Andreas Johansson

Andreas ”Adde” Johansson

I den alltmer misströstande och bänknötande ”Adde” såg Djurgården sin idealiska 10:a en central offensiv mittfältare och spelfördelare bakom anfallstrion. Med klubbdirektören Bo Anderssons envisa uppvaktning i ryggen, tog den tillbakadragne och i ungdomssammanhang redan landslagsmeriterade spelaren mod till sig och ställde ett villkor: Mer spel i AIK – i annat fall Djurgården. Baxter lät sig icke bevekas, och resten är, som det heter, historia.
Omdaningen i DIF, betydde tränarbyte mitt under den knackiga säsongen 1999 och nedflyttning till Superettan. Trots det valde ”Adde”, än en gång på sin pappas kloka inrådan, att hellre ansluta till ett intressant nysatsande Djurgården under säsongen 2000 än att vissna i allsvenska AIK. Precis som en gång ha valt Degerfors framför geografiskt mer närliggande Oddevold efter sådan faderlig rådgivning, valde ”Adde” Djurgården och Superettan.

I den nya spelmodellen passade ”Adde” och han utvecklades hela tiden under tränarduon Åkeby/Lukic.t. Redan säsongen därpå var laget tillbaka i allsvenskan. Trots att vissa ojämnheter kunde iakttas – också av honom själv – var ”Adde” en av nycklarna till att laget efter en trevande och sidledstrillande start hålla den allsvenska spänningen vid liv ända in i det sista. Det stora silvret, bara en poäng bakom Hammarby, betydde också europeiskt cupspel.
Djupledslöpningarna, speeden med boll, spelintelligensen, de smarta insticken, det rappa skottet fanns förstås redan där. Med den nyintroducerade fysträningen blev den viljestarka bengeten också starkare och hårdare, utan att förlora i snabbhet.

Det blev allt svårare att få ”Adde” att vika ner sig, något som tidvis kunnat hända i Superettan, och ett rykte om svajighet dröjde sig oförtjänt kvar som en skugga också över hans bästa stunder.
När Kim Källström och till hösten också Johan Elmander tillkom 2002 fann ”Adde” två spelkompletterande hörn i en fenomenal triangel. Men innan dess fick han en välkommen revansch mot det AIK som ratat honom och som inte besegrats på sju år. I en ”Helt igenom perfekt match. Strålande! Magnifikt!”, enligt överlycklige tränare Åkeby, fick han glädjen att nicka in ledningsmålet. Matchen, en total överkörning, slutade 3–0 och blev utsedd av ”Adde” till lagets bästa för året – även om han med viss självinsikt inte tyckte att det var just hans bästa. Det blev SM-guld och cupguld 2002. SM-guld 2003. Bägge säsongerna gjorde han ovanligt många mål för att vara mittfältare.

Kanske kan hans förmåga bäst beskrivas av de andra allsvenska spelarna. I enkäten ”Spelarnas val” i fotbollsmagasinet Offside inför säsongen 2004 tog han plats som enda Djurgårdsspelare i drömelvan och som mesta och bästa mittfältare. Överlägset ”Svårast att stoppa”. Bara slagen av Sharbel Touma som ”Bäste skytt”. Trea i kategorierna ”Bäste spelfördelare”
och ”Gör mest för laget”. ”Han driver bollen på ett bra sätt – stöter backen släpper han bollen och avvaktar backen går han själv. För att stoppa honom måste man spela tajt inte ge honom utrymme,” var en av kommentarerna.
Många hade inte gjort den hemläxan, exempelvis Partizan Belgrad, mot vilka ”Adde” gjorde sin bästa internationella match – den ende fullt godkände bland blåränderna. Ingen skugga över den outtröttlige och numera oblyge grabben från Mellerud alltså. Men han längtade ut och vidare. Den snöiga Royal League-matchen mot Esbjerg 2004 blev sista för DIF och spelmotorn hackade misslynt. Sedan 2005 spelar Andreas Johansson i engelska Wigan Athletic.

Eva af Geijerstam
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)