Harry Wolff

Harry Wolff var en lysande liten tekniker, en stor personlighet och en av Sveriges mest framgångsrika boxare under 1920-talet. Med ett EM-silver, två SM-guld och ett par landskampsvinster har han för evigt skrivit in sig i den svenska boxningshistorien.

Han gick sin första match på våren 1922 vid Djurgårdens klubbmästerskap som hölls i ett fullsatt Auditorium vid Norra Bantorget i Stockholm. Han mötte Allan Nettelbladt i flugvikt och förlorade den jämna debuten efter en extrarond. Ett drygt halvår senare slog han igenom på allvar vid junior-SM i Djurgårds-Cirkus där han efter fyra vinster tog guld i bantamvikt och blev utsedd i Idrottsbladet till ”årets fynd”. Djurgården tog för övrigt ytterligare fyra guld vid detta mästerskap.

I februari 1923 boxade den blott 17-årige Harry sitt första senior SM men förlorade omgående mot IF Linnéas storstjärna Sven ”Donzo” Andersson. Hans insats var i alla fall så pass övertygande att han ett par veckor senare fick göra landslagsdebut. Det var i Sveriges första landskamp mot Danmark i Köpenhamn och han besegrade överraskande Einar Jenssen i den inledande flugviktsmatchen. Danmark var vid den här tidpunkten en stormakt inom boxningen och Sverige vinner slutligen sensationellt kampen.

Sitt första SM-tecken för seniorer tog Harry året efter, 1924, i bantamvikt. I final besegrade han Thure Rundström från IF Linnéa efter två extraronder. Sin andra landskamp gjorde han strax därefter och även denna gång mötte man Danmark och Wolff besegrade Harald Museth i fjädervikt. Sverige skickade för första gången boxare till OS detta år. Harrys insatser under säsongen imponerade så pass att han blev uttagen i truppen som fick åka till Paris. Han hade oturen att direkt lottas mot slutsegraren William Smith från Sydafrika och förlorade den mycket jämna matchen på poäng. Den snabba sortin till trots så var Parisresan ändå ett stort äventyr för den unge djurgårdaren. På den tiden var man inte så bortskämd som idrottsman. Harry berättade att gaget bestod av en skräddarsydd kostym med tillhörande halmhatt.

Harry betraktade boxningsporten som en konstart och hade en mycket elegant boxningsstil med ett högklassigt försvarsarbete och en fantastisk rak vänsterjabb som gick som en pistong och oftast nådde sitt mål. Under matcherna dansade han omkring, duckade, försvarade sig och prickade in sin raka vänster. Han var m.a.o. ingen ”hardhitter” och vann endast tre av sina matcher på KO. Efter karriären har han berättat att han ansåg att dessa var olycksfall i arbetet.

Under stora delar av 1925 och 1926 gjorde han sin militärtjänst vid Kgl. Göta Livgarde och kunde bara träna i begränsad utsträckning. Några landslagsuppdrag blev det inte och han missade även EM i Stockholm 1925. Han lyckades i alla fall hålla sig i så pass god form att han tog silver vid SM dessa år. 1925 förlorade han i final mot klubbkamrater Oscar Andrén och året därpå mot John Vennberg från Vänersborg.

Efter sommarens EM-silver beslutar sig Harry för att vila ett tag och satsa på sitt civila arbete och boxar inget mer under året. Han gör comeback i början på 1928 i klubbmatchen mot IF Linnéa. Det blir Harry Wolffs sista match i djurgårdströjan och faktiskt hans sista större framträdande i ringen överhuvudtaget. Konte Jonsson lämnar nu Djurgården efter en längre tids konflikt med klubbledningen och bildar en ny klubb, BK 28. Harry Wolff är en av de boxare som lojalt följer med honom. Han gör någon enstaka match och ett par uppvisningar innan han lägger handskarna på hyllan och satsar på sin civila karriär. Att bli proffs var inget för Harry. Karriären blev 110 matcher lång. Han boxades i viktklasserna från bantam- till lättvikt och som bäst var han nog i fjädervikt 1927. Harry hade en yngre bror, Martin Wolff, som även han boxades. Han var lättviktare och påminde om sin berömde bror i stil men nådde aldrig riktigt samma framgångar. Som bäst tog han sig till semifinal på junior-SM 1926.

BK 28 blir inte så långlivad och läggs ner redan 1930. Det dröjde inte länge innan Harry var tillbaka i Djurgården och hjälpte till som ledare, bl.a. satt han med i styrelsen på olika poster. Långt in på 1980-talet deltog han på årsmötena – alltid lika oklanderligt klädd i kostym och hatt. Harrys stora hobby var att måla tavlor. Vid årsmöterna skänkte han alltid fantastiska Stockholmsmotiv till förtjänta boxare. Harry gick bort 29 april 1987 vid en ålder av 81 år.