Sven Lindman

Sven Lindman

I Allsvenskans näst sista omgång debuterade han mot Malmö FF på Råsunda. Första målet kom i nästa match då Djurgården spelade mot Örgryte IS. Som fotbollsspelare var Sven Lindman allsidig. Han var en passningsskicklig mittfältare med en känslig vänsterfot som inte klev undan i närkamperna. Den känsliga vänsterfoten utnyttjade han ofta. Han slog alla hörnor och frisparkar och många gånger blev det mål eller farliga målchanser. Under sin första hela säsong i Djurgården, 1966, blev han svensk mästare. I Allsvenskan sista omgång spelade Djurgården en ren final mot IFK Norrköping inför 44 000 åskådare på Råsunda. I slutet av den första halvleken smekte Sven Lindman in Djurgårdens ledningsmål tätt över muren och in i det första krysset.
– Det var en härlig känsla, säger ”Svenne” som med målet kunde titulera sig matchvinnare. Laget från 1966 har en speciell plats i hans djurgårdshjärta.

– Vi var nederlagstippade det året och hade många nya unga spelare. Vi fick ihop ett härligt lag och vi gav aldrig upp. I det laget fanns verkligen djurgårdsanda, säger Sven Lindman. Sven Lindman var Djurgården trogen i 16 år med undantag för en kortare proffskarriär i österrikiska Rapid Wien. Han blev Österrikes bäst betalda spelare, men trots det blev det inte lång tid i alplandet. Han var skadad mycket och hade, trots att han tillhörde lagets bättre spelare, inte alls tränarens förtroende.
– Det var bra betalt och det var en underbar upplevelse. Men trivsel är viktigare än pengar, säger Sven Lindman, som köpte loss sig från kontraktet för att flytta hem till Djurgården. Fotboll spelade han för att det var roligt. Viktigast för Sven var utbildning och parallellt med sitt fotbollsspelande studerade han på GIH. 1972 tog han examen och jobbade därefter några år som idrottslärare i Mörbyskolan innan han på slutet av 1970-talet började studera till naprapat. En bit in på 1970-talet började ”Svenne” Lindman att träna lite hårdare. Fotbolls-VM i Västtyskland närmade sig och Lindman tyckte att det kunde vara kul att vara med.
– Jag blev uttagen till en B-match och ”Åby” (Georg Ericson) tog med mig i spelartruppen.

Någon speltid i VM blev det inte men ”Svenne” Lindman tillförde garanterat landslaget en hel del ändå.
– Vid sidan av planen var han en härlig gamäng som alltid var positiv, minns Anders Grönhagen, som under sina första säsonger i Djurgården spelade forward framför Lindman.
– Han var en allsidig spelare med en fin vänsterfot. Som forward fick jag ofta fina stickare från honom. Han var även en ledare på planen som krävde mycket av sina medspelare. Under åren som gått sedan Sven Lindmans tid i Djurgården har han troget följt sin gamla förening, trots att han numera är bosatt i Karlstad. De matcher han inte ser på Stadion ser han på TV.
– Det sitter i hjärtat. Tack vare Djurgården har jag fått uppleva så mycket glädje och fått många kompisar. Jag har Djurgården att tacka för mycket och föreningen kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat.

Thomas Alexandersson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

Sven Lindman

Sven Lindman minns jag som den ärligaste av alla fotbollsspelare. Jag såg ett par matcher med min pappa när Sven Lindman var nyvärvad 1965. Då var jag tio år.

Några av djurgårdarna, Arvidsson, Knivsta och Tjalle Mild, började bli lite slitna och åldersstigna, men Lindman från Ormsjö i Lappland var frisk som ett källvatten. Och så spelade han aldrig ojuste och ruffigt. Han behövde inte…

Alltid sprang han med armarna utmed kroppen, medan nästan alla hans motståndare armbågade sig fram för att ta bollen ifrån honom. Men Svenne tåade till bollen ett par extra decimeter så att ingen nådde riktigt fram.

Sven Lindman löpte ungefär som en struts. Inte lika fort på långt när, men i samma stil, två ben som pinnade på i hög fart samtidigt som han lutade kroppen något framåt och höll den i fin balans, trots att han knappt rörde på armarna.

Han var verkligen en snäll spelare. Fast tidningarna skrev att när han var trött blev han elak, och satte då krokben på en och annan motståndare. Undra på det! Så mycket armbågar som han fick ta emot.

Sven Lindman var en allround mittfältsspelare. En fysiskt stark genombrottsman och en god passningsspelare med blick för spelet — och skottfarlig. På äldre dar var han libero. Sven hatade att förlora. Gav hela tiden järnet ihop med de andra järnkaminerna. Han var en kämpe, in i sista minut engagerad och därför alltid intressant att se.

Ibland följde min bror och jag med pappa till nedre Kampementsbacken på torsdagseftermiddagarna och tittade på Djurgårdens träning, för att kolla formen på killarna — så gjorde riktiga djurgårdare. På gräsplanen lade man märke till en som alltid verkade ha roligt.

Den träningsglade Svenne kom från den lilla lappbyn Ormsjö med blott 300 invånare som försörjde sig på jordbruk och skogsbruk. På fritiden var det fotboll som höll folk samman. Också Svenne arbetade en tid i skogen, vilket nog bidrog till att han blev så seg och stark. På vintrarna plöjde han sig genom det lappländska landskapet på skidor.

Sven var en idrottstokig bolltalang. Det var inte i övermod han i sjuårsåldern allvarligt brukade svara ”fotbollsproffs”, på frågan om vad han skulle bli som stor.

Hemma i Ormsjö bland jordnära människor, och lappkåtor på bara några mils avstånd, ansågs inte fotboll som något yrke och många tyckte nog att grabben Lindman hade livlig fantasi och storvulna drömmar. Men redan som femtonåring spelade han seniorfotboll. I div V västra Elit, grupp 2, utvecklades Sven till frisparksspecialist.

Under ett träningsläger i Älvsbyn 1961, för ”grabbar som kommer” fick Lyckseles lagledare Ingvald Norman upp ögonen för Ormsjötalangen. Sven avancerade direkt till div II, där han första säsongen vann skytteligan.

1965 värvades Sven Lindman till Djurgården. Året därpå blev han svensk mästare tillsammans med ett nytt gäng påläggskalvar. Han spelade alla 22 guldmatcherna.

I en direkt seriefinal mot Norrköping gjorde han ett av sina — och Djurgårdens — viktigaste mål: på specialvis, på frispark skruvade han in 1—0. Matchen slutade 3—0 till Djurgården.

1968 blev Sven Lindman den dittills högst betalde fotbollsspelaren i Österrike, då han skrev på ett tvåårskontrakt för Rapid i Wien. Men efter en lyckad inledning kom svårigheterna. Avundsjukan, som inte alls är typiskt svensk, sjöd inom några av klubbkamraterna och det gick rykten om utfrysning. Att han tvingades bo på hotell och ofta sitta på reservbänken, gjorde inte saken bättre. En tid drogs han också med en ledbandsskada. Efter ett år bröt han kontraktet.

Han längtade hem till Djurgården, allsvenskan och till Ann-Marie. Och Djurgården ville mer än gärna ha tillbaka sin kraftfulle och målfarlige mittfältsman.

Sven stannade i Djurgården i elva år. Han har spelat 312 allsvenska fotbollsmatcher i Djurgården. Det är fler än någon annan klarat av. Han har gjort 49 allsvenska mål, endast tre djurgårdare ligger före i den statistiken. (Knivsta, Jompa Eriksson och Hasse Nilsson.)

Fyllda 38 år 1980 prickade han in sitt sista allsvenska mål, på en passning från Anders Grönhagen och slog samtidigt svenskt rekord som den äldste målskytten i allsvenskan genom tiderna.

Innan han slutade sin fotbollskarriär hade tidningarna börjat kalla honom Farbror Sven.

Ja, Lindman hann faktiskt lira med såväl Knivsta och Tjalle Mild som Anders Grönhagen och Tommy Berggren under sin tid. 21 landskamper hann det också bli.

Även Ann-Marie väntade på att fotbollsspelaren Lindman skulle komma hem från Wien den där gången. Idag bor paret i Karlstad. Sven är utbildad naprapat och har egen praktik. Han är tränare för div II-laget Norrstrands IF.

Innan han slutade sin fotbollskarriär hade tidningarna börjat kalla honom för Farbror Sven — möjligen i ett försök att vara en smula elaka. Men jag tycker att det var passande. För det låter snällt, som sig bör.

Madeleine Grive, frilansjournalist, chefredaktör för kulturtidskriften 90TAL.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

18 september 2022 invaldes Sven Lindman som medlem nr 25 i Djurgårdens Hall of Fame.