John G. Jansson

John G. Jansson känner de flesta Djurgårdare till idag. Det är han som har störst förtjänst av att DIF existerar. Han var ordförande för Djurgårdens Idrottsförening de första åren och mycket tack vare hans intresse och arbete lyckades föreningen överleva och få en stark grund att bygga vidare på. Hans fullständiga namn var Karl Johan Gustaf Jansson, men kallade sig kort för John G. Jansson. Hans far var fyrvaktare, invandrad från Östergötland och hans mor var född Djurgårdsflicka.

När John växte upp i Stockholm, på 1800-talets andra hälft, var det vanligt att man flyttade relativt ofta. Familjen Jansson bodde på ett tiotal olika adresser på Djurgården under tiden före Djurgårdens grundande, bl.a. Breda Gatan 6 och Långa Gatan 12. När John var 22 år kallade han sig kontorsbiträde, vilket var en fin titel, speciellt för någon från ”Kåkstaden”.
Strax intill i Djurgårdsstaden bodde den två år äldre Axel Öfverstén, som redan då hade gjort sig känd som kraftatlet och var alla smågrabbars idol. Axel skulle även han få en betydande roll inom Djurgårdens IF.

Karl John (eg Johan) Gustaf Jansson
Född: 5 juni 1868

Medlem: 1
Grundare av Djurgårdens IF
Ordförande: 1891-1892
Styrelseledamot: 1893, 1896-1900
Hedersledamot: 1903

Det är John G. Jansson som har största förtjänsten till att DIF existerar. Det var nämligen han som den 12:e mars 1891 sammankallade ett dussin Djurgårdspojkar och med dem bildade Djurgårdens Idrottsförening.

Det var inledningsvis svårt att hålla ihop den nybildade föreningen och ett tag var det tal om att den skulle upplösas. Att så icke blev fallet är John G. Jansson förtjänst. Han var föreningens ordförande de första fyra åren och tack vare hans intresse och arbete lyckades föreningen överleva sin första dekadensperiod, 1892-1893. Under dessa år gav han föreningen dess stil. Utmärkande blev sammanhållning och framåtanda, en stor del kärvhet och egensinnighet, men framförallt en riklig del idrottsanda.

John G. Jansson var även under de första åren aktiv deltagare i föreningens skid- och sparkstöttingstävlingar och att han där icke var utan framgång framgår av föreningens tävlingsprotokoll från denna tid.

Under de följande åren fungerade Jansson som vice ordförande och skattemästare. Vid seklets slut gav John arbete inom det offentliga livet, där han var kassör i Neptunbolaget, honom mycket liten tid över till att arbeta för föreningen och han drog sig då tillbaka från styrelsearbetet.

John och fru Alma hade sedan länge hyrt ett sommarställe på Blidö. Bland grannarna blev John snabbt populär då han var mycket social. Efter tio år hade de fått ihop pengar för att själva köpa loss deras älskade sommarhus. Priset var 20 000 kr vilket var mycket pengar på den tiden.

Då John var Djurgårdens grundare och dessutom mycket omtyckt blev de bortbjudna på middag eller liknande bjudningar relativt ofta. John var mycket noga med att det skulle bjudas tillbaka så fort som möjligt vilket kunde bli ganska jobbigt för makan Alma som lagade till godsakerna. John var egentligen en vanligt anställd på Neptunbolaget men tyckte om att leva som en förnämare herre vilket såklart kostade på, men trots att de ibland hade mycket ont om pengar vägrade John G sälja Blidö.

John G. Jansson vid tiden för bildandet av DIF.

Som många andra boende på Djurgården älskade John sjön. Han jobbade sex dagar i veckan men var ute med båt så ofta han kunde. Han lär ha älskat de öppna vyerna på havet. På somrarna bjöd han ofta med hela båten full med folk till någon närbeläget ö där det fikades. Deras båt var från början en livbåt på ett större fartyg som John köpt loss genom kontakter.

Janssons intresse för föreningen fanns dock kvar efter att ha dragit sig tillbaka och han hjälpte till med föreningens revisioner en bit in på 1900-talet. På somrarna bodde John på Blidö, dit han tog sig via ångbåtsfärd på drygt 3h, och där uppsökte han alltid byns enda telefon för att ringa, såväl i halvtid som efter full tid, för att få höra ställningen i fotbollsmatcherna som de Blårandiga spelade.

Johns yngsta son Helmer Jansson var direktör på den stora sportaffären Idrottsmagasinet som låg på Birger Jarlsgatan vid Nybroplan. Även han var DIF-frälst. En av kunderna i butiken var ingen mindre än Djurgårdens Idrottsförening, har han berättat. Han var därför bjuden på diverse jubileer bl.a. 65-års jubileet 1956, där Helmer fick diplom för sina gärningar för DIF.

Den klassiska bilden på John G. Jansson och lite bearbetning av Kristofer Pilhjärta.

Sällskapet Gamla Djurgårdare bildades 12 mars 1920 och har som syfte att stödja de olika djurgårdsföreningarna. John G. Jansson, blev sällskapets första ordförande 1920.

Till erkänsla för allt det arbete han lagt ner på huvudföreningen, valdes han till den första hedersledamoten i Djurgårdens IF.

Sista gången John var till sin sommarstuga var han väldigt trött och var tvungen att vila flera gånger längs vägen. 1940 insjuknade han, men var fortfarande vital och med stor längtan att få fira jubileet, då hans egen förening skulle fylla 50 år. Tyvärr fick han aldrig uppleva den dagen.

”Hos John G. Jansson kände man förvisso alltid denna faderliga värme, som man alltid erfar vid mötet med gamla goda människor, men i det fasta handslaget och de vänliga orden låg något alldeles särskilt, som man förstod var avsett endast för oss Djurgårdare: ”Tack för att du hjälpt till att göra någonting av min gamla förening”

Det skulle varit oss, senare tiders Djurgårdare oändligt kärt att få sluta upp omkring honom, den resliga kämpen med malmklang i rösten, och med honom som festens förste hedersgäst fira vår förenings fem starka decennier. Säkert hade han då varit en mycket lycklig människa.”
/ Eric Ahlström 1941

En av de sista bilderna på John G. Jansson.

Stiftarens avskedsord:
”När undertecknad och 11 Djurgårdspojkar den 12 mars 1891 bildade D.I.F. hade vi egentligen endast tänkt oss skidlöpning på vårt program och vi hade bland dessa stiftare fler mycket goda skidlöpare, såsom bröderna Axel och Gustaf Tibell, Nils Widgren m.fl. vilka gjorde föreningens namn känt redan från de första tävlingar, som avhöllos av föreningen vid Kärleksudden på Djurgården.
Enligt föreningens första stadgar skulle endast pojkar bosatta på Djurgården kunna bli medlemmar. Då det emellertid visade sig att tillslutningen blev för ringa, allra helst som vi redan 1892 tog upp allmän idrott på programmet, beslöts att även utom Djurgården bosatta ynglingar kunde vinna inträde och då blev det uppsving inom föreningen, mycket tack vare bröderna August och Johan Björkdahl, som voro synnerligen energiska och tillförde föreningen många medlemmar.
En god hjälp hade föreningen av ”Idrottens fader”, general Balck, som då var kapten, vilken hjälpte oss med råd och dåd och var närvarande på en hel del av våra tävlingar, samt var särskilt inbjuden till och deltog i flera av våra jubileumsdagar, sista gången på 25-årsfesten på Runan. Han var som en fader till oss, som vi såg upp till med vördnad och tillgivenhet.
Jag erinrar mig särskilt en episod från 1898, då föreningen deltog i Svenska Idrottsförbundets 3:e mästerskapstävlingar med ett dragkampslag, som besegrade ett av atleter sammansatt lag, vilket givetvis föranledde stort jubel bland oss Djurgårdare.
Mycket mera kunde nog framdagas, men detta får vara nog och när jag slutar så får jag i fortsättningen önska föreningen all lycka och framgång. Det glädjer oss stiftare att den lilla Djurgårdsek, som av oss planterades 1891, nu vuxit ut till det kraftfulla träd som det är idag.”