen så småningom. Nu blev det för första gången möjligt för Olle att tampas med de brittiska kollegerna. Men han var otränad till en början, förståeligt nog. Comebackmatchen mot Eddie Phillips hösten 1945 slutade med poängnederlag efter åtta ronder och återkomsten på hemmaplan (Stockholm) mot Jock Porter blev en eländig tillställning, där den stackars Porter gjorde 21 golvsyningar och den stackars Olle plågades av att inte kunna avgöra med snärt. Något bättre gick det mot skotten Ken Shaw och riktigt bra gick det mot Jack London, som strax innan förlorat brittiska imperietiteln till Bruce Woodcock. Segern över London bäddade för en titelmatch, dock inte EM utan SM. Sverige hade tre aktiva tungviktare i proffslägret, så det var inget konstigt i att arrangera proffs-SM i klassen. Olle vann titeln genom att poängslå Nisse Andersson över femton ronder och sedan stoppade han bärsärken John Nilsson i nionde ronden. Med det bevisade han vem som var herre på täppan här hemma. Men samtidigt bidrog han till den häftigt uppblossande debatten om boxningens skaderisker. Nilsson hade tre månader före matchen mot Olle knockats brutalt av engelsmannen Freddie Mills i Brighton och han verkade uppsläppt i ringen alldeles för snabbt igen när han hjärnskakades ordentligt i en långt utdragen procedur av Olle. Kritiken kryddades dramatiskt av ett dödsfall i Malmö två veckor senare, då den franske boxaren Beneto knockades av finländaren Purho i lätt tungvikt och avled på sjukhuset morgonen efter.

Dock: Olle var på hugget, kanske för första gången ordentligt som proffs. Inför matchen mot Luigi Musina i februari 1947 var han laddad och inspirerad som sällan förr. Musina hade ju slagit Olle en gång i Rom, när italienaren var nybliven Europamästare i lätt tungvikt. Nu hade han vuxit till sig och gjort sensationell comeback i tungvikt. Sensationen bestod i att han knockat exvärldsmästaren Primo Camera i Milano och därmed stoppat ”Vandrande Alpens” boxningskarriär definitivt och tvingat giganten till fribrottningens estrader i stället. Olle var revanschsugen och gjorde en utmärkt match. Musina tog slut i rond 8. Praktformen stegrades. Två månader senare slog han ut Heinz Lazek i första ronden.

Detta observerades av Edwin Ahlqvist, den ende duktige boxningsmanager Sverige någonsin haft. Han hade erfarenhet av USA och visste att det var där guld kunde täljas. Han hade studerat The Rings ranglista och finnit att de två främsta utmanarna under världsmästaren Joe Louis hette Joe Walcott och Joe Baksi. Den sistnämnde befann sig just i England, där han spektakulärt sopat golvet med både Freddie Mills och Bruce Woodcock. En skickligt formulerad förfrågan till Baksis manager avgjorde saken: den 6 juli 1947 kliver Baksi in i ringen på Solna Stadions fotbollsplan för att ”kamma hem lite extra kaffepengar”. Baksi trodde på en enkel och lättvindig seger i första eller andra ronden. Han bedrog sig illa. I sitt livs toppform gladde Olle över fyrtio tusen åskådare med att utmanövrera den alltmer frustrerade jänkens tjurrusningar. Det var en matadors närkamp med en tjur. Visserligen stupade inte tjuren, men hans horn (särskilt vänterkroken) visslade förgäves i luften gång på gång. Jag har läst motstridiga reportage från Baksimatchen, men även om oavgjort hade varit ett korrektare domslut återstår det faktum att Baksi inte på långt när lyckades imponera som han gjort mot Englands främsta stjärnor. Olle visade sig ha förmågan att tämja en råbarkad slugger och dessutom en högt rankad sådan. Den segern kan man aldrig ta ifrån honom.

I sitt livs toppform gladde Olle över fyrtio tusen åskådare med att utmanövrera den alltmer frustrerade jänkarens tjurrusningar.

Vägen till USA låg öppen — och mitt i vägen ställde sig en gammal bekant, ”managern” Holmstedt. Hur han överlevt i bakgrunden under Olles framgångsrika comeback, det vet jag inte. Men nån sorts kontrakt måste ha förelegat, som band Olle till honom. Annars skulle givetvis Edwin Ahlqvist varit den naturliga följeslagaren på resan ”over there”. Det är för mig fortfarande oklart, trots Ahlqvists memoarer, hur Holmstedt kunde ha ”första tjing” på Olle fastän det var Ahlqvists förtjänst att Olle alls placerats i den högsta utmanareliten. Det är ytterligare ett mysterium i fallet Tandberg.

Det gick inte så bra i USA-debuten. Den legendariske auktoriteten Nat Fleischer skrev i The Ring: ”Efter att ha sett Tandberg plumsa genom tio ronder av amatörmässig boxning i Madison Square Garden i sin amerikanska debut mot Joey Maxim, inför 10488 fans som betalade 43670 dollar, undrar man hur den långe svensken besegrade Joe Baksi för att bli en internationell figur inom boxningen. Olle övertygade New York-borna att han är lite mer än en god amatör. Han har inte förbättrats sen han boxades som amatör i Chicago 1940.” Det var en skarp avsågning, som följdes av att Nat Fleischer tog bort Olles namn från ranglistan.

Hur sann är Fleischers beskrivning?

Den omständigheten att en av de tre poängdomarna gav sin röst åt Olle, borde stämma till eftertanke. Joey Maxim var en Fred Astaire i kortbyxor, den skickligaste dansören i lätt tungvikt, superb defensivboxare. Att den surmulne Fleischer fann Olle plumsig och amatörmässig i så extrem grad, det hade säkert med Maxim att göra — inte med Olle. Fler än en motståndare hade känt sig fånig och klumpig mot Maxim, särskilt tungviktare. Joe Walcott, exempelvis, hade lurats totalt av Maxim tio ronder 1946. Ett halvår senare fick Walcott revanschchans och lyckades ta hem en knapp poängseger. I tredje mötet dem emellan hade Walcott äntligen lärt sig läxan och vann stort. Så hade det troligen blivit med Olle också — om han fått revanschchans.

Det fick han inte. Tvärtom förpassades han till förmatchboxarnas revir och fick harva mot ordinära slagpåsar som Hafer och Spagnolo. Jag tror att en duktig manager skulle ha ordnat en retur mot Maxim och jag tror att Olle skulle ha vunnit den. I stället dribblas Olle bort från pengarna och ”managern” Holmstedt skrapar ihop till en båtbiljett hem. Den alltför snabbt påtänkta hemresan kom i fel tid dessutom, vilket visade sig när Joe Louis abdikerade från tungviktstronen mindre än ett år senare. Hade Olle varit kvar i USA och matchats förståndigt, kunde han ha deltagit i ”kvalandet” till den vakanta titeln. Nu blev det så att Ezzard Charles slog Maxim knappt på poäng i ”semifinalen”, medan Walcott gick direkt från ett knockoutnederlag mot Louis till ”finalen”. Charles vann den vakanta titeln efter en jämn och hård drabbning.

Hemma i Sverige betraktades situationen dystert av Edwin Ahlqvist. Ändå smidde han optimistiska planer: att antingen ta över Maxim för nödvändig revansch eller låta budet gå till den ojämne Walcott, som förlorat sina två senaste matcher men ändå kvarstod som förste utmanare på världslistan. En seger över Maxim skulle inte smälla speciellt högt, eftersom Maxim opererade huvudsakligen i lätt tungvikt. Men om Olle kunde slå Walcott på ett mera övertygande sätt än Charles hade gjort, då öppnade sig nya möjligheter igen…

Det var drömmar, kanske provocerade av det skenbara åldrandet hos Walcott. Den svarte ringräven var 35 år fyllda och rimligen ”over the hill”. Han var inte ”over the hill”, han var tvärtom på väg uppåt. Två år senare satt han med VM-kronan på huvudet… efter att ha kvalificerat sig för titelmatch igen genom att knocka bland andra Olle.

Vi behöver inte uppehålla oss vid Olles nederlag mot Walcott. Det har skrivits så mycket om det. ”Han föll raklång som en fura med nacken mot nedersta ringrepet” etcetera. Det är bara att konstatera att där tog karriären slut. Det kunde ha blivit en helt annan karriär, om där hade funnits en klok rådgivare som från början kunnat tyda tidens tecken och systematiskt skolat vår briljantaste amatör till vårt briljantaste proffs.

Det fanns förutsättningar.

Torbjörn Säfve, författare och fd boxare.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

20 augusti 2022 invaldes Olle Tandberg som medlem nr 24 i Djurgårdens Hall of Fame.

Nisse Ramm

Jag hade varit i USA som ung reporter 1934 och vid återkomsten satt jag ofta vid ringside i Djurgårds-Cirkus där man i pausen brukade träffa många boxarvänner i Ryttargången.

Nisse Ramm hade avslutat sin aktiva boxarkarriär. Han slog sällskap med Harry Persson, den tidens pugilistiska nationalmonument som nådde fram till en förmatch vid en av legendariske Jack Dempseys galaföreställningar. Detta gav store H. P. från Solna snudd på chansen till en VM-match. Det gick nu inte vägen och sedan dröjde det ända till 1959 innan Ingemar Johansson steg in i ringen med Floyd Patterson och skrev sitt namn i boxningshistorien.

Nisse Ramm åkte i början på 30-talet omkring i landet och gjorde uppvisningar tillsammans med Harry Persson. Två idoler som lämnat den aktiva karriären bakom sig men fortfarande drog folk till idrottsplatserna.

På den tiden var Topsy Lindblom — Idrottsbladets motor och senare Nalen-bas — sekreterare i Svenska Boxningsförbundet. Han utnyttjade de tunga proffsboxarna Nisse Ramm som legendariska goodwillskapare för den nya stil som Topsy introducerade under benämningen ”Den raka vänsterns landslag”.

Nisse Ramm var i hög grad en prydnad för den annars ganska nedsolkade Boxningssporten. Han var ingen sensationsmakare, ingen knockout-kung, ingen storskrävlare och ingen rå slugger. I stället utvecklade han sig till en teknisk perfektionist. Hans träningsiver var gränslös och den präglades alltid av tre bärande inslag: hans fina kroppsbalans som byggde på vältränade ben och snabba fötter, hans perfekta raka slag som han slog som pisksnärtar snarare än klubbslag och hans ettriga närkamper med snabba hårda serier mot motståndarens mellangärde.

Nisse Ramm var en boxare som aldrig gjorde sig skyldig till fula grepp i ringen. Hans slag var rena, han nedlät sig inte till att slå under bältet eller i nacken, han försökte aldrig skalla sönder motståndarens ögonbryn. Själv fick Nisse istället sin utmätta skärv av den sortens blessyrer. Något som sannolikt blev en av orsakerna till att han förlorade flera matcher som bröts för skador. Slutligen beslöt han sig för att ge upp det aktiva matchandet.

Vi pratade en gång om detta med obehagliga påminnelser om att boxningen verkligen har sina dystra sidor. Nisse hade i USA — han gick sina matcher i Chicago som på den tiden var gangsterstaden nr 1 under den illa beryktade Al Capone-epoken — fått insyn i proffsboxningen när den är som ruskigast, med mutor, köpta domare och uppgjorda matcher till vadhållarnas favör.

Nisse tappade lusten att leva i den miljön. Han upplevde i Chicago ett Amerika från en helt ny synvinkel än den han sett 1927 då han var uttagen som ankare i ett svenskt-danskt amatörlag som gjorde fint ifrån sig i Boston. Då slog Nisse den amerikanska marinens tungviktsmästare, Ernie Schaaf, som sedermera blev proffs och gick en fatal match mot Primo Camera. Schaaf fick oerhört med stryk och knockades slutligen till en medvetslöshet ur vilken han aldrig reste sig.

Som professionell gick Nisse Ramm 22 matcher av vilka han vann 18. Som amatör och djurgårdare hade han dessförinnan tagit SM-titlar i lätt tungvikt 1926 och 1927, vunnit två EM-titlar och tagit en silvermedalj vid olympiska spelen i Amsterdam 1928. Redan då hade han emellertid besvär med sina sköra ögonbryn och förlorade därför finalen mot argentinaren Jurado.

Nisse Ramm hade ett annat handicap: hans vikt var inte den bästa för att passa en tungviktare. Gränsen mellan lätt tungvikt och tungvikt gick vid 79,3 kilo och Nisse vägde normalt mellan 80 och 81 kilo, detta betydde att han var lite för lätt för att kunna tampas med de stora tunga grabbarna och lite för tung för att kunna hålla gränsen för lätt tungvikt utan att späka sig eller banta.

Hans solida teknik kompenserade en del av viktbesvären, men räckte ändå inte till för att ge honom de stora chanserna och de stora pengarna. I stället beslöt han sig för att lägga av boxningen vid 28 års ålder då han ”en dag mitt på Kungsgatan” kände att han fick ett svindelanfall som gav honom balanssvårigheter. Det blev en signal som sade honom att nu hade Nisse Ramm proffsboxats färdigt.

Boxningsträningen släppte han dock inte. Han gillade atmosfären i de primitiva träningslokalerna på Söder där han ända upp i 70-årsåldern var en flitig gäst för att trumma sina serier på päronbollen eller dunka sina krokslag mot sandsäcken.

Sparringronderna avstod han ifrån: ”när man blir gammal är det så lätt att få blåtiror och det ser ju lite konstigt ut om man rör sig ute på stan med både bucklig näsa och utgjutningar kring ögonen”.

På den tiden — långt in på 60-talet — var det en smula ”inne” bland känt folk att kliva in på träningsgymmen och göra några svettiga träningspass. I Spartas lokal på Kocksgatan sågs inte bara Nisse Ramm skuggboxas bland ungdomarna, där kunde man möta författaren Stig Slas Claesson, konstexperten Pontus Hultén eller fil doktorn Anders Hedvall vid KB:s planschavdelning!

Hemma i tvåan i Hammarby hade han 500 skivor klassisk musik av Bach, Mozart och Beethoven.

I detta sällskap av tecknare, författare, konstkännare och journalister var Nisse Ramm ingalunda bortkommen. Hemma i tvåan i Hammarby hade han 500 skivor klassisk musik av Bach, Mozart och Beethoven. Bokhyllorna var välförsedda och klippböckerna talade om att den gamle smedhalvan, rörmokaren och fastighetsskötaren hade en begåvningsreserv långt ovanför det som presterades i boxarringen.

Nisse Ramm föddes 1903 på nyårsdagen och dog 1986. Jag minns honom som en av de mest sympatiska idrottskamrater jag mött. Han var aldrig storordig eller skrytsam, han talade klokt och sakligt om sina insatser i ringen och han log varmt när han började prata om sitt musikintresse.

Jag hade känslan av att Nisse Ramm var en ganska harmonisk människa. Han gifte sig med en norska och levde tydligen ett lyckligt hemliv. Han hade lärt sig av de törnar han fått — inte minst under de hårda åren i Chicago — och han förstod att utnyttja boxningsträningen som ett livselixir på äldre dar.

Jag minns honom tydligt en dag på 70-talet då jag mötte honom på gatan och vi språkade lite om gångna tider. Det fanns hos honom en vänlig utstrålning som kändes ovanligt optimistisk. Han hade funnit sig tillrätta med sitt liv.

Carl-Adam Nycop, frilansjournalist, startade tidningarna Expressen och SE. Chefredaktör Expressen 1944—62.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

20 november 2021 invaldes Nisse Ramm som medlem nr 5 i Djurgårdens Hall of Fame.

Lars ”Lasse” Myrberg

Lasse Myrberg som tränare i DIF:s boxningslokal — det liksom skapar en aura av ”dynasti” kring den blårandiga boxningen.

Lasses tränare inför OS-framgången hette Ulf Carlsson. Carlsson och Myrberg är nu tränarkamrater i lokalen på Kronobergsgatan. En lokal som Lasse själv gjort en hel del arbete i.

— Jag hade inget för mig, och det är klart att man ställer upp, förklarar Lasse den jätteinsats han, främst tillsammans med eldsjälen Torsten Almqvist, gjorde när djurgårdsboxarna kunde ta landets bästa träningslokal i anspråk.

Lasse satte upp väggar.

Byggde bastu.

Lade golv.

Satte upp speglar.

— Och så hann jag ju med att träna en smula också, skrattar Lasse.

För så fort golvet var lagt, drog Lasse en vända med hopprepet. När speglarna fanns på plats blev det skuggboxning.

Och så vidare.

Och allt detta samtidigt som han arbetade på nätterna, skaffade sig en yrkesutbildning (till grafiker) och förberedde sig för OS-boxningarna i Sydkorea.

Inte dåligt jobbat!

Och det var det inte heller i Söul. Lasse behövde gå fem matcher innan han kunde kvittera ut sin bronsmedalj. Det var fler matcher än de flesta andra boxare i turneringen. I de två inledande omgångarna besegrade Lasse Al-Harity från Oman med 5—0 och Syriens Khanji med 4—1.

Jag kände direkt när jag träffade att nu var det slut på den här matchen.

Sen skulle det bli stopp. Världstvåan Howard Grant från Kanada hörde till turneringens favoriter i klassen, lätt welter (63,5 kg).

— Jag hade mött honom förut och slagit honom. Jag hade nog en fördel av det, tror Lasse blygsamt.

För det var inget snack om saken. 4—1 till Djurgården och kanadensaren fick kassera in en mycket sällsynt förlust.

Jättesorg i Kanada.

Uppåt värre hos svenskarna.

Men säg den glädje som varar beständigt. Lotten gav Lasse stentuffe mexikanen Humerto Rodriguez i nästa match. Mexikansk och centralamerikansk mästare. Ingen dålig fighter. Och stentuff, som sagt.

Och så sa det bara pang. Redan i första ronden låg mexikanen på golvet och Lasse vandrade bort till häpne sekonden Ulf Carlsson för att ta av handskarna.

— Jag kände direkt när jag träffade att nu var det slut på den här matchen, berättar Lasse.

Semifinalen, mot australiske mästaren Graham Cheeney, blev dock för svår. En sliten Lasse Myrberg kämpade väl men föll med 5—0.

Lasse tackade omgående sin kubanske tränare ”El Morito” (det lilla berget) för framgången. En träningssejour till Kuba på våren 1988 hade gjort den svenska stjärnan till en internationell stjärna.

Kuba var, liksom, skillnaden mellan Sverige och världen.

Denne artikelförfattare vet, för han var med på Kuba.

Och jag var dessutom, det kan jag skriva med stolthet, den förste skribent som gjorde Boxningssverige uppmärksamt på den då blott 16-årige Lasse.

Följande rader kunde således läsas i facktidningen Boxning:

”Utropstecknet heter Lars Lundgren och boxar för BK Vicenten i Avesta. Den unge masen visade sig vara, för sin ålder, en mycket utväxt boxare med variationsrikt uppträdande i ringen, sinne för taktik och med en verkligt vaken blick för spelet.”

Lundgren valdes till turneringens bäste boxare och fick för det motta en rysligt ful, men mycket värdefull, kopparbunke från Boliden.

— För mig är den vacker, menade Lars och kramade bunken.

Det hade väl blivit några bucklor tidigare för Lasse (som då hette Lundgren, han bytte senare av familjeskäl till Myrberg) men det skulle komma att bli ännu fler, särskilt sedan han kommit till Djurgården.

Fem SM-tecken och en rad andra nationella och internationella framgångar gör Lasse Myrberg till en av landets bästa boxare genom tiderna, alla kategorier.

Efter segern i Stockholm Box Open 1983 skrev Olof Johansson, chefredaktör för tidningen Boxning och en av Europas främsta experter på sporten:

”Lars Lundgren är den mest lovande boxare Sverige fått fram sedan Leo Vainonen. Man har sett några med hans teknik, några med hans snabbhet, några med hans fina fotarbete och balans, några med hans nyp. Men ingen med alla dessa egenskaper plus hans stabila psyke och taktiska blick.”

Mästerliga ord om en mästare.

Lägg sedan till att Lasse Myrberg är djurgårdare.

Jag menar, mer komplett kan det ju inte bli.

Janne Bengtsson, sportjournalist på Svenska Dagbladet, chefredaktör för tidningen Djurgårdaren.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).