Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Men hemmansägaren från Ekerö som är född den 20 maj 1930 torde vara en av svensk idrotts mest anonyma idrottsmän alla kategorier. Jag är övertygad om att om man frågar 100 svenskar om namnet — och tillägger att det är en känd idrottsman — så svarar inte fler än högst tio stycken rätt, om ens det…

Det är egentligen inte så märkligt. Bobsleigh är visserligen en stor sport utomlands, men här hemma är den i det närmaste obefintlig. Den existerar visserligen, men vilka andra svenska idrottsmän saknar helt möjlighet att utöva sin sport inom landets gränser.

Inte sedan 1970 har Jätten kunnat ratta sin bob i tävlingssammanhang på hemmaplan. Då vann han det sista svenska mästerskapet — hans eget fjärde — som utdelades. Det var i Hammarstrands rodelbana i vilken man kunde åka åren 1962—1970.

Det mästerskapet — vunnet i DIF:s färger — har sin egen lilla historia. Carl-Erik åkte upp 10 dagar i förväg och körde 126 åk, alla med olika bybor som andramän. Han hyrde en traktor som körde upp boben efter varje åk — och vann med 5 sekunders marginal. Bobförbundet ville diska Carl-Erik med motiveringen att ”han tränat för mycket i banan”. (Motståndarna låg väl bakom kan man förmoda?) Men Jätten sätter man inte på plats. Han alarmerade dåvarande DIF-ordföranden Hugo Caneman som snabbt gjorde klart för förbundet att diskning på dessa grunder var otänkbara.

1957 anade Carl-Erik knappast att han skulle komma att bli olympisk rekordhållare i antalet avverkade vinter-OS. Det var då han följde med ett gäng svenska bobåkare till Garmisch som turist för att åka skidor — och blev helt bobfrälst på kuppen.

När han den 18 februari 1984 efter avslutat åk kastade sin hjälm ut bland publiken i Sarajevo så hade han gjort sitt sjätte raka OS. Själv skulle han fylla 54 år litet senare på året. Med detta OS blev han dels rekordhållare, men också den äldste vinterolympiern genom tiderna!

Kanske blir han av med rekordet — som han delar med den blott 48-årige australiensiske skridskoåkaren Colin Coates. Denne gjorde också sin sjätte OS-tävling i Calgary 1988. Få se om han hänger på till 1992.

Sarajevo-starten har också sin egen historia — det har de flesta av Jättens bravader. Efter Lake Placid 1980 ansågs han ”vara slut” av bobförbundet. Vid en stor presskonferens räknades han inte ens upp som OS-kandidat, än mindre var han inviterad att närvara. Det påstods också vara ett fattigdomsbevis att denna fördetting fortfarande kunde konkurrera med eliten.

Detta retade Jätten så till den grad att han beslöt att satsa allt på OS 1984! Han tog ett 6-siffrigt lån — med sin gård som säkerhet. Han värvade ett lag och han betalade — i stort sett — alla kostnader för det under 4 år. Och kvalade in efter några goda världscuplopp på försäsongen.

— Men jag visste att jag var passé, erkänner han så här efteråt. Grabbarna hade inte den rätta gnistan och jag själv var inte lika observant som vanligt. När jag skulle starta det sista åket med ”fyran” nere i Trebevicbanan så var jag livrädd. Inte för att åka utför utan för risken att köra omkull. Jag hade lovat mig själv att fortsätta ytterligare ett år om detta hände. Men det gick bra — grabbarna visste ju vad det gällde och ville väl bli av med mig.

— Fast det var ett helvete året efter när det drog ihop sig till VM och EM nere på kontinenten, berättar han. Kan tänka mig vad en kokainist känner när han inte får sin vanliga ranson.

Slutet på Sarajevo-historien kunde för övrigt inte skrivas förrän 1989. Då hade Jätten betalat färdigt på sitt stora lån!

I 35 år har denna ofta rätt skärrade personlighet — för en sådan är han — levt med sin sport. Han har sett idrotten ändra karaktär.

— Förr talade man med varandra, utbytte erfarenheter. Vi var alla amatörer, mer eller mindre. Vi hjälpte varandra och lånade ut medar till konkurrenterna. Det hände att någon till och med förlorade OS-guld på denna sin vänlighet. Nu finns det ingen chans för amatörer längre. Nu är det rena formel I-stallen. De kontinentala länderna satsar miljoner och åter miljoner på att utveckla materialet. Bobarna i Sarajevo gick lös på 600000 kronor bara att bygga.

Själv tänker jag på hur Carl-Erik och hans kompisar Leif och Janne Johansson samt Thomas Gustafsson fick svetsa ihop boben efter varje åk 1972. Den gick av på mitten!

Ändå var det i Sapporo 1972 som Carl-Erik och Janne nådde det hittills bästa svenska resultatet, en sjätteplats. Det kunde blivit bättre, för då var djurgårdarna verkligen på gång. Men en otrolig malör inträffade i starten till andra åket. Sulorna lossade på Jannes skor — han fick inte rätt fart på boben då han halkade och duon tappade en sekund. Den sekunden hade betytt en fjärdeplats! I sista åket blev Jätten näst snabbast — det resultatet står sig fortfarande som den näst bästa tiden i Sapporo-banan!

Åtta år senare var Carl-Erik på väg mot en ny sensation. Denna gång med ”fyran” i Lake Placids svåra bana, där för övrigt vår veteran under för-OS körde ur banan och bröt nyckelbenet.

Inför det avslutande åket låg den svenska boben på sjätteplats. Slutåket gick otroligt fint. När boben dammade ut ur 11:e kurvan uppmättes 140,1 km/tim — den snabbaste farten någon uppnått. Segraren, DDR:s Nehmer, hade ”bara” 139,8 km/tim!

Men den rutinerade föraren missade ingången till den 12:e och sista kurvan och innan man visste ordet av välte boben och gick ”upp i taket”. G-kraften blev så enorm att bromsaren Kenth Rönn inte kunde sitta kvar. Han tappade greppet och föll ur 75 meter från mål. Hade han suttit kvar hade ekipaget — trots missen — blivit sjua!

Få svenska idrottsmän torde ha bidragit med så mycket pengar ur egen ficka som Carl-Erik Eriksson. Få torde ha fått uppleva så mycket kamratskap genom åren. Schweizarna är hans speciella favoriter.

— Dom lät mig alltid träna gratis på deras förhyrda timmar…

— Gratis… måste ni betala för att träna?

— Självklart. Varje träningsåk i t ex Innsbruck kostade 40 kronor och i St Moritz gick det löst på upp till 150.

Hur många svenska idrottsmän har råkat ut för detsamma — och därtill fått sitta timme efter timme i körning ner genom kontinenten med bobekipaget på släpvagn.

Jättens stora grej var när han 1973 anlitades av den ledande bobnationen DDR att vara testpilot med en ”fyra” i banan i Oberhos, där det hade varit förbjudet att köra efter några svåra olyckor. Nu var banan ombyggd och skulle testas. Efter rekommendation av det internationella förbundet inbjöds den svenska boben och fick alla kostnader betalda samt 1200 kr i veckan i fickpengar.

— Generalerna stod uppradade på hedersläktaren och var oroliga, berättar Jätten. Vi körde fint i två åk, men släppte inte på för fullt. Det gjorde vi däremot i tredje… Vi åkte runt när det var 60 meter kvar och halkade in i mål som snöbollar. Panik utbröt, ambulanserna kom, plats på sjukhus var med tysk grundlighet redan beställd.

Vi åkte runt när det var 60 meter kvar och halkade in i mål som snöbollar.

— Nu kör vi ett åk med en gång, annars vågar vi aldrig åka mer, sa Jätten. Det gjorde man med lyckat resultat. Men fortfarande lär östtyskarna inte våga sig på att köra med ”fyror” i banan. De använder specialgjorda treor.

Själv har Carl-Erik gjort i stort 1100 tävlings- och träningsåk. Han har vält eller ”kört ut” 10 gånger. Hans livs största ögonblick kom 1976 i Innsbruck-OS då han fick bära den svenska fanan under inmarschen vid invigningen.

— Då grät jag en skvätt, suckar Carl-Erik. Det gjorde jag också 1984 i Sarajevo vid inmarschen. Jag förstod att detta var min sista OS-invigning och jag kunde inte hjälpa att tårarna trillade.

Han lade — så att säga — den slitna slipsen på hyllan. Ni skall veta att denna flottiga, färdigknutna slips varit Jättens adelsmärke. Den satt alltid — dock mindre och mindre snyggt med åren — runt halsen på honom under tävlingarna. En prydlig skjorta hörde också till bilden.

Ni skall veta att denna flottiga färdigknutna slips alltid varit Jättens adelsmärke.

Kontakten med idrotten — den egna — är borta. Men en viss kontakt — om än på avstånd — har han dock med svensk idrott. När detta skrives en blåsig oktoberdag arbetar hemmansägaren nämligen som traktorförare vid ett bygge precis utanför Idrottens Hus i Farsta…

…och hemma på sin Ekerö-gård tittar han då och då långt på en allt mer sönderrostad spårad bana. Det var där Djurgårds-gänget tränade starter så bra att de nästan alltid hade någon av de snabbaste tiderna.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga detta: den klubb eller organisation som vill ha en underhållande kväll bör bjuda in Jätten. Han berättar med en bisarr humor och självkritik, dessutom med ett fenomenalt sinne för små och roliga detaljer.

Jätten avled 93 år gammal måndag 31 juli 2023.

Wolf Lyberg, sportjournalist sedan 40-talet, mångårig sekreterare för Sveriges Olympiska Kommitté.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

29 oktober 2022 invaldes Carl-Erik Eriksson som medlem nr 27 i Djurgårdens Hall of Fame.