Rolle Stoltz

Rolle Stoltz

Det berättas om Roland Stoltz, att han fick en puck i skallen under sista träningen inför någon av alla de VM-turneringar han gjorde för Sverige. Blodet sprutade över den kala hjäsan, och hårstrån att stilla blodflödet med fanns ju inte särskilt många. Handduken blev snabbt röd. Såret skulle sys. Lagkompisar och ledare samlades oroliga runt omkring den skadade. Hur djupt var såret? Hur många stygn behövdes? Var det hjärnskakning? Kunde Rolle överhuvudtaget spela i VM? Bara Stoltzan själv behöll lugnet i den allmänna röran: — Sy försiktigt, snälla doktorn! Det är den här hjärnan som skall tänka i VM! Typiskt Rolle Stoltz.

Några minuter senare var han också ute på isen igen. Kanske förlorade han pucken ibland men aldrig varken fattning eller humör. Den stoltzska hjärnan kom att tänka i sammanlagt 218 landskamper, en mer än den dryga fyra månader yngre (!) kollegan Lasse Björn med vilken han bildade en ointaglig fästning framför målvakter som Yngve Johansson och Tommy Björkman i Djurgården och ett otal andra i Tre Kronor.

Frank Roland Stoltz
Född: 1 augusti 1931.

Ishockeyspelare: Back.
15 säsonger.
1955-56
1956-57
1957-58 SM-guld
1958-59 SM-guld
1959-60 SM-guld
1960-61 SM-guld
1961-62 SM-guld
1962-63 SM-guld
1963-64
1964-65
1965-66
1966-67
1967-68
1968-69
1969-70

VM-guld: 2

Att Rolle fick spela sin första landskamp berodde helt enkelt på att han var just djurgårdare. Året var 1955. Rolle hade precis kommit till Djurgården från Atlas Diesel sen Hammarby nobbat honom — ”grabben kunde ju knappt stå på medarna” — och i november denna höst fick ett ograverat Djurgården förtroende att representera Sverige mot Norge i Oslo. Det blev 7—1 i debuten, Rolle gjorde ett mål. Dan efter tog man det lite lugnare och nöjde sig med en 3—2-vinst. I en bok som denna förtjänar naturligtvis hela detta lag av djurgårdare att räknas upp. Alltså, här är Rolle med blårandig omgivning i den första av de 218 A-kamperna: Yngve Johansson (Gösta Norling); Bertz Zetterberg, Lars Björn, Roland Stoltz; Bengt Larsson, Sven Johansson (Tumba), Hans Mild; Stig Tvilling, Yngve Carlsson, Stig Sjöstam; Åke Rydberg, Torsten Magnusson.

Sen dröjde det faktiskt ett helt år — ända till november hösten därpå — innan Rolle Stoltz åter tilläts spela i landslaget. Även denna gång Norge borta i Oslo, även nu dubbla segrar. Från den dagen släppte han inte den blågula tröjan, och det hann bli tolv VM-/OS-turneringar i rad för Rolle. Från guld-VM i Moskva 1957 till sista OS i Grenoble 1968. I Djurgården blev det sex raka SM-guld åren 1958—63, då klubbens hockey stod på toppen av härlighet. I Tre Kronor blev han dubbel världsmästare, 1957 och 1962, och vid hemma-VM 1963 utsågs han till VM:s bäste back. ”Världens bäste långsammaste back” kallades han ibland. — Man e ju ingen vinthund precis, brukade han själv säga. I sanningens namn var han varken bäst eller långsammast. I så fall mera bra än långsam. Jag tror dessutom, att långsamheten var något av en synvilla.
Är man lång (189 cm) bland knattar, så ser man inte bara stor ut utan även långsam bland allt småfolk som pinnar på med korta skär. Det som verkar vara ultrarapid kan i stället vara det mest vägvinnande.

En lirare, vars klubba fungerar som ett trollspö och vars hjärna — med eller utan stygn på skalet — har en vindsnabb uppfattningsförmåga, behöver faktiskt inte ha samma fart på skridskorna som andra. Bevisat om någonsin av Roland Frank Stoltz, Djurgårdens IF. Att pucken går snabbare än skridskorna är en gammal hockeysanning. Och i England finns ett ordspråk som lyder: ”Långsam och stadig vinner loppet”. Grattis Djurgården, 100 i mars — och grattis Rolle, 60 i augusti!

Lasse Sandlin, sportkrönikör på Aftonbladet.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Det finns röster och ansikten som för evigt blir ett med en tidskänsla eller en händelse. Av varje mer betydelsefullt skeende har vi var och en någon alldeles speciell minnesbild, kanske inte alltid olik andras men lika fullt helt vår egen: det må sedan gälla världskatastrofer eller ishockeyturneringar.

De stora skeendena går alltid att mäta och återskapa i historiska avhandlingar eller resultatlistor. Men den egentliga upplevelsen, känslan av att verkligen ha varit där, den gör vi oss en alldeles egen bild av. Jag är inte en person som kan säga vem som vann elitserien eller hur Sverige placerade sig i VM det ena eller det andra året. Men det finns ögonblick ur några av alla dessa för mig namnlösa matcher som för evigt är häftade vid mitt minne. Och till dem hör jag hela tiden Rolle Stoltz’ röst.

När vi spända satt på soffkanten framför TV:n var Rolle Stoltz alltid en av oss. Han visste lite mer än vi, han kände grabbarna i laget och han kunde säga att ”grabbarna måste åka lite mera skridsko” med en auktoritet som vi aldrig skulle kunna drömma om att uppvisa. Men han var en av oss och han var där. Rolle Stoltz var vår man som sade det vi lika gärna kunde sagt. I hans röst förkroppsligades hela det ideal av allvar och lek som alltid varit sportens eget och som nu alltmer håller på att vittra sönder under trycket av kommersialism och teknologi. Med Rolle Stoltz kunde vi fortfarande tro på idrottens oskuld.

När man idag träffar Rolle Stoltz är han precis som den vi alltid trott att han var. En gröndalare med en stor kärlek till sporten. Sin berömmelse tar han med jämnmod och tycker oftast att det bara är roligt att bli ihågkommen. Han ser alla matcher och talar om landslagets unga spelare som vore de småbrorsor.

Att sporten såg annorlunda ut på hans tid konstaterar han med liten saknad och utan bitterhet. Att pengar börjat spela allt större roll är trist men del i en ofrånkomlig utveckling. På Rolle Stoltz’ tid cyklade man till träning och matcher, ofta hann man knappt hem sedan arbetsdagen på Atlas Copco var över innan nästa dags arbete skulle börja. Då var sporten liv, lek och allvar för arbetarungdomen, idag säger Rolle Stoltz att den blivit lite som tennis: man måste ha pengar för att komma igång.

Som kommentator i TV har Rolle Stoltz haft del i att göra ishockeyn till en av våra bredaste publiksporter. Tillsammans med framför andra Lars-Gunnar Björklund gjorde han sporten personlig och angelägen. Hans södermalmsfärgade fraser blev klassiska och fördes vidare i var mans mun. Hans lakoniska kommentarer klädde av spelarna deras anonyma lagnummer och gjorde dem ej blott till personer på isen, utan till personligheter. Någon har lite skämtsamt kallat Rolle Stoltz språkvårdare. Det kanske inte är så dumt egentligen. Som TV-kommentator var Rolle Stoltz med om att uppfinna en ny referatform. Det var inte längre den yrkesmässiga reporterns jäktade flås, inte specialistens förnumstiga preciseringar. Rolle Stoltz’ språkvård bestod i att låta nuet tala. Något som blivit så stilbildande att det stundtals kan slå över i sin motsats: det stumma tittandet.

Men med Rolle Stoltz förstod vi att det i sporten, som i livet i övrigt, är närvaron i ögonblicket som räknas. Det är så att en södergrabb som undertecknad till och med kan förlåta karln att han gick och blev djurgådare.

Niklas Rådström, författare.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).