Olle Hellström

Olle ”Lill-Lappen” Hellström

Olle trivdes så bra i Djurgården att han stannade i klubben i tolv säsonger. Han debuterade för Djurgården i allsvenskan i augusti 1956. Olle spelade åtta matcher sin första säsong i DIF, omväxlande vänster- och högerhalv. Säsongen därpå spelade han definitivt in sig i laget. 1959 och 1964 blev han svensk mästare.

1964 blev ”Lappen” (tillnamnet ”Lill” försvann med tiden) svensk mästare i kavaj. Den här säsongen spelade han högerhalv 16 matcher i rad. Men i den 17:e matchen blev han meniskskadad och tvingades utgå redan före paus. Det blev ettlångvarigt uppehåll från allsvenskt spel. ”Lappen” spelade inte en enda allsvensk match åren 1965–1967. Han gjorde comeback 1968 och avslutade då sin karriär med 18 matcher i den blårandiga dressen. Totalt spelade han 138 allsvenska matcher, 11 för SAIK och 127 för Djurgården.

Efter de aktiva DIF-åren i blev han spelande tränare i Nyköpings BIS i division 3 1969/70. 1973 blev han lagledare i Djurgården för flera säsonger framåt. Dessutom var han ledamot i Djurgårdens fotbollsstyrelse. ”Lappen” var en mycket omtyckt lagledare. Han tog väl hand om nykomlingarna i truppen. Det hände att spelare fick bo hemma hos ”Lappen” innan de hunnit ordna sin bostadsfråga. Han var också med i Stockholms Fotbollförbunds styrelse, i flera år ingick han i valberedningen.

Som DIF:are spelade ”Lill-Lappen” 6 A-landskamper 1960–1961. Han debuterade i VM-kvalmatchen mot Belgien på Råsunda i oktober 1960. Som DIF:are spelade han även 7 U-kamper och 6 B-landskamper. ”Lill-Lappen” var eleganten i dåtidens järnkamingäng. Han spelade främst högerhalv, mittfältare säger man i dag, var en driven tekniker, duktig framspelare och hade en fin placeringsförmåga. Däremot var han ingen större målskytt, det blev bara fyra mål i den allsvenska karriären.

Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

Olle Lill-Lappen Hellström

Olle Lill-Lappen Hellström — en stillsam och trofast man. Djurgårdare i trettiofem år.

Samma arbetsgivare lika länge och gift med samma kvinna, ungdomskärleken, i tre och ett halvt decennium. Olle Lill-Lappen Hellström är lätt att känna igen. Något gråare hår och femton kilo tyngre idag, än när han 1967 plockade upp den unge pansarsoldaten Porseryd i Eskilstuna och gav honom lift tillbaka till luckan på P10 i Strängnäs.

Hans karaktär är densamma nu som då. Målmedveten, skenbart sävlig och lite tystlåten. Inga stora gester eller ord. Men alltid ett gediget och kompetent intryck.

På fotbollsplanen var han en tekniker och strateg som utan att direkt synas kunde dominera mittplan från sin högerhalvaposition. Lill-Lappen sög åt sig bollarna och dök upp på rätt plats utan åthävor. Hans bollar i djupled öppnade motståndarförsvaren.

Epitetet järnkamin var knappast användbart på Lill-Lappen, men hamnade han i närkamper gick han aldrig undan.

— Att välja Djurgården var helt naturligt. Farsan (bandystjärnan och artisten Lappen i Sandviken) spelade bandy med Sigge Parling hemma.

— Jag tvekade aldrig och har inte en sekund haft anledning att ångra mig, säger denne typiske brukspojke. Vilka underbara ledare! Sigge Bergh och Gunnar Lundqvist är bara ett par i raden av dem som gav mig stöd och trygghet när jag kom till storstan som tonåring från landsorten.

Och vilka fantastiska minnen. Turnéer i Fjärran Östern, Centralamerika och Mellanöstern. Förutom de flesta länder i Europa.

Ändå är de finaste och roligaste minnena från Sverige. SM-guldet 1959 inför ett fullsatt Råsunda slår högst, tillsammans med division II-segern 1961, då DIF gick upp i allsvenskan igen på bättre målskillnad efter vinst mot Sunne med 11—1 och IFK Eskilstuna med samma siffror i de två avslutade omgångarna.

— Det motiga och lite bittra var skadorna, säger landets kanske mest oturs- och skadeförföljde elitfotbollsspelare i modern tid.

Ljumsk- och knäskador tvingade honom till långa uppehåll. Så 6 A-landskamper, lika många i B-landslaget och 10 U-kamper hade sannolikt blivit betydligt fler om inte skadorna satt stopp.

Över en lunchbricka och mer än 22 år efter sista allsvenska matchen talar vi om fotbollens utveckling.

Lill-Lappens omdöme är klart. Tuffare, högre tempo och mer system utmärker dagens fotboll. Men det var betydligt roligare bollek förr. Och det bekräftas delvis av publiksiffrorna.

— Idag är det kris. 1959, då vi tog guld, var publikgenomsnittet i allsvenskan fjorton tusen och vi hade tjugotre tusen i snitt vid hemmamatcherna, säger Lill-Lappen och kommer in på det trista i dagens utveckling med genomorganiserad fotboll långt ner i åldrarna.

— Centralstyrning av småpojkar och flickor är helt fel. Mina två söner fick leka så länge de ville. Janne spelade efter barnaåren i Djurgården innan han flyttade till Sandviken och trappade ner. Kommersialisering och jakten på ämnen riskerar att ta död på leklust och glädje. Och pengarna spelar en allt större roll för klubbarna och de medvetna spelarna.

— Under guldåret -59 fick vi 50 kronor per match oavsett resultat. Efter guldet fick vi några extra fribiljetter och ett teakställ.

Pengarna inom fotbollen är en huvudvärk för Lill-Lappen. Han berördes illa när hans klubb tvingades till ackord för att sedan i bolagsform överleva. Och Lill-Lappen är pessimist:

— Djurgården IF:s framtid är oviss. Ombildningen av klubben som innebär att varje sektion har eget ekonomiskt ansvar kan komma att spräcka DIF.

Rolf Porseryd, utrikesreporter TV 4, tidigare utrikeskorrespondent på Aktuellt.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

21 maj 2023 invaldes Olle Hellström som medlem nr 42 i Djurgårdens Hall of Fame.