Sven Tumba

Sven Tumba

”Stor” är ett ofta missbrukat ord, inte minst i sportsammanhang. Men ska man kalla Sven Tumba Johansson för något så är stor det enda rätta. Vill man mäta hur stor han var får man genast problem med perspektiv och begrepp. Man söker efter uttryck för något absolut, något historiskt omdanande, för vad man har att göra med är ett över måttan benådat fenomen som någon gång på 50-talet genom ett alldeles eget maktspråk ”skapade” hockeyvärlden för att sedan regera den med diverse underverk i femton år. ”Tumba med folket” kunde ha varit denne konungs valspråk. Och jag tror inte jag överdriver. Jag växte upp i Sven Johanssons gamla hemtrakter. Från 1951, då han i landslagsdebuten gjorde fem mål mot jänkarna på Stadion, var hans plats på tronen egentligen hotad av bara en man: Tumbatarzan.

”Tumba med folket” kunde ha varit denne konungs valspråk.

Innan Tarzan hamnade på Långholmen regerade dessa i varsin ände av himlen över Botkyrka kommun. Tumbatarzan med sin kofot och Sven Tumba Johansson med sin hockeykräkla. Därefter satt Tumba ensam kvar på tronen.

Att söka klargöra hockeyspelets uppkomst med hänvisning till Tumba kan ju låta som en besynnerlighet. Alla vet att kanadensarna lyfte det ur sitt ursprung hos huronindianerna. Men Tumba gav ändå hockeyn en högre kultur.
Han gav spelet skönhet, och om man så vill, en kultkänsla för ingen kunde som han ge atmosfären kring arenan en nästan sakramental laddning, ingen kunde med en serie snabba dragningar förvandla en vanlig åskådare till en sant troende, en som match efter match, i stillhet och gripenhet ville övervara varje skär och varje kroppsfint från denne rinkens magiker. Tumba tillhör ju sjöisveteranerna inom hockeyn. Någon gång efter 1941, under en av de första svinkalla krigsvintrarna, gav han sig ner till sjön Aspen där det ryktades att ett antal utövare av spelet ishockey uppehöll sig.
Väl nere fick han ett redskap i handen kallat klubba och så sade man åt honom att jaga efter den lilla trissan av vulkaniserat gummi, den där svarta som alla slogs om.
Vretarna, som låg invid Aspen, var Tumbas första klubb. Jag har en känsla av att den då kring tio år gamle Sven fick hålla i skaftet till snöskyffeln och sopkvasten lika ofta som i själva hockeyklubban.

Och det var inte alls oviktigt. Vid en tid då styrketräning var ett föga känt begrepp kunde en gnutta blöt nysnö utgöra en fullgod ersättning för både bencurlmoduler och skivstång. Det krävs ju ett visst mått av benstyrka för att få snabbhet och balans och att just det var stilkvaliteter som tidigt utmärkte Tumba har nog att göra med att mycket hockeyspel föregicks av den speciella styrketräning som skottandet innebar. Dessutom var isen av så varierande beskaffenhet att momentet puckhantering fick en mycket tillspetsad innebörd. Spel bedrevs på allt från glansis till jökelliknande isbäddar med rämnor och vallar, och det skapade en hatkärlek till pucken, till ”fladdret”, som förvandlade spelarna till individualister med starkt tycke för soloraider. Tumba var en sådan spelare. Den mest framgångsrike genom tiderna.

Sven Olof Gunnar Tumba (f.d. Johansson)
Född: 27 augusti 1931

OS-silver ishockey: 1 (1964)
OS-brons ishockey: 1 (1952)
VM-guld ishockey: 3 (1953, 1957, 1962)
VM-silver ishockey: 1 (1963)
VM-brons ishockey: 3 (1654, 1958, 1965)
SM-guld fotboll: 1 (1959)
SM-guld ishockey: 8 (1954, 1955, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963)

Fotbollsspelare
Position: anfallare
Nummer #14
Moderklubb: Viggbyholms IK
9 säsonger. 90 matcher. 50 mål.
1950/51 2 0
1952/53 3 3
1953/54 12 4
1955/56 18 14
1956/57 20 9
1957/58 11 5
1959 16 10
1960 5 1
1961 3 4

Ishockeyspelare
Position: forward
Nummer #5
Moderklubb: Viggbyholms IK

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1950/511414
1951/521010
1952/531818
1953/5488
1954/5501919
1955/561515
1956/572727
1957/5877310
1958/5914241236
1959/601818
1960/612222
1961/6221171128
1962/6316181028
1963/6421171431
1964/6515141024
1965/6621161935
1966/67

Att ishockeyn verkligen befann sig i puppstadiet vid mitten av seklet är saker som utrustning och åkteknik goda exempel på. De svingpjattar som i dag glider fram över isen på en super-steel skena med foten i en ledad skalskridsko eller i ballistiskt nylon med dubbelsytt känguruskinn kanske inte tänker på att ”grickan” för 30 år sedan inte hade varken skårslipning eller hälkappa. Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.
Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.

”Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.”

Vad gäller åktekniken så kunde den vara bristfällig ända upp på landslagsnivå. Tumba har hävdat att hans soloraider ofta möjliggjordes av att backarna inte kunde åka baklänges. Positionsspel sysslade man inte heller med, och det var först när Ed Reigle engagerades som tränare mot slutet av 50-talet som man mer allmänt började diskutera laguppbyggnadsprinciper — arbetsfördelning till exempel eller kombinationsspel. Djurgården införde spelsystem med tre kedjor 1959. Man kan fråga sig vad Tumbas begåvning egentligen bestod av, det där som var mer än talang och som kallas ”ha skapande”. Vad hade han som ess i stil med Plutten Andersson och Stöveln Öberg saknade? Och varför blev Epa-Johan och Vicke-Hallon bara omsusade hjältar på sin tid men aldrig legender? Tumba visste att man inte skakar något ur ärmen med enbart goda förutsättningar. Inget var gratis. Han krävde träning av sig och han tränade mer än andra. Han kunde träna både med AIK och med Djurgården samma kväll och efter en landskamp kunde han ge sig ut ensam på en sjöis i månskenet och fortsätta spela, finslipa och förbättra.

Tumba avtecknad av Danny Kohn 2021

Han var en hockeyns grovarbetare utstyrd i ett glänsande skal. Han var tvungen att öva upp sin styrka, sin teknik, sin koordinationsförmåga för att få användning av det där ”lilla extra” han hade, den där ingivelsens blixtsyn som så ofta styrde hans improvisationer på plan. Tumbas agerande i rinken påminner för övrigt om vissa boxares sätt att röra sig i ringen — Dempsey, Louis eller Ali. Jag menar inte själva slagmomentet, utan blicken, koncentrationen, att i en tät följd fatta en mängd viktiga beslut, välja mellan att möta eller glida undan, att ha kroppsvikten lika fördelad mellan fötterna, att titta ”under lugg” på motståndaren, en nigning, en sidestep, en undanglidning, att kroppen liksom ”tappas” rakt ner i vissa trängda lägen som gör att den plötsligt är ute igen och fri, eller detta att med korta, flytande steg, med fötterna i ”nervös” kontakt med underlaget kvickt förflytta sig framåt och i sidled under full balans — all denna tekniska skicklighet kunde man se hos Tumba, men det boxaren gjorde med fötterna i canvasen gjorde Tumba om med högsta möjliga fart på isen. Raka, snabba genombrott, dribblingar i djup- och sidled, sen plötsligt en kroppsrörelse så oväntad att en lucka öppnas ur ingenstans, eller en enda överjordisk dragning som får en hel anfallsvåg att svepa in över motståndarnas linjer.

”Det skulle vara slaka makaroner.”

Tumba kallade det där för att ”finta bort folk med små, kvicka kroppsrörelser och ändå ha så fin balans att man kan slinka iväg och runda kisen åt vilket håll som helst.” Inte spänna påkarna. Det skulle vara slaka makaroner. Man skulle ”guppa och ha sig upp och ner”. Låter enkelt, men först när man upplevde det som motståndare eller från läktarplats förstod man hur mycket av den där gudaingivelsen som krävdes för att utföra det. Och någonstans där, i det ögonblick man känner att ett nästan hörbart sus går längs hängslena av det man bevittnar, någonstans där skymtar man också spelets idé, dess ideal.
Hos Tumba blev nämligen effekten av det han gjorde på plan alltid större än det han faktiskt gjorde med kroppen. Det var Tumbas insats som illusionist. Hockeyn fick helt enkelt något lyriskt över sig, något överjordiskt. Och mål gjorde han. Han har gjort fler mål i Tre Kronor än någon svensk elitseriespelare lyckats göra på klubbnivå. Ja, läs om det där. Det är faktiskt sant. Mål förresten. Balja, sa Tumba. Eller skyffla in sylar. Så här kunde hans hockeysvenska låta: ”Hogge Nurmela frustade iväg som om han hade eld i aktersalongen, och ryssen efter. Överallt illhojtande moskoviter. Råaste djungelliret. Men Hogge får iväg en kalasmacka ändå med sin aviga vänsterkratta och jag bara dit med bladet. Smaskens. Pyts direkt. Sen låg de på och pressa av bara den. Ville peppra hål på oss men Thordan tog allt, utom två som slog i stolparna, och en som slog i nian på Vilgot Larsson — rakt i masflintan”. Därpå garvade Tumba som regel. Han lät som en traktor med öppet spjäll. Men tungan trixade han faktiskt med lika dynamiskt underfundigt som han behandlade pucken. Den var lindad med isoleringsband, verkade det som, och gick att undvara i spelet lika lite som klubban. Allt var lajbans, och alla rekordreko, och trots att många år förflutit sedan han en pingstafton i Avesta Folkets Park hälsade sin publik med ”hej alla kul människor”, följt av elefantdans och rock, trots att decennier gått sen stjärnintervjun i AT avslöjade att han var ”knalltokig i morsans chokladpudding”, så har det ännu inte setts någon värdig tronpretendent på de svenska rinkarna, någon som ägt samma fulländade självrådighet på plan som Tumba. Sven Tumba, tänker man, Sven Tumba Johansson och genast skapas en blotta i svensk hockeyhistoria, en oväntad öppning, en raffinerad situation eller en skön tanke bara som glider av sig själv in i tomt mål.

Ernst Brunner, författare och f d ishockeyspelare.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

4 januari 2023 invaldes Sven Tumba som medlem nr 36 i Djurgårdens Hall of Fame.

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Gösta Sandberg fick smeknamnet ”Knivsta” då han kom från orten Knivsta, några mil norr om Stockholm. Knivsta valdes i samband med föreningens 100-årsjubileum 1991 till Århundrades Djurgårdare. Mycket välförtjänt. Han spelade på absoluta toppnivå i tre sporter, fotboll, ishockey och bandy. Det blev hela fyra SM-guld i fotboll och sex SM-guld i Ishockey. Han spelade landskamper i alla tre sport, men främst i fotboll. Efter aktiva karriären blev Knivsta fotbollstränare för DIF Fotbolls A-lag 1967-1971 och 1979.

Fotbollsspelet är till idé och innehåll en utomordentligt okomplicerad skapelse. Det går som bekant ut på att förpassa en luftspäckad boll över en avgränsad mållinje och samtidigt förhindra att detsamma sker över en annan. Märkligare än så är det ju inte, i princip. Någon hävdade för en tid sedan att det blott är självutnämnda experter eller tilltrasslande fanatiker som hyser annan uppfattning. Det kan man kanske i sin tur diskutera, ty faktum är att en del av dessa förtjänar sitt levebröd på sitt tyckande och det ska självfallet ingen missunna dem.

Det händer dessutom att försök till personliga analyser får oss att upptäcka samband och detaljer som vi aldrig tidigare observerat. Nu kan den som är någorlunda insatt i frågan möjligen invända att detta med den avgränsade mållinjen gäller för de flesta lagspel av betydenhet, och det är naturligtvis sant. Men hur enkelt än ett syfte kan se ut och beskrivas utesluter det inte fantasi och variationsrikedom i metod och uppläggning för att nå det. Och därvidlag skiljer sig tydligt det ena lagspelet från det andra. Det på många sätt outrannsakliga isspel som heter bandy är kanske det som ligger fotbollssporten närmast. Bandyspelet är emellertid extremt såtillvida att det näst bordtennisen torde vara den snabbaste av alla existerande bollsporter. Men frågan är om det just är för den skull som bandyn är ensam om att erbjuda ett sådant imponerande spektrum av lika hemliga som häpnadsväckande möjligheter.
I allt slag av samspel individer emellan ryms en magi. Det som slutligen gör lagspel som bandy och fotboll så nära nog obegripligt fascinerande — inte minst med hänsyn till den enkla grundidén — är att knappast en enda spelare ensam är mäktig den uppgift som kan betecknas som spelets yttersta mening, nämligen att placera bollen bakom motståndarens mållinje. Hitintills har, vad jag vet, sällan eller aldrig något resultatgivande skott mot mål tillkommit uteslutande i kraft av den enskilde skytten själv.

Oskar Gösta Leonard Sandberg
Född: 6 augusti 1932

Fotbollsspelare
Position: vänsterhalv/vänsterytter
Moderklubb: Knivsta IF
15 säsonger. 322 matcher. 77 mål.
1951/52 22 6
1952/53 22 3
1953/54 19 4
1954/55 22 13 SM-guld.
1955/56 22 6
1956/57 22 6
1957/58 33 11
1959 21 10 SM-guld.
1960 22 4
1961 22 7
1962 21 2
1963 14 2
1964 19 1 SM-guld.
1965 21 1
1966 20 1 SM-guld.

Ishockeyspelare
Position: forward
Moderklubb: Knivsta IK
6 säsonger.
1957/58 SM-guld.
1958/59 SM-guld.
1959/60 SM-guld.
1960/61 SM-guld.
1961/62 SM-guld.
1962/63 SM-guld.

Bandyspelare
Position:
6 säsonger.
1961
1962
1963
1964
1965
1966

Alltid har någon annan eller oftast flera andra svarat för vad man helt enkelt kallar förarbetet. I allt slag av samspel individer emellan ryms en magi. Inte sällan tycks det tillkomma en ny dimension när man ser sådana människor agera som helt eller delvis är underkastade lagarbetets villkor men ändå ges utrymme åt mer eller mindre fruktbara utflykter på egen hand. Därför kan det framstå som en smula förbryllande att minnen och återblickar i idrottshistoriska sammanhang genomgående koncentreras till enskilda spelares prestationer också när det gäller lagsegrar eller andra kollektiva insatser. Oftast är det de briljanta dribblingarna och de spektakulära soloprestationerna som räknas, bedrifter som för stunden bländar och förför. Kanske är det ett slags hågkomstens romantik som lamslår och möjligen förblindar, vi ser tillbaka på den eller den storspelaren som råkade skjuta det avgörande målet utan att för ett ögonblick reflektera över vem vederbörande hade intill sig eller bakom sig i anfall eller försvar. Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att det från vederhäftigt håll ansetts att fotbollens historia är dess skyttekungars när det i själva verket är dess strategers och spelfördelares. Dessa märks måhända inte så bra, klappas inte om, antecknas inte i protokollet. Med detta vill jag inte ha sagt att ett lag inte skulle behöva målhungriga skyttar, tvärtom. Den 30 maj 1952 klippte en jämförelsevis orutinerad vänsterytter till en boll i rent volleyläge med högerfoten just som matchen tagit sin början. Det var landskamp på Råsunda, det var mot Skottland, skytten som befann sig ett tjugofemtal meter från motståndarnas mållinje var ursprungligen från Knivsta och skulle mot slutet av sommaren fylla tjugo år.

Hans namn var och är Gösta Sandberg. I vänkretsen kallas han Kniven eller, som i fortsättningen nedan, blott och bart Knivsta. Det sägs att den förnämlige målvakten från Skottland knappt hann få upp pekfingret, om jag nu minns Rit-Olas beskrivning rätt. Det var under alla förhållanden en absolut fullträff och både handlingen och den som svarade för den har gått till den inhemska fotbollens hävder. Den senare dock, skulle jag raskt vilja tillägga, av betydligt viktigare skäl än bravaden som sådan. På ett motsägelsefullt sätt kunde den här händelsen legat Knivsta i fatet. Han agerade fräckt och tveklöst, han lyckades med en minst sagt föredömlig träff och ingen målvakt i världen hade i det läget klarat skottet. Emellertid ska man veta att skytten själv i efterhand tillstått att bollen lika gärna hade kunnat hamna på den västra ståplatssidan. Det är en intressant och prestigelös bekännelse. Och den aktualiserar också en nyligen genomförd undersökning i England där en kalenderbitare av facket försöker leda i bevis att blott femton procent av storskyttarnas skott träffar målet, det vill säga hamnar inom möjligt räckhåll för målvakten. Hur många bollar som sedan fastnar i dennes nypor och hur begreppet storskytt definieras förmäler inte analysen i fråga.

Likafullt är den onekligen tänkvärd. Det är ett misstag att en sådan mångsidig fotbollsspelare som Knivsta länge hölls i minnet och i aningslösa kretsar kanske fortfarande är mest ihågkommen för målet mot Skottland. Ty allmänt känt är ju att han gjort samma sak mängdvis av gånger därefter, möjligen inte alltid med likvärdig utgång, inte i fullt lika storslagna sammanhang. Det är med andra ord fullständigt orimligt att redcuera hans ovärderliga insats till att enbart kalla honom skyttekung eller slitvarg, även om han fullgott har fyllt alla tänkbara krav på sådana också.

Det har ordats och skrivits oöverskådligt mycket om Knivsta vilken också emellanåt helt korrekt tituleras färghandlare Sandberg. Jag kan emellertid inte se att ett enda milligram av de åtskilliga kilon pressklipp som idag finns att tillgå skulle sakna berättigande. Knivsta är en magnifik och skarpt profilerad idrottsman, en av föreningen Djurgårdens förnämsta förgrundsfigurer. Jag skulle vilja påstå att han i flera och mycket viktiga avseenden rentav är ojämförlig. Därmed behöver ingen annan känna sig ringaktad, men trängseln är givetvis bedövande stor i en så framgångsrik klubb som det här gäller. Unikt är att denne elitspelare och landslagsman i tre grenar — fotboll, bandy och hockey — också höll sig på högsta nivå längre än de flesta. Personligen hann jag se honom i en rad matcher, framför allt i ganska betydelsefulla uppgörelser på fotbollsplanen men också i allsvenska möten på bandyisen. Det faller mig in gång efter annan att han verkligen tillhör de oförglömliga, att han var en av dem i Djurgårdens fotbollslag som man med rätta fruktade och den man inte riktigt visste var man hade i dess bandylag, det senare inte minst riskabelt i avgörande drabbningar. Jag har på sistone talat med en del av Knivstas med- och motspelare under hans omfattande storhetstid. Det är anmärkningsvärt hur alla intygar vilken komplett fotbollsspelare han var. Han var råstark och svårattackerad, han ägde en alldeles underbar placeringsförmåga och han förmådde att också i ytterst trängda lägen skjuta lika bra med höger som med vänster fot. Därtill kommer att han hade en teknisk färdighet som rätt ofta försummas i beskrivningen av honom. Han föredrog att slå resoluta passningar istället för att dribbla till sig frisparkar eller chansa på fruktlösa soloprestationer. Det är givetvis frestande att misstänkliggöra en sådan rättfram vänsterytter vad gäller hans tekniska handlag. Det finns någonting mycket påtagligt som är gemensamt för de riktigt stora och omisskännliga lagspelarna. De behöver inte med nödvändighet vara lyckliga som målskyttar i likhet med just Knivsta, de behöver inte ens vara så särskilt stadiga i märg och ben som han, de behöver inte heller och fullt ut besitta den där himmelska bollkänslan som gör att de kan hålla lädret i luften under obegränsad tid. Detta jonglörsskap har ju faktiskt ringa med fotbollskonsten att skaffa. Nej, det gemensamma är istället en form av alldeles omutlig integritet, ett slags ensamrätt till bollen, låt vara för blott ett ögonblick eller två, och samtidigt en total behärskning av ett tillgripet revir utan tillträde för någon motspelare. Denna till synes marginella men gåtfullt viktiga situation tillåter spelaren att avvakta och att avläsa de övriga spelarnas positioner och tillika de positioner de har möjlighet att inta i nästföljande moment. Den som äger denna känsla för spelet och bollen och tillika har styrka nog att utnyttja den är förunnad en begåvning som kan vara lika svår att genast observera som att definiera. Men inte så få upptäckte den hos Knivsta. Kanske gick den enklast att uppfatta i de lägen där han skapade möjlighet att skjuta eller leverera någon av sina många, öppnande passningar, hårda och resoluta och ”alldeles befriande” som en av hans medspelare beskrev dem. Därtill kom också hans exempellösa och av alla så omvittnade arbetsvilja. Hans energimättade framtoning gjorde honom dessutom till en sällsynt begriplig och tydlig fotbollsspelare trots att det många gånger kunde vara svårt att riktigt komma hans hemlighet på spåren. Jag vill minnas att det en gång var den smått legendariske förbundstränaren George Raynor som med bestämdhet hävdade att om man tog ut Knivsta i landslaget så blev de tretton istället för elva, en extra i försvaret, en extra i kedjan. Engelsmannen visste vad han talade om. En pålitligare och mera sveklös personlighet än Gösta Knivsta Sandberg har ytterst få idrottsföreningar i vårt land kunnat räkna in i sina led och berömma sig av. Det är min övertygelse att hans gärning för all framtid kommer att stå inskriven i idrottshistorien.

Per-Gunnar Evander, författare och TV-producent.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Håkan Södergren

Håkan Södergren

Håkan Södergren spelade nästan hela sin aktiva karriär i Djurgårdens IF. Han är en av de mest älskade spelarna någonsin, som alltid gav allt för laget och för evigt en ikon i rinken och utanför. Under sin karriär hann han vinna 4 SM-guld och ett Europacupguld åt klubben i hans hjärta. Säger man 22 till en Djurgårdare så vet alla vem man pratar om.

På vintrarna i början av sjuttiotalet kunde man se något märkligt utanför Stockholms stadion. Flera eftermiddagar i veckan, då skolan slutat och då snön yrde i kvällsskymningen, kom det en liten kille susande fram på trottoaren. Såg man honom på långt håll kunde man inte förstå hur han kunde ta sig fram så fort, såg man honom på nära håll förstod man bättre. Killen åkte skridskor. På trottoaren. Mitt i Stockholm. Många, inte minst de fotgängare han svischade förbi, frågade sig irriterat vad det skulle bli av en sådan tokig jävel. Tjugo år senare har vi svaret. Det skulle bli en världsmästare, en flerfaldig svensk mästare, en svensktoppsetta och en av åttiotalets stora idrottsprofiler. Men Håkan Södergren, 12, hade inga så storstilade planer när han släpade sin hockeytrunk på pendeltåget in till stan. Håkan växte upp i Rosersberg, en liten förort till Arlanda (om det uttrycket tillåts), och brukade alltid ta tåget in till stan för att spela hockey. Han klev av vid Centralen, tog sedan 55:ans buss upp till Stadion. Där bytte han om tillsammans med kompisarna och åkte sedan skridskor på trottoaren till Östermalms idrottsplats. Fast det var trist när de hade sandat, minns Håkan. Då var man ju tvungen att snöra av sig och gå hela vägen. Samma år, 1971, fick Håkan Södergren också ett avgörande genombrott som ishockeyspelare. Han behövde inte längre ställa pucken på kant för att skjuta höjdare.
— Det var en jävla känsla när man kunde dra upp dragaren lite så att den precis tog i nätet. Den magiska gränsen då man till och med kunde skjuta över sargen och upp i skyddsnätet. Och det kör jag fortfarande med var vi än spelar, man ska alltid pröva plexiglaset. Att sikta högt har varit något av Håkan Södergrens valspråk under hela hans karriär. Med sin till synes outsinliga ”jävlar anamma”-reserv (koppla ledningar till Håkan när han är tänd, och vi kan lägga ned Barsebäck) och sina Dextrosol-pigga ögon har han kämpat och kämpat och kämpat — och han har också vunnit och vunnit och vunnit.

Karl Håkan Södergren
Född: 14 juni 1959

SM-guld ishockey: 4 (1983, 1989, 1990, 1991)
VM-guld ishockey: 1987

Ishockeyspelare
Position: forward
Nummer: 22
Moderklubb: Rosersbergs IK

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1977/7812033
1978/7916437
1979/80285914
1980/8135121022
1981/823361117
1982/8335142236
1983/842951924
1984/8535111627
1985/8633111930
1986/8732141933
1987/8832172441
1988/8929131124
1989/9031101525
1990/914091322

Fast inte alltid. Hösten 1983, då han dessförinnan sett till att Djurgården tog hem det mycket efterlängtade SM-guldet (Håkan gjorde ett av de avgörande målen i finalen mot Färjestad), blev Håkan Södergren plötsligt utsedd till hela Sveriges riksbuse. AIK-klacken skanderade ”Södergren är en skithög” — vad Håkan skrek tillbaka kan vi bara gissa oss till (och det lämpar sig knappast heller i tryck) och det ena slagsmålet avlöste det andra. Ibland var det inte Håkans fel, ibland var det hans fel helt och hållet. I början av 1984 såg det ut att ljusna något då Södergren hade stor del i att Sverige knep bronset i OS i Sarajevo. Håkan gjorde en sagolik styrning 6.59 in i tredje perioden mot Kanada, vilket betydde 2—0 till Sverige, och i Dagens Nyheter kunde man dagen efter läsa rubriken: ”Busen blev bronshjälte.” Men det var inte slut med det. I ett par elitseriematcher mot ärkefienden AIK våren 1984 brast det helt och hållet. Först gick han på Hans Norberg — och blev avstängd i tre matcher. Därefter knäckte han näsbenet på Mats Alba — och blev avstängd igen. Håkan fick därmed också en stämpel på sig som det skulle ta flera år att tvätta bort. Egentligen var det först 1987, då han fick Guldpucken som ”Sveriges bäste ishockeyspelare säsongen 1986/87”, som Södergren återigen blev den helt vanlige Dr Jekyll han sedan dess förblivit. Och när man träffar Håkan privat, då är det nästan omöjligt att tänka sig att den här killen någonsin varit arg. ”Snäll som en björn” må vara ett föga känt svenskt talesätt men det stämmer rätt bra in på Håkan. Oavsett om man möter honom med ett hockeyspel emellan, eller bara stöter ihop med honom på krogen, blir man genast på bättre humör och kan också ana den inverkan han måste ha på ett hockeylag. Aldrig ge upp, alltid ge det där lilla extra. Det är säkert också det som är hemligheten bakom hans framgångar som hockeyspelare. Allsidigheten, uppfinningsrikedomen. När Håkan Södergren är som bäst kan man aldrig sätta fingret på vad det är exakt som gör honom så bra. Andra spelare är ”målskytten” eller ”den defensive taktikern”, Södergren är bara — Södergren. Och denne Södergren har faktiskt varit med om det mesta i en hockeyrink.
Han sprang omkring i skolan dagen efter och skröt med att han hade fått ett skott i huvudet av Håkan Södergren.

Han har käkat Paraflex comp och blivit avstängd för doping. — Alltihop var bara ett gigantiskt missförstånd. Djurgårdens läkare Bengt Gustavsson skrev ut för att hjälpa Håkan av med sina värkproblem i rygg och nacke, och hade ”ingen aaaning om” att preparatet stod på dopinglistan. Han har skjutit en puck i huvudet på en tioårig kille. — Killen fick en spricka i pannbenet, det sprutade blod och var fruktansvärt otäckt. Men killen själv var helnöjd. Han sprang omkring i skolan dagen efter och skröt med att han fått ett skott i huvudet av Håkan Södergren. Och hans 5-årige lillebror var jättebesviken att inte han också fått ett skott på sig. Och han har nästan beställt en stor stark vid sargen. — Det var i någon bortamatch vi spelade med Djurgården, jag tror det var i Holland, och vi spelade i en sanslös hall där det serverades öl nästan framme vid sargkanten. När vi så ledde med en 6—7 mål var det mycket frestande att glida fram och beställa en stor stark. Jag menar, segern var ju klar.

Däremot har han inte ätit huggorm. När Leif Boork tvingade ut spelarna på sin notoriska dödsmarsch där de fick livnära sig på jord och huggorm, var Håkan Södergren den ende som vägrade. — Jag gick direkt och letade upp första bästa telefonkiosk, ringde hem till mamma och bad att hon skulle komma och hämta mig. Jag kan bara inte med sånt där. Och så vidare. Man skulle också kunna nämna Håkan Södergrens odödliga bidrag till svensk populärmusik, hockeyörhänget Nu tar vi dom, man skulle egentligen kunna nämna hur mycket som helst. Med Håkan Södergren fortlever de färgstarka djurgårdstraditionerna. Han har axlat Sven Tumbas fallna entertainer-mantel. Och han har börjat ge Rolle Stoltz en match från kommentatorbåset.

Jan Gradvall, frilansjournalist bl a för Slitz och Nöjesguiden, författare till Bordshockeybibeln.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

15 februari 2000, före Elitseriematchen i Globen mellan DIF och Leksand, hissades Håkans tröja ”22” upp i taket på arenan.

4 januari 2023 invaldes Håkan Södergren som medlem nr 37 i Djurgårdens Hall of Fame.

Stefan Rehn

Stefan Rehn

Stefan Rehn kom att personifiera det nya Djurgården. Det vill säga det Djurgården som reste sig upp ur askan efter konkurshot, ackordsuppgörelse, tränarbråk och nedflyttning. Stefan blev symbolen för ett friskt satsande lag, som sensationellt tog SM-silver 1988 efter att året innan spelat div I-fotboll! Han stod för det nya, för det positiva och för den typiska djurgårdsandan. Spelintelligent och teknisk var Stefan på sin mittfältsplats en av stöttepelarna i nya Djurgården, som skapades av succétränaren Tommy Söderberg.

Först serieseger i div I norra, därefter SM-final mot Malmö FF och slutligen Cupfinal mot MFF igen, innan Stefans drygt tolvåriga engagemang i Djurgården tog slut. Eller ska vi hoppas: gjorde ett uppehåll? Stefan Rehn började tidigt spela fotboll i Sundbyberg, en förort strax utanför Stockholm. Där blev han ganska snabbt en lovande pojklagsspelare i kommunens stolthet, Sundbybergs IK. Det fanns en annan spelare i laget, vars pappa — Kjell Lundkvist — tipsade DIF om den lovande spelaren. Kjell och Stefan kom för övrigt att återknyta bekantskapen i DIF många år senare. Kjell var under senare delen av 80-talet och är även idag, en av stöttepelarna i kulisserna bakom A- och B-lagen.
— Jag hade sett Stefan spela i Sundbyberg i S:t Erikscupen. Det var inte bara Stefan utan ytterligare två spelare som vi var intresserade av då. Via Kjell Lundkvist fick vi först kontakt med Stefan. Och på den vägen är det, berättar Jan Lilja, djurgårdsledaren som 1977 värvade 80-talets guldklimp till DIF och som 12 år senare i egenskap av fotbollsordförande sålde honom vidare till proffsspel i den engelska ligan.

Jan Stefan Rehn
Född: 22 september 1966

Fotbollsspelare
Position: mittfältare
Nummer: 7
Moderklubb: Sundbybergs IK
9 säsonger. 187 matcher. 49 mål.
1984 14 3
1985 23 10
1986 22 6
1987 25 15
1988 24 8
1989 12 1
2000 18 3
2001 25 1
2002 24 2 SM-guld. Cupguld.

Stefan visade ganska snabbt sin nye tränare Jan Lilja att de hade gjort rätt som satsat på den lille, tekniske, gudabenådade fotbollsliraren från Sumpan.

— Han var överlägsen de andra spelarna i laget. Trots att han var mycket mindre än de övriga, inte bara till växten utan även till åldern, överglänste han dem.
— Redan då såg man att Stefan kunde gå hur långt som helst inom fotbollen. Bara han satsade helhjärtat. Supertalangen Rehn blev nu ett eftertraktat byte för fler klubbar i regionen än Djurgården. Men trots bländande spel i stadslaget lyckades han inte imponera på herrar pojklagskaptener, Lars-Oscar Nilsson och Nisse Andersson. Men under 80-talet svängde inställningen och Stefan var mer eller mindre bofast i Nisse Anderssons ungdomslandslag. Han blev även uttagen till det A-landslag som tränades av Olle Nordin och Nisse Andersson.

Efter spel i DIF:s juniorlag kom debuten i A-laget 1984. Året därpå, när laget vann div I norra och slog ut GAIS i kvalet om en plats i allsvenskan 1986, var han suverän och spåddes mycket riktigt en lysande framtid. I allsvenskan debuterade han som 20-årig mittfältare ihop med Sören Börjesson. Då upptäcktes hans talanger även av andra elitklubbars ledare. Efter den allsvenska debutsäsongen, som för Stefan och DIF:s del innebar nedflyttning till div I, var såväl Hammarby som AIK ute efter den talangfulla mittfältsstjärnan. Men han förblev Djurgården trogen. Och året därpå var han tillbaka i allsvenskan. Paret Stefan Rehn/Kjetil Osvold, blev en verklig attraktion under denna säsong, som ju slutade med SM-final. De båda gjorde flera fantastiska matcher tillsammans. Men det dröjde faktiskt länge innan Stefan bestämde sig för om han skulle satsa på fotboll eller ej.
— Stefan var bohem och gick inte att styra. Han gjorde det han ville och det han kände för. Det gick inte att pressa honom eller att tvinga honom, berättar Jan Lilja.
Ibland meddelade han bara att han inte kunde spela matchen, som var aktuell. Han skulle åka till Åland och fiska med sin pappa istället.
— Just fisket på Åland tillsammans med sin far och umgänget med kamraterna i Sundbyberg, var viktigt för honom. I det läget hade det varit idiotiskt att tvinga honom att spela, för då hade han säkerligen slutat med fotbollen direkt.
Men de som 1977 satsade på Stefan som en framtida fotbollsspelare i Djurgården kan med belåtenhet konstatera att de inte gjorde fel. Stefan symboliserar mer än någon annan spelare vändpunkten i Djurgårdens IF:s sentida fotbollshistoria.

Dan Svanell

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Målaren från ”Sumpan” blev stjärna på mittfältet

Året var 1985 och Djurgården stod vid ett vägskäl. Efter fyra år i Sveriges andra division var de nu 90 minuter från svensk fotbolls finrum. 0–0 borta mot GAIS gav ett ypperligt läge inför den allsvenska kvalreturen på Stockholms stadion inför 14 000 åskådare. Efter 0–0 vid full tid tog ”Makrillarna” ledningen i förlängingen, i 98:e minuten. Ted Sheringham kvitterade någon minut senare och till slut vann DIF med 5–3 efter straffar. Stefan Rehn var en av Djurgårdens straffmålskyttar och han ser kvalsegern mot Gais 1985 som ett av de starkaste minnena i karriären.
– Det glömmer jag aldrig. Det var en fantastisk känsla, säger Stefan Rehn, en av föreningens största profiler genom tiderna.

Stefan började spela fotboll i Sundbybergs IK utanför Stockholm. Som tolvåring upptäcktes han på Djurgårdens årliga träningsläger på Barnens ö. Stefans teknik och blick för spelet föll DIF-ledarna i smaken och han värvades omgående till klubbens juniorlag. 1984 debuterade han i A-laget, ett väldigt tufft år minns Stefan som vid sidan av fotbollen gick målarlinjen på gymnasiet och kombinerade långa studiedagar med fotbollsträningar. Han var vid denna tidpunkt bofast i ungdomslandslaget under ledning av Lars-Oskar Nilsson och Nisse Andersson, och den sistnämnda skulle senare bli den förbundskapten tillsammans med Olle Nordin som gav Stefan Rehn chansen i A-landslaget.
Kvalavancemanget till Allsvenskan mot Gais 1985 följdes av en katastrofal säsong för Djurgården. Stefan Rehn var en av få som levde upp till förväntningarna och 1986 var han utan tvekan en av lagets bästa spelare. Därför var det många som blev förvånade när han valde att följa med klubben ner till Division 1 norra året därpå. Ett år som Stefan minns som det värsta i sin karriär, trots att laget vann serien. Orsaken stavas ekonomiska problem:
– 1987 var ett väldigt jobbigt år psykiskt. Klubben var på väg i konkurs och även om det gick bra på plan visste vi inte om klubben skulle överleva.

Det skulle dock ordna upp sig för klubben både ekonomiskt och sportsligt – och Stefan var högst delaktig i den sportsliga utvecklingen. 1988 bildade han ett fruktat innermittfältspar tillsammans Kjetil Osvold som var en stark bidragande orsak till att klubben nådde SM-final, där det dock blev förlust mot Malmö FF. Stefan Rehns stjärnfulla insatser på planen under året belönades med en A-landslagsplats och 23 år gammal debuterade han mot Östtyskland.
– Vi vann med 4–1 och jag gjorde ett mål, minns han.
Utländska klubbar började visa intresse för honom. 1989 lämnade han Djurgården och Sverige för England. Efter ett misslyckat äventyr i Everton var det många djurgårdare som hoppades på att få återse den lockige teknikern på Stockholms stadion igen. IFK Göteborg var emellertid den enda svenska klubb som hade ekonomisk muskler att få hem Stefan Rehn och därmed blev han blåvit. I IFK Göteborg blev det fyra SM-guld, ett cupguld och flera framträdanden i Champions League innan ännu en utlandssejour, nu i schweiziska Lausanne. Innan den övergången var Stefan med om VM-äventyret i USA 1994, något som han ser som en av de största händelserna i hans liv.

Efter fem framgångsrika år i Schweiz vände Stefan blicken mot Sverige igen och den 7 mars 2000 skrev han på ett femårskontrakt med Djurgården. Med Stefan Rehn i laget skulle Djurgården gå från att vara ett superettanlag till ett dominerande svenskt topplag. Silver 2001 följdes av SM-guld 2002, och i sin sista hemmamatch som spelare på Stockholms stadion fick han, som ende målgörare, avgöra matchen mot GIF Sundsvall. Det blev senare även cupguld och Stefans avskedssäsong blev historisk. 2003–2006 var han tränare för DIF:s A-lag och fick uppleva två SM-guld innan han blev tränare i IFK Göteborg.
– Jag är oerhört stolt över vad jag fick uppleva, och är tacksam över det stöd jag fick på vägen, säger Stefan när han sammanfattar sin tid i DIF.
– Men det är två personer jag särskilt vill hedra. Kjell Lundqvist (materialare/allt-i-allo) och ”Sivan” Lundqvist (kockerska/allt-i-allo), som alltid ställt upp i ur och skur.

Djurgårdens ordförande Bo Lundquist har tidigare konstaterat:
– Stefan Rehn är den bästa värvningen Djurgården någonsin gjort.

Nicklas Jungstedt
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007).

18 september 2022 invaldes Stefan Rehn som medlem nr 26 i Djurgårdens Hall of Fame.

Persongalleri

Dan Netzell

Dan Netzell

Oscar Bomgren

Oscar Bomgren

Malin Swedberg

Malin Swedberg

Sven Tumba

Sven Tumba

Hans Tvilling

Hans Tvilling

Anna Dettner

Anna Dettner

Harry Wolff

Harry Wolff

Sigvard Parling

Sigvard Parling

Inga Gentzel

Inga Gentzel

Vilhelm Rosén

Vilhelm Rosén

John G Jansson

John G Jansson

Olle Tandberg

Olle Tandberg

Thomas Eriksson

Thomas Eriksson

Björn Alkeby

Björn Alkeby

Nils Adolf Hedjerson

Nils Adolf Hedjerson

Ragge Wicksell

Ragge Wicksell

Elisabeth Thorsson

Elisabeth Thorsson

Ebba Myrberg

Ebba Myrberg

Ernst Ekberg

Ernst Ekberg

Roland Stoltz

Roland Stoltz

Axel ”Acke” Norling

Axel ”Acke” Norling

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Håkan Södergren

Håkan Södergren

Sigvard ”Sigge” Bergh

Sigvard ”Sigge” Bergh

Carl von Essen

Carl von Essen

Gustaf Nyman

Gustaf Nyman

Nisse Ramm

Nisse Ramm

Einar “Lill-Einar” Olsson

Einar “Lill-Einar” Olsson

Karl-Erik ”Cacka” Andersson

Karl-Erik ”Cacka” Andersson

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby

Lasse Björn

Lasse Björn

Kent ”Mr Magic” Nilsson

Kent ”Mr Magic” Nilsson

Algot Nilsson

Algot Nilsson

Britt Elfving

Britt Elfving

Lars Myrberg

Lars Myrberg

Lars Gustaf Sääf

Lars Gustaf Sääf

John ”Jompa” Eriksson

John ”Jompa” Eriksson

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Kathinka Frisk

Kathinka Frisk

Kalle ”Köping” Gustafsson

Kalle ”Köping” Gustafsson

Arne Arvidsson

Arne Arvidsson

Harald Hedjerson

Harald Hedjerson