Björne Mellström

I början på 50-talet blev Hammarby en förening att räkna med inom bordtennissporten. En uppsjö av ungdomar slog igenom ungefär samtidigt och spelare som Lasse Pettersson, Bosse Malmquist och Lennart Ströberg blev svenska juniormästare och förde upp Hammarby i den allsvenska toppen. En av de många spelarna hette Björne Mellström. Han var i samma ålder men inte fullt lika försigkommen som de andra grabbarna. Björne tränade mera målmedvetet och utvecklades i en långsammare takt. Men han tog sig, både fysiskt och tekniskt. Och i mitten av deccenniet var han i kapp och förbi och 1956 var han bäst i hela landet då han blev svensk mästare för första gången och detroniserade Tage Flisberg. Det var på tiden, för den gode Flisan hade hunnit bli 39 år.

Harry Björne Mellström
Född: 10 mars, 1933

Bordtennis
SM-guld: 13 (1957, 2st 58, 2st 59, 2st 60, 3st 61, 3st 62)
NM-guld: 5 (3st 1957, 2st 1961)

88 landskamper

Mellis blev ett bekant namn över hela Idrottssverige. På Söder hade Mellis varit ett gångbart namn i flera år. I församlingarna Katarina, Sofia och Maria var han en riktig kändis. Inte för att han platsade i någon av de många gosskörerna utan fastmer för att han talade ett språk som gått i skola hos både Nacka Skoglund och Lennart Risberg plus att hans fantasi födde egendomliga och träffande ord som lät mycket bättre än de riktigt svenska. Han talade förstås i näsan och med en sofistikerad hes röst som låg så långt ifrån en gosskör som möjligt. Bad han om att man skulle skingra en brunett betydde det att han ville ha en femma växlad och när han ville bassa papp skulle alla förstå att det drog ihop sig till kortspel. Han blev mästare i rödskägg, kasino och poker långt innan han hade lärt sig att slå en hyfsad backhand.

Han talade förstås i näsan och med en sofistikerad hes röst som låg så långt ifrån en gosskör som möjligt.

Så småningom skulle det emellertid bli hans backhand som skulle föra honom till toppen av landets pingiselit. Backhands med både stil, finess och fart. Därtill ägnade han sig åt en underskruv som spred skräck omkring sig. Mellis ägde det rätta skäret och knorren som kom alla utom Flisan att till slut slå bort sig. Han vann fem SM i singel, varav fyra som djurgårdare, och var länge landslagets säkraste vinnare. Han var ofta tungan på vågen i jämna lagmatcher. Nordisk mästare — svensk mästare — vaktmästare, står det på hans visitkort än i dag.

Björne utbildade sig till rörmokare och var en duktig yrkesman, men han tyckte inte om att skita ner sig på jobbet och ville få fatt på ett något renligare jobb där man helst kunde gå omkring med vita manschetter. På så sätt kom Djurgården in i bilden. Björne värvades genom att han placerades i en herrekipering för att sälja kostymer. I värvningen ingick ett avtal att han skulle få en ny svid för varje SM han erövrade åt sin nya förening. Det blev till slut 13 SM totalt, men aldrig någon kostym. Inte en enda svid fick han gratis trots det muntliga avtalet. Anledningen till det var att Meilis snart ledsnade på sitt renliga men orörliga jobb, men rörmokare ville han inte bli igen.

Istället blev han både privatchaufför och vaktmästare. Och så fick han en TV-apparat och en liten slant och i dag är han en mycket nöjd djurgårdare som garvar hjärtligt åt alla värvningar och kostymerna som han blev blåst på.

Efter sin framgångsrika karriär fortsatte Björne att spela som oldboy och var tillsammans med Tony Larsson och Toni Borg landets bästa spelare i åldersgruppen 45 år. Nu har han lagt spaden på hyllan för gott men deltar i den internationella gemenskapen med den äran. Björne Mellström är en av de svenska representanterna i Swaythling Club. Det är en klubb som har medlemmar över hela världen och med pengar i bank i Schweiz. Till varje VM och EM skänker man pengar till gamla mästare och ledare som blivit sjuka eller som fått det dåligt ställt i samhället. På så sätt kan ett dussin gamla fina märken stråla samman vid varje storinternationell tävling ute i världen.

Vaktmästare Mellström är duktig svensk chef i denna förnämliga internationella församling.

Bengt Grive, sportjournalist, sedan 1960 på Sveriges Television, svensk mästare i bordtennis.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

20 november 2022 invaldes Björne Mellström som medlem nr 33 i Djurgårdens Hall of Fame.

Elisabeth Thorsson

Elisabeth Thorsson heter Djurgårdens framgångsrikaste idrottskvinna genom tiderna. I varje fall om vi räknar antalet SM-tecken. Hon erövrade sammanlagt 13 mästerskap i bordtennis, lika många som sin manlige djurgårdskollega Björne Mellström. Dessa båda erövrade för övrigt tre SM tillsammans i mixed dubbel. Elisabeth vann också SM i lag, dubbel och singel.

Elisabeth Stensdotter Thorsson
Född: 3 mars 1938

Bordtennis
SM-guld: 13 (1954-1960)

Redan som 16-åring vann hon singeltiteln både som junior och senior. 1960 vann hon för andra gången en nervpirrande SM-final, där jag satt som rådgivare och sekundant i ett hörn och förtvivlade över den ena missa de matchbollen efter den andra. Om jag inte minns fel vann Elisabeth till slut med 28—26 i skiljeset över Britt Andersson från Nässjö.

Första gången jag träffade Elisabeth eller Tette, som hon hette i uppväxtåren, var hon elva år. Jag hade blivit rekommenderad att söka upp henne i hemmet i Rasbo utanför Uppsala för att på ort och ställe slå några bollar mot denna intresserade flicka och eventuellt ta hand om en verklig bolltalang. Jag kände hennes styvfar, hovsångaren Martin Öhman, som spelade pingis till husbehov mest varje dag och som med all rätt gick under epitetet bordtennisens supporter nummer 1. Elisabeth hade en äldre bror, Sten-Olof, som var riktigt bollbegåvad och som redan hade börjat tävlingsspela hos Vesta i Uppsala. Jo, Elisabeth var en talang. Det fick jag omedelbart klart för mig när jag såg henne öva bollskola mot en vägg med fyra gummibollar i luften samtidigt. Vid pingisbordet som var alldeles för högt för henne ägnade hon sig åt någon slags ping-pong men med en lust och förmåga att returnera alla bollar med skruv. Hon kunde redan skära bollen med viss ackuratess och snits och redan efter ett par timmars lektion hade jag också fått henne att någorlunda rätt utföra ett forehandslag.

Jag kom tillbaka flera gånger till hemmet i Rasbo och efter knappt två år anmälde jag henne till en nybörjarturnering för flickor i Eriksdahlshallen. Elisabeth vann varje match utan att förlora något set. Hon bollade mest med en stark underskruv som var förgörande för motståndarna och då och då slog hon in en välplacerad forehand.

Tre år senare var hon svensk mästarinna alla kategorier och landslagsspelare. Under flera år var hon landets skickligaste spelare tillsammans med Birgitta Tegnér (systertill DIF:s Signhild Tegnér). Elisabeth blev även nordisk mästarinna i singel.

Hon blev allt säkrare i sitt försvarsspel och anfallsvapnet som var en solid forehand kunde hon placera var som helst på motståndarens bordshalva. Trots intensiv och flitig träning lyckades hon aldrig öva upp sig på backhandsidan. Där fick hon nöja sig med att lita på sin säkerhet och den starka underskruven. Hon fick aldrig fart på sitt backhandslag och det var det som hindrade henne att nå den absoluta eliten. Hon kunde vinna det mesta i Norden men i matcher mot ungerskor och rumänskor var hon chanslös. De höll ett något högre tempo och det innebar att Elisabeth och de övriga svenskorna fick dansa efter deras pipa.

Elisabeth slutade efter några intensiva pingisår. Men takterna satt i länge. När hon träffade sin blivande make, tennisstjärnan Jan-Erik Lundqvist, som också hade spelat lite pingis i plugget, var denne övertygad om att hans kunnande skulle räcka till för att besegra Elisabeth. Det slutade med att fru Lundqvist kunde lämna tio bollar i förgåva och ändå vinna. — Jag går på hennes underskruv mest hela tiden, sa Janne, som i stället lärde upp sin Elisabeth till en hygglig motionsspelare i tennis.

Bengt Grive, sportjournalist, sedan 1960 på Sveriges Television, svensk mästare i bordtennis.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

12 mars 2023 invaldes Elisabeth Thorsson som medlem nr 41 i Djurgårdens Hall of Fame.