Ragnar Rosberg kom in i Djurgården Boxning på 1920-talet. Han spelade även en del fotboll i DIF, men det var DIF Boxning som ”Ragge” brann för. Under boxningens krisår 1924-1926 ställde han upp 120% i alla lägen. Både på kansliet och på boxningens medlemsmöten. Ragge gifter sig 1926 och får tre barn under åren 1929-1931.
Ragnar Carl Rosberg Född: 22 mars 1899
Boxningsledare
1927 utdelas Djurgårdens hedersmärke till Ragnar ”Ragge” Rosberg. I januari kommande år lämnade DIF Boxnings största namn, Konte Johansson, plus några andra ledande inom boxningssektionen. Detta efter en schism med överstyrelsen där det förekom en hel del smutskastning i pressen. Man bildade en ny boxningsklubb, Boxningsklubben av 1928 (BK 28), dit man också lockade över flera boxare. Ragge Rosberg blev nu DIF Boxnings starke man, som både tränare och ordförande, och han får mycket beröm i pressen för sitt engagemang. Resan för utbrytarna i BK 28 blir relativt kortvarig och efter diverse svårigheter läggs klubben till slut ned redan 1930. Några boxare väljer att gå tillbaka till DIF medans andra går vidare till IF Linnea.
1933 skiljer sig Ragge och DIF Boxning ställer nu upp för Ragge och är ett starkt stöd. I början av 1940-talet träffar Ragge sitt livs kärlek på Nalen i Stockholm. Hon heter Ruth och de gifter sig 1942 och samma år föds deras son Leif Ragnar Rosberg. Leif blir senare medlem i DIF och förblir så livet ut, vilket såklart gladde Ragge.
I början av 70-talet, vid en ålder av 69 år, fick Ragge förfrågan om att bli den första heltidsanställda på DIF:s kansli, som höll till i Klocktornet på Stockholms Stadion. Tyvärr insjuknar Ragge hastigt under skärtorsdagen 1974. Frun Ruth ringer efter ambulans som i ilfart kör mot St. Görans Sjukhus. Under färden ger Ragges kropp till slut upp och trots återupplivningsförsök dödförklaras Ragge vid ankomst. Ruth skickar bud med den tragiska nyheten till sonen Leffe, hans fru och deras två barn Janne och Agneta. Ragge Rosberg begravs i familjegraven i Bromma Kyrka.
Delar av text skriven av sonsonen Janne Rosberg, född 1972.
”Han hade ett ansikte som bara en morsa kan älska.”
Det slitna omdömet följde ofta gamla proffsboxare i spåren. Det kunde — ytligt sett — också ha gällt Nisse Ramm. Han tog sina smällar, fick sina ögonbryn uppfläkta, sin näsa intryckt och sina ögonlock förslappade, men hans plirande pigga ögon skvallrade om att huvudets insida fungerade precis som det skulle.
Jag hade varit i USA som ung reporter 1934 och vid återkomsten satt jag ofta vid ringside i Djurgårds-Cirkus där man i pausen brukade träffa många boxarvänner i Ryttargången.
Nisse Ramm hade avslutat sin aktiva boxarkarriär. Han slog sällskap med Harry Persson, den tidens pugilistiska nationalmonument som nådde fram till en förmatch vid en av legendariske Jack Dempseys galaföreställningar. Detta gav store H. P. från Solna snudd på chansen till en VM-match. Det gick nu inte vägen och sedan dröjde det ända till 1959 innan Ingemar Johansson steg in i ringen med Floyd Patterson och skrev sitt namn i boxningshistorien.
Nisse Ramm åkte i början på 30-talet omkring i landet och gjorde uppvisningar tillsammans med Harry Persson. Två idoler som lämnat den aktiva karriären bakom sig men fortfarande drog folk till idrottsplatserna.
På den tiden var Topsy Lindblom — Idrottsbladets motor och senare Nalen-bas — sekreterare i Svenska Boxningsförbundet. Han utnyttjade de tunga proffsboxarna Nisse Ramm som legendariska goodwillskapare för den nya stil som Topsy introducerade under benämningen ”Den raka vänsterns landslag”.
Nisse Ramm var i hög grad en prydnad för den annars ganska nedsolkade Boxningssporten. Han var ingen sensationsmakare, ingen knockout-kung, ingen storskrävlare och ingen rå slugger. I stället utvecklade han sig till en teknisk perfektionist. Hans träningsiver var gränslös och den präglades alltid av tre bärande inslag: hans fina kroppsbalans som byggde på vältränade ben och snabba fötter, hans perfekta raka slag som han slog som pisksnärtar snarare än klubbslag och hans ettriga närkamper med snabba hårda serier mot motståndarens mellangärde.
Nisse Ramm var en boxare som aldrig gjorde sig skyldig till fula grepp i ringen. Hans slag var rena, han nedlät sig inte till att slå under bältet eller i nacken, han försökte aldrig skalla sönder motståndarens ögonbryn. Själv fick Nisse istället sin utmätta skärv av den sortens blessyrer. Något som sannolikt blev en av orsakerna till att han förlorade flera matcher som bröts för skador. Slutligen beslöt han sig för att ge upp det aktiva matchandet.
Vi pratade en gång om detta med obehagliga påminnelser om att boxningen verkligen har sina dystra sidor. Nisse hade i USA — han gick sina matcher i Chicago som på den tiden var gangsterstaden nr 1 under den illa beryktade Al Capone-epoken — fått insyn i proffsboxningen när den är som ruskigast, med mutor, köpta domare och uppgjorda matcher till vadhållarnas favör.
Nisse tappade lusten att leva i den miljön. Han upplevde i Chicago ett Amerika från en helt ny synvinkel än den han sett 1927 då han var uttagen som ankare i ett svenskt-danskt amatörlag som gjorde fint ifrån sig i Boston. Då slog Nisse den amerikanska marinens tungviktsmästare, Ernie Schaaf, som sedermera blev proffs och gick en fatal match mot Primo Camera. Schaaf fick oerhört med stryk och knockades slutligen till en medvetslöshet ur vilken han aldrig reste sig.
Som professionell gick Nisse Ramm 22 matcher av vilka han vann 18. Som amatör och djurgårdare hade han dessförinnan tagit SM-titlar i lätt tungvikt 1926 och 1927, vunnit två EM-titlar och tagit en silvermedalj vid olympiska spelen i Amsterdam 1928. Redan då hade han emellertid besvär med sina sköra ögonbryn och förlorade därför finalen mot argentinaren Jurado.
Nisse Ramm hade ett annat handicap: hans vikt var inte den bästa för att passa en tungviktare. Gränsen mellan lätt tungvikt och tungvikt gick vid 79,3 kilo och Nisse vägde normalt mellan 80 och 81 kilo, detta betydde att han var lite för lätt för att kunna tampas med de stora tunga grabbarna och lite för tung för att kunna hålla gränsen för lätt tungvikt utan att späka sig eller banta.
Hans solida teknik kompenserade en del av viktbesvären, men räckte ändå inte till för att ge honom de stora chanserna och de stora pengarna. I stället beslöt han sig för att lägga av boxningen vid 28 års ålder då han ”en dag mitt på Kungsgatan” kände att han fick ett svindelanfall som gav honom balanssvårigheter. Det blev en signal som sade honom att nu hade Nisse Ramm proffsboxats färdigt.
Boxningsträningen släppte han dock inte. Han gillade atmosfären i de primitiva träningslokalerna på Söder där han ända upp i 70-årsåldern var en flitig gäst för att trumma sina serier på päronbollen eller dunka sina krokslag mot sandsäcken.
Sparringronderna avstod han ifrån: ”när man blir gammal är det så lätt att få blåtiror och det ser ju lite konstigt ut om man rör sig ute på stan med både bucklig näsa och utgjutningar kring ögonen”.
På den tiden — långt in på 60-talet — var det en smula ”inne” bland känt folk att kliva in på träningsgymmen och göra några svettiga träningspass. I Spartas lokal på Kocksgatan sågs inte bara Nisse Ramm skuggboxas bland ungdomarna, där kunde man möta författaren Stig Slas Claesson, konstexperten Pontus Hultén eller fil doktorn Anders Hedvall vid KB:s planschavdelning!
Hemma i tvåan i Hammarby hade han 500 skivor klassisk musik av Bach, Mozart och Beethoven.
I detta sällskap av tecknare, författare, konstkännare och journalister var Nisse Ramm ingalunda bortkommen. Hemma i tvåan i Hammarby hade han 500 skivor klassisk musik av Bach, Mozart och Beethoven. Bokhyllorna var välförsedda och klippböckerna talade om att den gamle smedhalvan, rörmokaren och fastighetsskötaren hade en begåvningsreserv långt ovanför det som presterades i boxarringen.
Nisse Ramm föddes 1903 på nyårsdagen och dog 1986. Jag minns honom som en av de mest sympatiska idrottskamrater jag mött. Han var aldrig storordig eller skrytsam, han talade klokt och sakligt om sina insatser i ringen och han log varmt när han började prata om sitt musikintresse.
Jag hade känslan av att Nisse Ramm var en ganska harmonisk människa. Han gifte sig med en norska och levde tydligen ett lyckligt hemliv. Han hade lärt sig av de törnar han fått — inte minst under de hårda åren i Chicago — och han förstod att utnyttja boxningsträningen som ett livselixir på äldre dar.
Jag minns honom tydligt en dag på 70-talet då jag mötte honom på gatan och vi språkade lite om gångna tider. Det fanns hos honom en vänlig utstrålning som kändes ovanligt optimistisk. Han hade funnit sig tillrätta med sitt liv.
Carl-Adam Nycop, frilansjournalist, startade tidningarna Expressen och SE. Chefredaktör Expressen 1944—62. Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).
20 november 2021 invaldes Nisse Ramm som medlem nr 5 i Djurgårdens Hall of Fame.
Och Djurgårdens ende individuelle medaljör i OS under 1980-talet.
Ja, faktiskt den förste på hela 32 år, när Lasse på sensommaren 1988 knep bronsmedaljen i OS i Söul.
Och sen lade han av med den aktiva boxningen och började istället en karriär som tränare i föreningen:
— Det är lika kul att få se sina egna grabbar vinna som det var att vinna själv, menar Lasse och syftar då på de unga DIF-boxare han varit med om att träna upp.
Lasse Myrberg som tränare i DIF:s boxningslokal — det liksom skapar en aura av ”dynasti” kring den blårandiga boxningen.
Lasses tränare inför OS-framgången hette Ulf Carlsson. Carlsson och Myrberg är nu tränarkamrater i lokalen på Kronobergsgatan. En lokal som Lasse själv gjort en hel del arbete i.
— Jag hade inget för mig, och det är klart att man ställer upp, förklarar Lasse den jätteinsats han, främst tillsammans med eldsjälen Torsten Almqvist, gjorde när djurgårdsboxarna kunde ta landets bästa träningslokal i anspråk.
Lasse satte upp väggar.
Byggde bastu.
Lade golv.
Satte upp speglar.
— Och så hann jag ju med att träna en smula också, skrattar Lasse.
För så fort golvet var lagt, drog Lasse en vända med hopprepet. När speglarna fanns på plats blev det skuggboxning.
Och så vidare.
Och allt detta samtidigt som han arbetade på nätterna, skaffade sig en yrkesutbildning (till grafiker) och förberedde sig för OS-boxningarna i Sydkorea.
Inte dåligt jobbat!
Och det var det inte heller i Söul. Lasse behövde gå fem matcher innan han kunde kvittera ut sin bronsmedalj. Det var fler matcher än de flesta andra boxare i turneringen. I de två inledande omgångarna besegrade Lasse Al-Harity från Oman med 5—0 och Syriens Khanji med 4—1.
Jag kände direkt när jag träffade att nu var det slut på den här matchen.
Sen skulle det bli stopp. Världstvåan Howard Grant från Kanada hörde till turneringens favoriter i klassen, lätt welter (63,5 kg).
— Jag hade mött honom förut och slagit honom. Jag hade nog en fördel av det, tror Lasse blygsamt.
För det var inget snack om saken. 4—1 till Djurgården och kanadensaren fick kassera in en mycket sällsynt förlust.
Jättesorg i Kanada.
Uppåt värre hos svenskarna.
Men säg den glädje som varar beständigt. Lotten gav Lasse stentuffe mexikanen Humerto Rodriguez i nästa match. Mexikansk och centralamerikansk mästare. Ingen dålig fighter. Och stentuff, som sagt.
Och så sa det bara pang. Redan i första ronden låg mexikanen på golvet och Lasse vandrade bort till häpne sekonden Ulf Carlsson för att ta av handskarna.
— Jag kände direkt när jag träffade att nu var det slut på den här matchen, berättar Lasse.
Semifinalen, mot australiske mästaren Graham Cheeney, blev dock för svår. En sliten Lasse Myrberg kämpade väl men föll med 5—0.
Lasse tackade omgående sin kubanske tränare ”El Morito” (det lilla berget) för framgången. En träningssejour till Kuba på våren 1988 hade gjort den svenska stjärnan till en internationell stjärna.
Kuba var, liksom, skillnaden mellan Sverige och världen.
Denne artikelförfattare vet, för han var med på Kuba.
Och jag var dessutom, det kan jag skriva med stolthet, den förste skribent som gjorde Boxningssverige uppmärksamt på den då blott 16-årige Lasse.
Följande rader kunde således läsas i facktidningen Boxning:
”Utropstecknet heter Lars Lundgren och boxar för BK Vicenten i Avesta. Den unge masen visade sig vara, för sin ålder, en mycket utväxt boxare med variationsrikt uppträdande i ringen, sinne för taktik och med en verkligt vaken blick för spelet.”
Lundgren valdes till turneringens bäste boxare och fick för det motta en rysligt ful, men mycket värdefull, kopparbunke från Boliden.
— För mig är den vacker, menade Lars och kramade bunken.
Det hade väl blivit några bucklor tidigare för Lasse (som då hette Lundgren, han bytte senare av familjeskäl till Myrberg) men det skulle komma att bli ännu fler, särskilt sedan han kommit till Djurgården.
Fem SM-tecken och en rad andra nationella och internationella framgångar gör Lasse Myrberg till en av landets bästa boxare genom tiderna, alla kategorier.
Efter segern i Stockholm Box Open 1983 skrev Olof Johansson, chefredaktör för tidningen Boxning och en av Europas främsta experter på sporten:
”Lars Lundgren är den mest lovande boxare Sverige fått fram sedan Leo Vainonen. Man har sett några med hans teknik, några med hans snabbhet, några med hans fina fotarbete och balans, några med hans nyp. Men ingen med alla dessa egenskaper plus hans stabila psyke och taktiska blick.”
Mästerliga ord om en mästare.
Lägg sedan till att Lasse Myrberg är djurgårdare.
Jag menar, mer komplett kan det ju inte bli.
Janne Bengtsson, sportjournalist på Svenska Dagbladet, chefredaktör för tidningen Djurgårdaren. Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).
