Bernt Hugo ”Sump-Hugo” Andersson
Bernt Hugo Andersson kom till Djurgården från Sundbybergs IK 1952. Bernt spelade 91 allsvenska matcher (19 mål) 1952-1958, 1960 och 1964/65. Under mellanåren spelade han åter för Sundbyberg. Andersson blev svensk mästare som högerytter 1955. Han avgjorde guldstriden 1964 med ett straffmål mot IFK Göteborg på Råsunda. Straffen, säkert placerad i Göteborgsmålvakten Gunro Lindbergs vänstra kryss, kom på övertid och betydde 4-1 till Djurgården, som därmed vann allsvenskan på samma poäng (31) med ett måls bättre målskillnad (!) än Malmö FF!
Vid genomgången före matchen förklarade lagledaren Ola Edlund för spelarna: Du Bernt är förste straffläggare. Tjalle (Mild) är reserv.
Jag tänkte väl inte mer på det, berättar Bernt. Vi låg ju så långt efter Malmö FF (två poäng och fem mål). Jag kunde inte tänka mig att vi skulle få någon avgörande ”stramare”.
Men så blev det: I slutsekunderna fälldes Leffe Eriksson precis utanför straffområdet. Domaren Evert Mårtensson, Landskrona, dömde straff.
Bernt Hugo Erland Andersson
Född: 5 september 1933
Fotbollsspelare
Position: ytter
Moderklubb: Sundbybergs IK
9 säsonger. 89 matcher. 19 mål.
1952/53 6 0
1953/54 16 4
1954/55 18 4 SM-guld.
1955/56 2 0
1956/57 6 2
1957/58 8 3
1960 9 0
1964 9 3 SM-guld.
1965 15 3
Och då gick det upp för Bernt vad som gällde. Malmö låg under i Norrköping (0–3), DIF ledde med 3-1. Ett mål till behövdes för att säkra guldet. Bernt fick skjuta sin första straff i allsvenskan. Med lyckat resultat.
Jag fintade åt målvaktens högra sida och sköt bollen i hans vänstra kryss, säger Bernt Andersson. Sedan var matchen över! Birger ”Birre” Eklund och Henry ”Garvis” Carlsson (tränare i Sundbyberg) var Bernts läromästare i straffsparkar under många träningar. Vid prisutdelningen fick Bernt sin guldmedalj. Men bara till låns. Den var Peder Perssons, som spelat flera matcher. 17 mot ”Sump-Hugos” nio. Det blev ett år till i DIF. Sedan inleddes en långvarig tränarkarriär.
1966 gick han över till Gustavsberg som spelande tränare. Därefter tränade han Älvsjö AIK (1969-1971), Halmstad i allsvenskan (1972), Vasalund (1973-1977, 1987) och Helsingborg (1978-1981). I början gick det bra i Helsingborg, som då spelade i division II (div 1 i dag). Men kraven var enorma. Hela stan krävde att HIF så fort som möjligt skulle gå upp i allsvenskan. I augusti 1981 fick ”Sump-Hugo” nog och sa upp sig. Idiotförklarad av många supportrar, som tyckte att han laborerade för mycket med laget. En anonym supporter hade erbjudit honom 25 000 kronor om han slutade!
Torskar vi i nästa match kanske jag blir erbjuden 50 000, raljerade ”Sump-Hugo”.
Han kallades för ”Sump-Hugo”, då han kom från Sundbyberg. Och inte av någon annan anledning. Det fanns så många Bernt i laget när han kom till Djurgården att han kallades vid sitt andranamn. Och eftersom han kom från Sundbyberg blev det naturligtvis ”Sump-Hugo”. ”Hugge”, sa polarna. En säsong bestämde ledaren Sigge Bergh att alla som kallade Bernt för ”Sump-Hugo” skulle få böta en krona. Den första som fick plikta var lagkaptenen ”Knivsta”! Som råkade försäga sig vid guldbanketten 1964. Bernt arbetade som slöjdlärare och är en duktig konsthantverkare. När han var tränare i Vasalund delade han alltid ut en egenhändigt snidad träfigur till matchens lirare i laget.
Bernts brorsa Hans spelade också allsvenskt i Djurgården. Tre matcher som högerytter 1965. Med Bernt på den vänstra ytterplatsen.
Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006, utgiven 2007.