Kategori: DIF Boxning

Harry Wolff

Harry Wolff började boxas av samma anledning som så många andra pojkar. Han fick rätt mycket stryk i skolan eftersom han var minst och påminde om en asiat i utseende. Han lärde sig så småningom att ducka för de flesta slagen men ledsnade till slut och ville lära sig att slå tillbaka. Med tiden skulle Harry komma ett bli en av landets främsta representanter för ”the noble art of self-defence”.

Han sökte kontakt med Djurgårdens IF:s boxningssektion våren 1921 som då hade sin verksamhet i Sofiatornet på Stockholms Stadion. Där fanns flera stjärnboxare – Oscar Andrén, Gurra Bergman, Oskar Kjällander och David Lindén – som han hade läst om och kände igen från dåtidens boxningsbibel Swing. Han skrevs in i klubben men innan han fick börja träna med ringboxarna skickades han till Alex Weimarks institut vid Storkyrkobrinken i Gamla Stan för att ta några grundläggande lektioner. Weimark var svensk proffsmästare i weltervikt och chefstränare i Djurgården. 20 lektioner kostade 25 kr och han fick ihop pengarna genom att jobba som springpojke. När han klarat av dessa kom han tillbaka till klubben som nu flyttat till Östermalms läroverk. Han började träna för Konrad ”Konte” Jonsson som tagit över tränarsysslan i klubben eftersom Weimark, i samband med lokalbytet, börjat ägna alltmer tid åt sitt institut. Boxningssporten var vid den här tidpunkten ganska primitiv och matcherna liknade många gånger mer slagsmål än det vi idag kallar för boxning. Perfektionisten Konte, drillade sina adepter i tekniska detaljer timme efter timme vid träningspassen. Detta passade Harry som snart blev en av de första goda teknikerna inom svensk boxning.

Påföljande år blev fantastiskt framgångsrikt för Harry. Först vinner han SM i Cirkus. I final besegrar han klubbkamraten och vännen Gösta Dahlberg. Sedan blir han uttagen till EM i Berlin i fjädervikt efter att ha imponerat på landslagsledningen i en serie kvalificeringsmatcher. Han vinner den inledande matchen mot Postpillich från Österrike klart på poäng. I semifinal möter han ungraren Nicholaus Gelbai. Det blir en mycket jämn match där Wolff får segern. I final ställs han hemmafavoriten Franz Dübbers och förlorar på poäng.

Texten skriven av Niclas Selberg och är tidigare publicerad på Djurgården Boxnings hemsida

Nisse Ramm

Jag hade varit i USA som ung reporter 1934 och vid återkomsten satt jag ofta vid ringside i Djurgårds-Cirkus där man i pausen brukade träffa många boxarvänner i Ryttargången.

Nisse Ramm hade avslutat sin aktiva boxarkarriär. Han slog sällskap med Harry Persson, den tidens pugilistiska nationalmonument som nådde fram till en förmatch vid en av legendariske Jack Dempseys galaföreställningar. Detta gav store H. P. från Solna snudd på chansen till en VM-match. Det gick nu inte vägen och sedan dröjde det ända till 1959 innan Ingemar Johansson steg in i ringen med Floyd Patterson och skrev sitt namn i boxningshistorien.

Nisse Ramm åkte i början på 30-talet omkring i landet och gjorde uppvisningar tillsammans med Harry Persson. Två idoler som lämnat den aktiva karriären bakom sig men fortfarande drog folk till idrottsplatserna.

På den tiden var Topsy Lindblom — Idrottsbladets motor och senare Nalen-bas — sekreterare i Svenska Boxningsförbundet. Han utnyttjade de tunga proffsboxarna Nisse Ramm som legendariska goodwillskapare för den nya stil som Topsy introducerade under benämningen ”Den raka vänsterns landslag”.

Nisse Ramm var i hög grad en prydnad för den annars ganska nedsolkade Boxningssporten. Han var ingen sensationsmakare, ingen knockout-kung, ingen storskrävlare och ingen rå slugger. I stället utvecklade han sig till en teknisk perfektionist. Hans träningsiver var gränslös och den präglades alltid av tre bärande inslag: hans fina kroppsbalans som byggde på vältränade ben och snabba fötter, hans perfekta raka slag som han slog som pisksnärtar snarare än klubbslag och hans ettriga närkamper med snabba hårda serier mot motståndarens mellangärde.

Nisse Ramm var en boxare som aldrig gjorde sig skyldig till fula grepp i ringen. Hans slag var rena, han nedlät sig inte till att slå under bältet eller i nacken, han försökte aldrig skalla sönder motståndarens ögonbryn. Själv fick Nisse istället sin utmätta skärv av den sortens blessyrer. Något som sannolikt blev en av orsakerna till att han förlorade flera matcher som bröts för skador. Slutligen beslöt han sig för att ge upp det aktiva matchandet.

Vi pratade en gång om detta med obehagliga påminnelser om att boxningen verkligen har sina dystra sidor. Nisse hade i USA — han gick sina matcher i Chicago som på den tiden var gangsterstaden nr 1 under den illa beryktade Al Capone-epoken — fått insyn i proffsboxningen när den är som ruskigast, med mutor, köpta domare och uppgjorda matcher till vadhållarnas favör.

Nisse tappade lusten att leva i den miljön. Han upplevde i Chicago ett Amerika från en helt ny synvinkel än den han sett 1927 då han var uttagen som ankare i ett svenskt-danskt amatörlag som gjorde fint ifrån sig i Boston. Då slog Nisse den amerikanska marinens tungviktsmästare, Ernie Schaaf, som sedermera blev proffs och gick en fatal match mot Primo Camera. Schaaf fick oerhört med stryk och knockades slutligen till en medvetslöshet ur vilken han aldrig reste sig.

Som professionell gick Nisse Ramm 22 matcher av vilka han vann 18. Som amatör och djurgårdare hade han dessförinnan tagit SM-titlar i lätt tungvikt 1926 och 1927, vunnit två EM-titlar och tagit en silvermedalj vid olympiska spelen i Amsterdam 1928. Redan då hade han emellertid besvär med sina sköra ögonbryn och förlorade därför finalen mot argentinaren Jurado.

Nisse Ramm hade ett annat handicap: hans vikt var inte den bästa för att passa en tungviktare. Gränsen mellan lätt tungvikt och tungvikt gick vid 79,3 kilo och Nisse vägde normalt mellan 80 och 81 kilo, detta betydde att han var lite för lätt för att kunna tampas med de stora tunga grabbarna och lite för tung för att kunna hålla gränsen för lätt tungvikt utan att späka sig eller banta.

Hans solida teknik kompenserade en del av viktbesvären, men räckte ändå inte till för att ge honom de stora chanserna och de stora pengarna. I stället beslöt han sig för att lägga av boxningen vid 28 års ålder då han ”en dag mitt på Kungsgatan” kände att han fick ett svindelanfall som gav honom balanssvårigheter. Det blev en signal som sade honom att nu hade Nisse Ramm proffsboxats färdigt.

Boxningsträningen släppte han dock inte. Han gillade atmosfären i de primitiva träningslokalerna på Söder där han ända upp i 70-årsåldern var en flitig gäst för att trumma sina serier på päronbollen eller dunka sina krokslag mot sandsäcken.

Sparringronderna avstod han ifrån: ”när man blir gammal är det så lätt att få blåtiror och det ser ju lite konstigt ut om man rör sig ute på stan med både bucklig näsa och utgjutningar kring ögonen”.

På den tiden — långt in på 60-talet — var det en smula ”inne” bland känt folk att kliva in på träningsgymmen och göra några svettiga träningspass. I Spartas lokal på Kocksgatan sågs inte bara Nisse Ramm skuggboxas bland ungdomarna, där kunde man möta författaren Stig Slas Claesson, konstexperten Pontus Hultén eller fil doktorn Anders Hedvall vid KB:s planschavdelning!

Hemma i tvåan i Hammarby hade han 500 skivor klassisk musik av Bach, Mozart och Beethoven.

I detta sällskap av tecknare, författare, konstkännare och journalister var Nisse Ramm ingalunda bortkommen. Hemma i tvåan i Hammarby hade han 500 skivor klassisk musik av Bach, Mozart och Beethoven. Bokhyllorna var välförsedda och klippböckerna talade om att den gamle smedhalvan, rörmokaren och fastighetsskötaren hade en begåvningsreserv långt ovanför det som presterades i boxarringen.

Nisse Ramm föddes 1903 på nyårsdagen och dog 1986. Jag minns honom som en av de mest sympatiska idrottskamrater jag mött. Han var aldrig storordig eller skrytsam, han talade klokt och sakligt om sina insatser i ringen och han log varmt när han började prata om sitt musikintresse.

Jag hade känslan av att Nisse Ramm var en ganska harmonisk människa. Han gifte sig med en norska och levde tydligen ett lyckligt hemliv. Han hade lärt sig av de törnar han fått — inte minst under de hårda åren i Chicago — och han förstod att utnyttja boxningsträningen som ett livselixir på äldre dar.

Jag minns honom tydligt en dag på 70-talet då jag mötte honom på gatan och vi språkade lite om gångna tider. Det fanns hos honom en vänlig utstrålning som kändes ovanligt optimistisk. Han hade funnit sig tillrätta med sitt liv.

Carl-Adam Nycop, frilansjournalist, startade tidningarna Expressen och SE. Chefredaktör Expressen 1944—62.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

20 november 2021 invaldes Nisse Ramm som medlem nr 5 i Djurgårdens Hall of Fame.

Lars ”Lasse” Myrberg

Lasse Myrberg som tränare i DIF:s boxningslokal — det liksom skapar en aura av ”dynasti” kring den blårandiga boxningen.

Lasses tränare inför OS-framgången hette Ulf Carlsson. Carlsson och Myrberg är nu tränarkamrater i lokalen på Kronobergsgatan. En lokal som Lasse själv gjort en hel del arbete i.

— Jag hade inget för mig, och det är klart att man ställer upp, förklarar Lasse den jätteinsats han, främst tillsammans med eldsjälen Torsten Almqvist, gjorde när djurgårdsboxarna kunde ta landets bästa träningslokal i anspråk.

Lasse satte upp väggar.

Byggde bastu.

Lade golv.

Satte upp speglar.

— Och så hann jag ju med att träna en smula också, skrattar Lasse.

För så fort golvet var lagt, drog Lasse en vända med hopprepet. När speglarna fanns på plats blev det skuggboxning.

Och så vidare.

Och allt detta samtidigt som han arbetade på nätterna, skaffade sig en yrkesutbildning (till grafiker) och förberedde sig för OS-boxningarna i Sydkorea.

Inte dåligt jobbat!

Och det var det inte heller i Söul. Lasse behövde gå fem matcher innan han kunde kvittera ut sin bronsmedalj. Det var fler matcher än de flesta andra boxare i turneringen. I de två inledande omgångarna besegrade Lasse Al-Harity från Oman med 5—0 och Syriens Khanji med 4—1.

Jag kände direkt när jag träffade att nu var det slut på den här matchen.

Sen skulle det bli stopp. Världstvåan Howard Grant från Kanada hörde till turneringens favoriter i klassen, lätt welter (63,5 kg).

— Jag hade mött honom förut och slagit honom. Jag hade nog en fördel av det, tror Lasse blygsamt.

För det var inget snack om saken. 4—1 till Djurgården och kanadensaren fick kassera in en mycket sällsynt förlust.

Jättesorg i Kanada.

Uppåt värre hos svenskarna.

Men säg den glädje som varar beständigt. Lotten gav Lasse stentuffe mexikanen Humerto Rodriguez i nästa match. Mexikansk och centralamerikansk mästare. Ingen dålig fighter. Och stentuff, som sagt.

Och så sa det bara pang. Redan i första ronden låg mexikanen på golvet och Lasse vandrade bort till häpne sekonden Ulf Carlsson för att ta av handskarna.

— Jag kände direkt när jag träffade att nu var det slut på den här matchen, berättar Lasse.

Semifinalen, mot australiske mästaren Graham Cheeney, blev dock för svår. En sliten Lasse Myrberg kämpade väl men föll med 5—0.

Lasse tackade omgående sin kubanske tränare ”El Morito” (det lilla berget) för framgången. En träningssejour till Kuba på våren 1988 hade gjort den svenska stjärnan till en internationell stjärna.

Kuba var, liksom, skillnaden mellan Sverige och världen.

Denne artikelförfattare vet, för han var med på Kuba.

Och jag var dessutom, det kan jag skriva med stolthet, den förste skribent som gjorde Boxningssverige uppmärksamt på den då blott 16-årige Lasse.

Följande rader kunde således läsas i facktidningen Boxning:

”Utropstecknet heter Lars Lundgren och boxar för BK Vicenten i Avesta. Den unge masen visade sig vara, för sin ålder, en mycket utväxt boxare med variationsrikt uppträdande i ringen, sinne för taktik och med en verkligt vaken blick för spelet.”

Lundgren valdes till turneringens bäste boxare och fick för det motta en rysligt ful, men mycket värdefull, kopparbunke från Boliden.

— För mig är den vacker, menade Lars och kramade bunken.

Det hade väl blivit några bucklor tidigare för Lasse (som då hette Lundgren, han bytte senare av familjeskäl till Myrberg) men det skulle komma att bli ännu fler, särskilt sedan han kommit till Djurgården.

Fem SM-tecken och en rad andra nationella och internationella framgångar gör Lasse Myrberg till en av landets bästa boxare genom tiderna, alla kategorier.

Efter segern i Stockholm Box Open 1983 skrev Olof Johansson, chefredaktör för tidningen Boxning och en av Europas främsta experter på sporten:

”Lars Lundgren är den mest lovande boxare Sverige fått fram sedan Leo Vainonen. Man har sett några med hans teknik, några med hans snabbhet, några med hans fina fotarbete och balans, några med hans nyp. Men ingen med alla dessa egenskaper plus hans stabila psyke och taktiska blick.”

Mästerliga ord om en mästare.

Lägg sedan till att Lasse Myrberg är djurgårdare.

Jag menar, mer komplett kan det ju inte bli.

Janne Bengtsson, sportjournalist på Svenska Dagbladet, chefredaktör för tidningen Djurgårdaren.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).