Markus Karlsson

Markus Karlsson

Bo Markus Karlsson
Född: 30 augusti 1972.
Fotbollsspelare: Försvarare.
Moderklubb: BKV Norrtälje.
8 säsonger. 156 matcher. 3 mål.
1996 21 0
1997 15 1
1998 17 2
1999 20 0
2001 23 0
2002 23 0 SM-guld. Cupguld.
2003 23 0 SM-guld.
2004 14 0 Cupguld.

Det var hösten 2003, i samband med Djurgårdens i all hast arrangerade vänskapsmatch mot Ajax, som bitarna föll på plats för min del. Jag hade alltid sett DIF-kaptenen Markus Karlsson som ett irriterande inslag i ett lag som – just då – bars upp av ett mycket spelskickligt mittfält. Uppenbarelsen kom efter denna match.
Men först en bakgrund. Markus Karlsson började spela i Rimbo IF och kom 1993 till BKV Norrtälje. Laget tränades av Lennart Lundin, som i mitten av 1980-talet spelat på Djurgårdens mittfält, och Markus blev här vänstermittfältare. Han spelade tre säsonger för BKV, år två och tre med Peter Skoog från DIF som center. Efter tredje året, som var lagets sämsta under den här perioden (med en niondeplats i serien), paketerades Markus för att skickas iväg med ”Stadion” som nästa adress.

Karlsson kom till ett svårt nedgånget Djurgårdens IF, märkt av publikbråk och stora ekonomiska svårigheter. Dessutom var spelartruppen, inför tredje året med Anders Grönhagen, nära att gå in i ett permanent tillstånd av koma. Förutsättningarna var usla och det blev heller inget bra år, näst sist i Allsvenskan och nedflyttning. Vad gäller den nye Markus Karlsson nöjde jag mig med att i Årets Fotboll notera att den nye vänstermittfältaren ”glimtvis visade löftesrikt spel”. Jag friade hellre än fällde.
Första året i norrettan slutade med kvalspel (och, för Karlssons del, utvisning i andra mötet med Öster). Året därpå blev det uppflyttning.
Under det allsvenska året 1999 var han inte ordinarie på våren. Sedan hände det saker. Tränaren Michael Andersson fick sparken. In kom Sören Åkeby och Zoran Lukic, men laget tvingades ändå kliva av Allsvenskan. Jag skrev i Årets fotboll: ”Vänstermittfältaren Markus Karlsson drogs ner som vänsterback. Han var nybörjare på platsen och gjorde en del enkla missar men var ändå det för laget allra bästa alternativet av de fyra som prövades.” Comebackåret 2001 var Karlsson kvar ute till vänster. Men när Magnus Samuelsson försvann till Lahtis slussades han in i mitten. Djurgården vann serien 2002, men jag var fortfarande inte imponerad. Markus hade fortfarande det där opolerade (och oskolade) draget. Han var ett konstant irriterande inslag i ett lag som annars vinnlade sig om att göra allting rätt.

”I mitten är Karlsson berömd för sina rusningar”, noterade jag i artikeln om guldlaget. Lika illa var det när guldet upprepades 2003:
”Lagkaptenen Markus Karlsson fortsatte att stundtals satsa i överkant i mitten. Karlsson fick sju varningar och det kunde ha varit ännu flera.”
Ungefär så var det. Men det hindrade ju inte att man funderade över vad det var som fick spelarna och lagledningen att enas kring Markus Karlsson som lagkapten. Så kom alltså Ajax-matchen, ett trivsamt mellanspel för publiken, ett besök av fotbollens mästerkockar. Problemet var att den sprängts in i ett redan komprimerat spelprogram. Matchen gick tisdagen den 14 oktober. På torsdagen (!) var det cupsemifinal mot Assyriska och söndagen fanns chansen att säkra guldet på Örjans Vall. Det var i tätaste laget och ett reservfyllt Ajax vann med 5–0. Zlatan och tränaren Ronald Koeman var fortfarande goda vänner och presskonferensen var rena kafferepet, åtminstone tills kapten Karlsson uppenbarade sig. Han var sur, det såg man redan i dörren, och när han satt sig ner stirrade han in i Torben Grutsalens mörker. Matchen var onödig, fick vi veta.

Man lägger ihop ett och ett: Det var alltså när Karlsson var tänd som hela laget tände? Visst var det så, och han har i böckerna Guldåret 2002 och 2003 beskrivit hur laget säkrade gulden genom att vara bäst när det gällde. Han ansåg att det gått som bäst i derbymatcherna, 2002 mot AIK (3–0) och året därpå mot Hammarby (3–2 i en förryckt match med två utvisningar). Detta på ett naturligt sätt: Ju större match desto roligare, desto större anledning att göra en bra insats. Den irriterande herr Karlsson var således lagets strömbrytare, en av de absolut viktigaste när det gällde att få upp alla på tå. På så sätt också irriterande för mer bollbegåvade lagkamrater: ”Kan han så har väl inte jag så mycket att skylla på”. Sommaren 2004 kom Toni Kuivasto från Norge. Det blev inte många matcher för Markus den hösten. Våren 2005 spelade han sedan för Rot-Weiss Essen i tyska andraligan och därefter en och en halv säsong för norska Stabæk.

Gunnar Persson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006, utgiven 2007.