Lennart Öberg

Lennart Öberg

Född 1913 och still going strong i Djurgårdens tjänst är slitvargen och mångsysslaren Lennart Öberg. Urdjurgårdare och lika hängiven sin klubb som outtröttlig ledare i mer än en mansålder, och före det som brottare i elitklass. Ja, det kunde väl rentav hända att han samtidigt utövade båda dessa funktioner. Som den gången 1942 i fyrstadsbrottningarna i Malmö. Det betraktades som något av ett mirakel, att Stockholm med fyra reserver kunde vinna. Mirakelmannen var Lennart Öberg.

Lennart Öberg
Född: 3 april 1913

Brottare

Mot alla tips vann han nyckelmatchen i mellanvikt mot Eskilstuna och Sundsvall, i den sistnämnda genom att besegra olympiern Ludde Lindblom med dennes specialitet, en serie praktfulla smidjebälten, kryddade med smarta lendenor.

Lennart Öberg föddes i Viby utanför Örebro, där hans far var lantbrukare och inspektör på ett stort gods. Sju år senare flyttade familjen till Grödinge i Södertörn. Där började han skolan, men fick samtidigt liksom de fem syskonen hjälpa till på gården med stärkande kroppsarbete. Sedan blev det Åsa folkhögskola och på faderns inrådan utbildning till slaktare. Lennart fick nu en kompis, som ville börja brottas och frågade om Lennart ville göra honom sällskap. Sagt och gjort: en dag stegade de båda in i Djurgårdens träningslokal på Döbelnsgatan och där togs de emot av förre storbrottaren Gottfrid Svensson. Gotte och hans bror Fritiof — tidigare världsmästare i bantamvikt — tränade en kull lovande djurgårdsbrottare av vilka den främste var Einar Karlsson, mångfaldig svensk mästare och landslagsman, vars blixtrande snabba nacksving var den största sevärdheten i djurgårdslokalen.

Lennart Öberg debuterade i tävlingssammanhang 1931 och sex år senare blev han svensk juniormästare. Som sin största framgång betecknar han dock silverplatsen i stora SM 1948. Hade han vunnit finalen hade han fått åka till OS i London.

1951 lade han av med tävlandet och ägnade sig sedan helt åt ledarjobb både i Djurgården och förbundet.

Åren kring 1930 var jag sekreterare i brottningsförbundet och kom då att stifta nära bekantskap med Lennart. Stockholmstidningen omhuldade på den tiden brottningen i nästan lika hög grad som skyttet, och vi var fyra man på sportredaktionen som skrev om brottning, däribland Arne Lindström, O Kay, som efterträdde mig som sekreterare i förbundet samt Harry E Johansson. Tillsammans med alliansen Djurgården, Athén och Brandkåren startade vi någonting som kallades elitbrottningen med en rad utländska stjärnor och tillsammans med Erik Holmberg i Brandkåren kläckte jag idén med fyrstadsbrottningarna, som genast blev en stor succé och fick efterföljare över hela landet.

Några år in på 40-talet etablerade sig unge Lennart Öberg som en viktig kugge i organisationsarbetet i sin tredubbla egenskap av aktiv, ledare och domare. Vi kom att samarbeta intimt, eftersom Lennart hade god näsa för pressreklamens betydelse och var en flitig gäst på tidningarnas sportredaktioner, när det stundade brottningsevenemang.

Alltid lika glad och hjälpsam har Lennart Öberg inte ett ögonblick tvekat att ge ett handtag åt sitt kära Djurgården.

— I 26 år var jag ordförande i Djurgårdens brottningssektion och tillhörde också överstyrelsen några år, berättar Lennart. I början var årsavgiften blygsamma 2 kr, och för den ägde man rätt att träna i den minst sagt primitiva lokalen på Döbelnsgatan 97. Det fanns ingen dusch så för att tvätta svetten av oss måste vi värma vatten i baljor på en vanlig vedspis.

— Men ingen klagade och det var full fart på verksamheten.

Numera, håller djurgårdsbrottarna till i Åkeshovshallen, och på grund av sin framskridna ålder nöjer sig Lennart med att då och då titta till sina kära brottare. Som den arbetsnarkoman han är sköter han istället Djurgårdens bingoverksamhet med den äran.

Frågar man honom vad han tycker om den moderna brottningen så svarar han att många regelreformer varit mycket bra. Men som så många andra oldtimers tycker han det är synd att den förkortade matchtiden omöjliggör den gamla fina, systematiska brytningsbrottningen.

Alltid lika glad och hjälpsam har Lennart Öberg inte ett ögonblick tvekat att ge ett handtag åt sitt kära Djurgården, när så erfordrats.

Fina utmärkelser vittnar om hur högt hans idoga verksamhet uppskattas.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).