Thomas Eriksson

Thomas Eriksson

Det är i alla fall min åsikt. Även om jag som liten först missförstod det här med djurgårdare. Jag trodde att Stockholms stoltheter kallades järnkaniner. Min syster som var större än jag, släpade sen med mig på en tipscupmatch i fotboll mot ett polskt lag och förklarade att det blårandiga laget håller vi på. Och eftersom hon inte bara var större utan dessutom starkare höll jag med. Jag förstod snabbt skillnaden mellan järnkaminer och harar och vrålade förtjust när Claes Cronqvist sparkade ner motståndarna. Samme Cronqvist drabbades av mitt oresonliga hat när han lämnade Djurgården och flyttade till Skåne. Han och alla som lämnade klubben var förrädare tyckte jag, men med åren lärde jag mig att endast fansens hjärtan var trofasta. Spelare bytte lojaliteter och tröjor hur som helst — allt för stålar!

Efter den här utvikningen undrar säkert Thomas, precis som ni, vem artikeln egentligen ska handla om. Men han svarar snällt ändå.

”Thomas Eriksson är stor, kaxig, elak, sätter utvisningsrekord och snackar för mycket på isen.”

— Jag är verkligen djurgårdare, liksom alla andra i laget. Det finns helt klart en klubbkänsla — och det är därför vi är så bra. .. Fast (tillägger han när jag berättar att jag som liten slog folk som höll på AIK, liksom dom som höll på Beatles istället för Rolling Stones) jag respekterar ju dom som håller på andra lag — det har jag alltid gjort.

När Thomas började med hockey i nioårsåldern spelade han faktiskt både i Hammarby och AIK, innan han vid 12 års ålder hamnade i Djurgården. Han spelade dessutom fotboll, bland annat i Älvsjö i division III, tills han var 18 år.

— Ruggigt bra var jag också, säger han blygsamt. Och det var bara en fördel att hålla på med flera sporter.

— Åren i pojklagen är dom roligaste i hela karriären, fortsätter Thomas. Man tappar lite av glädjen på elitnivån. Det blir allvar och det blir ett jobb.

— Ja, fast inte ett vanligt jobb, tillägger han snabbt, men erkänner sen att han faktiskt inte har en aning om hur ett vanligt jobb fungerar. Han är hockeyproffs och tjänar kring 250 000 om året på ishockey, säger han.

Hurdan ishockeyspelare är då proffset Thomas Eriksson? Det första ordet man kommer att tänka på är fighter, och det har då inget med utvisningsminuter att göra. Thomas ger alltid allt för att vinna, för honom finns det inga oviktiga matcher. Han är en klippa i försvaret, spelar ofta i numerära övereller underlägen. Han tacklar motståndarna ofta och hårt; men det ska väl göra lite ont att kollidera med en klippa. Många utvisningsminuter tillkommer för den stora käftens skull och om elitseriedomare har han ofta någonting att säga fast han inte borde. Han har bra speluppfattning och tvekar aldrig att göra det som måste göras. Utvisningsminuterna till trots är Thomas ingen buse.

Thomas studerar juridik vid sidan av ishockeyn, men medger att det blir just ”vid sidan av” — särskilt i slutspelstider då ishockeyn är viktigare än allt annat.

— Visst kan jag fortfarande koppla bort sporten, säger Thomas, men under ett slutspel ger jag hundra procent. Ingenting annat får stå i vägen, ingenting får kollidera med ishockeyn.

Under proffsåren i Philadelphia hade han oerhört svårt att leva ett liv utanför ishockeyn. Gick det bra i ishockeyn var livet toppen, men när det gick dåligt eller han inte fick spela så var allt trist. Han trivdes aldrig speciellt bra i USA, till skillnad från kompisen Pelle Lindbergh som svalde hela den amerikanska livsstilen med hull och hår.

Vi som bor i Sverige kanske inte alltid lovprisar det svenska systemet. Men likt många andra svenskar som lever utomlands upptäckte Thomas en dag att han uppskattade och var redo att försvara svenska värderingar.

Thomas blev proffs för första gången vid 20 års ålder. Först hamnade han och Pelle Lindbergh i Philadelphia Flyers farmarlag, men Thomas kom med i riktiga Flyers redan efter fyra månader. Laget befann sig då i efterdyningarna av att ha varit NHLs mest avskydda benknäckargäng, men Erikssons roll i laget var inte att vara elak. Nästa säsong bröt han sitt kontrakt efter en match och åkte hem.

”Åren i pojklaget är dom roligaste i hela karriären.”

— Jag var för ung, säger han nu. Jag var inte mogen för proffslivet och längtade hem.

Så kom han då hem lite hastigt och lustigt. Och hann vara med om att vinna SM-guld med Djurgården -83 innan han åter blev proffs i Philadelphia.

Knappt två år hade gått sen han stack, och nu hade Pelle Lindbergh tagit en ordinarie plats i laget. I drygt ett år var Thomas inneboende hos honom. Många slogs av skillnaden mellan barndomsvännerna, den långe, svenske, blonde, lite reserverade Thomas och den korte, mörkhårige hetlevrade, nästan ”all-american Pellie”. Följande stod att läsa i tidningen Hockey i september 83 — ämnet var lagets kontroversielle coach Bob McCammon:

”Jag älskar honom, säger Pelle Lindbergh. Thomas Eriksson är som alltid mera avvaktande. Med ord och i sitt sätt att vara. Han är lugn, pålitlig, stor och trygg”.

Senare i artikeln förekommer ord som ”ursvensk” om Thomas och lade man bara till rostfri skulle det nästan kunna handla om en Volvo.

En annan kontroversiell coach, nämligen McCammons efterträdare Mike Keenan var huvudorsaken till att Thomas stack ifrån Philadelphia efter tre säsonger. Han hade stora samarbetssvårigheter med Keenan.

— Jag trodde då att det bara var mej han hatade, säger Thomas och fnyser vid minnet. Men förmodligen hatade han alla! Dom grövsta amerikanska svordomar som folk här känner till, var det snällaste han kallade nån.

Sedan är det klart att Pelle Lindberghs död ett par månader tidigare också påverkade Thomas beslut.

En knäskada som inträffade mot slutet av proffstiden gjorde att återkomsten till elitserien och Djurgården blev en missräkning — ”det är svårt att åka skridsko på bara ett ben” — och att han missade en plats i Guld VM-laget — ”vad jag kallar bra timing”.

Över 30 år har han hunnit bli och i likhet med Edith Piaf en gång i tiden ångrar han ingenting.

Han utövar gärna andra sporter; är som sagt ordentligt golffrälst och försöker övertyga mig när jag fnyser åt påståendet att golfen är på väg att bli en ny folksport. Däremot är han inte mycket för att titta på sport i TV.

Böckerna han läser — och han läser ganska mycket — varierar från Tom Clancy (en amerikansk teknothriller-författare som är besatt av kärnvapenbespetsade U-båtar) till Hemingway. Och Vilhelm Moberg. En annan stor svensk författare, Per Anders Fogelström, har skrivit hans favoritbok: Mina drömmars stad.

”Över 30 år har han hunnit bli och i likhet med Edith Piaf en gång i tiden ångrar han ingenting.”

Till sist undrar jag om han, som äldre och mognare, inte tröttnat på omklädningsrumsmentaliteten med all sin barnslighet och råa pojkton?

— Nej, säger han och flinar. Jag tror det är vad alla som slutar med idrott saknar mest! Fast det är klart, skulle nån normal människa höra vad vi säger till varandra så skulle vi väl inte anses som riktigt kloka…

Därmed kan vi fastslå att ishockeyspelare inte är normala, och enligt Thomas känner sig alla i laget jämnåriga — trots stora åldersskillnader. Fast Thomas tillbringat mer än halva sitt liv i den infantila lumparstämning som härskar i ett omklädningsrum, har han inte tröttnat. Han ler när han säger:

— Det är skönt att man nånstans får vara riktigt barnslig också.

Annika Helin-Duncan, sportreporter TV 4, tidigare på Radiosporten.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).