Boris Johansson

Debuten i allsvenskan på Råsunda söndagen den 19 april 1964 blev en dundersuccé. Djurgården mötte IFK Eskilstuna och vann med hela 5–0. Boris spelade högerytter i en kedja som också bestod av Peder Persson, Leffe Eriksson, Hans Nilsson och Hans Karlsson. ”Sällan har man sett en allsvensk debutant uppträda så respektlöst som Boris”, skrev AB. Han gjorde inget mål själv, men var delaktig i flera. Förbundskapten Lennart Nyman på plats var imponerad. ”Boris gör allting så annorlunda. Sånt som bara verkligt stora spelare kan göra på planen”, berömde Lennart. Sitt första allsvenska mål gjorde Boris i den fjärde omgången, hemma mot Degerfors. Ett mycket märkligt mål. Liggande på marken skallade han in Hasse Nilssons låga passning. Men varför inte försöka med en enkel bredsida i stället? ”Det var så lerigt i gräset, så jag tordes inte. Det kändes säkrare att chansa med en nick”, flinade Boris. Det blev ytterligare fyra mål och SM-guld premiärsäsongen för Boris, som omväxlande spelade höger- och vänsterytter. Året därpå spelade han bara åtta matcher och vände sedan hem till Tellus igen. Boris var en lirare i ordets rätta bemärkelse. Men samtidigt bohem. Han gillade friluftsliv och fiske lika mycket som fotboll. Boris var en ”udda fågel” bland alla järnkaminer. Han var bara 169 cm lång och vägde 64 kilo. En frisk fläkt som nästan sade adjö när han kom.

Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)