Béla Rerrich

Béla Póci” Rerrich

Året 1956. Sovjets invasion i Ungern och olympiska sommarspel i Melbourne. Så gott som hela ungerska OS-truppen valde att inte återvända till hemlandet när spelen var över. Mer än 100 av de 126 aktiva flydde. De flögs i ett specialplan till USA. Bland de många avhopparna fanns 38-årige Béla Rerrich. Som nyss varit med om att ta OS-silver i lagvärja för det land han övergav.

Béla Dezsö Rerrich
Född: 26 november 1917.

Fäktmästare

— Redan första dagen i USA visste jag att jag skulle vidare till Sverige, där hade jag både släktingar och vänner, berättar Bela.

Den ungerske flyktingen, med gedigen advokatutbildning och internationella fäktarframgångar i bagaget, fick försörja sig som städare, diskare och lastbilschaufför den första tiden i nya hemlandet.

Béla föddes i Budapest under första världskriget. Enda barnet till en av Ungerns internationellt mest kända arkitekter.

— Ingen i min släkt hade tidigare sysslat med fäktning. Men min far skickade mig till en fäktpedagog när jag var i tioårsåldern. Ville väl få pli på mej. Tre gånger blev jag utkastad av fäktmästaren. Men jag ville tillbaka. Gav aldrig upp. Till slut fick jag stanna.

Béla var för ung för att ta plats i ungerska fäktlaget inför OS i Berlin 1936. Men redan före kriget och under hela 40-talet och fram till Melbourne -56 var han en av Ungerns förnämsta värjfäktare. Béla menar att han gjort nio olympiska spel, tre för Ungern och sex för Sverige. Dubbelt så många för det nya hemlandet.

Djurgårdens Idrottsförenings fäktare tränar sedan många år i en lokal i Hjorthagen. Inrymd i Ropstens tunnelbanestation. Något tjog trappsteg ned under jorden och in genom en glasdörr beger man sig för att möta ett trångt, svettigt, hektiskt, glatt och mycket mänskligt inferno. Man får smyga tätt längs väggarna för att inte störa fäktarna som rusar, glider, ropar, stönar och sliter på de markerade träningspisterna. De ivriga småknattarna har sina många träningspass. Både tjejer och killar. Nybörjargrupper med folk i alla åldrar finns där flera timmar i veckan. Och så förstås elitfäktarna, de som nu på 90-talet med stor framgång för Djurgårdens framgångsrika fäktartraditioner vidare. Över hela infernot härskar Béla Rerrich, 73 år gammal när klubben fyller 100. Varje morgon är han på plats klockan halv sju. Minst sex av veckans morgnar.

Över hela infernot härskar Béla Rerrich, 73 år gammal när klubben fyller 100.

Belas sträva stämma hörs tydligt hela tiden. Skär genom det eviga och entoniga ljudet från det elektriska markeringssystemet, genom klangen från alla vapen som korsas. Först tycker jag att han verkar ilsken och ryter och undrar om inte de tioåriga småtjejerna blir rädda. Men det är tvärtom. De trivs med Bela, han är tydlig, rak och krävande, han låter likadan när han tränar barn som när han tränar svenska mästare.

— Även om fäktning är en kampsport mellan två individer så satsar jag inte på individuella profiler utan på kullar. Jag vill få fram en kull som fungerar också som grupp, säger Bela. En kull där individerna sporrar varandra, tränar varandra samtidigt som de konkurrerar med varandra.

Vi hade på 70-talet den klassiska Béla-kullen: Carl von Essen, Hans Jacobson, Gösta Flodström och Leif Högström. En kull som inte bara var en angelägenhet för Djurgårdens Idrottsförening. Utan också för landslaget och för den svenska OS-truppen. Tjugo år efter sitt ungerska lagsilver i Melbourne nådde Béla Rerrich guldet vid OS i Montreal. Med smartness och styrka ledde han de fem värjfäktarna till lagguld. Fyra av dem var de ovan nämnda djurgårdarna och den femte var legendariske Rolf Edling.

— Fast det bästa laget någonsin hade vi nog vid VM -77, menar Bela. Vi utklassade Västtyskland med 9—1, slog svåra Sovjet med 8—2 på 22 minuter och sen vann vi över Schweiz i finalen med hela 9—3.

När Béla i slutet på 50-talet engagerades för att starta en fäktningssektion inom föreningen höll man till under GIH läktaren på Stadion. Fäktarna delade omklädningsrum med ishockeylaget en period och Béla minns med glädje hur Tumba, Rolle eller Knivsta kunde stanna upp en stund och beundra de vitklädda fäktarnas hårda träning.

— Jag trivdes med att ha andra grenar i närheten. Det fanns en gemenskap som var värdefull. Man gladdes åt varandras framgångar helt enkelt. Eller delade sorgen vid motgång och förlust. Jag hade en märklig dröm på den tiden. Som gick ut på att få till exempel Civilförsvaret att bygga en jättebunker under gräsmattan på Stadion. Tjugo våningar djupt nere i underjorden. Ett DIF-centrum som skulle rymma alla klubbens aktiviteter. Det var i kalla krigets epok. Idag är mycket annorlunda. Nu behövs kanske inte bunkrar längre…

Vid tiden för Bélas entré i den svenska fäktningsvärlden var det ofta militärer som angav tonen på möten och i protokoll inom förbund och klubbar. Och att en ungersk flykting och civilist nu dök upp med nya idéer inom sporten var inte alltid uppskattat. Under de mer än trettio år som Béla Rerrich varit verksam inom svensk fäktning har han och fäktningens högsta potentater tyckt mycket olika i många ärenden. Förhållandet mellan Béla och DIF-ledningen har däremot fungerat smärtfritt. Något kontrakt är aldrig skrivet, gentlemens agreement gäller sen 1959.

Bélas inflytande sträcker sig ju vida ut över DIF:s gränser. Landslag och OS-lag har han tränat. För att inte tala om alla de moderna femkampare som stigit många kvalitetsnivåer i fäktningsgrenen tack vare Béla. Guldmedaljören Björn Ferm från OS Mexico är ett bra exempel.

Béla är som Jesus.

Adepten och guldmedaljören Carl von Essen om sin tränare under alla år: För Béla var det alltid viktigt att ha en helhetssyn på fäktaren. Som idrottsman och som privatperson. Plugget eller universitetsstudierna eller yrkeslivet måste fungera. En god total mental form gör att träning och tävling går bättre.

— Béla är som Jesus, säger von Essen leende. Han talar i liknelser när han beskriver hur det har gått bra eller illa för den och den fäktaren beroende på hur de skött sig här i livet.

— Béla är som ett barn som snappar upp nya saker hela tiden. Nyfiken på allt. Han plockar upp nya tränings- och matchningsidéer från helt andra idrotter. Hela tiden är han på spaning efter nyheter som kan förbättra fäktningen, berättar Carl von Essen.

1991 är Béla alltjämt navet i Djurgårdsfäktningen. Nya svenska mästare koras och klubbens olika lag tillhör den svenska eliten. Nya kullar drar fram över pisterna: Ulf Sandegren, Otto Drakenberg, Peter Vanky, Henning Österberg, Arne Jansson och Markus Rönnmark är viktiga namn de senaste åren. Tusentals timmar har de slitit tillsammans med Bela. Fångats av hans värme och visioner och lyssnat på hans barska röst. För en utomstående kan rösten i förstone låta auktoritär. Det är fel. När fäktmästare Béla Rerrich talar — talar en auktoritet.

Bo Rehnberg är radio- och TV-journalist, nöjeschef på TV 1 1979—86, en av denna boks två huvudredaktörer.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).