Steve Galloway

Steve Galloway

Försommaren 1993 mötte Djurgården Umeå FC i en match i dåvarande division 1 Norra. Utlokaliserade till Kristinebergs IP riktade Djurgårdspubliken ihållande sånghyllningar åt en motståndarspelare: lång, lätt hjulbent, med karakteristisk profil och med de långa klivens löpstil. En tillfällig besökare kunde lätt ha trott att Umeå spelade på hemmaplan, eller skyllt publikens generositet på det vackra majvädret och det gynnsamma resultatet. Djurgården vann med 3–1 och Umeås tröstmål gjordes som så ofta av Steve Galloway.
Det hälsades till den gänglige anfallarens förvåning som om det ingick i motståndarnas målskörd.

Steve (eg Steven) George Galloway
Född: 13 februari 1963.

Fotbollsspelare: Anfallare.
Nummer:
Moderklubb: Dulwich Halmet FC (England).
2 säsonger. 45 matcher. 17 mål.
1988 26 13
1989 19 4

Efter matchen ville publiken inte släppa iväg honom. Med ett något häpet leende fick han ta emot ännu mer hyllningar och supportersnack vid sidlinjen.

Det var inte första gången Steve Galloway, spelaren som inte liknar någon annan, fått Djurgårdarna att sjunga, sedan han fyra år tidigare vänt tillbaka till Umeå efter endast två säsonger i Djurgården.
Strängt taget hade de sjungit till hans ära ända sedan han genom Göran Arals försorg blev blårand 1988. Och de sjunger fortfarande. Orsaken till denna omedelbara och ändlösa kärlek, ligger alls inte bara i de 17 målen han hann göra på sina 45 matcher med DIF.
Om man ska våga sig på en förklaring, är det snarare genom en spelstil som alltid tycktes avspänt ”laid back” och en personlighet som alltid utstrålat rätlinjighet, tillbakalutad värme och vänlighet. Om man – som det ju ofta görs – skulle jämföra fotboll med rock´n´roll spelade Steve Galloway boll mer som en Mark Knopfler än som en Eddie Van Halen. Ja, när han kom från Umeå blev han nog den allra första Djurgårdsspelare någonsin som gav begreppet ”cool” ett ansikte. Han bar välskräddad läderjacka i det civila, långt innan fotbollsspelare också skulle se ut som fotomodeller. Det var som om han aldrig riktigt behövde anstränga sig, vare sig när han fyrade av sina skott eller sitt smittande leende. Och alla visste att han inte kom rusande från Umeå med andan i halsen när huvudstaden och DIF lockade. Han var snarast ointresserad till en början. Först när serien nästan kört i gång bestämde han sig.
Med Steve Galloway följde alltså också känslan av att livet har andra viktiga komponenter än fotboll, och att fotboll måste utövas med glädje – annars kan den lika gärna vara. Ingen blev därför förvånad eller misslynt, när han angav längtan efter snö och skidåkning, som ett av skälen till att vända tillbaka till Umeå. Ett annat var att han hade tråkigt vid sidan av fotbollen – utan arbete förutom när han under en period jobbade som fritidsledare.

Det är inte heller så att han stoltserat med data om sin egen person och karriär. Så mycket vet vi att han är född i Hannover, växte upp med fyra syskon och en mamma, att fotbollskarriären började i England. Att moderklubben heter Dulwich Hamlet FC, att han i ungdomens dar spelade i Sutton United FC i de övre engelska amatördivisionerna och 1984–1986 hade en sejour i Crystal Palace. Ett och ett halvt olyckligt skadedrabbat år innebar sex matcher i A-laget.
Det DIF-lag han kom till 1988 från Tegs SK passade honom hur som helst perfekt. Ett mittfält, med Jens Fjellström och Stefan Rehn som tekniskt och tänkande centrum, där speciellt den förre – en gång Umeålirare också han – kom att betyda oerhört mycket för Steve Galloways fortsatta glädje och målsäkra utveckling. Glenn Myrthil som anfallskompanjon. Stephan Kullberg, Vito Knezevic … Tommy Söderberg som nytillträdd tränare. Och som nederlagstippade nykomlingar gick laget direkt från Division 1 till SM-final mot MFF 1988, då Allsvenskan under några år avslutades med slutspel.

I den första av de bägge semifinalerna mot IFK Göteborg, regerande mästare, på ett hopplöst vintrigt Stadion, gjorde Steve Galloway båda de nästan identiska målen – med oerhörd vilja och i princip på egen hand med bollen nästan retligt enkelt från mittlinjen och i mål. Sådana hjälteinsatser måste självklart besjungas i all framtid. Så sent som 2005 döpte Järnkaminerna sitt supportertåg till Göteborg till Galloway Groovy Express.
Talar man om Steve Galloways personlighet kan den första finalmatchen mot Malmö FF tjäna som exempel – genom hans motsatser i MFF, den blonde bjässen Håkan Lindman och en oborstat rumptacklande Martin Dahlin.
Den första matchen slutade 0–0. Över hela Råsunda ekade malmöiternas ilskna svordomar och gestikulerande åt domarhåll eftersom de ansåg sig som givna segrare. Steve Galloway sköt däremot i stolpen utan att ett ögonblick klaga på domaren.

Returen blev en besynnerlig tillställning i lika besynnerliga kanariegula bortaställ: MFF vann med 7–3 (!) efter att ha gjort fem mål redan i första halvlek. 1989 förblev laget intakt, men resultatet något sämre. Också för Steve Galloway, som spelade färre matcher, och därför också gjorde färre mål. Det blev till slut en sjätteplats. När vi i dag skriver 2007 är Steve Galloway sedan ett år assisterande tränare för Umeå IK, Sveriges mest framgångsrika damlag.

Eva af Geijerstam
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)