Anders ”Grönis” Grönhagen

Anders ”Grönis” Grönhagen

Med förstärkningar som ”Grönis” och norrtvåans skyttekung Björn Carlsson, från Nyköping, såg framtiden ljus ut. Den ovanligt reslige (183 cm) och ihärdigt löpstarke yttern tog plats ute till vänster och skulle komma att spela för Djurgården i sju och en halv säsong, 148 seriematcher och 49 mål. Han blev landslagsman, hyllades ofta som matchvinnare men var också ofta ett osäkert kort. Han hade lätt för att dra på sig skador, nämligen. Han var lagets bäste målskytt i serien tre gånger (1977, 1979 och 1980). Men han hade också säsonger som var rena mörkret, där hans närvaro på planen ofta var osäker och motståndarna andades ut i samma stund som lagkamraterna insåg att de skulle få klara sig utan honom. Han spelade alltså 148 matcher, men missade under samma period 39 kamper. Ett DIF utan Grönhagen var tandlöst och det märktes mycket väl under 1980 och -81, när han på grund av en svår knäskada var borta nästan ett helt år, från augusti till augusti året därpå. När han kom tillbaka låg Djurgården redan fast förankrat i tabellens botten, och där skulle man stanna. Det är inte tal om annat än att hans frånvaro bidrog till att göra norske tränaren Arwe Mokkelbosts eftermäle sämre än nödvändigt.

Sitt största ögonblick som spelare upplevde han annars när han i sin sjätte A-landskamp kvitterade till 2–2 i bortamötet med Frankrike i EM-kvalet hösten 1978. Detta skedde i 90:e minuten och den listige ”Grönis” tog en extra lång jubelrunda bakom målet, tillräckligt lång för att domaren Palotai skulle blåsa av matchen direkt efter avspark. Han flyttade tillbaka till Sundsvall sommaren 1983 och blev snart tränare: GIF Sundsvall sju år, IFK Sundsvall tre, DIF tre, Elfsborg två och BP en säsong innan han hösten 2006 kom tillbaka till Djurgården en kort period för att sopa upp resterna efter Kjell Jonevret. ” Tre gånger var han lagets bästa

Gunnar Persson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

Anders Grönhagen

Vissa kallade honom för Norrlands första bollgeni. Som med klacksparkar och tunnlar skapade associationer till en inte helt okänd Lennart Skoglund. Andra hade ingen större förståelse för sådana superalativ, utan såg honom snarare som ett okontrollerat gytter av veka ben och blonda lockar.

Å ena sidan var han en ny Nacka eller Ralf, å andra sidan en överskattad glaslirare.

Anders Grönhagen var, trots sin alltid sympatiska utstrålning, en spelare av det slag som skapar skilda läger. Å ena sidan var han en ny Nacka eller Ralf, å andra sidan en överskattad glaslirare. Det fanns liksom inte utrymme för mellanlägen. Åsikterna om Ådalens mest namnkunniga bidrag till fotbollen var därför åtskilliga. Själv har jag varit med om att älska avsky och återigen älska honom inom tidsrymder som ibland inte överskred minuten.

Som en onsdagskväll 1974 på Idrottsparken hemma i Sundsvall. Mitt Giffarna (med Grönis som självskriven idol) mötte IFK i ett sundsvallsklassiskt derby: mild höstkväll, jag hade själv precis avverkat min första gymnasiedag, nästan 10 000 åskådare på ett nyinvigt IP, uppkomlingen IFK mot storebror GIF — ni kan säkert föreställa er scenariot. På övertid rusar Grönis till sig en straffspark. Publiken, som då är på väg ut från en antiklimaxdoftande 0—0-historia, stannar upp i gångarna. Det blir andäktigt tyst. Jag minns ännu denna dag hur jag tar ett bastant grepp i det grönmålade räcket 15 meter bakom målet och tittar mot stadskyrkans klocka på andra sidan Selångersån. Den visar på kvart i nio. Detta är det sista som kommer att hända. Alla gymnasiepolare som gått över till IFK kanske ändå skulle få äta upp allt hån av gamla trötta Giffarna? Grönis tar straffen själv. Lägger omständligt upp bollen. Slänger en blick mot IFK-målvakten Thomas Grims högra burhörna och löper an.

Ridå. Och ridå.

Karins ”skott” blir till en toffling som fladdrar iväg någonstans bort mot gamla lasarettet till. Alla som varit i Sundsvall vet att det är rekordsnett. Bolluslingen går till yttermera visso inte ens ”död”. Men det blev allsvenskan i alla fall och trots en medioker andra allsvensk sejour för laget — Giffarna blev tidigt avhängda — var alla i stan överens om en sak. Den då 23-årige Grönhagen var trots sin tidvisa oförmåga att göra mål ändå den självklare mästaren. Kungen. Honom skulle vi inte få behålla. Det fanns liksom inget att göra åt den saken.

DIF—Norrköping: Grönhagen möter med klacken en vänsterhörna (!) och gör 1-0.

Mycket riktigt slog Djurgården till och snodde honom framför ögonen på ett AIK som tyckte sig ha första tjing. Efter mycket tisseltassel stod det så småningom summan 150000 riksdaler på övergångschecken. Det var den dittills högsta summan vid en spelarövergång mellan två svenska klubbar. Självklart skapade den omtalade övergången enorma förväntningar. Inte blev utgångsläget lättare av att stämningen i Djurgården var av det tuffare slaget (för tuff säger han idag). Grönis fick kort sagt sina törnar från såväl medspelare, publik som press under debutsäsongen. Men idag tar nog ingen djurgårdare ifrån Grönis att han tillhör en avsevärt användbar exempelsamling i klubbens historia. Den samling som med fördel tas till när någon belackare påstår att DIF alltid varit och alltid kommer att förbli järnkaminer. Fakta överträffar fördomar och med namnet Grönhagen till en namnrad som innehåller en Särna Åkerström, en Jeppson, en Rehn eller varför inte en gamla tiders Sten Knata Söderberg blir det lättare att kontra kritiken.

Ett axplock från Grönis dryga sju år i Djurgården kan se ut så här:

2:a maj 1976, DIF—Norrköping: Grönhagen möter med klacken en vänsterhörna (!) och gör 1—0. Landslagskaptenen Åby Ericson myser högt av glädje och tar ut Grönis till hans första riktiga landskamp. (Den var mot Danmark. Dessförinnan hade han varit med blågult på träningsturnéer till Japan och Nordafrika.)

2:a oktober 1977, DIF—Örebro: Efter en strålande andra halvlek gör han i 78:e minuten 1—0 och räddar två poäng i en typisk ödesmatch.

2:a augusti 1981, IFK Sundsvall— DIF: Efter ett års skadefrånvaro återvänder han och passar till 1—0 första gången han rör bollen.

3:e juli 1983, DIF—Karlslund: Han gör i sin sista match för Djurgården två mål i en match som slutar 5—0.

Ingen som var med då glömmer.

Tyvärr finns det också en trist sida av Grönis år i Djurgården: myten att han alltid var skadad. Innan han kom till Stockholm hade han bara missat en enda match. Nu anmälde sig plötsligt skadornas hin håle i parti och minut. Under det första året var han skadeanmäld under tre olika avsnitt av seriespelet. Anders minns:

— Alla förväntningarna, den stora övergångssumman. Jag höll på att knäckas. Lyckligtvis klarade jag mig bättre sedan. Förutom den svåra skadan 1980 (avslitet bakre korsband, Grönis var borta ett år från fotbollen) drabbades jag bara av normala småskador.

Men i folkmun var han en glaslirare och den stämplen lurade sedan hela tiden i bakgrunden. Kanske spökade även detta när de internationella klubbarna började slå lovar kring honom. För trots relativt hyggliga bud från till exempel mexikanska Guadaljara 1978 och från belgiska Royal Antwerpen 1979 var aldrig anbuden riktigt intressanta.

Men för att så avslutningsvis återvända till tonarten dur. Här är de torra statistiska siffrorna från Grönis period i Djurgården: 210 matcher, 80 mål, 18 A-landskamper.

Inte illa av en spelare som alltid var skadad!

Men den där straffmissen förlåter jag honom aldrig…

Lars Nylin, frilansjournalist på bl a Slitz och tidningen Fotboll.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).