Lars ”Lasse” Myrberg
Lasse Myrberg, boxare.
Och Djurgårdens ende individuelle medaljör i OS under 1980-talet.
Ja, faktiskt den förste på hela 32 år, när Lasse på sensommaren 1988 knep bronsmedaljen i OS i Söul.
Och sen lade han av med den aktiva boxningen och började istället en karriär som tränare i föreningen:
— Det är lika kul att få se sina egna grabbar vinna som det var att vinna själv, menar Lasse och syftar då på de unga DIF-boxare han varit med om att träna upp.
Lars Mikael Myrberg
Född: 23 november 1964
Boxare
SM-guld: 3 (1986, 1987, 1988)
OS-brons 1988
Lasse Myrberg som tränare i DIF:s boxningslokal — det liksom skapar en aura av ”dynasti” kring den blårandiga boxningen.
Lasses tränare inför OS-framgången hette Ulf Carlsson. Carlsson och Myrberg är nu tränarkamrater i lokalen på Kronobergsgatan. En lokal som Lasse själv gjort en hel del arbete i.
— Jag hade inget för mig, och det är klart att man ställer upp, förklarar Lasse den jätteinsats han, främst tillsammans med eldsjälen Torsten Almqvist, gjorde när djurgårdsboxarna kunde ta landets bästa träningslokal i anspråk.
Lasse satte upp väggar.
Byggde bastu.
Lade golv.
Satte upp speglar.
— Och så hann jag ju med att träna en smula också, skrattar Lasse.
För så fort golvet var lagt, drog Lasse en vända med hopprepet. När speglarna fanns på plats blev det skuggboxning.
Och så vidare.
Och allt detta samtidigt som han arbetade på nätterna, skaffade sig en yrkesutbildning (till grafiker) och förberedde sig för OS-boxningarna i Sydkorea.
Inte dåligt jobbat!
Och det var det inte heller i Söul. Lasse behövde gå fem matcher innan han kunde kvittera ut sin bronsmedalj. Det var fler matcher än de flesta andra boxare i turneringen. I de två inledande omgångarna besegrade Lasse Al-Harity från Oman med 5—0 och Syriens Khanji med 4—1.
Jag kände direkt när jag träffade att nu var det slut på den här matchen.
Sen skulle det bli stopp. Världstvåan Howard Grant från Kanada hörde till turneringens favoriter i klassen, lätt welter (63,5 kg).
— Jag hade mött honom förut och slagit honom. Jag hade nog en fördel av det, tror Lasse blygsamt.
För det var inget snack om saken. 4—1 till Djurgården och kanadensaren fick kassera in en mycket sällsynt förlust.
Jättesorg i Kanada.
Uppåt värre hos svenskarna.
Men säg den glädje som varar beständigt. Lotten gav Lasse stentuffe mexikanen Humerto Rodriguez i nästa match. Mexikansk och centralamerikansk mästare. Ingen dålig fighter. Och stentuff, som sagt.
Och så sa det bara pang. Redan i första ronden låg mexikanen på golvet och Lasse vandrade bort till häpne sekonden Ulf Carlsson för att ta av handskarna.
— Jag kände direkt när jag träffade att nu var det slut på den här matchen, berättar Lasse.
Semifinalen, mot australiske mästaren Graham Cheeney, blev dock för svår. En sliten Lasse Myrberg kämpade väl men föll med 5—0.
Lasse tackade omgående sin kubanske tränare ”El Morito” (det lilla berget) för framgången. En träningssejour till Kuba på våren 1988 hade gjort den svenska stjärnan till en internationell stjärna.
Kuba var, liksom, skillnaden mellan Sverige och världen.
Denne artikelförfattare vet, för han var med på Kuba.
Och jag var dessutom, det kan jag skriva med stolthet, den förste skribent som gjorde Boxningssverige uppmärksamt på den då blott 16-årige Lasse.
Följande rader kunde således läsas i facktidningen Boxning:
”Utropstecknet heter Lars Lundgren och boxar för BK Vicenten i Avesta. Den unge masen visade sig vara, för sin ålder, en mycket utväxt boxare med variationsrikt uppträdande i ringen, sinne för taktik och med en verkligt vaken blick för spelet.”
Lundgren valdes till turneringens bäste boxare och fick för det motta en rysligt ful, men mycket värdefull, kopparbunke från Boliden.
— För mig är den vacker, menade Lars och kramade bunken.
Det hade väl blivit några bucklor tidigare för Lasse (som då hette Lundgren, han bytte senare av familjeskäl till Myrberg) men det skulle komma att bli ännu fler, särskilt sedan han kommit till Djurgården.
Fem SM-tecken och en rad andra nationella och internationella framgångar gör Lasse Myrberg till en av landets bästa boxare genom tiderna, alla kategorier.
Efter segern i Stockholm Box Open 1983 skrev Olof Johansson, chefredaktör för tidningen Boxning och en av Europas främsta experter på sporten:
”Lars Lundgren är den mest lovande boxare Sverige fått fram sedan Leo Vainonen. Man har sett några med hans teknik, några med hans snabbhet, några med hans fina fotarbete och balans, några med hans nyp. Men ingen med alla dessa egenskaper plus hans stabila psyke och taktiska blick.”
Mästerliga ord om en mästare.
Lägg sedan till att Lasse Myrberg är djurgårdare.
Jag menar, mer komplett kan det ju inte bli.
Janne Bengtsson, sportjournalist på Svenska Dagbladet, chefredaktör för tidningen Djurgårdaren.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).