Gustaf Blomgren

Gustaf Blomgren

I mars 1891 hade Gustaf ännu ej någon yrkestitel. År 1893 står Gustaf som iläggare, dvs han arbetade inom tryckeribranschen.

Gustaf gick bort 88 år gammal den 1 augusti 1963 och är begravd på Solna kyrkogård.

Ur skriften ”En stockholmstypograf berättar”:

Jag är född 1874 i Diorama på Kungl. Djurgården i Stockholm. Min far, som var tapetserarmästare, var född 1846, troligen i Stockholm. Min mor var född 1853 och dotter till en tandläkare här i staden. Min mor har jag inte mycket minne av, enär hon var sjuk och ofta sängliggande. Hon avled när jag var 9 år. Vi voro sex syskon, där jag var näst äldst. Min äldsta bror var dock icke i föräldrahemmet utan hos vår farmor, som också bodde på Djurgården. Hon hade mjölkmagasin i Allmänna gränd och var krögaränka. Vad jag tidigast kan komma ihåg från min barndomstid var, att vi bodde i en åttakantig byggnad på nuvarande Solliden. Den kallades då för ”Tornet”. Där hade jag och min 2 år yngre bror en barnsjukdom, troligen mässlingen, enär vi hade rullgardinerna nerdragna på dagarna. Vi flyttade dock ofta, ty av bostäder på Djurgården, där vi bott, kan jag erinra mig Lilla Rosenvik, Djurgårdsslätten 16 (nuvarande Lilla Hasselbacken), Alberget, Allmänna gränd 2, Falkenbergsgatan (nuvarande Nöjesfältet). Någon tid bodde vi dock på Östermalm eller Lagårdslandet, som det då kallades. Därifrån kan jag erinra mig 3 bostäder: Esplanaden, Grevmagnigatan och Riddaregatan. Från Esplanaden kommer jag ihåg att jag började skolan, 1881.
Jag gick sex år i folkskolan, där jag slutade 1887. I föräldrahemmet bestod bostaden av tre rum och kök. I sängkammaren bestod möblerna av en stor 2-mans imperialsäng med gardiner som hängde ned på bägge sidor om sängen samt fästade från en platta c:a 1 meter i fyrkant c:a 2 meter ovanför huvudgärden, där de voro fint draperade. Vidare var där en byrå i samma färg som sängen. Det gick i rött. Övriga möbler där har jag inget minne av. I salen eller förmaket, som vi kallade det, fanns det 1 liten sittsoffa och 6 stolar med stoppade sitsar och ryggar. Denna möbel var mycket vacker, allt klätt i vackert blått tyg. Vidare var där ett ovalt divansbord samt två schaggfåtöljer med broderi längs med i mitten och något mer som jag ej minns. En trappformad hemgjord blomställning vid båda fönstren fanns där också.
Sedan var det barnkammaren. Där fanns en utdragssoffa. I den lågo båda systrarna. Vidare fanns där en enkel byrå i mörk färg, ett bord som en gång i tiden hade varit spelbord, där skivan var att lyfta av. Inuti var det klätt med grönt samt med röda och gula trianglar längs långsidorna. Sedan var det stolar förstås samt på väggen en oljefärgstavla, som särskilt etsade sig in i mitt minne. Den föreställde slaget vid Lützen, där Gustaf II Adolf ramlar av hästen. Samt en annan tavla med Dalamotiv.
I köket hade vi pojkar vår sovplats, där jag och min 2 år yngre bror lågo tillsammans i en bädd på ett par trädgårdssoffor. Den tredje brodern låg i särskild bädd. Vad som särskilt fastnat i minnet från denna bostad var att när det blev mörkt inne, så började det prassla i spisen. Det var kackerlackor, som sprungo där. På vindsplanet var ett stort rum, som användes till verkstad.
Denna beskrivning gäller bostaden i Lilla Rosenvik, där min egentliga uppväxttid förflöt. Vi hade även en trädgård här med en hel del fruktträd, en rund rabatt med blommor med bågar av grov järntråd som stängsel omkring samt med en vit pelare i mitten på vilken vilade en spegelkula. I övrigt var det gräsmattor med fina sandgångar emellan samt längst bort i ett hörn en liten köksträdgård. Till trädgården gränsade en brädgård. Där bland brädstaplarna hade vi våra roligaste lekar. Endast några meter söder om trädgården var sjön. På ena sidan i viken var det ett långt skjul, där det lutades fisk på jularna. Vi hade även en rodd- och segelbåt i viken; med den fick vi ofta följa med på segelturer. I viken låg det allt som oftast någon stockflotte, som även var en begärlig lekplats, fast man ibland rullade med någon stock uti plurret.
Som det på den tiden under 1880-talet inte var så värst tättbebott på Djurgården, förstår jag, att ekonomin inte var så särdeles god i föräldrahemmet. Vi två äldsta hemmavarande bröder börja tidigt att göra nytta i hemmet. Vid 11 och 9 års ålder fick vi börja och lära oss såga ved och fick sedan vi läst läxorna om eftermiddagarna såga all ved, som gick åt i hushållet. Det var ju både vedspis och kakelugnar då.
I luteriet vid sjön kunde man få tag i ett par silltunnslaggar; man spikade en rem över tån och använde dem som skidor i Djurgårdsbackarna. På somrarna så länge vår mor levde bodde vi även på sommarnöje. Jag erinrar mig Käppala på Lidingö, Vikdalen, Tranvik på Ljusterö. På sommarnöjet var familjens släkt och umgängesvänner ute emellanåt, då det spelades krock och åts och dracks med liv och lust. Punschen var då den mest gouterade. Under den tid vår mor levde, hade vi jungfru som skötte hushållet. Jag påminner mig, att jag var med min far någon gång, då vi seglade till jag och köpte brännvin i tror det var Fjäderholmarna en liten plåtkutting.
När jag slutade skolan, jag var då inte fyllda 13 år, gällde det att söka sig någon plats. Det blev att på som- maren trava vägen över Djurgårdsbron, över lagårdslandet, där det gick getter och betade, och till Storkyrkobrinken, där Stockholms Dagblad hade sitt annonskontor. Där fick man för 2 öre låna Dagbladet, som på den tiden var bästa platstidning. (På vintern gick man över flottbron till Skeppsholmen och den vägen till sta’n.) Men som jag var liten till växten, var det mycket svårt att få jobb. Det var åtskilliga gånger jag fick traska den här långa vägen fram och tillbaka, innan det nappade.
Första arbetet utom hemmet var i fars yrke. Hos en tapetserare på Nybrogatan fick jag plats som springpojke med lön av 2 kr. pr vecka. Där var det att elda i en stor järnkamin varje morgon. Jag tror jag började kl. 7, ty kl. 8 kom mästaren och då skulle det vara varmt. När det inte var några ärenden, fick jag sitta och för hand sy ihop jutevävsbitar som sedan användes i soffor och madrasser. (Sådant fuskarbete gjorde aldrig far min.) ”Smörgåsar” fick man med hemifrån, kaffe kunde man få nere vid Nybrohamnen, där det fanns stånd, där man fick en stor kopp kaffe för 4 öre. På den tiden hade de även varmt öl att sälja i dessa stånd. På dessa smörgåsar och kaffe fick man leva tills man kom hem, vilket inte var tidigare än 7-8-tiden på kvällen.
På den tiden hade Hamburger Börs något sorts flott att sälja. Dit gick vi om morgnarna (det gällde att komma tidigt) med en flaska och för några ören fick man flaskan halv. Detta flott fick vi barn i stället för smör på brödet. Av lönen fick jag behålla 50 öre i veckan, vilket mest användes till snask. På Djurgårdsslätten fanns det en del stånd, där man köpte ”skarpskyttar” à 10 öre, en slags bakelse som ett rör med grädde i. Där var ju även Kasperteatern, vilken hade en stor dragningskraft. Det fanns även ett par andra snasksaker man var begiven på, 2-öres sviskontårtor och 2-öres brända mandlar.
På söndagarna hade jag plats som markör i någon skjutbana i Gröna Lund. Där blev det 50 öre för en söndag från kl. I e. m. till 10 e. m.
Emellertid tyckte far inte, att det var någon idé med denna plats hos tapetseraren, varför det blev att på nytt gå ut och söka arbete. Så en dag när jag kom ut från Dagbladskontoret fick en pojke tag i mej och fråga, om jag ville börja i tryckeri. Ja, det gjorde jag förstås och fick börja hos Josef Ahlberg på Österlånggatan. Det var ett litet tryckeri med en tramppress och en liten handpress, där det trycktes kuvert och räkningar och andra små accidenssaker. Här bestod personalen av ägaren själv jämte en lite äldre pojke än jag och så jag. Där var även en orderupptagare, som var där ibland och han skämtade alltid med mej, för jag var så liten. Jag hade nu funnit mitt yrke och trivdes utmärkt.
När en tid hade gått, träffade far en ungdomsvän, som var förste faktor på Centraltryckeriet och där fick jag då plats, först som springpojke på kontoret och steg i graderna, tills jag blev utlärd tryckare.
Jag var nu 14 år och skulle till hösten börja min konfirmationsundervisning. I början av maj 1890 konfirmerades jag i Hedvig Eleonora kyrka. Jag var då för första gången klädd i långa byxor och rundkullig hatt. Min far, som var nästan stendöv, var ej med i kyrkan utan jag fick vara ensam.
I april 1890 blev jag uppflyttad till tryckeriavdelningen, där man först fick vara springchas. Till detta jobb hörde bl. a. att gå och handla frukostdricka o. d. åt tryckarna. En del skulle då ha 2 supar i en kvartersbutelj från krogen.
I maj samma år blev jag iläggare vid en mindre snällpress. Då var iläggningen för hand och detta att stå på ”schavotten” hela dagarna och plocka i ark i pressen var ett ansträngande arbete, i synnerhet för benen. Arbetstiden var då minst 10 timmar från 1⁄2 8 – 10 frukost till 1⁄2 11 och sedan middag mellan 1-2 och slut kl. 7 e. m. Ibland var det övertid. Någon gång emellanåt skulle tryckerilokalen göras ren. Då fick en del av pojkarna vara med och sopa ner dammet på väggar och tak samt alla remmar som gick i taket.
Iläggningsarbetet bestod i att under pressens gång, medan griparna stod öppna, hinna få ner ett ark från iläggarbordet och ner till hakarna och så bort med fing- rarna innan griparna tog tag i arket. När upplagan sedan skulle tryckas på andra sidan, gällde det att under pressens gång få tag på två små hål som gjordes i första omgången. Dessa hål skall trädas på två nålspetsar som stack upp i bordet. Det var mycket noga att man inte rev upp hålen, för då blev det ej ”register” på boken.

Allt eftersom man blev mera van och skicklig som iläggare, flyttades man till större pressar med mera ansvarsfulla arbeten.
Efter att 4 år ha varit iläggare, fick jag komma till en digelpress. Det blev alltid lite mera självständigt arbete, då man inte hade någon tryckare över sej, som gruffade på en, när man inte ”lag i” ordentligt. Nu fick man lappa upp sina formar själv och fick själv ansvara för att arbetet blev väl utfört. Här fick man börja med att trycka kuvert, brevpapper, fakturor, visit- och adresskort o. dyl. men sedan blev arbetena mera ansvarsfulla såsom aktiebrev i flera färger och andra färgtryck. Efter sex månader vid digelpressarna fick man arbeta på beräkning. Detta innebar, att man fick en viss betalning för intagning och upplappning av en form samt visst för varje tusen tryck. Detta gjorde, att man kunde förtjäna större avlöning, om man raskade på.
I april 1896 blev jag med lärlingskontrakt antagen som tryckarlärling på 2 1⁄2 år. I januari 1898 fick jag börja vid en liten snällpress samt kom sedan undan för undan till större pressar och mera ansvarsfulla arbeten. I oktober 1898 var jag enligt kontraktet utlärd illustrationstryckare.
På Centraltryckeriet fick man lära sig yrket ordentligt. Man fick ta tid på sig, så att arbetet blev oklanderligt. Innan man satt igång pressen för att trycka upplagan, skulle ett ark visas för faktorn. Fick man det ej godkänt då, så var det att bättra på det och sedan visa nytt ark, tills faktorn gav sitt godkännande att börja trycka.
Vad veckolönen beträffar, så hade jag som springpojke på kontoret 3:50 à 4:- kr. i veckan. När man kom upp i tryckeriet blev det 4:50, sedan ökade lönen med 50 öre i taget till 9 kr. 1894 blev det ”beräkning”. Medeltalet under den tiden var 16:70. Som snällpresstryckare blev det 1:sta året 16:50, andra året 18:-, 3:dje året 22, 4:de 24:-. Dessa tryckarlöner voro enligt tariffen som av Typografförbundet blivit antagen. 1894 anslöt jag mig till Sv. Typografförbundet.
På måltidsrasterna satt man mest inne i tryckerilokalen och åt sina smörgåsar. Jag hade ju så långt hem så att även middagsrasten blev det endast tryckerilokalen, som blev matrum och någon stund ut på gården eller gatan för att få lite luft.
Som förmän i tryckerilokalen hade vi faktorn och första tryckaren, som hade uppsikt över personalen. Faktorn var allmänt omtyckt för sin humanitet. Jag hade särskild tumme med honom, vad det nu kunde vara för orsak.
Vid aderton års ålder lämnade jag föräldrahemmet. Orsaken var att min far hade gift om sig, så att vi hade fått styvmor. Min 2 år yngre bror hade då redan lämnat hemmet och rest till Mariehamn, där han fick kondition på badhotellet som smörgåsnisse. Jag fick bostad hos en arbetskamrat, en gammal man som skötte hissarna på tryckeriet. Där fick jag bo inne och hade sängplats i en soffa i köket. Det var ett stort kök i ett gammalt hus på Karduansmakaregatan. I köket lågo också gubben och gumman i en gustaviansk säng. Mitt värdfolk hade 2 döttrar och de hade sina sängplatser i rummet. Lägenheten bestod av rum och kök. För denna sängplats fick jag betala 5 kronor i månaden. Nu gällde det att vara försiktig med pengarna, så det skulle räcka till alla utgifter. Det var inte att tänka på att kunna få någon hjälp hemifrån, men det gick ju därefter och min värd bjöd ju ibland på något middagsmål. Jag hade då kr. 7:50 i veckan.
Mitt värdfolk voro lite religiöst sinnade, i synnerhet gumman. Hon gick så gott som varje söndag i Emanuelskyrkan. Min håg låg ju inte alls åt det religiösa hållet. I föräldrahemmet förekom aldrig något religiöst samtal.

Idrotten var jag livligt intresserad av. Jag var med och bildade Djurgårdens Idrottsförening. Jag var då bara 16 år. Där kom jag så småningom in i styrelsen som sekreterare. Personligt idkade jag ingen idrott. De enda tävlingar jag deltog i var skjutning med salongsgevär. I dessa tävlingar låg jag alltid i täten. Men som funktionär var jag jämt med vid våra skidtävlingar och andra, såsom sparkstöttingstävlingar som förekom på den tiden. Fast jag hade flyttat till staden, var jag varje söndag ute på Djurgården och vid Saltsjöbaden, när den backen blev i ordning och tjänstgjorde som funktionär. Skjutningen var min verkliga hobby, ty den fortsatte jag med även långt in i mannaåldern.

Så småningom började jag intressera mig för mitt värdfolks yngsta dotter. Vi började så smått att göra sällskap ut och dansa. Det blev mest på föreningsfester såsom Brevbärarföreningens fester och Typografiska Föreningens och andra liknande. Jag minns ”Blomkronan” hade också dans. Vidare gjorde vi några ungdo- mar sällskap ut på ”gökotta”, då man hade smörgås med sig. Kaffe dracks på någon sommarservering. Vi voro 6 kamrater, som ofta voro ute vid skyttegillet och sköt. Vid middagstiden kommo våra flickor ut och hade lite förning med sig. Sedan var det alltid någon som hade handklaver och då blev det dans. Ett annat nöje, som var omtyckt, var att åka kälke. Min farbror hade nämligen anlagt en kälkbacke vid laboratoriet ute vid Djurgårdsbrunnsviken och där voro vi 6 skyttekamrater med flickor och åkte kälke. En glöggflaska hade man alltid i fickan då.
På tryckeriet tog dom vid sekelskiftet in ny förman, han skulle som vi nu säger ”rationalisera” arbetet. Han var tysk och var allmänt hatad för sitt minst sagt otrev- liga uppträdande. Detta gjorde, att jag sökte mig annan anställning. Jag ville även komma ut och praktisera på andra ställen och kom till Beckmans. Där var jag blott en kort tid. Mina hågkomster därifrån är inte mycket. Mörka lokaler och trånga; Gamla maskiner var det också. Av glädjeämnen minns jag att tryckarna emellanåt skulle ordna ”kapitel”. Då skickades efter brännvin och smörgåsar och pilsner, vilket dukades upp på en ”slutskiva”, varvid pressarna stannades och man samlades vid skivan och tog sina nubbar med tilltugg och var glad. Det hela varade en halvtimme, kanske något mer. När det hela var över, gick man tillbaks till pressarna och fortsatte sitt arbete. Detta hände mitt under arbetet och jag hörde aldrig någon förman opponera sig, men på mig gjorde det ett starkt intryck.
1902 tog jag kondition hos Isac Marcus vid Regeringsgatan. Kamratskapet var gott även där. Vi gjorde emellanåt små utflykter på vårkanten till någon grön och stilla fläck i naturen i sällskap med mat och dricka. Inom arbetet fäste man sig särskilt vid att så många kvinnliga var anställda där. Det var mest sättarinnor samt även en del iläggerskor. På mina föregående konditioner hade endast manlig personal förekommit. Hos Marcus förekom det mest riksdagstryck, vilket nästan jämnt fordrade övertid. Jag var där ett par år. Men jag ville ha mera betalt och större praktik och på nytt sökte jag ny kondition. Så 1904 kom jag till J. O. Löwings i Sundbyberg. Där gällde det en veckotidning ”Hemmet”. Där fick jag bra mycket mer betalt, 7 kr. mer i veckan. I tryckeriet fanns det 3 snällpressar och en accidenspress.
Genom denna kondition och för att slippa hyra rum här ute i Sundbyberg, hyrde jag i stället lägenhet på 2 rum och kök och började ordna för giftermål. För lägenheten fick jag betala 300 kr. pr år, detta var 1 april 1904. 1 okt. 1905 ökades hyran till 350 kr. I juni 1904 gifte jag mig. November 1901 hade förlovningen verkställts helt stilla i samband med min flyttning från mina blivande svärföräldrar till ett enkelrum, som jag hyrde i andra hand och som jag så småningom möblerade själv.
När vi nu gifte oss blev det inte så värst mycket möbler, som behövde köpas till. En möbel bestående av soffa och 4 stolar. Denna hjälpte min far mig att få från någon möbelfirma i Småland. Den stoppade och klädde han åt mig med mörkt grönt blommigt plyschaktigt tyg. Sedan köpte vi ett matsalsbord med utdragsskivor, en chiffonier, en svart piedestal (på den hade vi en dadelpalm, som jag själv hade drivit upp från frösådd) vidare hade vi en gungstol, som vi fick i lysningspresent av goda vänner till svärföräldrarna. Detta var i finrummet.
I sängkammaren hade vi en imperialsäng för två, vidare en byrå, som min fästmö hade fått av sina föräldrar, en lavoir med tillbehör och tre stolar.
I köket hade vi ett köksbord och 2 trästolar med en rund skiva med små hål i sitsen. Full uppsättning i koppar av kastruller och kaffepannor.
I lysningspresenter fick vi en hel del till köksinredningen som kastruller och annat. Av sin mor fick min hustru en stor malmmortel och en gammal malmgryta, som hennes mor hade fått av sin mor. I lysningspresent fick vi av min dåvarande arbetsgivare J. O. Löwing en stor och en mindre duk samt ett dussin servietter i ett vackert mönster. Gardinerna till rummen fick jag köpa på far mins konto hos Heyman och Olesen vid Brunkebergstorg en stor firma för gardiner och möbeltyg på den tiden. Till lägenheten hörde även en rätt stor glasveranda, där blommorna trivdes utmärkt.
Hos Löwings blev det slitsamt, emedan man fick ta nätterna till hjälp för att skära lappningar. Gasen i tryckerilokalen inverkade menligt på hälsan, så jag började blöda näsblod om nätterna. 1906 tog jag därför anställning hos Zachrisons i Göteborg, vilken kondition blev av kort varaktighet, då jag inte trivdes i Göteborg. Jag tog aldrig med mig familjen utan en vacker dag var jag återigen i Stockholm.

Efter ett par veckors arbetslöshet, den enda arbetslöshet jag haft under min anställningstid, tog jag anställning på Bokindustri, där jag arbetade i 5 år. Min yngsta bror, som i många år varit anställd på Aftonbladets civilavdelning, hade nu fått kondition på ett nystartat företag, nämligen veckotidningen Såningsmannen. Men efter ett år fick han för sig att han skulle resa till Amerika, varför han slutade hos Såningsmannen och jag övertog hans kondition. Det var 1911.
Såningsmannen hade då sina lokaler vid Jakobsgatan 22 över gården i vindsvåningen i ett tvåvåningshus. Lokalen låg närmast yttertaket varför taket i lokalen var avsneddat och tog bort en stor del av utrymmet och så fick man vara försiktig så man inte slog huvudet i taket, när man skulle upp på pressen. Sätteriet var avskilt från tryckeriet genom en tunn brädvägg med fönsterruta i. Hela personalen bestod på den tiden av 8 personer. Sättningen utfördes för hand av redaktör Saxons bror, David Lindström, samt en sättare. Tryckningen av mig med en pojke som biträde vid maskinerna. Kors- bandsinslagningen av en pojke och en flicka. Kontorsarbetet av fru Saxon med hjälp av en kontorsflicka. Senare kom även en annan av red. Saxons bröder till kontoret, direktör Edvard Lindström. 1912 eller 13 flyttade firman till Lästmakaregatan 12, där blev det bättre lokaler. Här började firman utgivandet av flera veckotidningar såsom Lektyr och Svensk Damtidning. Antalet pressar ökades och personalen blev allt större och större.
Hos Saxon och Lindström, som firman heter numera, varade min kondition i 34 år. Här var jag med om firmans utveckling från den lilla obetydliga början till ett millionföretag. Gust, B-n