Sigvard ”Sigge Sluring” Parling

Sigvard ”Sigge” Parling flyttade till Stockholm i februari 1950. Han värvades till Djurgården från Sandvikens AIK av en annan ”Sigge”, den legendariske DIF-ordföranden Sigvard ”Sigge” Bergh. Debuten i den blårandiga tröjan var då avklarad. Redan i oktober 1949 hade den då 19-årige Parling fått följa med Djurgårdstruppen på en sväng i Europa där laget spelade oavgjort mot Hollands landslag. Den första allsvenska matchen spelade han på Råsunda ett halvår senare – det blev förlust mot starka IFK Norrköping. ”Sigge” hade då påbörjat sin militärtjänst i Stockholm och anmälde sig sedan till en treårig utbildning till VVS-konsult.
– Det gick bra, minns ”Sigge”. Jag har bra läshuvud och man tränade inte på dagarna på den tiden. Alla spelare var ju amatörer och hade jobb eller studier vid sidan om fotbollen. Jag minns att vi fick 100 kronor i ersättning för en vunnen match men bara 50 kronor om vi förlorade.

Djurgårdens spelartrupp bestod av flera inköpta förvärv och det tog några år innan man fick ihop ett riktigt lag av stjärnorna. 1955 vann laget klubbens första SM-guld på 35 år.
– Efter hand blev kamratandan bättre och vi hade väldigt trevligt tillsammans. John ”Jompa” Eriksson var en spelare som betydde mycket för sammanhållningen. Han var en riktig eldsjäl som höll snacket och moralen uppe. En annan spelare som var väldigt bra var Karl-Erik ”Kacka” Andersson. Han lade kanske inte ner hela sin själ i fotbollen, men han hade enorma förutsättningar.
Tillsammans med Gösta ”Knivsta” Sandberg fick ”Sigge” Parling motståndarna att drömma mardrömmar om vänsterkanten – såväl i allsvenskan som i landslagssammanhang. ”Sigge” gjorde 39 A-landskamper och var ordinarie i det lag som tog VM-silvret 1958.

– Det talades mycket om brassarnas offensiv med Pelé och de andra stjärnorna men de hade också en helt suverän backlinje. Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurt ”Kurre” Hamrin brukade alltid ta sig fram på kanterna men de kom ingenstans.

Drygt två år efter den historiska VM-finalen spelade han sin sista match i blårandigt. Den blev extra smärtsam då förlusten mot IFK Norrköping innebar att Djurgården, som var regerande svenska mästare, sensationellt åkte ur högsta serien.

– Jag minns känslan i omklädningsrummet efter matchen.. Det var hårt. Jag hade missat vårsäsongen på grund av lunginflammation men vi hade i stort sett samma lag som året innan vunnit SM-guld. Vi trodde att vi skulle klara oss bra med Knut Hallberg, som tagit över som mitt under pågående säsong året innan, men han var ingen fotbollstränare. Med tanke på alla de pengar som föreningen drog in 1959, då vi oftast hade storpublik på Råsunda, så var det väl lite synd att en del av pengarna inte gick till att skaffa fram en riktig tränare, Lunginflammationen drog han på
sig under en landskamp mot Irland i Malmö, samma olycksaliga kväll som han fick beskedet att Italien stängde ligan för utlandsproffs eftersom man ville höja nivån på landslaget.
– Jag hade ett kontrakt på gång i Italien och det hade gett mig en chans att få tjäna lite pengar på fotbollen. Jag har tänkt en del på hur mycket tid man lade ner utan att få någon ersättning för det. Samtidigt minns man det som en fantastisk tid där man skaffade sig massor av goda vänner.

Enda gången ”Sigge” Parling fick känna på proffslivet var under en månads förberedelser inför VM 1958. Fotbollförbundet såg till att även de allsvenska spelarna i truppen kunde ta ledigt från sina arbeten.
– Det var nog mycket tack vare det som vi kunde gå så långt som till final. Det var helt annorlunda att kunna träna som proffs. Sedan hade vi bra ledare som kunde matcha laget bra.
Den tuffa spelstilen har inte lämnat kroppen helt obemärkt. Ibland blir det ett besök hos en kiropraktor för att se till en gammal vristskada.
– Jag vrickade till vristen redan när jag var 18 år och skadan har hängt med sedan dess. Det gick bra så länge man tränade och dessutom tillbringade jag mycket tid på Döbelnsgatan hos Oskar Nordströms mottagning. Han var en mycket skicklig kiropraktor, minns ”Sigge”. 90 kilo Parling blev till den typiske järnkaminen som aldrig slutade att driva på sina medspelare. Även om motståndarnas anhängare ofta såg honom som en benknäckare så gick det inte att bortse från hans kapacitet som fotbollsspelare.

– Jag spelade aldrig ojuste eller osportsligt, tvärtom så hatade jag spel som förstörde matchen. Jag gick alltid in rakt fram med hela kroppen i närkamperna och de som stod i vägen fick flytta på sig, säger ”Sigge”.
Derbymatcherna mellan Djurgården och AIK var väldigt speciella även i början på 1950-talet. Spelarna i Djurgårdens lag samlades flera timmar innan matcherna vilket var ovanligt på den tiden.
– Ofta ledde den långa uppladdningen till att vi var för spända när vi kom ut på planen. Under andra hälften av 1950-talet laddade vi upp som
inför vanliga matcher och då gick det mycket bättre ute på planen, säger ”Sigge” Parling. I dag hade ”Sigge” Parling sannolikt gjort sig en förmögenhet på sin höga standard som fotbollsspelare. Men han fick nöja sig med några gudglimrande medaljer i prisskåpet, bland annat Djurgårdens IF:s hedersutmärkelse som han mottog 1959. Och han är fortfarande den enda djurgårdaren som har spelat en VM-final i fotboll. Numera följer han Djurgården via TV:n hemma på gården i Hedesunda i Gästrikland och besöker Stadion någon gång om året.

Han spelade allsvenskt redan hemma i Forsbacka – men i bandy som målvakt(!). I Stockholm fortsatte bandykarriären i IFK Stockholm och senare i Uppsalaklubben Sirius. Förutom ett SM-guld blev det åtta A-bandylandskamper och ett VM-silver 1961 (1–2 i finalen mot Sovjet). Det innebär att ”Sigge” Parling tillsammans med Orvar Bergmark är den enda svensk som tagit VM-silver i två bollsporter.

David Bogerius
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

Sigge Parling

— Parling, det räcker, sa pappa gillande där vi satt på Råsundas östra läktare någon gång i mitten av femtitalet.

— Sigge Sluring, skrev sportjournalisterna.

— Buuu, tjöt AIK-klacken på norra ståplats.

Nummer sex i Djurgården plöjde omkring där nere på planen så att späda ”gnagare” stöp i flock.

Sigge Parling, vänsterhalven med den breda bringan och den bistra uppsynen, blev aldrig publikkär utanför djurgårdsleden trots VM-silvret och de 39 A-landskamperna.

Parling var den genuine femtitalisten. Han speglade tidsandan under en period då fotbollen drog masspublik och var viktig för oss unga. Det var de sista åren innan musikindustrin började odla ungdomskulturen och tog över det stora intresset.

Parling var för oss den enkle men starke grabben från bruket som for till storstan för att forma framtiden då hjulen sköt fart i det nya folksamhället.

Sigge kom till Djurgården från Sandvikens AIK 1949. Men han var uppvuxen i Forsbacka där han arbetade som smedhalva på bruket.

Han vaktade bandymålet på fritiden. I målet hamnade han därför att han saknade skridskor. Hemmet var påvert och syskonen många.

Djurgården gav honom utbildning och allsvensk fotboll.

Parling var den genuine femtitalisten.

AIK stod i början av femtitalet för det etablerade inom stockholmsfotbollen. Hammarby för det kvardröjande småskaliga och proletära. Djurgården var på väg upp och red med den nya tiden. Aven om det svenska femtitalet gick i grått, så bar det på en sturig framstegstro.

Det var här Parling kom in som en symbol. Han och Knivsta Sandberg gav med sin spelstil den nya djurgårdsandan en innebörd utanför bollarenorna. I vart fall bland oss grabbar.

Det gällde att lita till sig själv och de egna resurserna hur udda de än var. Det dög inte att låta sig bländas av andra. Den som däremot skickade in en sjuhelsikes kraft och vilja för att bryta väg för sig själv och de sina kunde lyckas.

Guldåren för Djurgårdens fotboll började med smygande rykten på stan.

När allsvenska vårpremiären nalkades kom rapporter som berättade att djurgårdarna sprängt testcyklarna på GIH.

Frank Soo, en ”galen” halvkines, hade getts tränarpiskan i Djurgården, sas det. Inte nog med det, han klatschade med den så att de arma djurgårdarna sprang sig spyfärdiga i Lill-Jansskogen mörka vinterkvällar då vettigt folk satt hemma, lyssnade på radio och läste hermodskurser.

När allsvenska vårpremiären nalkades kom rapporter som berättade att djurgårdarna sprängt testcyklarna uppe på GIH.

Ryktet talade alltså sant.

Det blev allsvenskt guld både 1955 och 1959.

Djurgårdarna kallades järnkaminer och terränglöpare. Laget var, enligt folktron, fogat med ett gäng kantiga tungviktare som visserligen orkade springa både långt och länge men som sparkade hellre än bra och oftast då på motståndarna av ren stridsiver.

Parling var anföraren och utsågs till järnkaminernas järnkamin.

Visst var han en hårding med sin stora smedkropp, men inget råskinn. Han stred med blanka vapen. Att sedan mera klent byggda motspelare for i backen kunde ju inte han hjälpa. Här gällde det att segra.

Parling var påpiskaren ute på plan, le i käften och lomhörd för allt taktikprat drev han outtröttligt framåt. Djurgårdens vänsterbackar levde ett lika ödsligt som farligt fotbollsliv på Parlings tid.

Han såg knappast ut som en bollspelare där han krängde fram; en knubbigt växt klump runt 90 kilo med högt hårfäste, fladdrande hårtestar och ben grova som stubbar.

Bolltekniken var sisådär, steget småsegt och skotten mer fjuttar än mörsare.

Parling var påpiskaren ute på plan, le i käften och lomhörd för allt taktikprat drev han outtröttligt framåt.

Men helheten var bättre än de enskilda delarna. Parling var en spelare i världsklass.

Han är den ende djurgårdare, hittills, som spelat en VM-final i fotboll. Det var 1958 när Brasilien slog Sverige med 5—2 på Råsunda.

Parling lät sig inte imponeras av matchens betydelse och var inte blekare om nosen än vanligt där han tågade in på planen, efter Julie och före Hamrin, italienproffsen.

Han tog för sig som vanligt; slet kopiöst, bröt in i närkamperna med bringan först, kom ut med bollen, släppte den kvickt i djupled.

Den 17-årige Pelé var utan snack matchens lirare. Parling lyste mest av svenskarna och var, enligt pressen, klart bäst i laget. Även om några påpekade att det var bakom Parling brassarna satte in sina avgörande stötar.

Hur det än var med den saken ansågs Parling vara en av turneringens bästa halvbackar.

Han hade förberett sig väl inför finalen.

— Jag började alltid ladda mentalt flera dagar före en stor match. Ofta gick jag ensam ut i skogen för att få vara i fred. När folk tilltalade mig kunde jag verka tämligen frånvarande, jag hade då matchen inne i skallen, sa han i en intervju i Dagens Nyheter 25 år efter VM-finalen.

Det stack hål på en myt.

På femtitalet ansågs det nämligen att Parling var en disträ bohem som inte tog fotbollen riktigt på allvar.

Det var alltså tvärtom.

Parling var något av fotbollens Mr Jekyll och Dr Hyde på ett annat sätt. Den i matcherna så stränge kämpen var en enkel och glad kille, något av ett naturbarn, utanför planen. Han smälte lätt in i gänget, både i Djurgården och landslaget.

Parling skrev proffskontrakt med italienska Spal 1960, men det hävdes till hans besvikelse på grund av en ny lag som stoppade importen av fotbollsspelare.

Samma år lämnade han Djurgården och landslaget.

— Heja, Djuuuuuuuuurgååååååååårn!, de solitära och skrovliga skrina under guldårens matcher förlorade därmed något av sin äkta klang och desperation.

Det var ju Sigge Parling som brukade locka fram dem i sin aldrig sinande, men ibland tanklösa, attacklust.

Det gyllene femtitalet var över.

Cian Lund, journalist på Dagens Nyheter, styrelsemedlem i Djurgårdens fotbollssektion 1979—83.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Axel ”Acke” Norling

Personliga minnen
Mitt första minne av farfar var när jag var drygt två år. Det kan låta märkligt att jag minns denna händelse men jag tror ändå det är rimligt. Jag skulle ta emot farfar och farmor som kom med taxibåt ut till vårt sommarställe på Ingarö i Stockholms skärgård. Längtan efter min mysiga farfar var så stor att jag klev rätt ut i luften när båten närmade sig och jag damp ner i vattnet! Minns att jag plaskade med armarna för att få luft. Till slut lyfte pappa upp mig. Det tog lång tid att komma över detta drunkningstillbud. Min bekvämlighet i vatten har kommit tillbaka långt senare i livet genom att gå ett antal crawlkurser stöttad av en skicklig simlärare i bassängmiljö.

När vi åkte spårvagn från Tessinparken ner till Nybroplan där vi matade svanar och andra sjöfåglar med brödrester märkte jag att farfar hälsade på folk på spårvagnen åt höger och vänster. Att folk kände igen farfar för att han dels hade varit olympiagymnast men också var begåvad med, för att använda ett modernt uttryck, en rik social kompetens, fattade jag inte alls som barn. Först under mina tonår i det tidiga sextiotalet började jag förstå farfars kapacitet på allvar när jag fick jag läsa ett födelsedags-reportage från Idrottsbladet daterat den 16 april 1934. (se länk nedan) Farfar fyllde då 50 år och hyllades på en helsida. Med åren blev kontakten med farfar tyvärr mer och mer distanserad. Dels beroende på att farfar fick en tilltagande Parkinson på ålderns höst vilket ledde till att hela hans väsen stelnade till och dels beroende på att jag kom in i puberteten och upptäckte mer och mer att jag inte hade så mycket gemensamt med farfar. Farfar, som hade ”tummen mitt i handen”, kunde inte stötta mig när det gällde mitt stora praktiska intresse för att snickra och ”pula”. Mina svårigheter att spela fotboll och busa med gänget i Tegnérlunden där jag växte upp gjorde inte saken lättare. Den tidens stöd till lite skrajsna barn och ungdomar bestod mest av hurtiga tillrop när man t.ex. inte kunde ta en passning på fotbollsplan. Trots farfars avverkade 200 matcher för Djurgården kunde han tyvärr inte ge mig en djupare beskrivning av vad passningsspel egentligen handlar om.

Gymnasten och ledaren Axel Norling
Boken ”Festskrift vid den andra Sörmländska Gymnastikfesten 1917”, redigerad av farfar, hittade jag av en tillfällighet på ett antikvariat för några år sedan (se länkarna ”Festskrift…”nedan) Här får man en tydlig bild av den unge Axel Norling som ledare och gymnast under första världskriget. Boken andas mycket disciplin, plikt och fosterland där de flesta skribenterna har militära titlar.
För min del blir jag nog mest imponerad av farfars ganska vidsynta val av artiklar. Här kan man läsa om bland annat följande ämnen:
”En sund själ i en sund kropp”
”Kvinnan och gymnastiken”
”Gymnastik och återupprättelse”
”Gymnastik och allmän idrott”
”Tävlingar i gymnastik”
I kapitlet om ”Gymnastik och allmän idrott” lär vi oss att idrotten är friare än gymnastiken där gymnasten måste underordna sin vilja under ledarens. Här kommer ett minne fram från ett samtal jag hade med min farmor långt efter farfars bortgång. Farmor berättade för mig att farfar vid något tillfälle hävdat: ”jag fordrar blind lydnad av dig och barnen” varvid farmor, som var rapp i käften, svarade: ”Äh, tror du att du är gift med ett kadaver?” Farfars lust att vara gymnastikledare trängde sig här alltså på inte bara vid gymnastiktävlingar utan även i familjelivet!
Farfars insatser som gymnast och idrottsledare har kanske gjort störst intryck på eftervärlden. En detaljerad redogörelse finns bifogad i en länk i slutet av detta dokument (Axel Norlings självbiografi). I denna självbiografi, skriven av farfar som pensionär i mitten av 50-talet, slås jag av hur mycket farfar fick vara med om i sitt liv. Både inom idrotten och i sitt yrkesliv främst på Separator. Om man skall vara kritisk kan man undra över hur mycket farfar egentligen kunde njuta av alla sina framgångar som ju avverkades i ett rasande tempo om man studerar årtalen i biografin.

Sammanfattning
När jag läser Idrottsbladets hyllningsreportage slås jag av farfars tålighet och oräddhet. Både backhoppning och simhoppning var ju hans favoritgrenar. I simhopp berättas att han hoppat ”i botten” vid träningen vid OS i Aten 1906. Han skakar av sig denna händelse genom att konstatera: ”både skallen och övriga kroppsdelar höll i stort sett, ty man var ju ung och stark på den tiden”.

Så fortsätter de totalt mer än 250 artiklarna att publiceras i SvD år efter år nästan lika intensivt fram till farfars död den 7 maj 1964. När jag bläddrat i dessa artiklar upptäcker jag att farfar var förlovad med två olika kvinnor innan han till slut hittade kvinnan han gifte sig med, min farmor Ingrid Lundgren. Att farfar varit förlovad två gånger innan han träffade farmor talades det aldrig om i familjen under farfars och farmors levnad. Kanske typiskt för gamla tiders borgerliga moralbegrepp där kraschade relationer skulle tystas ner. Den första kvinnan farfar var förlovad med hette Tony Romander som senare gifte sig med professor Gert Bonnier. DIF bildades på Djurgården i ett litet kafé 1891. En spännande skildring av hur fastigheten som inrymde detta kafé köptes av paret Bonnier 1924 beskrivs i en Facebook artikel skriven av parets sonson Staffan Bonnier. (Se länk i slutet av detta dokument.)

1905 började farfar som ung ingenjör och säljare vid AB Separator där han efter några år tillsammans med djupare tekniker fick uppdraget att utveckla användningen av separatorer inte bara för mjölkseparering utan även för att separera olika sorters oljor t.ex. valolja och dieselolja från vatten och smuts. Denna verksamhet blev med tiden mycket lönsam och så småningom en egen division på Separator eller som företaget heter idag: Alfa Laval. Efter tjänstgöring som överingenjör hos Vickers Ltd. i England från 1922 och som direktör hos AB Baltic, Stockholm 1926 återkom Acke till AB Separator 1929 som direktör och chef för företagets marinavdelning, där han kvarstannade till pensioneringen 1951. Starkast var farfar nog i sin roll som säljare. Han hade mycket lätt att ta människor och även driva projekt. Enligt min pappa, Lars Norling levde farfar efter maximen: ”Var alltid vänlig mot alla människor Du möter, för du vet aldrig när han kommer och vill köpa en separator”.

Peder Norling
Järfälla, november 2020

20 juni 2022 invaldes Axel Norling som medlem nr 20 i Djurgårdens Hall of Fame.

Artiklar om Axel Norling:
a) Wikipedia
b) Idrottsbladet, Axel Norling 50 år
c) SvD, Axel Norling 80 år och nekrolog
d) Sveriges Olympiska Kommitté
e) Minnestallrik från DIF när farfar fyllde 50 år
f) Minnesskrin från Sällskapet Gamla Djurgårdare när farfar fyllde 60 år
g) Axel Norlings självbiografi
h) Festskrift 1917 Introduktion
i) Festskrift 1917 sid 1 till 19
j) Festskrift 1917 sid 20 till 39
k) Festskrift 1917 sid 40 till 49
l) Festskrift 1917 Sponsorer
m) Artikel av Staffan Bonnier om bl.a. DIF’s bildande

John ”Jompa” Eriksson

– Det var lite bjäbb, det var det. Men Jeppson hade fått 240 000 kronor för att gå till Atalanta, så att hämta hem honom gick ju inte. Själv fick jag förresten 440 kronor som hjälp till ett körkort när jag kom till Djurgården. För att få slut på det där snacket tränade jag bara ännu mer, sprang upp och ner för slalombacken i Fiskartorpet och allt vad det var. Min favorit var Gunnar Nordahl och jag ville bli lika bra som honom, säger ”Jompa”.
Riktigt så vasst blev det aldrig. Men ”Jompa” var under tio år en av Djurgårdens mest framträdande spelare och målskyttar. Totalt gjorde han 69 mål på 123 seriematcher, vann två SM-guld (1955 och 1959) och spelade 10 A-landskamper.
Redan i den allsvenska debuten, segermatchen (3–1) mot Gais borta den 29 juli 1951, visade ”Jompa” att han precis som Jeppson hade sina klara kvaliteter. Det sista målet signerades den jovialiske 22-åringen från Högalid på Södermalm som flyttat till i Hjorthagen som 10-åring.
– Det kom ett högerinlägg och jag slog till från nära håll vid främre stolpen. En tjusigt mål, säger ”Jompa”. Men det är två andra mål han håller allra högst av alla i karriären – två landskampsmål på nick: Det avgörande 3–2-målet mot Finland 1951 och kvitteringen till 2–2 borta mot Ungern 1953.

– Min teknik var väl inte den bästa. Men närkamperna tog jag, det var inte många gånger jag förlorade en sån. Dessutom var jag faktiskt bra på huvudet. De flesta av målen jag gjorde nickade jag in, och inte bara för att jag var lång. Jag var spänstig också eftersom jag tränat mycket höjdhopp. När det var inspark för oss ville jag att målisen skulle slå bollen på höjden, för jag tog ju nicken och så kunde inrarna springa av bara helvete och få en skarv, säger ”Jompa”.
1955 var han på väg att bli allsvensk skyttekung. På 17 matcher hade han gjort 19 mål, men så fick han en elak muskelbristning i ena låret och missade de fem sista matcherna. AIK:s Kurt Hamrin sprang till slut förbi i skytteligan.
– Jag var i en makalös form den säsongen. Det började med att jag gjorde fyra mål redan i premiären när vi vann med 5–1 mot Halmstad på Råsunda. Ludvigsson, deras keeper, var helt vansinnig på mig, säger ”Jompa”.
Sommaren 1955 ville franska Toulouse värva ”Jompa”. Men han ville ha mer än de 90 000 kronor han erbjöds för två år. Det spelade också in att han ville ha lite lugn och ro med Solveig, som han precis gift sig med. De håller ihop än i dag och bor sedan 1976 bara rakt över Högalidsparken från där ”Jompa” började växa upp.

1959 vann ”Jompa” Eriksson sitt andra SM-guld, efter en dramatisk 1–1-seriefinal hemma mot IFK Göteborg i den sista omgången.
– Det var ju också någonting väldigt vackert. Över huvud taget sitter mina tio år i Djurgården för alltid i ryggmärgen. Det var fina och lyckliga år, säger ”Jompa”, som fortfarande (78 år gammal – och lika glad och pigg som alltid!) ser varenda hemmamatch och som på bilder från guldjublet på 1959, precis som en del lagkamrater, kan ses springa runt i bara strumplästen:
– På den tiden spikade man ju på dobbarna på skorna och ofta gick spikarna rakt in i fötterna. Ibland var fotsulorna ganska blodiga efter matcherna…

1960, säsongen då det regerande mästarlaget DIF mirakulöst ramlade ner i Division 2, blev ”Jompas” sista i klubben. Därefter avslutade han kärriären som spelande tränare i Vällingby AIK, startade Sveriges första fotbollsskola i Ängby IF 1963 och blev senare, parallellt med jobbet som fältassistent, bland annat BP:s första riktiga A-lagstränare 1968–1969.

Hasse Gänger
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006, utgiven 2007.

Jompa Eriksson

Jompa Eriksson kom till Djurgår’n när jag var 10 år och började intressera mig för fotboll. För oss killar som gick i Djurgårdsskolan och som flängde runt i Djurgårdsstan efter plugget fanns det bara ett lag: Djurgår’n! Allt annat var otänkbart. Min lärarinna hette Thyra Nyström. Hennes bror hade varit med i Djurgår’n redan kring sekelskiftet, och hon gav mig en del märken och andra prylar som han hade haft. Allt är dessvärre borta. Inte förstod jag att det var ovärderliga historiska föremål…

Värtan — det var hamnen, lastbåtarna, den spännande vägen ut till främmande länder.

Jompa kom från Värtans IK. För oss som bodde på Djurgården verkade det avlägset och exotiskt. Värtan — det var hamnen, lastbåtarna, den spännande vägen ut till främmande länder. Dit kom vi ibland när vi gav oss ut på riktigt långa cykelturer.

Jag vet inte vad det var hos Jompa som gjorde honom till vår favorit. Kanske var det hans lite aviga och kantiga stil. Hans vanlighet. Vi kunde identifiera oss med honom — vi som inte heller fick fram alla passningar och som ibland försökte göra mål på tåfjutt.

Jompa är egentligen söderkis från början, men flyttade med sina föräldrar till ”bystan” ute i Hjorthagen när han var 10 år. Och kom med i Värtans IK. På den tiden något av ett farmarlag till Djurgården i fotboll, delvis därför att Djurgården tränade på Värtans hemmaplan Hjorthagens IP. Fast egentligen värvades han i första hand för ishockey; tanken var att han skulle bli backkollega till Lasse Björn. Det var Lill-Lulle Johansson som värvade Jompa till Djurgården. De hade gjort lumpen tillsammans på Barkarby och spelat i flottiljlaget. Några miljoner i övergångs summor var det inte fråga om — Värtan fick ett ställ tröjor och byxor värt 800 kronor. Och Jompa fick hjälp med körkortet — 440 kronor kostade det!

— Min idol och förebild var Gunnar Nordahl. En annan spelare som betydde mycket var Garvis Carlsson, berättar Jompa på sitt karaktäristiska södersnack.

När Jompa kom till Djurgår’n skulle han ersätta Hasse ”Guldfot” Jeppson som försvunnit som proffs till Italien. Det var ingen lätt uppgift. Jompa fick sina törnar, framförallt utanför planen. En del skribenter i tidningarna tyckte nämligen att laget skulle hämta hem Hasse till de viktigaste matcherna.

Jompa debuterade i allsvenskan 1951 mot GAIS och visade snart sina kvaliteter som center. Han jagade omkring på planen med långa älgkliv och kantig stil. Han var tung, stark och målfarlig. Någon stor tekniker var han inte — tåpajen var hans special. Och en del tyckte väl att han knappast kunde slå en passning rätt. Men med totalt 69 mål på sina 120 allsvenska matcher är han den näst bäste målgöraren i Djurgården genom tiderna, knappt slagen av Knivsta Sandberg med 70.

Två allsvenska guld var han med om (1954/55 och 1959) och mellan 1951 och 1955 gjorde han 10 landskamper för Sverige.

— Svettigast var det mot Ungern 1953. Deras lag kom tvåa i VM året därpå och var fantastiskt bra. Ändå lyckades vi nå 2—2 på bortaplan inför 80 000 åskådare. Själv spelade jag på topp — som framskjuten center. Fast mot Ungern betydde det att man låg 10 meter utanför eget straffområde!

Djurgårdens degradering till tvåan 1960 skär fortfarande i Jompas hjärta. Förlusten mot Hälsingborg med 2—1 på Stadion blev hans sista match i den blårandiga tröjan.

— Då kändes allt meningslöst, allt slit och all träning.

Jag kommer också ihåg hur trist det var den gången. Men Djurgår’n har kommit igen stort sedan dess. Och nog är det bra att klubben utvecklats så starkt att den klarar av den strukturförändring som kommer nu när idrott blir mer av business. Det är lika roligt att hålla på Djurgår’n i dag som när jag var tio år!

Jompa bor i dag på Söder igen. Hjärtat finns kvar hos Djurgår’n, även om han inte längre har någon större kontakt med klubben.

— På den tiden levde jag för fotbollen. Från början höll jag på med många andra idrotter också — ishockey, bandy, handboll, bordtennis och fri idrott. Det blev lätt så när man bodde granne med Hjorthagens IP. Men efter hand insåg jag att jag måste satsa på en sport, och fotbollen var den viktigaste för mig.

Resorna betydde mycket för idrottsmän på 50-talet, innan det blivit vanligt med charterresor. Jompa var med fotbollslaget på långa turnéer både till Japan, Kina, Sovjet (där Djurgården var det första fotbollslaget från väst efter andra världskriget) och Mellanamerika.

Han jagade omkring på planen med långa älgkliv och kantig stil.

— Allra roligaste resan var den till Japan. Där skulle vi inte bara spela fotboll utan även ishockey. Vi hade lovat att vara med i en vänskapsmatch och tagit med oss skridskor från Sverige.

— Men snart förstod vi att matchen annonserades som landskamp mellan Japan och Sverige. Djurgårdens fotbollslag skulle alltså spela mot Japans landslag i ishockey. Vi hade ingen ordentlig utrustning, utan fick göra egna skydd av hopvikta tidningar. Tumba och Cacka Andersson spelade division I-ishockey och själv höll jag till i tvåan (i Värtan, var annars!) Tumba blev motorn förstås — ”vi tar dom med 10—0” — och till slut stod vi som segrare med siffrorna 9—5.

Från TV4’s nya hus på Storängsbotten har man utsikt över Hjorthagens idrottsplats. Ibland tar jag en promenad dit upp på lunchen. Nu känns den varken exotisk eller avlägsen. Men det är inte utan att jag kan sakna Jompa jagande fram över plan med långa älgkliv…

Gunnar Bergvall är direktör på TV 4, tidigare på Bonniers.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Sigvard ”Sigge” Bergh

”Sigge” tog direkt plats som inner i både bandy- och fotbollslaget. Han var något långsam, men en härlig tekniker med bra ett skott. Dessutom var han lång och inte oäven i huvudspelet. 1936 vann Djurgården division II östra i fotboll med ”Sigge” som motor i laget och gick till allsvenskt kval. Där stötte man på Hallstahammar. Båda lagen vann hemma, varför det blev en avgörande match i Norrköping. Här vann Djurgården med 2–1 och ”Sigge” gjorde segermåIet. Men sejouren i allsvenskan den här gången blev bara ettårig. ”Sigge” spelade 16 allsvenska matcher (1 mål) men Djurgården kom näst sist.

1937 invigdes Råsunda Fotbollsstadion. Djurgården spelade hemma på Stadion, men i november 1938 fick man spela sin första match på arenan i Solna. En vänskapsmatch mot AIK. ”Gnaget” vann med 4–2, men ”Sigge” gjorde Djurgårdens första mål på Råsunda. Det var han stolt över. Men en knäskada stoppade den aktiva karriären alltför tidigt. Då gick ”Sigge” över till ledarsidan. Man hade inom föreningen redan upptäckt hans ledaregenskaper. 1942 blev han ordförande i Djurgårdens fotbollsektion, som då även innehöll bandy och ishockey. Den posten kom han att inneha i 25 år, han avgick 1967. ”Sigge” var en arbetande ordförande. Han levde med ”sina grabbar”. Fanns alltid till hands på Stadion. Och definitivt ingen i landet kan ha sett så många fotbollsmatcher som ”Sigge” Bergh. ”Livet skall upplevas på en fotbollsläktare”, var ett uttryck som ”Sigge” älskade.

Så självklart var han en lysande talangscout för DIF. Bland de fynd han hittade märks Hasse Jeppson, Arne Arvidsson, ”Lill-Lappen” Hellström, Sigge Parling, Ronney Pettersson, ”Tjalle” Mild, Leffe Eriksson, Conny Granqvist. Ja, listan kan närmast göras oändlig. ”Sigge” hade en otrolig näsa för vilka talanger som skulle blomma ut i hans lag. Han spårade upp talanger, pratade med deras föräldrar och ordnade det socialt i Stockholm, studier eller arbete. ”Färdiga spelare” var ingenting för ”Sigge”. En talang som han missade var bollbegåvningen Roger Magnusson. När ”Sigge” trodde att allt var klart skrev Roger på för Åtvidaberg. Det grämde honom.

Under ”Sigges” tid som ordförande vann Djurgården allsvenskan 1955, 1959, 1964 och 1966. Dessutom basade han för SM-guldet i ishockey 1950. ”Sigge” levde för sitt Djurgården, parallellt med den affärsverksamhet som han bedrev i många år. Självklart var denne kraftkarl även engagerad i förbundsarbete. 1967–1971 var han ordförande i Stockholms Fotbollförbund, 1967–1982 var han ledamot av Svenska Fotbollförbundets syrelse 1967–1968 var han ordförande i seriekommittén, 1969–1983 ordförande i tävlingskommittén. Han var med att utarbeta ”Fotboll 70”, när allsvenskan 1973–1981 i en första sväng utökades från 12 till 14 lag. ”Sigge” var också många gånger överledare för svenska landslag. 1967 satt han på sammanlagt åtta ”stolar” inom fotbollen.

”Sigge” Berg var ingen vän av skryt och skrävel. Han höll en lågmäld profil, hade charm och var en omtyckt och duktig debattör. Han imponerade genom sin oerhörda kunskap. Det var ”Sigge” som var med och skapade den så kallade djurgårdsandan.

I boken ”Många mål, många planer” skojar mångårige styrelsekollegan Lennart Johansson med ”Sigge”. Han skriver: ”Jag såg honom aldrig någonsin ta upp plånboken!” Vilket är en omskrivning av att Sigge var mycket ekonomisk. Som ordförande var han ytterst ansvarig för att Djurgårdens ekonomi alltid var i balans. Sigvard Bergh är definitivt ett av de allra största namnen i Djurgårdens nu 116-åriga historia.

Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

20 april 2022 invaldes Sigvard Bergh som medlem nr 14 i Djurgårdens Hall of Fame.

Arne Arvidsson

”Arvid” gjorde många suveräna insatser i DIF. Den allra ”svettigaste” räddningen gjorde han hemma mot Norrköping i september 1963 (1–1). Vid ett tillfälle kom Norrköpings skarpskytt Harry Bild fri. ”Arvid” räddade, men det blev en retur. Bild krutade på för fullt igen mot öppet mål. Men ”Arvid”, som låg på gräset, lyckades på något oförståligt sätt komma upp igen, få en arm på bollen och tippa den över ribban. ”Arvid” spelade 27 A-landskamper 1954–1965. Han debuterade mot Norge i Oslo (1–1) och avslutade i VM-kvalet mot Västtyskland på Råsunda i september 1965 (1–2). Sin roligaste landskamp spelade han mot Danmark på Råsunda hösten 1962.Sverige vann med 4-2 och därmed blev Arne blev ”Stor Grabb”. Han spelade även 13 B-landskamper (rekord tillsammans med Ingvar Svahn, Malmö FF).

Efter karriären i DIF vaktade ”Arvid” målet i Sirius. Därefter blev han målvaktstränare i Djurgården. Som 44-åring gjorde han ett inhopp i Djurgårdens fotbollsmål i Tipscupen, 1973 mot danska Naestved (1–1). Under hela sin långa karriär klarade sig Arne utan allvarligare skador. Men – som 57-åring bröt han lårbenet i en korpmatch… ”Arvid” var också en duktig bandymålvakt i DIF, där han spelade allsvenskt 1962–1966. Han spelade en presslandskamp i bandy. Den duktiga masen spelade även ishockey i Vallentuna BK, där han bildade den så kallade djurgårdskedjan tillsammans med ”Leffe” Eriksson och ”Laban” Arnesson. Arne Arvidsson arbetade som försäljare. Sålde batterier för Tudors räkning i dryga 30 år.

Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

Är det sant att en bra målvakt är halva laget? Kanske. I så fall kan Djurgår’ns storhetstid sammanfattas i två ord:

Arne Arvidsson!

En placeringssäker målvakt. Han var alltid där bollen befann sig, utan att behöva ägna sig åt akrobatik. Arvid var också greppsäker som få och gav sällan returer.

Smaka på statistiken: Arvid gjorde 241 allsvenska matcher, 27 A-landskamper och 13 B-kamper. Tog tre allsvenska guld: 1955, 1959 och 1964.

Vi som är uppfödda på södra ståplats på Råsunda glömmer aldrig Arne Arvidssons trygga ryggtavla. Jag minns också — med rysningar av välbehag — en löpsedel en sen söndag i slutet av 50-talet. Det var på den tiden kvällstidningarna på något mirakulöst sett hann prångla ut sportextranummer mindre än en timme efter matchernas slut. Så vi som gick hem till stan från Råsunda hann köpa extraupplagorna vid Odenplan. Och den här dan stod det, med krigsrubriker, över hela Expressens ljusblå löp:

EXTRA ARVIDSSON TOG STRAFF PÅ RÅSUNDA

Jag stal löpsedeln senare på natten och klistrade ömt in den i djurgårdsklippboken.

För Arvidsson var Idolen. Tillsammans med Knivsta, Tumba och några blåränder till. Buddy Holly, Rotborsten Larsson, Alan Ladd och andra kunde ta sig i brasan.

Jag saknar faktiskt den tiden oerhört. Gör Arvid?

— Ja, lite grann. Speciellt derbyna mot AIK. Då låg det spänning i luften, och Råsunda var så gott som spikat varje gång.

— Men vi och gnagarna var goda kompisar. Visst kunde vi smälla ihop så stickor och strån rök på plan, men vi gillade varann skarpt i alla fall.

Det var 1952 som Arne Arvidsson kom till Djurgården från hemorten Långshyttan i Dalarna. Det var på vippen att han hamnat i Norrköping; kontraktet var så gott som klart, men legendariske djurgårdsledaren Sigge Berghs bror, som också var från Långshyttan såg till att unge Arne kom på bättre tankar.

Annars är det just från Norrköping han har ett av sina härligaste fotbollsminnen.

— En straffräddning det också, berättar han. Det var djurgårdsväder, alltså grått och blött och eländigt, och att jag tog straffen bidrog väl till att vi vann där nere. Det händer väl bara nån enda gång vart tjugonde år ungefär. Och Rit-Ola ägnade en spalt åt det i DN.

Spalten finns i de arvidssonska klippböckerna, som föräldrarna skötte med omsorg. Det är inte så ofta Arne tittar i dem numera. Än mer sällan tar han fram de tre allsvenska guldmedaljerna ur prisskåpet hemma i Vallentuna.

Men de ligger där och glimmar och påminner om en epok som nog var speciell.

— Inte vet jag hur grabbarna har det i dag, ler den gamle målvaktsfantomen. Men jag undrar om de kan ha lika kul som vi hade. Då var ju fotbollen en ren hobby. Och djurgårdsandan innebar att vi höll ihop i vått och torrt.

— Tråkningarna haglade visserligen, men det var härligt. Och den som inte klarade jargongen försvann.

På den tiden reste Djurgår’ns fotbollslag mer än kanske någon annan klubb och spöade upp landslag lite varstans i världen. Arne Arvidsson var två gånger i Fjärran Östern och en i Sydamerika — bland annat.

I dag reser han mest i Uppland, som försäljare av Tudorbatterier. Det jobbet har han haft i dryga 30 år. Och han säljer till och med till AIK:are. Han är nämligen en nästan onödigt hygglig kille.

Kille?

Javisst, Arvid är bara lite över de sextio och lirade fotboll till för fyra år sen. Karriären slutade på en grusplan vid Bellevue i norra Stockholm. I en korpmatch bröt Arne lårbenshalsen.

Så nu blir det mest tennis.

Bollen släpper han aldrig.

Ulf Elfving, radioman med stora lyssnarskaror: Svensktoppen, Upp till tretton och magasinet Efter Tre.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Björn Alkeby

– Det var flera målvakter jag konkurrerade med under åren. Till exempel Lasse Pettersson från Hudiksvall som jag konkurrerade med 1978 och 1979 och Stuart Garnham 1981. Då var det några matcher i början på säsongen man inte stod, men när jag väl fick chansen så tog jag den.

Tolv säsonger i Djurgården och en match 1993 blev facit för Alkeby i djurgårdströjan. Under tiden passerade många tränare och Alkeby minns gärna sin första tränare.

– Gösta Sandberg såg jag upp till mycket när jag kom. Vi tränade mycket löpning och det var mycket kaminsnack. Knivsta hade sin storhet i att elda på spelarna.

Björn Alkebys kvaliteter som målvakt kan beskrivas på många olika sätt. Björn var en mycket stabil och trygg målvakt och när konkurrensen var hård tränade Alkeby sig i ännu bättre form. Säkerheten på fötterna var inte den bästa, så det var tur att målvakten fick ta upp bollen på tillbaka passar.

– Jag var hyfsat bra på att värdera och läsa spelet. Det jag saknade var mer aggressivitet i mitt spel, beskriver Alkeby sig själv.

Karriären som fotbollsspelare på 1970- och 1980-talet skiljer sig mycket från hur det är i dag. Både vad gäller löner och träningsförhållanden. De flesta hade jobb eller studerade vid sidan av fotbollen och träningsförhållandena var bedrövliga.

– Jämför man med i dag så skiljer det både när, var och hur man tränade. Vi försökte träna på eftermiddagar, men det var alltid några som hade svårt att komma ifrån jobbet. Ekonomin fanns ju inte så att alla kunde ta ledigt från jobbet. Våra löner var begränsade och ingen spelade för pengarna på den tiden.

Efter 243 matcher i Djurgårdströjan minns Björn speciellt två: Comebacken mellan stolparna 1993 och storsegern över Hammarby 1972.

– Matchen mot Ope 1993 var speciell. Målvakterna gick sönder och Bosse Pettersson som var tränare fick mig att vara med på träningslägret under sommaren. Jag trodde jag skulle vara backup, men det blev en hel match som slutade 3–3. Sedan glömmer jag aldrig 8–1 segern mot Hammarby 1972. Otroligt att Ronnie Hellström som stod i Hammarbys mål släppte in åtta mål.

Björn var också med om en märklig match mot Hammarby 1980.
– Vi låg under med 2–0 när det började regna och matchen bröts. Det var en torsdag och jag var glad att matchen bröts för jag skulle gifta mig på lördagen så jag hade mycket att göra. Det blev ju inte sämre av att vi vann omspelet med 2–1.

Efter den aktiva karriären har Björn Alkeby haft kontakt med fotbollen och Djurgården på olika sätt.
– Jag har varit målvaktstränare och jag jobbade mycket åt Stockholms Fotbollsförbund med kurser. Sedan blev det uppehåll med DIF, men jag arbetade som distriktsmålvaktsinstruktör på förbundsläger. Sedan blev det DIF igen och även de yngre landslagen. Det blev även ett styrelseuppdrag under några år när Jan Lilja var ordförande.

Tomas af Geijerstam
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006, utgiven 2007.

Kalle ”Köping” Gustafsson

Men Kalle fortsatte på den inslagna vägen. 1908 fick Sverige äntligen ett landslag. Kalle togs ut som vänsterinner mot Norge i Göteborg. Svenskarna vann med 11-3. Han gjorde det första svenska landslagsmålet (kvitteringen till 1-1 efter 14 minuter) och hann med ytterligare en fullträff i premiärlandskampen. Senare samma år var han med i OS, och likaså fyra år senare när arrangemanget hölls i Stockholm.

Kalle Gustafsson var förvisso en man med egna åsikter. 1910 ledde han en utbrytning ur IFK Köping. Det var så Köpings IS bildades. Men inte heller här fick freden råda. Efter säsongen 1915, när Kalle hade spelat i 20 av Sveriges 34 första landskamper, förklarade klubbledningen att den 27-årige Gustafsson var ”för gammal”. För honom själv lät det obegripligt. Visst var det simpelt att skylla på åldern. ”För besvärlig”, kanske hade varit rimligare.

Djurgården tog kontakt och Gustafsson blev tågpendlare. De närmaste åren skulle han skörda stora framgångar. Återkomsten till landslaget efter ett års bortavaro firades med tre mål mot Norge (6-0). Senare samma år var han med om Sveriges första seger över läromästarna Danmark (4-0, på Stadion). Kalle satte 2-0-målet. Med Djurgården vann Kalle SM både 1917 och 1920 efter att ha spelat fyra finaler på fem år. Kalle spelade vänsterhalv i alla fyra finalerna och var långt ifrån uttjänt som toppspelare. Det skulle bland annar visa sig i att han kom med i OS-trupperna både 1920 och 1924. Det sistnämnda året spelade han sin sista landskamp, mot Estland.
1925 blev sista året i DIF. I fortsättningen blev han sporthandlare hemma i Köping. ”Köpings-Gustafsson” hann också pröva engelsk fotboll. Vintern 1912-1913 spelade han som amatör för Leicester Fosse och fick göra två vänskapsmatcher med A-laget. Han gjorde båda målen mot Barrow (2-2).

Andra klubbar i Svenska serien: Västmanlands-Nerikes BK, Köpings IS.
A-landskamper: 32 – 22 mål (1908–24).
Meriter: OS-deltagare 1908, 1912, 1920 och 1924 (ej spel). Stor Grabb. 1933/34–1934/35 och Hallstahammars SK hösten 1938.
Övrigt: Spelade tolv matcher som amatör för engelska Leicester Fosse 1913–14.
Utvald till SFS ”Hall of Fame” – första selektionen 2003 (#3). Motiveringstexten:
”Köping var vår förste komplette spelare. Premiärskytt i Sveriges första landskamp 1908 med en landslagskarriär som sträckte sig ända till 1924.”

Gunnar Persson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007.)

Den 16 september 1888 ökade Köpings befolkning till 3 865 personer. Familjen Gustafsson i Gjutaregården fick då en pojke. Han döptes till Karl och blev det andra barnet av totalt sex syskon. När bostaden blev för trång flyttade familjen till Karlberg, ett område där många barnrika familjer bodde. Ungarna fördrev ofta tiden med att anordna tävlingar i löpning, hopp och kast. De fick ett nytt stort intresse när några engelska ynglingar (som befann sig i Köping för att studera maskintillverkning) hade tagit med sig ett bolliknande föremål som det sparkades med.
1894 bildades IF Kamraterna, en förening med många olika idrottsgrenar på programmet. Kalle Gustafsson ville gärna vara med i IFK:s övningar. Han ansågs dock vara alldeles för ung för att få delta i bollsparkandet. Men vid spelplatsen fanns en bäck, och Kalle fick hjälpa till som bollkalle, alltså försöka förhindra att bollen hamnade i vattnet. Så en dag år 1902 fick en av fotbollsspelarna till ett jätteskott, Kalle rusade bollen till mötes och nöp till i en perfekt lyra — och därmed blev en ny spelare accepterad. Följande år debuterade Kalle som 14-åring i Köpings A-lag. Han fick sitt genombrott i en match mot IFK Norrköping, där han gjorde 2 av de 3 mål som Köping vann med.

Under flera år framöver var Kalle A-lagets stöttepelare på sin centerplats och gick sällan mållös från planen. En match från den här tiden är speciellt värd att minnas. Köping spelade mot IFK Sala i DM för Västmanland—Närke. Köping ledde med 4—0 i halvtid och av lagets fem forwards hade fyra gjort var sitt mål. Den mållöse var Kalle och lagkamraterna slängde åt honom en hel del gliringar. Då slutade han att passa bollen för att bara ta egna initiativ — och gjorde under andra halvlek tio mål! Efter matchen frågade Kalle sina medspelare om de uppskattat sina åskådarplatser… och balansen var återställd inför finalen, där man för övrigt besegrade Örebro med 9—1.
1908 hade det internationella idrottsutbytet kommit igång på allvar. Kalle Gustafsson medverkade i Sveriges första landskamp någonsin, där Sverige vann mot Norge i Göteborg med 11—3. Köping Gustafsson som han nu kallades, gjorde det första svenska målet, och svarade för två till. Kalles fina insats mot Norge gav honom en plats i OS-laget vid spelen i London samma år. För en fotbollsentusiast som Köping var det givetvis en stor upplevelse att få komma till fotbollens hemland och se proffsen spela.
Kalle for tillbaka till England 1913. Under några lärorika månader spelade han fotboll i Leicester. Kalle utvecklade under den här tiden sitt huvudspel, det vill säga sin nickteknik — något som Djurgården senare skulle få stor nytta av.
Första världskriget bröt ut i augusti 1914 och stoppade för en tid framöver allt internationellt fotbollsutbyte. Många svenska pojkar fick rycka in i beredskapen. Engelska, tyska och franska fotbollslöften blev bara löften och återkom aldrig.

1916 hade Kalle varit aktiv fotbollsspelare i 13 år och många i Köping ansåg att den 27-årige Gustafsson gjort sitt, att det var dags att föryngra laget. Men Kalle ville fortsätta med fotbollen. Han hade många vänner i Djurgården, där han tidigare gästspelat och hörde sig för om Stockholmsklubben var intresserad att ha med honom i fotbollslaget. DIF-ledningen insåg Köpings kapacitet och välkomnade honom med öppna armar.
Kalle fortsatte att arbeta i Köping, och blev så den förste långpendlaren inom svensk idrott. Det hände att tåget var försenat, men Kalle bytte om på tåget, tog väskan i handen, och löpte från Centralen upp till Stadion — vilket gick betydligt snabbare än hästdroskor och spårvagnar. Och när han hoppade in i spelet var han redan uppe i andra andningen. På detta sätt kom uppvärmningen före matcherna till. För att hålla ångan uppe även under halvtidspauserna fördrev Köping ibland tiden med att springa Dagbladsstafetten.
Under det första djurgårdsåret fick Kalle uppleva en stor triumf. Han ingick då i det svenska landslag som kom att ta den första segern mot det tidigare så överlägsna Danmark. Laget som åstadkom denna historiska seger bestod endast av spelare från Djurgården och AIK, bortsett från målvakten som kom från Westermalm. Siffrorna skrevs till 4 – 0 i svensk/stockholmsk favör. Köping nickade in 2 – 0-målet.
Sitt första svenska mästerskap med Djurgården tog Köping 1917. Det andra SM-guldet kom 1920 då segermålet 1 – 0 mot finalmotståndarna Sleipner slogs in på straff efter att Köping gått omkull i straffområdet.
1920 blev Kalle Gustafsson uttagen till sitt tredje olympiska spel. (Han hade också varit med i Stockholm 1912.) Antwerpen-OS började bra för svenskarnas del. De vann med 9 – 0 över Grekland i den första matchen. Följande match mot Holland gick dock sämre. Efter några tvivelaktiga holländska mål var resultatet vid full tid 4 – 4. Även i förlängningen hade de gultröjade holländarna domaren på sin sida, och vann matchen med 5 – 4.
På den här tiden valdes domarna ut efter insatser inom respektive förbund snarare än efter regelkunnande. Den legendariske Anton Johansson i Svenska Fotbollförbundet hade en tjeckisk kompis som fick det stora förtroendet att försöka skipa rättvisa. Efter matchen kom domaren leende fram till Anton, som förstås var rosenrasande. Anton hade glömt att tala om för sin vän domaren att de vanligtvis gultröjade svenskarna bytt till blå tröjor.
Fler missräkningar följde. Före OS hade spelarna blivit lovade en dagsersättning à 10 kronor, för att i någon mån kompensera uteblivna inkomster. Kalle var lagkapten och spelarnas talesman. Han påminde Anton om löftet när pengarna uteblev, men istället för att få ekonomisk ersättning utestängdes Kalle i fortsättningen från landslagsspel. Av sympati för Köping vägrade flera av OS-spelarna att delta i fler landskamper under året och även påföljande år.
1924 var det åter olympiaår. Denna gång stod Paris för värdskapet. Kalle Gustafsson ansågs tydligen som oumbärlig, för han togs åter till nåder. Han hade nu uppnått den i fotbollssammanhang hedervärda åldern av 35 år, och det var dags för hans fjärde OS.
Att medverka i OS var då som nu en viktig händelse, och de svenska ledarna firade det högtidliga tillfället genom att festa rejält. En av ledarna blev ganska rund under fötterna. Han togs om hand av Kalle som påpekade det olämpliga i uppträdandet. Kalle fick sedan tillbringa OS-vistelsen på reservbänken. Sverige hamnade på bronsplats efter seger över Holland med 3-1.
Kalle Köping Gustafsson hann under sin tid som aktiv spela på samtliga platser i ett fotbollslag (förutom vänsterytter) och aspirerade vid ett tillfälle till och med på målvaktsplatsen. Men det är framförallt som målfarlig center som vi minns honom. Köping kom upp i den imponerande siffran av 32 landskamper och blev, som tidigare framgått, uttagen till fyra OS i rad, detta trots att han varit avstängd under tre av sina bästa år.
1925 var det sista året som Kalle spelade för Djurgården. Han hade då pendlat mellan Köping och Stockholm under 10 års tid. Det var framförallt ett trasigt knä som hindrade Kalle från fortsatt elitspel, men dessutom väntade familjen tillökning: givetvis en ny djurgårdscenter.
Så blev det nu inte. Istället fick Köpingsbon Leif Eriksson axla manteln som Kalle Köpings efterträdare i den randiga djurgårdströjan. Leif hann med hela 49 landskamper, något som säkerligen inte skrivaren av dessa rader hade klarat av.

Tage Gustafsson, konsult, ordförande i Köpings IS, PR-chef för Svenska bandyförbundet 1971—81.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Lördagen 24 maj 2022 invigdes en staty av Kalle ”Köping” Gustafsson i hemstaden Köping. Representanter från Djurgårdens IF och DIF Hall of Fame var på plats genom Lars Erbom, Pelle Kotschack, Karl-Fredrik Hall, samt Djurgårdens hedersordförande och ordförande i DIF Hall of Fame, Jan-Peder Norstedt, som höll ett fint tal om Kalle ”Köping”. Kalle ”Köping” Gustafsson valdes på samma gång in som nr 16 i Djurgårdens Hall of Fame.

Boken om Kalle ”Köping”
Journalisten och författaren Ulf Eneroth gav i samband med invigningen av statyn ut en liten bok om Kalle Köpings fotbollsliv. Beställ boken genom att mejla ditt namn och adress till karl.ulf.eneroth@gmail.com