Ronney Pettersson

Ronney Pettersson

Legenden ”Putte” Kock betecknade det här året Ronney som ”landets bäste målvakt genom tiderna”. Sammanlagt spelade han 17 A-landskamper 1966–1669 och blev stor grabb.

I VM i Mexiko 1970 ingick han i den svenska 22-mannatruppen, men fick inte spela någon match. 1966 utsågs Ronney också till den svenska idrottens gentleman nummer 1. Ronneys fantastiska klubbkänsla bidrog starkt till beslutet.

Ronney Pettersson vaktade Djurgårdens mål till och med säsongen 1970. Då flyttade han till Hudiksvall och varvade ner i en lägre serie. Tiden räckte inte till för allsvenskt spel längre. Ronney hade ett bra arbete som fastighetsförvaltare, dessutom en stor familj; fru och fyra barn. Totalt blev det 112 allsvenska matcher för Djurgården. Sin sista allsvenska match spelade han hemma mot Öster i oktober 1970, vinst med 2–1.

Ronney Pettersson hade allt som målvakt. Han var reslig, hade fin placeringsförmåga, mod, styrka och pondus. I luftrummet var Ronney närmast omutlig. Han var 187 centimeter lång, vägde 90 kilo. Ronney var också en framgångsrik handbollsspelare i Skövde. Det hade han nytta av i fotbollsmålet. Hans utkast var alltid suveräna, både långa och precisa.

Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

Ronney Pettersson

Hela allsvenskan visste att Ronney Pettersson aldrig klev undan. Publiken visste det också.

Ronney fullföljde alltid sina utrusningar. Det hördes när han gick ut på en hörna. Det var psykologiskt. Ett vrål samtidigt som han blåste upp sin redan tidigare stora kroppshydda fick de aggressivaste att tveka.

Utom AIK:s värsting.

Roland Lundblad — Rimbo kallad — lärde sig aldrig.

Djurgårdsfansen älskade denna scen: Rimbo tog det sista steget. Det smällde och han for omkull. Rimbo kom upp ur mattan som en kvadratisk filmruta i Tom & Jerry, arg som Tom, Ronney ”märkte” ingenting. Han behandlade den blonde som luft.

Ronney fullföljde alltid sina utrusningar. Det hördes när han gick ut på en hörna.

Om Rimbo mot förmodan var på benen efter krocken och stod intill, fullföljde Ronney svingen när han åter satte bollen i spel med sitt stora kast. Det var show.

Ronney Pettersson kom till Djurgården i den tid när man borde ha bytt åtminstone det ena tornet på Stadion mot en järnkamin. Det var de hårda grabbarna som gällde. Järnkaminerna!

Där kom den ena talangen efter den andra från bystan. Kungar i småklubbarna, smekta i lokalpressen och kaxiga utåt för att dölja den inre osäkerheten när de skulle visa upp sig på träningen.

Jompa, Sigge Parling och Knivsta frågade inte vad de gjort tidigare. De körde hårt direkt. Fostran på träning. De som inte pallade stack. Ronney blev kvar.

Han kom från Skövde. Lirade i div IV med IFK. Stod samtidigt i både A-laget och juniorlaget. Var upptäckt redan som 16-åring och togs ut till 1956 års talangläger i Lillsved. Gjorde sin första ungdomslandskamp några år senare.

1958 blev han djurgårdare. Nu började den period som skiljer Ronney Pettersson från alla övriga svenska elitmålvakter. Killen var helt klart en allsvensk A-lagsmålvakt, men i Djurgården platsade han inte. Som ettårsdebutant var det visserligen inte märkligt. Men sen gick det två, tre ja, det gick faktiskt åtta år innan han bokade platsen i A-lagspytsen.

Dröjsmålet berodde på den tio år äldre Arne Arvidsson. Ronney värvades för att ersätta honom. Men så länge Arvid ville fortsätta flyttade inte ledningen på honom. Han var ju landslagsmålvakten. ”Vänta ett år till”, sade de, ”Arne börjar bli gammal”.

Ronney blev dröjaren. Men till skillnad från Dröjaren i Ed McBains kriminalroman med samma namn, hade Ronney inte dåligt samvete. Han trivdes.

Redan andra säsongen bar det av på Djurgårdens 40-dagarsturné till Fjärran Östern. 1959 var jorden ännu stor och rund. Det var en mäktig turné. Landslagsgrabbarna, bland andra Arne Arvidsson, kom senare, så Ronney stod direkt mot Kinas landslag (oavgjort). Från Zinken med 30 åskådare till 30000 på Pekingstadion.

Ronney saknade inget. Han kunde sitta med A-laget vid den traditionella matbiten i Klocktornet efter träningen, han kunde åka med på matcher. Han hade samma förmåner. Han vann klubbens träningspris två år och missade inte en träning på tre. Han pluggade på STI, blev byggnadsingenjör och fick bra jobb.

Det enda som saknades var A-lagets lyskraft.

Men där i ljuset stod ju Arne Arvidsson. ”Vänta bara lite till Ronney, han går snart”.

Ronney stod på Zinkensdamm och Kristineberg med Djurgårdens B-lag, trots att han var en av landets bästa målvakter. En gång — 14 augusti 1963 — stod Arne i A-landslaget mot Finland (0—0) och Ronney i B-landslaget mot Norge (5—0).

Ronney fick ofta frågan varför han inte flyttade till en allsvensk klubb där han kunde dra på sig A-lagströjan. ”Nää, jag trivs bra i Djurgården”, svarade Ronney en gång för mycket. För uppenbarligen övertygades Fotbollssverige om en sak; grabben ville inte flytta på sig! Följden blev nämligen att Ronney egentligen inte fick några riktigt heta anbud.

Och Arne Arvidsson stod där han stod.

Bara fyra gånger under de åtta åren behövde Arvidsson reserv i allsvenskan. Första gången var 1962. Ronney stod mot Degerfors (3—0) och fick dagen därpå följa med till Turin och träningsmatch mot världslaget Juventus. Bäst på plan (djurgårdsseger 2—1) och de italienska reportrarna begrep inte vad djurgårdsledningen menade när de sade att Ronney bara var reserv.

För Arne Arvidsson flyttade de inte på.

Djurgården vann B-lagsserien flera år på 1960-talet. I B-laget växte det fram en ny generation grabbar som hängde ihop även utanför planen. När det väl blev dags för rollbyten 1966 — till stor del genom Sirius värvningar — hade det avgående A-laget en snittålder på 30.

Nu flyttade Arne Arvidsson! Den långa väntan var över. Efter 8 år i B-laget hade Ronney blivit 26 år vid seriestarten mot Örgryte (3—1). Nu kom framgångarna slag i slag.

Ronney utsågs direkt till lagkapten i Djurgården. Han blev Sveriges landslagsmålvakt. Han vann allsvenskt guld. Han utsågs till allsvenskans gentleman, ett nyinstiftat pris, av Idrottsbladet. Han blev en ännu bättre målvakt.

Torsten Lindberg, A-landstränaren och själv gammal guldmålvakt, slipade juvelen, den låga benställningen, armarnas läge i utrusningarna, det snåla rörelseschemat.

Ronney gav ett stort intryck. Det utnyttjade han. Han verkade längre än 187 cm och han såg ut att väga mer än 90 kg. Han skar av skottvinklar, han väntade ut motståndarna i man-mot-man-lägen. När det blev infighting vid fasta situationer använde han sin styrka. Straffområdet var Ronneys revir. Men han var inte främmande för att gå utanför det. Han hade spelsinne som en utespelare och agerade gärna extraback.

Ronney hade möblerat väl i knoppen och var förberedd inför alla situationer. Det betydde att han aldrig slängde sig efter en förlupen boll. Vilket retade några. Han kunde ju åtminstone försöka.

Varför då, resonerade Ronney, man skall inte göra mer än nöden kräver. Det är onödigt att damma hela kroppen i backen om det räcker att böja sig efter bollen.

Ronneys utvecklade spelsinne blev en integrerad del av Djurgårdens vinnarspel. Mitten och kedjan vände upp redan innan motståndarnas anfall var slut. Kontringen började när laget såg att Ronney skulle plocka ned ett inlägg eller vinna en utrusning. Utkastet kom direkt och framför mottagaren. Ronney — som hade spelat handboll som utespelare — kastade med precision till halva planen. I varenda match skapade Djurgården öppna målchanser på detta spel.

Det nya unga Djurgården överraskade hela Fotbollssverige med att vinna guld direkt. Ronneys rutin betydde mycket. Hans bestämda spelstil skapade lugn i försvaret. Grabbarna visste var de hade honom. I den rena seriefinalen på Solna Fotbollsstadion 30 oktober 1966 höll Ronney nollan och Djurgården vann över IFK Norrköping med 3—0. När matchen var slut höjde Ronney SM-bucklan mot skyn.

Utanför plan hade han det stökigare.

På sätt och vis var Ronney född 10—15 år för tidigt. På 1960-talet var det ännu ovanligt att männen var med och drog lasset i hemmet. Barn var kvinnans ansvar. Ronney och hans fru Bea hade två barn 1966 (de fick ytterligare två några år senare) och Ronney ville också vara med hemma. Plus att lira allsvenskan, stå i landslaget, träna och sköta sitt krävande arbete som fastighetsförvaltare. Han hade halva Sverige som förvaltningsområde och jobbade heltid.

Till landslaget tog han ut sig själv…

Snacka om stress. Med ledningens tillstånd drog han ned på träningen. Det sista året tränade han inte alls. Han kombinerade fotbollsresorna med jobbet. Åkte i förväg eller stannade efter matcherna för att jobba. Till landslaget tog han ut sig själv…

Landslagbasen Orvar Bergmark var en socialt medveten ledare. Han förstod Ronneys situation. Han hade sett att Ronney bara kopplade av helt när landslaget hade matcher utomlands. (I pauserna på träningslägren stressade Ronney till telefonmöten med jobbet.)

Följden blev att Orvar ringde till Ronney och frågade hur läget var innan han tog ut ett landslag. Sjutton A-landskamper blev det ändå. Ronney avslutade elitkarriären som tredjemålvakt vid VM i Mexico 1970.

Men det hände att Orvar blev brysk i tonen. När det låg ett avgörande i luften i VM-kvalet mot Norge sommaren 1969 krävde han Ronney i målet. Norge hade en tung, ofin nickspecialist, Odd Iversen, som behövde tas ned på jorden. Ronney armbågade högljutt in sitt revir och Sverige vann. Iversen syntes inte till.

Efter dröjsmålet i reservlaget hann Ronney med fem säsonger i A-laget. Han missade inte en match. Avslutade mot Öster 25 oktober 1970. Sedan drog han norröver med familjen till nytt arbete och ny miljö. Varvade ned i en lägre division med IFK Hudiksvall och blev målvaktstränare.

Ronney slutade för tidigt. Själv tyckte han förstås att tiden var mogen. Men han hade helt klart hållit elitserieklass flera år till. Fysiskt hade han tålt det. Han var fostrad som järnkamin. En sån gnällde inte.

Men ryggen krånglade tidigt. De andra kaminerna hänvisade honom chosefritt till Gubben Nordström vid Odenplan, gymnastikmagister av den gamla kaptensorten. Nordström gick rätt på ischiasnerven med knogen. Höll Ronney och andra järnspisar rostfria.

Men hösten 1968 blev det kris. Gubben Nordström var död. Ronney hade så ont att han inte kunde sitta. Han fick smärtstillande före varje match. Laget hade tystnadsplikt. Motståndarna fick inte veta att Djurgården hade en invalid i målet. Ronney ställde sig medvetet fel för att lura motståndarna att skjuta åt det håll han kunde röra sig. Backarna hjälpte honom på benen om han kastade sig. När serien var slut opererades han för diskbråck.

Ronney Pettersson gjorde en märklig karriär. Efter SM-guldet 1966 sade Putte Kock att Sverige aldrig haft en bättre målvakt. Han syftade på den spelare som under största delen av karriär var målvakt i Djurgårdens B-lag!

Björn Halldén, presschef på SJ, tidigare journalist på TT.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).