Björn Palmqvist

Björn Palmqvist

Numera betraktas man väl som en riktig gammal reaktionär stöt om man hyllar antika dygder som lojalitet, hederlighet och klubbkänsla inom idrotten: moral är tydligen det samma som pengar. Helst mycket pengar. Ack, den dag vore jag förtappad då jag sålde mitt blå-gul-röda hjärta för snöd vinnings skull! Men man skall kanske inte klaga — det har funnits och finns många idrottsmän som utstrålat, ja, fullkomligt utstrålat de riktiga dygderna: lojalitet, självuppoffring, kamratskap.

Björn Palmqvist
Född: 15 mars 1944
Ishockeyspelare
Säsonger: 12 (1965-73, 1974-78)
Stor grabb #67
VM-silver 1970, 1969, 1967
VM-brons 1972, 1971
OS-fyra 1972, 1968

Åtskilliga är de spelare som fått förkroppsliga den där riktigt rätta djurgårdsandan — denna svårdefinierade anda som utgörs av lika delar tradition och kraftfulla kämpatag. För mig är det Björn Palmqvist som framför andra representerar det äkta ”djurgårdiska”. Under många år var han en av mina stora idoler. När femtiokortet kom klistrade jag dit ett porträtt på honom istället för på mig själv. Det var aldrig någon spärrvakt eller kontrollant som upptäckte tilltaget.

Ändå kom Björn till DIF under omständigheter som i dag tyvärr är vardagsmat: en spektakulär värvning från MoDo av en hel kedja (förutom Björn som bekant också Kent Lindgren och Henna Svensson), mycket pengar inblandat, hysterisk massmediabevakning, skandalungar, avstängning etc etc. Djurgården har ju tyvärr ibland ägnat sig åt ganska märkliga värvningar men denna lär tillhöra de mer uppmärksammade. Förmodligen hade ishockeysektionen missskött ungdomsverksamheten (vilken fröjd är det inte f ö att notera dagens sunda rekryteringsprinciper!) och generationsväxlingen kom abrupt.

Kent Lindgren och Henna Svensson stannade i växten — men Björn allt annat än stannade. Snart blev han DIF:s och även landslagets klippa. Ja, vi djurgårdare kunde som Jesus utbrista: på denna klippa skall jag bygga min församling!

Tillsammans med Stig Larsson och Sven-Bertil Lindström bildade Björn en av svensk hockeys mest fruktade kedjor — en livsfarlig och ständigt lika hungrig målmaskin. Att djurgårdshockeyn så småningom tog sig ur förfallet är till stor del Björns förtjänst, det är jag övertygad om.

Denna framåtanda, denna kamplust och denna offervillighet! Aldrig såg vi honom gnälla, aldrig såg vi honom ge upp. Som spelare var han helgjuten, gedigen med ett lysande dragskott av ett slag som var och är sällsynt i svensk hockey. Med åkningen var det väl litet si och så; det var något stapplande ankaktigt över Björns piruetter — men fram kom han. Och vilka smörpassningar till kedjekamraterna!

Från 1965 till 1978 tillhörde han världens bästa hockeygäng. Björn blev en isens institution som vi supportrar betraktade med kärlek, ja med ett slags ömhet. Det var som ett gammalt äktenskap; man växte samman och bara döden skulle skilja oss åt. Förstå då vår chock när Björn beslöt sig för att fortsätta karriären i Björklöven. Björklöven! Vad är Björklöven för nå’t? Ett dotterföretag till SCA? Det var inte utan att vi grät en skvätt. Lyckligtvis varade sejouren i Björklöven bara en säsong och sedan kom Björn hem igen för att runda av sitt hockeyliv i den vackraste tröja som finns.

Men sedan var det slut och vi saknar honom än i dag. Hela världen älskar en fighter — och en sådan, med ett riktigt tigerhjärta var onekligen Björn Palmqvist. Finess kombinerat med grovjobb — och framför allt hög moral, ett uppträdande på isen som i varje tum vittnade om lojalitet. Björn Palmqvist är ett stort exempel på idrottens fostran när den är som bäst.

Mats Gellerfelt, författare, kritiker och journalist bl a på Svenska Dagbladet.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).