Karl Axel ”Kalle” Flygar

Karl-Axel ”Kalle” Flygar

Jag heter Kalle Flygar och har haft förmånen att oavbrutet under 70 år vara verksam inom svensk fotboll. Jag vill i det följande dela med mig några minnen och erfarenheter och jag hoppas att de kan tjäna som inspiration för flera.

Mitt fotbollsliv startade i Hadar SK som var en kvartersklubb i Hammarbyhöjden. Hammarbyhöjden är en förort söder om Stockholm och där växte jag upp. Vid 7 års ålder började jag 1948 spela i 7-mannalag på små planer. Under två år deltog jag i AT-cupen, en tävling som arrangerades av tidningen AftonTidningen. Från 1950 togs tävlingen över av tidningen Expressen och fick då namnet S:t Eriks cupen.

Min familj flyttade till Bromstens villasamhälle norr om Stockholm och Bromstens IK blev min riktiga moderklubb. Där blev det spel i många olika åldersgrupper. Först i pojklagen, sedan som 15-åring i juniorlaget och redan som 16-åring fick jag prova på spel i Bromstens A-lag.

Karl-Axel Flygar
Född: 10 maj 1941.

Fotbollsspelare: Anfallare.
Moderklubb: Djurgårdens IF.
1 säsong. 2 matcher. 0 mål.
1960 2 0

Framgångarna fortsatte och hösten 1958 värvades jag till Djurgårdens IF. Vi gjorde en resa till Västberlin och mötte Berlinklubben Sport Club Tegels juniorlag och fortsatte sedan till Hamburg för en match mot Hamburger SV:s juniorlag. I båda matcherna spelade jag centerforward och lyckades även göra mål. Det var ovanligt att på den tiden kunna åka utomlands för spel och litet av en pojkdröm som gick i uppfyllelse.
Allt flöt på bra och vi vann också Stockholms distriktsmästerskap och blev Svenska juniormästare 1959, delat med GAIS. Vi spelade två oavgjorda matcher, en i Göteborg och en i Stockholm. Sen kom snö och vinter och omöjliggjorde en tredje och avgörande match. Båda lagen förklarades som vinnare!

Djurgårdens juniormästare 1959. Övre raden fr.v: Evert Palm, Nisse Andersson, Lars Lundqvist, Kalle Flygar, Ove Örngrip, Sigge Schwartzman. Nedra raden fr. v: Ingvar Vidgren, Bo Holmqvist, Lars Melin, Leif Andberg, Per Hörberg.

1960 hade jag hunnit bli 19 år och flyttade upp till Djurgårdens A-trupp med än tuffare träningspass och även större konkurrens på alla platser. Jag spelade forward eller ytter och konkurrerade om plats i laget med storspelare som Sven Tumba, Knivsta Sandberg, Jompa Eriksson, Bernt ”Sump-Hugo” Andersson m.fl.
Det som framför allt drabbade mig personligen negativt var den nya regel som infördes på nyåret 1960. Regeln innebar att ingen av de 11 spelare som startade matchen fick bytas även om någon skadades allvarligt. Om detta skedde och någon spelare tvingades avbryta matchen så fick laget fortsätta med 10 man. Det blev med andra ord som att drabbas av rött kort översatt till dagens förhållanden. Denna regel ändrades först 1964. Det var precis under den perioden jag var med i Djurgårdens A-trupp så mitt facit från den perioden blev 2 st Allsvenska matcher från start och ca 25 st som forwardsreserv. Men när matchen startat blev man som forwardsreserv bara överflödig eftersom inga spelarbyten kunde ske efter matchstart. Det är ingen hemlighet att jag menar att dagens regler på denna punkt är väsentligt mycket bättre.

Jag representerade också Djurgården i många andra tävlingsmatcher bl.a. Svenska Cupen och distriktsmästerskap. Vidare fick jag möjlighet att deltaga vid Djurgårdens turnéer och träningsläger runt om i Europa.

Under denna period hade jag också förmånen att representera Stockholm genom spel i Stockholms Stadslag. Stockholms Stadslag bestod av spelare från Stockholms stora fotbollsklubbar dvs Djurgården, AIK, Hammarby och IFK Stockholm.
Mitt delatagande i Stadslaget innebar spel bl.a. i dåtidens Sovjetunionen med matcher på Lenin-stadion i Leningrad, Kirov-stadion i Moskva och på Krimhalvön där vi i Jalta spelade en match som sändes direkt i TV. Det var stora nyheter i början på 1960-talet och självfallet var TV-utsändningen i svart-vitt. Matchen i Moskva mötte vi två spelare som deltagit i VM i Sverige 1958. De var lagkaptenen Igor Netto (uttagen till All-Star-Team 1958) och forwarden Ivanov.

Under dessa år hann jag också uppleva många inspirerande träningsläger med Djurgårdens A-lag såväl inom Sverige som reser ute i Europa.

Åren med DIF Hockey
Vid samma tid var det inte ovanligt att spelare på hög nivå kombinerade fotboll på sommaren med ishockey på vintern. Parallellt med fotbollskarriären spelade jag i Djurgårdens juniorhockeylag. Positionen var dock det omvända, center i fotboll och back i hockeylaget.
Svensk ishockey spelades då fortfarande i stor utsträckning på utomhusrinkar. Det hade byggts tre inomhushallar: Johanneshov i Stockholm, Rosenlundshallen i Jönköping och ”Ladan” i Kiruna.
Hann med ett år i reservlaget för seniorer. Konkurrensen i hockeylaget var dock ännu tuffare och speciellt på backposition där vi hade idel resliga landslagsspelare såsom Rolle Stoltz, Lasse Björn, Eddie Wingren och Ove Malmberg.

Tränarkarriär efter Djurgår’n
Jag återvände 1964 till min kära moderklubb Bromstens IK och efter ett års spel blev jag engagerad som spelande tränare under åren 1965-69. Den legendariske ishockeybasen Helge Berglund hade även ett stort fotbollsintresse och jag engagerades som spelande tränare i Sundbybergs IK under åren 1970-72. Sundbybergs IK spelade dessa år i div III. Därefter blev det åter Bromstens IK under åren 1973-1978 där jag var tränare och även gjorde enstaka inhopp som spelare. Tränarkarriären fortsatte i Stockholms IF under åren 1979-1985 där jag träffade många intressanta profiler bl.a. Lennart Eldh, legendarisk spelare/ledare, samt Refaat el Sayed mest känd för ”Fermentaaffären” i mitten av 80-talet. Nästa tränaranhalt var Djurgårdens IF 1986 och efter det IF Brommapojkarna fram till 1993. Första året var jag tränare för juniorlaget och därefter assisterande tränare och lagledare där jag arbetade tillsammans med Erik Hamren och sedan Thomas Lyth.

Älvsjö AIK:s damlag Hösten 1993 efter spelsäsongens slut började jag som tränare för Älvsjö AIK:s damlag. Under åren 1994-1996 var jag tränare och därefter sportchef fram till 1999. Under tränarperioden introducerade jag en större mängd träning mellan matcherna och resultatet blev många duktiga spelare bl a Malin Swedberg, Victoria Svensson, Malin Andersson och Cilia Sandell. De sportsliga framgångarna var också stora; Efter en 5:e plats 1994 blev det fem raka SM-guld under åren 1995, 1996, 1997, 1998 och 1999. Jag tror det rekordet står sig fortfarande. Under perioden lyckades vi också bärga 2 st cupguld. En stor förmån att få vara med i utvecklingen av damfotbollen i ett så tidigt skede.

Jag är övertygad om att samverkan mellan olika människor är viktig och därför är jag engagerad i Svenska Fotbollstränarförening (SFT). Jag har varit med i styrelsen sedan 1989 och de senaste 6 åren har jag varit ordförande; En post som jag fortfarande har. SFT mål är att vara ett stöd till tränare inte främst i allsvenskan utan i lägre divisioner. Vi brukar också ordna tränarträffar i samarbete med distriktsförbunden i samband med allsvenska matcher där tränare för de lag som möts och andra fotbollsprofiler i korta anföranden ger sin syn på aktuell match och andra aktuella fotbollsfrågor.

Jag är visserligen född i Stockholm men min far hade starka rötter till Rättvik i Dalarna. 2015 fick jag möjlighet att förvärva ett boende i Rättvik som nu är min hemmabas. Det innebär inte att mitt engagemang för fotboll har svalnat. På lokal nivå har jag fått förtroendet att ingå i styrelsen för IFK Rättviks fotbollslag. Rättvik spelar f.n. i div VI. Jag fortsätter också på nationell nivå genom mitt arbete i SFT.

Jag har under en 70 årig oavbruten ”resa” inom svensk fotboll fått vara med om stimulerade upplevelser som verkligen berikat mitt liv. Jag har lärt känna många fina människor, fått vara med på resor i och utanför Sverige, fått spela på stora arenor och tidigt se tekniska nyheter som TV.

Kalle Flygar

Jag vill därför rikta ett stort tack till alla personer som möjliggjort denna resa. Jag tänker på pojkspelare, flickspelare, junior- och elitspelare inom herr- och damfotboll, tränare, sportchefer och domare. Jag tänker också på alla fina människor jag mött inom Svenska Fotbollsförbundet, Distrikten och Tränarföreningen.

Jag kan bara rekommendera att så många som möjligt tar chansen att göra en resa motsvarande min. Även om resan inte varar i 70 år kan jag lova att den är väl värd att göra!

Kalle Flygar

Text tidigare publicerad på difarkivet.se 2018.

Fler relaterade artiklar:
Juniormatch Djurgårdens IF – Sport Club Tegel [1958]
Inför DIF:s Englandsturné [600327]
Inför IFK Malmö – Djurgårdens IF [600418]
Inför Djurgårdens IF – Degerfors IF #1 [600501]
Inför Djurgårdens IF – Degerfors IF #2 [600501]
Djurgår’n åker ur Allsvenskan och klubbar drar i våra spelare [1961]