Arne Strömberg

Arne Strömberg

Arne Strömberg föddes i Blekinge — han var för övrigt halvbror med en annan idrottslegendar — Sven Strömberg. Löparen som var med i det historiska stafettlaget på 4 x 400 m och som slog Tyskland på Stockholms Stadion anno 1934.

Är det dom som lirar med underlivet och utsidan av huvudet?

Ganska snart flyttade Arne med familjen till Stockholm och kom i kontakt med ishockeyn under skol- och juniortiden. Han började spela med Matteus-Pojkarna (MP) eller som Arne sa: ”Bruna massan”. De hade bruna tröjor och bruna byxor.

Arne var en tuff och mycket ojuste back. Det kan undertecknad intyga eftersom dåtida lag ofta hade juniorfighter mot MP. Sedan blev det spel i Skuru IK, Djurgårdens följeslagare i stockholmsishockeyns lägsta serie. DIF hade lagt ned ishockeyn 1935 och startade igen 1939.

Skuru var något bättre än Djurgården på den tiden och nådde den högsta serien redan säsongen 1944/45. (DIF kom dit 1947/48). Men Skurus sejour i högsta serien blev bara ettårig. Arne återvände till MP och spelade i svenska serien div I, som det hette då, från säsongen 1946/47 och några år in på 50-talet.

Det var nu dags för Arne att lägga av som spelare, och vad var då naturligare än att kliva över på ledarsidan. Det var dags att börja studera ishockeyns ABC. Intensivare än någon före honom och kanske även efter.

MP lade ned sin ishockey och Arne började samarbeta med DIF:s stora hockeyhövding Arne Grunander. 1955 bildades Serieföreningen Elitishockey och där blev Arne sekreterare året därpå. Sedan dröjde det inte många månader förrän han även var djurgårdstränare.

Det var ett tränaruppdrag som Arne verkligen uppskattade. Och självklart måste det ha varit inspirerande att få ta hand om dåtidens suveräna hockeylirare i Djurgården. Tumba, Lasse Björn, Stoltzan, Lill-Lulle, Tvillingarna och så vidare. Spelarna blev tydligen också inspirerade. Under Arne-epoken blev DIF svenska mästare 1958, 59 och 60. Sedan fick Arne andra uppdrag, men av bara farten blev DIF mästare också de tre följande åren.

Arne blev Tre Kronors tränare våren 1960, då han efterträdde den avgående kanadensiske tränaren Ed Reigle.

Ed Reigle, ja. .. Några ord om honom vore nog på sin plats. Efter VM-segern i Moskva 1956 träffade journalisten R:et Eklöw på sommaren -57, en ung kanadick med meriter som spelare i NHL — Ed Reigle från Toronto. Han anställdes som tränare och skulle förhoppningsvis bli den grundligt ishockeykunnige person Sverige så väl behövde.

Ed blev en fullträff! Äntligen fick vi en som kunde lära oss förbättra skottekniken. Vi började få se på slapshot i svensk ishockey, men framför allt var det, vad R:et kallade ishockeyns ABC, taktik och organisation av spelet som han nu lärde ut. Det blev nya termer i hockeyn, forchecking och backchecking, boxplay och allt vad det heter. Men allt tar sin tid att lära och för säkerhets skull fick Ed bara delat ansvar som tränare/coach vid VM i Oslo 1958.

Visst fanns det några av äldre generationers UK-gubbar som hade sina dubier beträffande det där med back- och forchecking. Våra motståndare från Kanada och USA började dock undra; vad nu då, kan svenskarna plötsligt spela boxplay när dom har en gubbe utvisad?

Tyvärr var det dock allt för många som då icke förstod vad Ed Reigles missionärsarbete betydde för svensk ishockeys framtid.

Men Eds lärljunge — Arne Strömberg — fortsatte från och med 1960 tränaruppdraget i vissheten att vi var på rätt väg. Att han gav Ed förtjänsten till de kommande framgångarna bevisade han genom att han lät dela på sin guldmedalj från VM 1962 och överlämnade en halva till Ed!

När Ed Reigle startade sin revolutionerande hockeymission, fanns Arne med i bilden. Han fick ansvaret att vara värd och översättare åt Ed. Självklart var detta ett önskeläge för den vetgirige och ambitiöse Arne. Här lades grunden till Arnes storhet som ishockeytränare och som gjorde honom till landets hittills störste i det gebitet. Ja, han hann bli känd och aktad i övriga delar av hockeyvärlden. Inte bara i Europa — inklusive mästarnas mästare Sovjet — utan även i USA och Kanada med sina NHL-lag, lyssnade man gärna och ofta på Arne Strömberg from Sweden och hans teorier.

Eftersom jag satt i Ishockeyförbundets uttagningskommitté (UK) på den tiden, 1956/57, och dessutom var lagledare (manager som det ju numera heter), hade jag möjligheten och nöjet att få samarbeta med Arne under många år. UK bestod av fem ledamöter 1960. Dessutom var Arne adjungerad. Jag kan lova att det var många och hårda diskussioner i gruppen när landslagen skulle nomineras. Arne var envis och frispråkig, men fick ändå inte alltid som han önskade. Naturligtvis på gott och ont. Enligt min mening fungerade det utmärkt. Det var rutinerade klubbledare som kände de aktuella spelarna väl, både som människor och spelare. Arne var aldrig långsint och dagen efter en uttagning var allt positivt igen.

Arne var en tuff och mycket ojuste back.

Hur Arne totalt lyckades under alla sina år som landslagets tränare vet de flesta; ett VM-guld (Colorado Springs), fyra VM-silver och två VM-brons. Inget dåligt facit på elva års engagemang som ”betald dräng”, för att citera förbundsordföranden Helge Berglunds avskedsord i Geneve 1971.

Arne Strömberg blev aldrig förbundskapten även om han de 3—4 sista säsongerna av sin karriär var mer eller mindre enväldig, när det gällde att ta ut och leda landslagen. Först 1971/72 skrotades UK och förbundet fick sin första förbundskapten — Billy Harris.

Största insatsen för svensk ishockey gjorde Arne dock som ledamot av Tekniska Kommittén. Han ledde rikskurser och elittränarkurser, kurser i distrikt och klubbar. Alltid med en aldrig sinande energi och ett ofantligt förberedelsejobb. Han läste in all världens litteratur om ishockey. Författade och skrev instruktionsböcker, gjorde manus till filmer. Rörliga och stillbilder. Skrev artiklar i tidningar och tidskrifter. Någon semester var aldrig att tänka på för Arne. Var han någon gång ledig gick i stället telefonerna varma.

Det började hända saker inom svensk ishockey när Arne satte fart. Vi har mycket att tacka honom för vad gäller hockeyns utveckling i Sverige. I går och ännu denna dag. Han är utan tvekan en av de allra största i ishockeyhistorien.

Vi har talat om Arnes ambition och envishet. Det fanns andra sidor hos honom också.

Temperament; kort stubin men lätt för att förlåta och släta över. Hans sätt att instruera; noggrant och detaljrikt. Han tyckte om att ”måla” och beskriva i liknelser. Oftast med underlivsanknytning. Jag minns till exempel när han talade om vikten att skjuta på mål när spelaren hade läge inom skottsektorn — en triangel från förlängda mållinjen och upp genom tekningspunkterna i anfallszonen. ”Det är precis som när ni jagar trekanten hos era tjejer. Skjut för fan!”

När han var ute på resor med landslagen eller för att hålla föredrag släpade han alltid med sig massor av litteratur, filmer, skrivmaskin och ”tusen” par skor och lika många slipsar. Det blev alltid massor med övervikt på flyget och gick åt massor av bärare. Det glömdes kvar mycket också!

Han var i selen dygnet runt. Snackade med ”Gud och alla människor” och rumskompisen fick aldrig sova på nätterna utan fick snällt sitta och lyssna natten lång. Men det gällde att somna snabbt när man väl kom ned i bingen. Han kunde nämligen snarka också.

Om han aldrig blev trött? Jo självklart. Jag glömmer aldrig när han sent på natten, en gång långt borta i USA, plötsligt kom i håg att han lovat ringa till sin fru — Inga-Britt. Översvallande som alltid när han väl fick kontakt. Plötsligt hörde jag hur Inga-Britt skrek i andra änden: ”Arne, Arne vart tog du vägen?” Arne hade somnat med luren i handen.

Vid ett annat tillfälle — i Moskva — hade han sprungit runt på alla möjliga och omöjliga ställen i den stora staden, intervjuats i radio och TV, träffat sin vän Tarasov, tittat på en pojklagsmatch och pratat med andra tränare — förstås.

Väl återkommen till hotellet, några timmar före hemresan, möter han mig i hotellvestibulen. Jag hade varit ute och handlat lite prylar till familjen. Arne vaknade till: ”Var har du köpt det där? Kan du inte följa med så jag får handla lite också?” Snäll som man är lovade jag det, men endast om Arne betalade taxin. Vi körde iväg och snart hade Arne förstås somnat. Väl framme vid affären väckte jag honom och sa att honom att betala. Han sträckte fram handen med pengar till chauffören, som gav växeln tillbaka. Men då hade Arnes hand försvunnit. Han hade somnat igen!

Sådan var han, den överallt otroligt populäre och omtyckte vännen Arne Strömberg.

Pelle Bergström, ishockeyledare sedan 1944.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).