Rolf Ridderwall

Rolf Riddarn Ridderwall

Honken!

Möjligen uppfattas det som stötande att inleda ett porträtt i Djurgårdens 100-årsbok med smeknamnet på en av AIK:s främsta ishockeyspelare genom tiderna. Men tilltaget har sin förklaring.

Honken var ju mycket mer än en målvakt i ett klubblag. Han var Tre Kronors givne förstemålvakt under den tid då det svenska ishockeylandslaget genom TV-rutans försorg utvecklades till nationens främsta kelgris. Och när Kung Tumba slutade med slagskott och dribblingar för att istället syssla med svingar och puttar, fick Leif Honken Holmqvist ta på sig de tre kronorna och försvara Sverige mot fiendestyrkorna. Han axlade manteln med självklar pondus.

Rolf Ridderwall
Född:20 november 1958
Ishockeyspelare
Stor Grabb #146
Vinnar av guldpucken 1990
SM-guld: 3 (1983, 1989, 1990)

— Honken, säger Rolf Ridderwall, var min första och största idol.

Under sin uppväxttid i 60-talets Fruängen i södra Stockholm spelade Rolf som så många av sina jämnåriga både ishockey och fotboll. I fotboll var han utespelare. Men på isen vaktade han målet — inspirerad av idolen.

Till skillnad från 99 procent av de andra killarna som under Honkenepoken drömde om rollen som målvaktshjälte, blev Rolf en blågul riddare i den rektangulära rinken och har likt sin läromästare kunnat hänga en VM-silvermedalj runt halsen.

De andra killarna har också vuxit upp; de är ute i yrkeslivet, många har egen familj och nästan ingen fäller tårar över den uteblivna målvaktskarriären. Men alla minns de heliga tingen från barndomen: målvaktsklubban, plockhandsken, hållhandsken, benskydden… Minns deras form och färg. Hur det kändes att ta på dem och hur de luktade.

Alla burväktare med självaktning körde utan ansiktsskydd.

Kanske minns de också hur spaltmeter efter spaltmeter behandlade målvakternas alla ärr; det fanns så och så många stygn i ansiktet. Alla burväktare med självaktning — stora som små — körde utan ansiktsskydd, så också Rolf som en gång fick ett stenhårt skott mitt emellan ögonen.

— Det var väldigt otäckt och nog var jag lite puckrädd i början, minns Riddarn.

— Men såna känslor minskade vartefter. En målvakt i elitserien måste ha arbetat bort obehagskänslorna för länge sen, annars har han inget där att göra.

Ett starkt psyke är viktigt. Det fysiska obehaget må vara försvunnet hos en elitmålvakt, men den psykiska pressen är desto hårdare. Det är ishockeylaget Djurgården som gör tre mål. Men det är målvakten Ridderwall som släpper in fyra mål. Han har alltid huvudrollen i föreställningen.

Men Rolf rycker på axlarna:

— Man lär sig leva med pressen. Den ingår i förutsättningarna för en målvakt.

Rolf Ridderwall ger som privatperson onekligen ett stabilt och lugnt intryck. Kapabel att rida ut de värsta stormar inbillar man sig. Omvittnad är hans enorma koncentrationsförmåga.

Den mentala laddningen är explosiv under matcherna. Ibland tänder det till och då blir den annars så verserade och belevade riddaren riktigt djävla förbannad. Ett Dr Jekyll & Mr Hyde-beteende som inte är ovanligt inom idrotten.

Fast Riddarn lugnade ner sig på isen mot slutet av djurgårdstiden. Ishockeyn betydde inte längre allt. Såväl familjen — fru Anna-Kari och barnen Sanna och Stefan — som yrkeslivet på försäkringsbolaget kom i förgrunden. Detta gav en nyttig distans till puckmotandet. Riddarn började inte ta lättare på hockeyn, men fick ett mer avslappnat förhållande till sporten. Därigenom blev han ännu säkrare som målvakt.

Hösten 1984 var det stora rubriker kring familjen Ridderwall. Förbundskapten Leif Boork petade i sista stund Riddarn från Tre Kronors Canada Cup-lag med motiveringen att DIF-målvakten hade blivit pappa för första gången, och därför inte skulle kunna koncentrera sig på sin målvaktsuppgift. Riddarn, brons-hjälten från OS samma år, begrep sig aldrig på Boorks argument: denne hade länge vetat om familjesituationen och varför då överhuvudtaget ta ut honom till träningslägret?

Ännu märker man spår av besvikelse i Riddarns röst när han talar om händelsen. Och han begriper inte mer nu än han gjorde 1984. Besvikelsen bottnar inte bara i det faktum att han missade Canada Cup-äventyret. Rolf Ridderwall är nämligen en varm anhängare till Leif Boork:

— Han bröt med den förhärskande Jante-lagen inom svensk ishockey och vågade röra om i ankdammen. Vem spådde i början av 80-talet guld för både Djurgårn och ishockeylandslaget, möttes av hånskratt men fick rätt? Jo, Leif Boork! Ingen annan vågar säga såna saker här. Det brukar mer låta: ”vi hoppas kunna hänga kvar i serien…”

Första spådomen slog in 1983: under Boorks dynamiska ledning vann DIF SM-guld. Riddarn blev matchens lirare i avgörande finalen mot Färjestad (6—2 till DIF).

Tidigare hade de båda kamperat ihop i Hammarby. Rolf hade vid 80-talets inledning stigit fram som söderklubbens skicklige förstemålvakt efter att i två år ha varit i bakgrunden av Pelle Lindbergh. Den som hjälpte honom igenom denna skuggtillvaro var just Leif Boork.

— När det kändes trögt tänkte jag bara på vad Boorken en gång sagt till mig: ”Riktigt stora gäddor väntar i vassen. Sen hugger dom.”

— Ord som jag burit med mig hela mitt ishockeyliv.

Rolf Ridderwall betonar Leif Boorks unika förmåga att genom okonventionella metoder skapa självförtroende hos varje enskild spelare samtidigt som känslan för kollektivet stärks.

— Att utveckla alla sinnen vinner man mycket på. Boork lärde oss att ha en seriös inställning till såväl ishockeyn som livet i stort.

Den omdiskuterade överlevnadsövningen ute i havsbandet, där DIF:s hockeylag skulle leva på huggormar och rötter i tre dagar menar Riddarn var det bästa som Boork åstadkom under sin tränartid.

— Påfrestningarna sammansvetsade oss verkligen och skapade en mycket stark lagmoral som fortfarande håller i sig.

Nye DIF-kaptenen 1987/88, Ingvar Putte Carlsson, lade om kursen från krafthockey till finlir. Men för den skull försvann inte järnkaminsmentaliteten.

Det är i huvudet järnkaminsinställningen ska sitta.

— Nej, djurgårdsandan är inte beroende av en tuff spelstil. Det är i huvudet järnkaminsinställningen ska sitta. Tufft psyke, stålvilja och en seriös inställning till ishockeyn är viktigare än att ständigt trycka motståndarna in i sargen.

Och denna delikata blandning av Boork-psyke och Putte-lir gav Riddarn och resten av Djurgården två SM-segrar i rad; en fin avslutning av 80-talet samt en lika fin början på det nya decenniet. För Riddarn var våren 1990 höjdpunkten. Då blev han svensk mästare för tredje gången (och fick för första gången uppleva triumfen på hemmaplan), hyllad silvermedaljör i VM samt fick Expressens guldpuck som årets bästa svenska spelare.

”Som närkampsmålvakt har han kanske ingen överman i världen” står det i guldpucksjuryns motivation. Tidningarna skrev denna vår om ”en kassaskåpssäker målvakt” som ”utstrålar lugn och trygghet”. Hockeyexperter betecknade hans stil som ”icke-spektakulär — han jobbar upprätt, står på benen och flyttar sig istället för att flyta omkring på isen med mera publikknipande parader”. Själv säger Riddarn att hans starkaste sida just är att klara frilägen. Något svårare har han för långskott. Men gradering av egenskaper är kanske överkurs på en målvakt av Riddarns kaliber…

När våren -90 blev försommar fick Riddarn nya rubriker i pressen. Men inte för sitt ishockeyspel. Trots ett år kvar på kontraktet med DIF bytte Rolf klubb. Team Boro i Vetlanda hade gett honom ett bra erbjudande och familjen ville gärna flytta från Stockholm.

— Vi stormtrivs härnere, säger Riddarn och slår ut med armarna i sin magnifika vetlandavilla. Äntligen kan jag genom hockeyn gottgöra familjen för all den tid jag tvingats försaka den.

Många anser dock att Riddarn sålt sin djurgårdssjäl till Mammon, något som han bestrider.

— Trivseln, inte pengarna, var avgörande för mitt beslut. Fast jag kan förstå kritiken — ett kontrakt är ett kontrakt. Men moraliskt har jag inte gjort fel. Hade jag mot min vilja hållits kvar i Djurgården, skulle mitt målvaktsspel blivit lidande och därmed också lagets standard.

En viktig del i sammanhanget: sommaren 1989 sitter hela familjen Ridderwall i bilen när Rolf tvingas väja för ett djur på vägen, kör in i sidan på en mötande bil, slår runt och hamnar i diket. ”Vi hade änglavakt som klarade oss”, sade Rolf och Anna-Kari strax efter olyckan.

När liemannen grinat mot en hänger målvaktsdressen inte längre längst fram i garderoben.

Men i Vetlanda går livet sin gilla gång. Dottern Sanna har nått skolåldern. På rasterna i hennes skola spelar ungarna landhockey. En kille som går i fyran, står i mål och är Riddarn. På samma sätt som Rolf lekte Honken i landhockeymålet:

— Den entusiasm jag kände då, har jag aldrig upplevt igen — trots alla SM-guld, säger Rolf när han kör mig till stockholmståget.

Samtidigt gör ”Riddarn” en fantomräddning på skolgården i Vetlanda. Alla klasskompisarna jublar:

Riddarn!

Mats Wickman, kulturhistoriker, journalist, en av denna boks två huvudredaktörer.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).