Stig Tvilling

Stig Tvilling

Stig Tvilling kom till Djurgården tillsammans med tvillingbrorsan Hasse 1947. Karriären inleddes i kvartersklubbens Komet i Traneberg. Därefter lirade han i IF Ulvarna. ”Stickan” spelade inner och ytterhalv. Han gjorde 33 allsvenska matcher (1947–1957, 3 mål). Sin sista allsvenska match spelade han mot IFK Malmö på Stadion i september 1957 (5–1). Strax därefter gick han till Sundbybergs IK i division 3. Karriären avslutades som spelande tränare i BK Vargarna i Norrtälje 1963.

”Stickan” var en tekniker, en finlirare. Han hade ett bra skott och var en viljemänniska som alltid gav sitt yttersta. Och han ”bangade” aldrig för att skälla på en lagkompis som han inte tyckte gjorde sitt bästa. Man hade ändå en känsla av att ”Stickan” inte satsade helhjärtat på sin fotbollskarriär. Hade han gjort det hade han definitivt tagit en ordinarie plats i Djurgårdens A-lag 1951. Då var han riktigt på gång och spelade sin enda A-landskamp, som vänsterhalv mot Jugoslavien borta, 1–2. Tvillingbrorsan Hasse spelade vänsterinner i samma landskamp. Det var också 1951 som ”Stickan” – och Hasse – fick proffsanbud från italienska Torino. Men övergången frös inne – till glädje för hockeylaget.

Stig Gunnar Tvilling (f.d. Andersson)
Född: 15 juli 1928.

Fotbollsspelare: Anfallare.
Moderklubb: IF Ulvarna.
7 Säsonger. 30 matcher. 3 mål
1947/48 2 0
1948/49 – 1
1950/51 5 0
1951/52 8 1
1952/53 ?
1953/54 9 1
1955/56 2 0
1957/58 4 0


För ”Stickan” var hockeyn alltid nummer 1. Han spelade 84 landskamper och vann SM-guld med DIF sju gånger. Bland ”Stickans” främsta hockeymeriter märks VM-guldet 1953, VM-silver 1951 samt OS-brons 1952 och VM-brons 1954 i Stockholm. Dessutom tre EM-guld.
”Stickans” fotbollskarriär var oerhört skiftande. Han spelade aldrig mer än nio allsvenska matcher samma säsong (1953/54). Mestadels höll han till i B-laget. Han var en perfekt ”hjälpgumma” att kasta in när det behövdes.
”Stickan” var den intensivaste av bröderna Tvilling. Han hade många bollar i luften och var även duktig i bordtennis (vann ett DM-tecken), han spelade bandy och tennis. Stickan var, precis som brorsan, mycket vänlig mot de som samlade autografer. De hade alltid tid till att skriva. Stig Tvilling avled hastigt 1989, bara 61 år gammal.

Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006, utgiven 2007.

Hans och Stig Tvilling

”Sveriges historia är dess allmoges.” Så sa en gång Vilhelm Moberg och uttalade därmed sin kategoriska dom över svensk historia, som han menade endast gav plats för kejsare, kungar och annat fint folk. Och kanske hade Moberg rätt i en del av sin kritik. Men hade han i stället granskat idrottshistorien, så hade han funnit det motsatta förhållandet. Svensk idrottshistoria i allmänhet och Djurgårdens IF:s i synnerhet innefattar ett flertal magnifika personligheter — vi må sen kalla dem kungar, grevar eller baroner. En del av dem har redan under sin livstid närmast antagit mytiska proportioner, blivit legend och upphöjda idrottshjältar — stjärnor som blivit stjärnbild. En sak har de alla gemensamt: idrottspubliken känner och älskar dem alla!

Själv hade jag förmånen att som ung, nymornad ishockeyspelare få träffa två av Djurgårdens verkligt stora idrottsprofiler, tvillingbröderna Hans och Stig Tvilling. Det var en kväll 1962, i stockholmsförorten Årsta. Kvartersgänget hade årsmöte och ambitiösa ledare hade tagit kontakt med djurgårdslegendarerna, som generöst ställde upp för att lyckliggöra oss hockeygrabbar. Jag var tolv år den gången och glömmer aldrig mötet med tvillingarna. Omtumlad och med mina första två autografer i fickan gick jag hem senare på kvällen, Djurgårdare för all framtid.

Tjugoåtta år senare träffar jag Hans Tvilling igen. Han bor fortfarande kvar i Traneberg, alldeles invid Djurgårdens första hemmaplan, där allting en gång började. Vi skulle egentligen ha varit tre men Stig saknas. Han avled hastigt 1989, endast 61 år gammal. Det kom totalt oväntat. Ingen kunde ana att det skulle gå så fort. Kanske övervärderar gamla idrottsmän sin fysiska kapacitet och bortser från kroppens larmsignaler. Stig var fysiskt aktiv in i det sista, motionerade, spelade tennis. Hans berättar att Stig fortfarande långt upp i femtioårsåldern var aktiv idrottsman. Han tränade och spelade ishockey i Nyköping, åkte bil från Stockholm till varje träning och match, hämtade upp spelare. Aldrig missade han en träning, låg alltid först i spåret och spelade dessutom i två kedjor under match.

För Hans, som hela tiden under den aktiva karriären och därefter, hade en mycket nära och personlig relation till brodern, kom dödsbudet som en chock. Det fanns ju så mycket att prata om. Stig hade alltid synpunkter, följde noga Djurgårdens framfart på arenorna. Han gladdes med spelarna i framgång och led med dem i motgång. Ibland, berättar Hans, stängde vi av radion när djurgårdsspelarna var illa ute.

Förvisso var Hans och Stig lika som bär till utseende och spelsätt, lika outtröttliga och lika skötsamma. Ändå var de olika till karaktär och sinnelag. Men att de var bröder och dessutom så intimt förknippade med varandra var en viktig fördel i de kollektiva sporter de utövade. De kände varandra utan och innan på planen, och de umgicks också vid sidan av den. Alltid uppmuntrade de och sporrade varandra, men ifrågasatte också kritiskt varandras insatser.

I avbytarbåset kunde de ibland vara som hund och katt.

Hans var den tystlåtne av dem, diplomatisk och avvaktande medan Stig var mer framfusig, ettrig, mera envis. Stig ”skällde” alltid mest. I avbytarbåset kunde de ibland vara som hund och katt. När någonting gick galet underlät inte Stig att påpeka detta för Hans. Det gick väl an så länge Stigs kommentarer gick ut över brodern, men när andra kedjekamrater utsattes för Stigs beska synpunkter, grep Hans in och satte stopp för vidare meningsskiljaktigheter. Tråkningarna gjorde ofta verkan och gav hela tiden bröderna en unik känsla av samhörighet. De kände varandra alltför väl och någon ovänskap märktes aldrig.

Hans och Stig Tvilling är utan tvekan Sveriges mest omskrivna och omtalade idrottsbröder. Tvättäkta tvillingar, lika som bär och hart när omöjliga att skilja på. Många var de journalister som under framgångsåren på 50-talet i otaliga intervjuer sökte reda ut vem som egentligen var vem av bröderna. Inte sällan hände det att en stackars förvirrad reporter, efter en stunds utfrågande av den han trodde var Stig, fann sig intervjua Hans, och tvärtom. De var så lika att inte ens lagledaren för juniorlandslaget i ishockey, som tillbringade en vecka tillsammans med tvillingarna, kunde avgöra vem som var vem.

Redan när man första gången såg bröderna i aktion — först i fotboll och sedan i ishockey — stod det klart att de med sitt medfödda bollsinne och sin bländande teknik skulle bli storstjärnor i båda spelen. Man kunde helt enkelt inte ta ögonen från dem.

Tidigt på 50-talet dominerade tvillingarna Djurgårdens fotboll i samma grad som de dominerade ishockeyn. De blev de stora namnen i Djurgårdens lag, alltid uppmärksammade för sin stora spelskicklighet och lekfulla elegans.

I en intervju 1951 i Rekord-Magasinet kunde Hans, 22 år gammal, se tillbaka på en blixtsnabb karriär i den högsta fotbollssocieteten. Bröderna hade blivit uttagna till sin första landskamp i fotboll och en pojkdröm hade plötsligt gått i uppfyllelse.

Det hela började i mitten av 30-talet, då bröderna huserade med en liten gummiboll utanför husknuten i Traneberg. Som alltid bland smågrabbar var fotbollsspelet tämligen oorganiserat och en och annan trasig fönsterruta blev resultatet av deras härjningar. I skolan blev det mer organiserat bollspel, men det var egentligen först när de började spela med kvarterslaget Comet som det roliga började.

Så småningom blev det fotboll i Ulvarna, som på 40-talet höll till i Stockholmsserien och sannerligen inte var någon dålig plattform för spel i de högre divisionerna. Framgångsrikast blev de i Westermalms hockeylag. Westermalm var en liten men ambitiös förening som fostrade spelare av mycket hög klass. Två år i rad blev de juniormästare i föreningen, vilket på den tiden var något tämligen unikt. Dessutom vann Westermalm seniorserien i klass 1 med sitt juniorlag.

Det märkliga med dem var att de tycktes ha någon slags övernaturlig, telepatisk förmåga.

Det blev i alla fall Djurgården till sist. Föreningen var först på plan, men den gången gällde det inte fotboll utan ishockey. Man tänkte restaurera sitt med åren något skamfilade ishockeylag och snart upptäcktes att bröderna var lika begåvade med trissan som med bollen. Och snart upptäckte publik, ledare och journalister tvillingarnas individuella skicklighet. De kunde strängt taget göra vad som helst med puck eller boll. Samspelet på planen var deras absoluta styrka och dessutom var de lagspelare som få.

Det märkliga med dem var att de tycktes ha någon slags övernaturlig telepatisk förmåga. De fann alltid varandra på planen. Hans spelade till Stig och Stig spelade tillbaka till Hans. Ibland fick lagkompisarna vara med men verkade då bli så smickrade av uppmärksamheten att de omedelbart spelade bollen tillbaka till Hans (eller var det kanske Stig?). De väckte enorm uppmärksamhet med sitt fyndiga spel — i såväl ishockey som fotboll. De briljanta dribblingarna, de virtuosa solonumren avlöste varandra och i tidningarna suckade journalisterna hänfört:

”Tvillingarna roade sig med ett samspel som var så fyndigt att t o m tvivlare på ishockeyns variationsmöjligheter måste ha blivit omvända. Speciella triumfer firade de med att i full fart lämna pucken efter sig — men dragande motståndaren med sig — alltid dök den andre tvillinghalvan upp och fortsatte med pucken. Varpå han gjorde om numret. När sådana nummer lyckas drar de ned nervstyrkan hos motståndaren som får bly i benen av publikens hej dlösa skratt.”

Ofta förenade tvillingarna finlir och fantasi med en enorm arbetsinsats. Deras offensiva försvarspel var av högsta internationella klass:

”Värst var Tvilling som gick på som ivriga hackspettar och alltid fanns på banan när Södertälje hade sin a-kedja inne med erkända målskyttar som Stig Carlsson och Hallon Blomkvist. Inte undra på att de sistnämnda gick mållösa från bataljen. När hände det sist? Man måste nog tappa lusten av ett så intensivt naggande. Få kan som Tvilling kväva anfallen i sin linda.”

Redan tidigt infriade Hans och Stig på ett glänsande sätt alla högt ställda förväntningar. Men skam till sägandes dröjde det ganska länge innan ishockeyns UK insåg deras kvalifikationer i landslagssammanhang. De är alldeles för veka, hävdade UK-basen och AIK:aren Herman Carlsson. De kommer att mosas sönder och samman av hårdhudade och hänsynslösa backar från Kanada och Amerika vid de internationella mästerskapen.

Farhågorna var betydligt överdrivna, för att inte säga barnsliga, om man betänker att tvillingarna redan hade blivit stålsatta av allsvenskt spel i fotboll sedan höstomgången 1947. Eller som Mr Djurgården, Farsan Sandberg, uttryckte saken: ”Allsvenskan är en av världens hårdaste tävlingar. Det är minsann ingenting för veklingar.” Och själva ansåg Hans och Stig att elitfotbollen var väl så hård som elitishockeyn.

Men det hedrar Herman Carlsson att han själv mycket snart (med benägen hjälp av Folke Masen Jansson) insåg sitt misstag och tog ut Hans och Stig till landslaget. Så blev de också publikens gunstlingar och EM-guldmedaljörer i Palais des Sports i Paris 1951.

Hans och Stig Tvilling är för all framtid intimt förknippade med Djurgårdens storhetstid på femtiotalet. Det var då de blårandiga idrottsartisterna lade hela Idrottssverige för sina fötter.

Den publik som i tiotusental samlades på Stadion, Östermalm eller Johanneshov fick uppleva många stora och sköna stunder. Järnkaminerna drog fram som en tornado och betvingade alla försök till motstånd. I ishockey föreföll laget oövervinnligt och i fotboll kom 1955 det första svenska mästerskapet på 35 år.

Järnkaminerna drog fram som en tornado och betvingade alla försök till motstånd.

Guldlaget av år 55 personifierade på ett utmärkt sätt det som nu skulle komma att kallas djurgårdsandan. Här fanns en remarkabel kollektiv styrka, en okuvlig arbetsdisciplin parad med eleganta individuella prestationer och lekfullhet.

Hans Tvilling blev kanske den spelare som mest kom att förkroppsliga denna anda, detta fotbollsartisteri. Han var guldlagets oomstridde speldirigent: kattkvick, viljestark och med en suverän strategisk blick för spelet.

1953, då DIF tog de små silvermedaljerna, hade han också, sin ”ärtbössa” till trots, varit lagets överlägset främste målskytt med 11 fullträffar. Så här sammanfattade en sportjournalist lagets egenskaper:

”Kraftfotbollens förtjänster, sådana Djurgården demonstrerar dem, ligger mest på det psykologiska planet. Det verkar i längden nedbrytande på motståndaren, att artisteri och taktisk uppfinning förfelar sin verkan. Djurgården går oberört igenom match efter match. Det är som om man bara tog vid där den senaste matchen slutade. En sorts rapsodisk fotboll med en långsamt ökad acceleration under de 90 minuterna. DIF är andra halvlekens lag. Tempohöjningen är förmodligen en synvilla. Det förhåller sig sannolikt så, att DIF behåller sitt tempo, medan motståndaren tvingas sänka sitt.”

Men medaljen hade också, om inte en baksida, så i alla fall en skuggsida. Alla framgångar till trots, så tog ju också privatlivet sin beskärda del av den utstakade tiden. Både Hans och Stig kände sig ofta kluvna inför det myckna idrottandet. All fritid gick åt till träning och match. Allsvensk fotboll till långt fram på hösten. Internationella turnéer (bl a till Fjärran Östern, USA och Sydafrika). Hem till jul och ishockeysäsongen. VM och EM och så våromgången i allsvenskan. Det blev förvisso ett flackande utan like. Varje söndag under säsongen gick åt, så ibland kunde det gå både dagar och veckor innan Hans och Stig fick träffa sina respektive familjer. Dessutom hade de ju sina jobb att sköta.

Stig var kanske den som värderade fritiden högst. Han var ibland tveksam till att lägga alltför mycket tid på idrotten. Han var medveten om att en total satsning behövdes om han skulle ta en plats i DIF:s allsvenska fotbollslag. Men var det verkligen värt det? Både Hans och Stig var uppriktigt intresserade av en proffskarriär utomlands, bara tillfälle gavs. Då skulle tiden kunna ägnas helt åt fotboll och familj. Flera trevare kom också från utländska uppköpare, men prissummorna var aldrig de rätta. Och en sak visste både Hans och Stig, att de aldrig skulle sälja sig för billigt.

Att värdera ett långt och innehållsrikt idrottsliv är inte alldeles enkelt. Nuet har en tendens att skymma det förflutna, minnet sviker ibland. Rubrikerna i tidningarnas arkiv gulnar med tiden, medaljerna och pokalerna samlar damm i prisskåpen och resultat och statistik faller i glömska.

Och alla stora idrottsmän har en tendens att förringa sina egna insatser. Det var de andra, lagkompisarna, som utförde de stora handlingarna, rev ner de stora applåderna.

Men en sak är säker: Hans och Stig Tvilling är unika i fotbolls- och ishockeyhistorien. Deras insatser finns för all framtid inregistrerade i vår idrottshistorias kollektiva minne. Få kan som de stoltsera med följande meritlista:

Hans Tvilling spelade sammanlagt 300 seriematcher och 4 landskamper i fotboll. I ishockey spelade han 87 A- och 2 juniorlandskamper. Stig Tvilling spelade 1 landskamp i fotboll, 84 A- och 2 juniorlandskamper i ishockey. De vann alla de stora mästerskapen: VM-guld, EM-guld och SM-guld i ishockey. Hans tog 4 SM-guld i ishockey och ett i fotboll och Stig, som var aktiv några år längre än Hans, tog sammanlagt 7 SM-guld i ishockey.

Gör om det den som kan!

Torbjörn Althén, datakonsult och frilansskribent.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).