Tommy Albelin

Tommy Albelin

Tommy Albelin
Född: 21 maj 1964

Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb: Stocksunds IF

SäsongerMatcherMålAssistPoäng
1982/8319257
1983/84309413
1984/85328816
1985/86354812
1986/87337512

Erik Ahlström

Erik Ahlström

Bo Erik Ahlström
Född: 27 februari 1964

Ishockeyspelare
Position: forward
Moderklubb: Djurgårdens IF

SäsongerMatcherMålAssistPoäng
1983/843000
1984/8514246
1985/8626246

Christer Ahlstrand

Christer Ahlstrand

Christer Ahlstrand
Född: 16 juli 1949

Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb: Tranås AIF

SäsongerMatcherMålAssistPoäng
1969/7013112
1970/711000

Erik Lindgren

Erik ”Tattarn” Lindgren

Spelade även ishockey i IK Göta 1934-1935.

Karl Erik Teodor Lindgren
Född: 20 december 1902

Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb: Djurgårdens IF
SM-guld: 1926

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1925/26
1926/27
1927/28
1928/29
1929/30
1930/31
1931/32
1932/33
1933/34

Bandyspelare
3 säsonger
1930
1931
1932

Ernst Karlberg

Ernst ”Knalis” Karlberg

Han tog SM-guld med DIF 1926 och tog OS-guld i ishockey 1928 i St Moritz.

Ernst Vilhelm Ludvig Karlberg
Född: 12 oktober 1901

Bandyspelare
2 säsonger
1930
1931

Ishockeyspelare
Position: forward
Moderklubb: Djurgårdens IF

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1921/22
1922/23
1923/24
1924/25
1925/26
1926/27
1927/28
1928/29
1929/30
1930/31
1931/32
1932/33
1933/34

Thomas Eriksson

Thomas Eriksson

Att Thomas Eriksson är en typisk djurgårdare är en sanning jag hört så ofta att jag, som mer otypisk djurgårdare, har tänkt att det vore ju typiskt om det bara visade sig vara en myt.

Men Thomas visar sig, när jag träffar honom, vara precis som han ska vara, alltid (nästan) har varit och alltid ska förbli — en riktig djurgårdare. Som kan tänka sig att avsluta sin karriär i Schweiz för massor av pengar. Men aldrig, aldrig skulle han spela för AIK — inte för några pengar i världen.

— Jag skulle ha svårt att spela för någon annan svensk klubb överhuvudtaget, förtydligar han över sin japanska favoriträtt på en restaurang nära lägenheten i centrala Stockholm.

Thomas lagar inte gärna mat åt sig själv. Däremot brukar han göra rent sina älskade golfklubbor i kökskranens rinnande vatten.

— Snart börjar den riktiga säsongen, skämtar han med en blick mot järnklubborna. Det är dagen efter att Djurgården slagit Färjestad i den första SM-finalen säsongen 1989/90 i Karlstad.

Thomas Eriksson är stor, kaxig, elak, sätter utvisningsrekord och snackar för mycket på isen. Thomas Eriksson är stor, stark, cool, lugn, sansad och trevlig utanför isrinken. Lagom trevlig som man ska vara när man pratar med en journalist; lite avvaktande men tämligen öppen ändå. Och mytbilden — stor och elak — har han nog inte så mycket emot. Och djurgårdare ska ju faktiskt vara så’na…

Thomas Eriksson
Född: 16 oktober 1959

Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb: Djurgårdens IF

SäsongerMatcherMålAssistPoäng
1976/7713033
1977/78256410
1978/793561319
1979/8036121123
1981/82277512
1982/833212921
1983/84????
1986/873481119
1987/8839131730
1988/893861319
1989/9039111223
1990/9139161127
1991/92317714
1992/933771017
1993/943851318

Det är i alla fall min åsikt. Även om jag som liten först missförstod det här med djurgårdare. Jag trodde att Stockholms stoltheter kallades järnkaniner. Min syster som var större än jag, släpade sen med mig på en tipscupmatch i fotboll mot ett polskt lag och förklarade att det blårandiga laget håller vi på. Och eftersom hon inte bara var större utan dessutom starkare höll jag med. Jag förstod snabbt skillnaden mellan järnkaminer och harar och vrålade förtjust när Claes Cronqvist sparkade ner motståndarna. Samme Cronqvist drabbades av mitt oresonliga hat när han lämnade Djurgården och flyttade till Skåne. Han och alla som lämnade klubben var förrädare tyckte jag, men med åren lärde jag mig att endast fansens hjärtan var trofasta. Spelare bytte lojaliteter och tröjor hur som helst — allt för stålar!

Efter den här utvikningen undrar säkert Thomas, precis som ni, vem artikeln egentligen ska handla om. Men han svarar snällt ändå.

Thomas Eriksson är stor, kaxig, elak, sätter utvisningsrekord och snackar för mycket på isen.

— Jag är verkligen djurgårdare, liksom alla andra i laget. Det finns helt klart en klubbkänsla — och det är därför vi är så bra. .. Fast (tillägger han när jag berättar att jag som liten slog folk som höll på AIK, liksom dom som höll på Beatles istället för Rolling Stones) jag respekterar ju dom som håller på andra lag — det har jag alltid gjort.

När Thomas började med hockey i nioårsåldern spelade han faktiskt både i Hammarby och AIK, innan han vid 12 års ålder hamnade i Djurgården. Han spelade dessutom fotboll, bland annat i Älvsjö i division III, tills han var 18 år.

— Ruggigt bra var jag också, säger han blygsamt. Och det var bara en fördel att hålla på med flera sporter.

— Åren i pojklagen är dom roligaste i hela karriären, fortsätter Thomas. Man tappar lite av glädjen på elitnivån. Det blir allvar och det blir ett jobb.

— Ja, fast inte ett vanligt jobb, tillägger han snabbt, men erkänner sen att han faktiskt inte har en aning om hur ett vanligt jobb fungerar. Han är hockeyproffs och tjänar kring 250 000 om året på ishockey, säger han.

Hurdan ishockeyspelare är då proffset Thomas Eriksson? Det första ordet man kommer att tänka på är fighter, och det har då inget med utvisningsminuter att göra. Thomas ger alltid allt för att vinna, för honom finns det inga oviktiga matcher. Han är en klippa i försvaret, spelar ofta i numerära övereller underlägen. Han tacklar motståndarna ofta och hårt; men det ska väl göra lite ont att kollidera med en klippa. Många utvisningsminuter tillkommer för den stora käftens skull och om elitseriedomare har han ofta någonting att säga fast han inte borde. Han har bra speluppfattning och tvekar aldrig att göra det som måste göras. Utvisningsminuterna till trots är Thomas ingen buse.

Thomas studerar juridik vid sidan av ishockeyn, men medger att det blir just ”vid sidan av” — särskilt i slutspelstider då ishockeyn är viktigare än allt annat.

— Visst kan jag fortfarande koppla bort sporten, säger Thomas, men under ett slutspel ger jag hundra procent. Ingenting annat får stå i vägen, ingenting får kollidera med ishockeyn.

Under proffsåren i Philadelphia hade han oerhört svårt att leva ett liv utanför ishockeyn. Gick det bra i ishockeyn var livet toppen, men när det gick dåligt eller han inte fick spela så var allt trist. Han trivdes aldrig speciellt bra i USA, till skillnad från kompisen Pelle Lindbergh som svalde hela den amerikanska livsstilen med hull och hår.

Vi som bor i Sverige kanske inte alltid lovprisar det svenska systemet. Men likt många andra svenskar som lever utomlands upptäckte Thomas en dag att han uppskattade och var redo att försvara svenska värderingar.

Thomas blev proffs för första gången vid 20 års ålder. Först hamnade han och Pelle Lindbergh i Philadelphia Flyers farmarlag, men Thomas kom med i riktiga Flyers redan efter fyra månader. Laget befann sig då i efterdyningarna av att ha varit NHLs mest avskydda benknäckargäng, men Erikssons roll i laget var inte att vara elak. Nästa säsong bröt han sitt kontrakt efter en match och åkte hem.

Åren i pojklaget är dom roligaste i hela karriären.

— Jag var för ung, säger han nu. Jag var inte mogen för proffslivet och längtade hem.

Så kom han då hem lite hastigt och lustigt. Och hann vara med om att vinna SM-guld med Djurgården -83 innan han åter blev proffs i Philadelphia.

Knappt två år hade gått sen han stack, och nu hade Pelle Lindbergh tagit en ordinarie plats i laget. I drygt ett år var Thomas inneboende hos honom. Många slogs av skillnaden mellan barndomsvännerna, den långe, svenske, blonde, lite reserverade Thomas och den korte, mörkhårige hetlevrade, nästan ”all-american Pellie”. Följande stod att läsa i tidningen Hockey i september 83 — ämnet var lagets kontroversielle coach Bob McCammon:

”Jag älskar honom, säger Pelle Lindbergh. Thomas Eriksson är som alltid mera avvaktande. Med ord och i sitt sätt att vara. Han är lugn, pålitlig, stor och trygg”.

Senare i artikeln förekommer ord som ”ursvensk” om Thomas och lade man bara till rostfri skulle det nästan kunna handla om en Volvo.

En annan kontroversiell coach, nämligen McCammons efterträdare Mike Keenan var huvudorsaken till att Thomas stack ifrån Philadelphia efter tre säsonger. Han hade stora samarbetssvårigheter med Keenan.

— Jag trodde då att det bara var mej han hatade, säger Thomas och fnyser vid minnet. Men förmodligen hatade han alla! Dom grövsta amerikanska svordomar som folk här känner till, var det snällaste han kallade nån.

Sedan är det klart att Pelle Lindberghs död ett par månader tidigare också påverkade Thomas beslut.

En knäskada som inträffade mot slutet av proffstiden gjorde att återkomsten till elitserien och Djurgården blev en missräkning — ”det är svårt att åka skridsko på bara ett ben” — och att han missade en plats i Guld VM-laget — ”vad jag kallar bra timing”.

Över 30 år har han hunnit bli och i likhet med Edith Piaf en gång i tiden ångrar han ingenting.

Han utövar gärna andra sporter; är som sagt ordentligt golffrälst och försöker övertyga mig när jag fnyser åt påståendet att golfen är på väg att bli en ny folksport. Däremot är han inte mycket för att titta på sport i TV.

Böckerna han läser — och han läser ganska mycket — varierar från Tom Clancy (en amerikansk teknothriller-författare som är besatt av kärnvapenbespetsade U-båtar) till Hemingway. Och Vilhelm Moberg. En annan stor svensk författare, Per Anders Fogelström, har skrivit hans favoritbok: Mina drömmars stad.

Över 30 år har han hunnit bli och i likhet med Edith Piaf en gång i tiden ångrar han ingenting.

Till sist undrar jag om han, som äldre och mognare, inte tröttnat på omklädningsrumsmentaliteten med all sin barnslighet och råa pojkton?

— Nej, säger han och flinar. Jag tror det är vad alla som slutar med idrott saknar mest! Fast det är klart, skulle nån normal människa höra vad vi säger till varandra så skulle vi väl inte anses som riktigt kloka…

Därmed kan vi fastslå att ishockeyspelare inte är normala, och enligt Thomas känner sig alla i laget jämnåriga — trots stora åldersskillnader. Fast Thomas tillbringat mer än halva sitt liv i den infantila lumparstämning som härskar i ett omklädningsrum, har han inte tröttnat. Han ler när han säger:

— Det är skönt att man nånstans får vara riktigt barnslig också.

Annika Helin-Duncan, sportreporter TV 4, tidigare på Radiosporten.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Lasse Björn

Lasse Björn

En generation som burit livstycke kan klara allt. Det var de kliande yllestrumporna som gjorde oss till karlar. Samt strumpebanden som alltid hoppade ur. Att försöka hålla de kliande, ibland våta strumporna uppe skapade en generation som lärde sig att aldrig ge upp.

Att spela ishockey i början av 50-talet handlade inte om att vänta på ishallstid. Banorna fick vi ploga upp själva och som ett lämmeltåg drog vi iväg till sjön Trekanten i Gröndal som alltid frös tidigt på vintern, ofta till och med innan någon bana hunnit spolas upp. Målen fick vi snickra ihop av plank och masonit, hederligt ihopstulna på någon byggarbetsplats.

Skridskorna kunde vara halvrör som skruvades fast på pjäxorna eller stövlarna, men kunde också för de gynnade vara riktiga rör. Mina första var ett par bandyrör, som jag ärvt av äldre släktingar. En puck var en förmögenhet och en alltför sönderslagen ishockeyklubba som inte längre kunde repareras var en katastrof som kunde äventyra resten av säsongen. Belysningen var i bästa fall gatlyktor och i värsta fall bara månsken. Benskydden var ett par tidningar. Hjälm och suspensoir förekom inte, ändå dog vi sällan. Det var också den tid då fotboll spelades på sommaren och ishockey på vintern och det inte behövdes konstfruset. Vi frös ändå.

Lasse Björn har säkert burit livstycke och han har säkert frusit, men så missade han inte heller en allsvensk match på över 16 år, trots mellan 80 och 90 stygn och ett okänt antal utslagna tänder. För att förstå vidden av den prestationen måste man hålla i minne, att man under en stor del av hans karriär bara spelade med ett backpar.

Lars Gunnar Raldo Björn
Född: 16 december 1931

Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb: Djurgårdens IF
SM-guld: 9 (1949/50, 1953/54, 1954/55, 1957/58, 1958/59, 1959/60, 1960/61, 1961/62, 1962/53)
VM-guld: 2

SäsongerMatcherMålAssistPoäng
1949/501
1950/510
1951/5202
1952/53
1953/54
1954/55
1955/567
1956/57
1957/5814202
1958/59
1959/606
1960/611
1961/625
1962/6321123
1963/643710
1964/6512101
1965/6620044
1966/67

Lasse Björn är ett decennium äldre än jag och han blev tidigt min idol. Jag var inte heller någon vinthund på skridskor och fick också spela back. När de bollbegåvade snabbskrinnarna skulle susa förbi, då återstod det bara att tackla. Skulle jag missa och förorsaka alltför många baklängesmål fanns det risk för ytterligare degradering: till målvaktsposten. Det var ett hårt liv eftersom BK Sluggo, som mitt kvartersgäng hette, trots tomflaskinsamling bara fått råd till målvaktsklubba och inte till några andra skydd. Flaskinsamlingar gav inte så mycket under motboksperioden av någon anledning.

Det var i den situationen jag skaffade mig ett identifikationsobjekt och inbillade mig att jag spelade som Lasse Björn. Det var dessvärre inte sant. Min ishockeykarriär blev så kort att den knappt ens hade en början.
Lasse Björns karriär som också började med ett kvartersgäng, Komet i Traneberg, skulle däremot bli lång och framgångsrik.
Efter Komet värvades Lasse till Westermalm, men kom redan som junior till Djurgården. I en tid när transfersummorna börjar röra sig om nästan ofattbara belopp är det idylliskt att höra vad Lasse Björn fick för att gå till DIF: ett par nya skridskor.

Idrotten har utvecklats. 50-talets DIF som vann allt, skulle inte ha en chans mot dagens sämsta ishockeylag. Men för oss hel- och halvgamla nostalgiker som stod på Stadions och gamla Johanneshovs uterinkar och såg på ishockey var idrotten roligare förr. Den var åtminstone mer lättförståelig.
Låt mig ge ett exempel från fotbollens värld:
Under en period arbetade jag på Stadsteatern i Malmö och gick ofta och tittade på MFF. Detta var under Bob Houghtons första tid.
Hemmalaget bestod av någon slags ljusblå gröt runt mittlinjen som transporterade bollen till varandra. Det var oerhört trista tillställningar som i regel slutade 0—0 eller 1—0.

Så skulle vi sätta upp en pjäs om fotboll — IK Kamraterna av Sigvard Olsson — och Bob Houghton engagerades som fotbollsinstruktör för skådespelarna. Under den perioden fick han tillfälle att förklara de taktiska dispositionerna. Då förstod jag och kunde i viss mån njuta av spelet. Men för det behövdes alltså en expertnyckel.
Livet var enklare innan fotbollen, och livet självt kanske man skulle kunna tillägga, blev ett enda stort mittfält. Det fanns en tid då centern var center, centerhalven centerhalv och ingen gick på fel sida om mittlinjen.

Allt hopp stod till Lasse, Han skulle inte släppa någon djävul över bron.

När Djurgården spelade ishockey steg suset runt 50-talets uterinkar. Tumba fick pucken bakom eget mål och med enhandsfattning satsade han på ett sologenombrott. (Idag hade han inte tagit sig levande till egen blå linje.) Rolle Stoltz hade gjort en av sina utflykter och Lasse Björn utmanade Holger Nurmela, eller någon annan, man mot man. Allt hopp stod till Lasse. Han skulle inte släppa någon djävul över bron — och få var det som kom över.
Då förstod jag. Då behövdes inga ritningar över taktiska mönster.
Bröstvärmare, minns ni dem, och höfttacklingar. Rena tag och vi jublade. För oss djurgårdare var tillvaron runt rinken okomplicerad, men för andra stackare, som av någon outgrundlig anledning höll på andra lag, var det betydligt mer komplicerat. De var tvungna att bua när Lasse spelade med DIF och jubla när han spelade i landslaget.

Vi hade det som sagt lättare. Lasse var hård, men han var juste och hockey var inget för veklingar. För andra var han riksbusen. Mest blåste det nog 1962 efter en incident i en match mot AIK. Lasse orsakade ursinne både i insändarspalter och hos ishockeyförbundet, som hotade med avstängning och inkrävde yttrande från honom. Lasse gav sin syn på händelsen i en intervju:

Min princip är att ge igen, om nån ger mig falska sedlar ska han ha tillbaka dom.

”Min princip är att ge igen. Om nån ger mej falska sedlar ska han ha tillbaka dom. Enda sättet att klara sig i ishockey är att ge igen så att den som klippt till aldrig gör om det.”

Han blev inte avstängd, så yttrandet till förbundet måste varit lyckat. Jag tror man måste komma ihåg att Lasses spelstil på sätt och vis var banbrytande. I Sverige spelade vi ju på den här tiden en sorts hemmagjord hockey och hade bandyns regelsystem i bakhuvudet. Följden blev att vilket transatlantiskt soplag som helst kunde skrämma svenskarna av isen.
Lasse, som spelade en modernare hockey, vande svenska domare vid den internationella spelstilen. Dock till priset av många och långa vistelser i utvisningsbåset.

Han fick ta mycket stryk i mötena mot Kanada. Det faktum att det fanns en svensk som inte klev undan gjorde kanadensarna rasande. I OS 1960 kom Floyd Martin bakifrån och tacklade in honom i planket så att revbenen gick av. Eftersom det inte gick att skrämma Lasse återstod bara att skada honom.

Tränaren Ed Reigle, som betytt så oändligt mycket för svensk hockey, uttryckte vad vi alla kände: ”Att förlora Lasse Björn är att förlora sin högra arm. Med sin tyngd utgör han en moralisk styrka för laget.” Men kanadensarna såg krasst på saken: ”Hade ni haft kvar Lasse i laget, skulle vi kanske inte vunnit.” Under denna nostalgiska resa har jag tittat i klippböcker och glatts åt idrottsjournalistikens blomsterspråk, från den tid när hjältar var hjältar och i all synnerhet svenska hjältar. Som i följande rader ur medlemstidningen Djurgårdaren från 1957:

”Stark som Björn! fråga bara hr Bobrov i Moskva och herr Bubnik i Prag om ni till äventyrs tvivlar! De kan båda ge kristallklart besked. Den förstnämnde har så pass ofta stött sin tänkarpanna blodig mot den blonde svenskens bringa att han numera öppet demonstrerar sin ovilja att mäta sina resurser med Lasse då Sverige och Sovjet möts. Hur många gånger har det inte skrattats på Stadion åt denna rörande lilla scen: Bobrov åker in på parketten, får syn på Björn. Tvärvänder och sätter sig i båset igen.”

Eller detta förmenta citat från Lasse. Jag är beredd att gå ed på att han aldrig uttryckt sig på det här sättet.
”Vi var dödsdömda på förhand och det dröjde inte heller länge förrän tjeckerna petat in tre trissor. Alltnog fick vi så småningom fyr under pannorna, klappade in den ena pucken efter den andra och stod slutligen där överjordiskt lyckliga med en seger på 5—3.”
Ibland kommer jag på mig själv med att sakna den här sortens språk och den tid som är obönhörligt förlorad. Vem drömmer inte någon gång om en okomplicerad tillvaro fylld av renhjärtade vikingar.

Lasse Björns aktiva karriär varade mellan 1947 och 1965; två VM-guld, ett OS-brons och 9 SM var han med om att erövra. Men helt lämnade han inte ishockeyn sedan han slutat som spelare. Under några år i början av 70-talet var han tränare för DIF:s hockeylag. Efteråt verkar han beklaga den tiden, och kanske är det inte så konstigt. Bland alla pressurklipp som försöker skildra personen Lars Björn finns inga motstridiga röster; renhårig, rakryggad, hederlig och den godmodigaste bland godmodiga. Det sistnämnda är kanske inte det bästa utgångsläget för en tränare, låt vara att överlevnadsövningar med rå huggorm är att gå för långt åt andra hållet.

Renhårig, rakryggad, hederlig och den godmodigaste bland godmodiga.

Jag vet egentligen inte om inställningen till idrott har ändrats, om lagkänslan försvinner i samma takt som idrottsmän blir handelsvaror. Jag vet inte heller om dagens ungar på läktarna ser upp till sina idoler som vi gjorde. Eller om det bara är så att vi ohjälpligt tenderar att tycka att allt var bättre förr. Fast hur mycket jag än kan gnälla hemma är det alltid annorlunda när jag sitter där på läktaren. Då ska jag ha min kokta korv — bara med senap för ketchup fanns inte förr. Då blir jag lika barnslig som på gamla taklösa Johanneshov och får lust att ropa på Lasse och Rolle om det mot förmodan någon gång skulle gå dåligt.

Under hela Lasse Björns karriär byggde han upp och drev ett eget företag, ett åkeri. Och när jag en gång på E4:an mötte hans långtradare, då stod en sak klar: Den skulle ingen tackla av vägen.

Tom Lagerborg, fd kulturchef på Sveriges Television, kanal 1, fd teaterchef på Norrlandsoperan.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

7 oktober 2021 invaldes Lasse Björn som medlem nr 2 i Djurgårdens Hall of Fame.

Berndt Ivegren

Berndt Ivegren

Berndt Olof Ivegren
Född: 21 september 1923

Fotbollsspelare
Position: centerhalv
Moderklubb: Värtans IK
5 säsonger. 90 matcher. 0 mål.
1949/50 14 0
1950/51 20 0
1951/52 19 0
1952/53 22 0
1953/54 15 0

Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb:

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1959/603
1960/61