Harald Hedjerson

Harald “Hasse” Hedjerson

Harald Hedjerson blev tidigt tilldelad hederstiteln Lill-Einars arvtagare. För yngre årgångar uppstår nu kanske ett frågetecken. Lill-Einar? Jo, denne djurgårdare av ädel halt tillhör det äldsta garnityret av svenska skidmästare. Han var vår förste vinnare av ett SM i både backhoppning och nordisk kombination. Han tog under åren 1910—21 sammanlagt 12 individuella mästerskapstitlar.

Harald Nils Hedjerson
Född: 1 april 1913

Skidåkare
SM-guld: 9

Men det är om den högst ovanliga idrottsbegåvningen Harald Hedjerson det här skall handla.

Harald står det i kyrkboken från den 1 april 1913, då han föddes. Men Hasse blev snabbt det förnamn som kom att gälla. Hasse Hedjerson. För dåtida vänner av skidsport var stamtavlan given. Pappan var Nils Adolf, Sveriges och Djurgårdens förste tremilsmästare på skidor.

I Saltsjöbaden med omnejd upptäcker man tidigt hans talanger. För en större idrottspublik blir han känd som en ovanligt ung svensk mästare i nordisk kombination i början av 30-talet, ett mästerskap han vinner ännu inte 19 år fyllda.

Det skedde 1932 i Östersund. En stor del av den svenska skideliten guppade ute på Atlanten på hemväg från de olympiska tävlingarna i Lake Placid. Den jämtländska vintern var lika snöfattig och bristfällig som den amerikanska, påminde starkt om de usla varianterna i slutet av 1980-talet. Med stor möda kunde SM-programmet genomföras. Kombinationens längdmoment kunde klaras tack vare att det ännu fanns snö i några längre diken på ett fält!

För Djurgårdens del blev resultatet förnämligt. Förutom Hedjersons seger vann föreningen även mästerskapet i backhoppning — såsom många gånger förr i SM-historien — och här hette segraren Pelle Hennix. Mest känd av alla denna vinter, var ändock Per-Erik Hedlund från Särna, han som 1928 blev Sveriges förste olympiske skidmästare. Istället för att försvara sin titel i USA föredrog han att som vinnare av tremilen i Östersund ta sin enda mästerskaptitel på denna distans.

För Hasse H. blev det här skidkarriärens genombrottsvinter. Han hade ärvt sin pappas seghet, tekniska skicklighet och viljestyrka i skidspåret. Under tonåren hade han också i faderskapet (som härstammade från Delsbo i Hälsingland) en mycket hängiven supporter och hjälpare. Men träning i den hårdhänta bemärkelse som gäller idag gillade inte Hasse. Han var lite av en bohem. Av födsel hade han en stark motor. Han slog lätt sina jämnåriga i det mesta, utan större förberedelser. Men den första SM-segern inspirerade. Nu började Hasse se allvarligare på sig själv som idrottsman.

Redan påföljande vinter, alltså 1933, fick han ett hedersuppdrag. Han nominerades till den svenska skidtrupp, som skulle representera vid FIS-tävlingama i Innsbruck, dåtida världsmästerskap. Något överraskande blev han dock inte uttagen som ”kombinerad”. Nej, han skulle vara den ende svenske deltagaren i en tävlingsform, som ännu inte existerade i Sverige, nämligen i utförsåkning. I denna ingick störtlopp och slalom.

Men flaxandet i backarna, både på det ena och andra sättet, fortsatte.

I Hasse Hedjersons skidkarriär torde man kunna betrakta den här tävlingen som ett sällsamt mellanspel. Den gav säkert en stor portion nyttig erfarenhet, men inte några särskilt glansfulla tävlingsresultat. I en redogörelse i På Skidor 1934 skriver sedermera generalen Ivar Holmquist följande: ”I Innsbruck deltog visserligen Hedjerson i tävlingen (i störtlopp) och placerade sig som nr 45 bland de 68 herrar, som passerade mål, och blev slagen endast av två damer, vilket måste betraktas som bra. Hedjerson är dock icke i klass med våra bästa i fjällterräng. Han skulle säkerligen snabbt kunna förbättra sina resultat, men härför fordras träning i utförsåkning, lämplig skidutrustning och tävlingsrutin.”

Av ett uttalande i DN av Hasses syster Ester kan jag förstå att man även inom familjen hade börjat bli en smula kritiskt inställd. ”Skidor har han åkt sedan han kunde gå — det hör till uppfostran i den här familjen — men att han kommit att flaxa i backar är nog knappast i överensstämmelse med pappas ursprungliga planer!”

Nä, nä. Men flaxandet i backarna, både på det ena och andra sättet, fortsatte. Och fortsatte i rikskonkurrens mycket framgångsrikt. 1934, 35 och 37 blev det tre nya SM-titlar i nordisk kombination. När det började våras i Saltsjöbaden det sistnämnda året packade Hasse trunken och åkte till Östersund och det första svenska mästerskapet i slalom. Det gick så sent som den 4 april i Gustafsbergsbacken i Frösön.

Den här SM-premiären i en ny skiddisciplin var det meningen att jämtarna skulle vinna, såväl damsom herrklassen. Allt var programmerat i den riktningen! Tusentals människor följde tävlingen, som blev oerhört spännande.

Sven Selånger — också han ett allroundfenomen — tog ledningen i första åket med 42,1 före Åres Hasse Hansson 42,6 och Hasse Hedjerson 42,8. I andra åket blir rollerna ombytta. Hedjer svarar för dagens åk och får 41,1. Selånger är aningen sen i starten och får trots finfin körning bara 41,9. Åre-Hansson är näst snabbast även nu. Men det blir för hans del blott en total tredjeplats och stor publikbesvikelse. Med en tiondels marginal räddar Hasse Hedjerson i denna skidhistoriska tävling mästerskapet till DIF!

Det här var en högoddsare. Och man kan undra vad generalen nu tänkte — han som tvivlade så på H:s möjligheter till fjällterräng.

En ny stor överraskning kom i damtävlingen. Där vann Djurgården sin andra triumf genom helt otippade Inga Söderbaum. DIF hade två deltagare anmälda till detta SM. Båda blev mästare. En stor sensation skidvintern 1937.

En framgång à la slalom-SM var typisk för den glade garconen Hasse Hedjerson. Han var en verklig tävlingsmänniska, vilken gren det än gällde. Så erövrade han också 9 SM-titlar, 6 individuellt och 3 i lag. Med Sven Selånger hade han många härliga duster.

— I kamratgänget kallade vi Hedjer för ett aprilskämt (född 1/4!). Men när vi kämpade om segern var vi tvungna att ta honom på djupt allvar. I tävlingsögonblicken var han otroligt effektiv. Det visade han i SM, i Lahtis, i Holmenkollen och i den minsta av tävlingar.

Sven Selånger, idag långt över de 80, berömmer sin gamle idrottskamrat.

I kamratgänget kallade vi Hedjer för ett aprilskämt (född 1/4).

— Hasse var en oerhört driftig kille. Han visade det i jobbet i sitt glasmästeri. Han visade det också efter sin aktiva tävlingstid som mycket skicklig skidledare i Djurgården. Med Hasse i spetsen upplevde föreningens skidsektion en storhetstid i slutet av 40-talet och början av 50-talet. Till hans organisatoriska bragder hörde, menar Selånger, att han kunde ordna backtävlingar i Fiskis som gick med vinst! Fast man hade dryga kostnader för tågtransporterad snö norrifrån…

Hasse Hedjers nu till åren komna tävlingskompisar vittnar samstämmigt om en idrottskille som hade sinne för det mesta. Liksom pappa Nils Adolf var han en utmärkt skytt. Han var förbundsmästare i Stockholms län i skolskjutning som 30-åring. Och en hejare i fältskjutning på skidor. På fotbollsplanen var han en tuff och brytsäker centerhalv. På curlingisen spelade han skipper. Han tog inget svenskt mästerskap här, men spelade i final för Amatörföreningen i SM 1963 mot Åredalen. Hans namn hittar man i curlingens Gyllene bok. Det skrevs in efter segern Åreveckan 1964.

Men det är som en stor skidkille vi idag minns honom — Lill-Einars arvtagare. Harald Hasse Hedjerson.

Sven Plex Petersson, Sveriges Televisions klassiske skidkommentator.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Thomas Eriksson

Thomas Eriksson

Att Thomas Eriksson är en typisk djurgårdare är en sanning jag hört så ofta att jag, som mer otypisk djurgårdare, har tänkt att det vore ju typiskt om det bara visade sig vara en myt.

Men Thomas visar sig, när jag träffar honom, vara precis som han ska vara, alltid (nästan) har varit och alltid ska förbli — en riktig djurgårdare. Som kan tänka sig att avsluta sin karriär i Schweiz för massor av pengar. Men aldrig, aldrig skulle han spela för AIK — inte för några pengar i världen.

— Jag skulle ha svårt att spela för någon annan svensk klubb överhuvudtaget, förtydligar han över sin japanska favoriträtt på en restaurang nära lägenheten i centrala Stockholm.

Thomas lagar inte gärna mat åt sig själv. Däremot brukar han göra rent sina älskade golfklubbor i kökskranens rinnande vatten.

— Snart börjar den riktiga säsongen, skämtar han med en blick mot järnklubborna. Det är dagen efter att Djurgården slagit Färjestad i den första SM-finalen säsongen 1989/90 i Karlstad.

Thomas Eriksson är stor, kaxig, elak, sätter utvisningsrekord och snackar för mycket på isen. Thomas Eriksson är stor, stark, cool, lugn, sansad och trevlig utanför isrinken. Lagom trevlig som man ska vara när man pratar med en journalist; lite avvaktande men tämligen öppen ändå. Och mytbilden — stor och elak — har han nog inte så mycket emot. Och djurgårdare ska ju faktiskt vara så’na…

Thomas Eriksson
Född: 16 oktober 1959

Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb: Djurgårdens IF

SäsongerMatcherMålAssistPoäng
1976/7713033
1977/78256410
1978/793561319
1979/8036121123
1981/82277512
1982/833212921
1983/84????
1986/873481119
1987/8839131730
1988/893861319
1989/9039111223
1990/9139161127
1991/92317714
1992/933771017
1993/943851318

Det är i alla fall min åsikt. Även om jag som liten först missförstod det här med djurgårdare. Jag trodde att Stockholms stoltheter kallades järnkaniner. Min syster som var större än jag, släpade sen med mig på en tipscupmatch i fotboll mot ett polskt lag och förklarade att det blårandiga laget håller vi på. Och eftersom hon inte bara var större utan dessutom starkare höll jag med. Jag förstod snabbt skillnaden mellan järnkaminer och harar och vrålade förtjust när Claes Cronqvist sparkade ner motståndarna. Samme Cronqvist drabbades av mitt oresonliga hat när han lämnade Djurgården och flyttade till Skåne. Han och alla som lämnade klubben var förrädare tyckte jag, men med åren lärde jag mig att endast fansens hjärtan var trofasta. Spelare bytte lojaliteter och tröjor hur som helst — allt för stålar!

Efter den här utvikningen undrar säkert Thomas, precis som ni, vem artikeln egentligen ska handla om. Men han svarar snällt ändå.

Thomas Eriksson är stor, kaxig, elak, sätter utvisningsrekord och snackar för mycket på isen.

— Jag är verkligen djurgårdare, liksom alla andra i laget. Det finns helt klart en klubbkänsla — och det är därför vi är så bra. .. Fast (tillägger han när jag berättar att jag som liten slog folk som höll på AIK, liksom dom som höll på Beatles istället för Rolling Stones) jag respekterar ju dom som håller på andra lag — det har jag alltid gjort.

När Thomas började med hockey i nioårsåldern spelade han faktiskt både i Hammarby och AIK, innan han vid 12 års ålder hamnade i Djurgården. Han spelade dessutom fotboll, bland annat i Älvsjö i division III, tills han var 18 år.

— Ruggigt bra var jag också, säger han blygsamt. Och det var bara en fördel att hålla på med flera sporter.

— Åren i pojklagen är dom roligaste i hela karriären, fortsätter Thomas. Man tappar lite av glädjen på elitnivån. Det blir allvar och det blir ett jobb.

— Ja, fast inte ett vanligt jobb, tillägger han snabbt, men erkänner sen att han faktiskt inte har en aning om hur ett vanligt jobb fungerar. Han är hockeyproffs och tjänar kring 250 000 om året på ishockey, säger han.

Hurdan ishockeyspelare är då proffset Thomas Eriksson? Det första ordet man kommer att tänka på är fighter, och det har då inget med utvisningsminuter att göra. Thomas ger alltid allt för att vinna, för honom finns det inga oviktiga matcher. Han är en klippa i försvaret, spelar ofta i numerära övereller underlägen. Han tacklar motståndarna ofta och hårt; men det ska väl göra lite ont att kollidera med en klippa. Många utvisningsminuter tillkommer för den stora käftens skull och om elitseriedomare har han ofta någonting att säga fast han inte borde. Han har bra speluppfattning och tvekar aldrig att göra det som måste göras. Utvisningsminuterna till trots är Thomas ingen buse.

Thomas studerar juridik vid sidan av ishockeyn, men medger att det blir just ”vid sidan av” — särskilt i slutspelstider då ishockeyn är viktigare än allt annat.

— Visst kan jag fortfarande koppla bort sporten, säger Thomas, men under ett slutspel ger jag hundra procent. Ingenting annat får stå i vägen, ingenting får kollidera med ishockeyn.

Under proffsåren i Philadelphia hade han oerhört svårt att leva ett liv utanför ishockeyn. Gick det bra i ishockeyn var livet toppen, men när det gick dåligt eller han inte fick spela så var allt trist. Han trivdes aldrig speciellt bra i USA, till skillnad från kompisen Pelle Lindbergh som svalde hela den amerikanska livsstilen med hull och hår.

Vi som bor i Sverige kanske inte alltid lovprisar det svenska systemet. Men likt många andra svenskar som lever utomlands upptäckte Thomas en dag att han uppskattade och var redo att försvara svenska värderingar.

Thomas blev proffs för första gången vid 20 års ålder. Först hamnade han och Pelle Lindbergh i Philadelphia Flyers farmarlag, men Thomas kom med i riktiga Flyers redan efter fyra månader. Laget befann sig då i efterdyningarna av att ha varit NHLs mest avskydda benknäckargäng, men Erikssons roll i laget var inte att vara elak. Nästa säsong bröt han sitt kontrakt efter en match och åkte hem.

Åren i pojklaget är dom roligaste i hela karriären.

— Jag var för ung, säger han nu. Jag var inte mogen för proffslivet och längtade hem.

Så kom han då hem lite hastigt och lustigt. Och hann vara med om att vinna SM-guld med Djurgården -83 innan han åter blev proffs i Philadelphia.

Knappt två år hade gått sen han stack, och nu hade Pelle Lindbergh tagit en ordinarie plats i laget. I drygt ett år var Thomas inneboende hos honom. Många slogs av skillnaden mellan barndomsvännerna, den långe, svenske, blonde, lite reserverade Thomas och den korte, mörkhårige hetlevrade, nästan ”all-american Pellie”. Följande stod att läsa i tidningen Hockey i september 83 — ämnet var lagets kontroversielle coach Bob McCammon:

”Jag älskar honom, säger Pelle Lindbergh. Thomas Eriksson är som alltid mera avvaktande. Med ord och i sitt sätt att vara. Han är lugn, pålitlig, stor och trygg”.

Senare i artikeln förekommer ord som ”ursvensk” om Thomas och lade man bara till rostfri skulle det nästan kunna handla om en Volvo.

En annan kontroversiell coach, nämligen McCammons efterträdare Mike Keenan var huvudorsaken till att Thomas stack ifrån Philadelphia efter tre säsonger. Han hade stora samarbetssvårigheter med Keenan.

— Jag trodde då att det bara var mej han hatade, säger Thomas och fnyser vid minnet. Men förmodligen hatade han alla! Dom grövsta amerikanska svordomar som folk här känner till, var det snällaste han kallade nån.

Sedan är det klart att Pelle Lindberghs död ett par månader tidigare också påverkade Thomas beslut.

En knäskada som inträffade mot slutet av proffstiden gjorde att återkomsten till elitserien och Djurgården blev en missräkning — ”det är svårt att åka skridsko på bara ett ben” — och att han missade en plats i Guld VM-laget — ”vad jag kallar bra timing”.

Över 30 år har han hunnit bli och i likhet med Edith Piaf en gång i tiden ångrar han ingenting.

Han utövar gärna andra sporter; är som sagt ordentligt golffrälst och försöker övertyga mig när jag fnyser åt påståendet att golfen är på väg att bli en ny folksport. Däremot är han inte mycket för att titta på sport i TV.

Böckerna han läser — och han läser ganska mycket — varierar från Tom Clancy (en amerikansk teknothriller-författare som är besatt av kärnvapenbespetsade U-båtar) till Hemingway. Och Vilhelm Moberg. En annan stor svensk författare, Per Anders Fogelström, har skrivit hans favoritbok: Mina drömmars stad.

Över 30 år har han hunnit bli och i likhet med Edith Piaf en gång i tiden ångrar han ingenting.

Till sist undrar jag om han, som äldre och mognare, inte tröttnat på omklädningsrumsmentaliteten med all sin barnslighet och råa pojkton?

— Nej, säger han och flinar. Jag tror det är vad alla som slutar med idrott saknar mest! Fast det är klart, skulle nån normal människa höra vad vi säger till varandra så skulle vi väl inte anses som riktigt kloka…

Därmed kan vi fastslå att ishockeyspelare inte är normala, och enligt Thomas känner sig alla i laget jämnåriga — trots stora åldersskillnader. Fast Thomas tillbringat mer än halva sitt liv i den infantila lumparstämning som härskar i ett omklädningsrum, har han inte tröttnat. Han ler när han säger:

— Det är skönt att man nånstans får vara riktigt barnslig också.

Annika Helin-Duncan, sportreporter TV 4, tidigare på Radiosporten.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Carl von Essen

Carl von Essen

Vi var många som förvånades när Sverige tog OS-guld i lagvärja 1976 i Montreal. Fäktning? Sverige? OS-guld?!
Själv var jag 15 år och Alexandre Dumas trilogi om De tre musketörerna (som egentligen var fyra) hade fortfarande en hedersplats i bokhyllan. Ännu minns jag musketörernas egenskaper; modige Atos, gemytlige Portos, listige Aramis, samt hjälten d’Artagnan.

Carl Thure Henrik von Essen
Född: 18 oktober 1940

Fäktare
SM-guld: 10 (1966, 67, 69, 70, 73, 74, 75, 77, 78 x 2)
VM-guld: 2 (1974, 1975)
OS-guld: 1976

De fyra musketörerna (som egentligen var fem) på prispallen i Montreal hette Carl von Essen, Hasse Jacobson, Leif Högström och Rolf Edling. Den femte, Göran Flodström, låg på sjukhus efter att ha blivit skadad under finalen. Carl von Essen ersatte Flodström i OS-finalen och hans gedigna insats betydde mycket för den lyckliga utgången — seger 8—5 mot Västtyskland.

Många spådde ett uppsving för fäktningen i Sverige efter OS-triumfen, en spådom som aldrig slog in. En något ökad tillströmning till fäktningslokalerna kunde noteras tiden närmast efter OS, men snart var intresset tillbaka till det vanliga. Det vill säga ganska litet.

Det är märkligt. Åtskilliga fler än undertecknad har fascinerats av De tre musketörerna i bok- och filmform. För att inte tala om alla klassiska fäktscener man genomlevt framför TV-rutan och i biosalongen. Visst borde många ungar vilja pröva på själva. Eller också är det tvärtom: det doftar gammal äventyrsfilm och aristokratiskt 1700-tal över fäktningen som därför inte tas på det allvar den förtjänar. Åtminstone inte i Sverige. Heter sedan en av landets bästa fäktare Carl von Essen är risken stor att schablonbilden förstärks.

Fäktningen är en folksport i litet format.

Dikten ligger i det här fallet långt ifrån verkligheten: som är stenhård, disciplinerad träning under fäktmästare Bela Rerrich i Djurgårdens oglamourösa fäktningslokal, inhyst i Ropstens T-banestation. Verkligheten kan också vara ett möte med jägmästare Carl von Essen på hans arbetsplats en grådaskig februaridag. Han är skolchef på Jägarförbundets jaktvårdsskola Östermalma i Sörmland. Klädd för vildmarksliv. I stora stövlar går han omkring och försöker få fatt på två lekande hundar: matdags.

Han har ett distinkt handslag. Och sticker med en blixtrande värja hål på myten om den aristokratiska och romantiska fäktningen.

— Bara för att jag heter von Essen är inte fäktning en överklassport. Hela det här klasstänkandet inom idrotten är förlegat. Det var längesen kungen och Marcus Wallenberg lirade tennis. Fan, mina ungar lirar tennis, inte bryr sig dom om vilken bakgrund deras klubbkamrater har. Eller ta golfen, den är en folksport av jätteformat. Fäktningen är en folksport i litet format. Här finns människor från alla skikt i samhället.

Festa är helt okej — efter tävlingen.

Men kanske vissa karaktärsegenskaper ändå stämmer överens med mina gamla romanhjältar:

Mod: Fäktning på elitnivå kräver iskalla nerver. Att Carl, vid ställningen 4—4 i OS-finalen, blev tvungen att ersätta Göran Flodström mitt i pågående match berörde honom inte särskilt.

— Det var inga problem, jag var mentalt förberedd.

Gemyt: Carl von Essen är trevlig, engagerad och lättpratad. Jag skulle gärna ta en öl med honom på krogen och diskutera livets väsentligheter.

— Festa är helt okej — efter tävlingen. Men både under förberedelsetiden och själva tävlandet krävs det att man sköter sig minutiöst.

List: Taktik och rävspel är viktiga ingredienser i fäktningen. Både i matcherna och mellan dem. När Göran Flodström skadades i OS-finalen gällde det att utnyttja situationen så långt det gick.

Våra läkare maskade och schabblade så mycket dom kunde.

— Vid en allvarlig skada var regeln att matchen fick avbrytas max 20 minuter för att fäktaren ska kunna återhämta sig. Så direkt när Göran föll ihop sprang vi fram och frågade om han kunde fäktas mer. Absolut inte, blev svaret, men ingen annan förstod ju svenska. Våra läkare maskade och schabblade så mycket dom kunde, alltmedan jag och Bela Rerrich använde dom dyrbara minuterna för uppvärmning. Vi körde som fan!

Carl gjorde bra ifrån sig i finalen. Han förlorade visserligen matchen han hoppade in i. Men vann två andra dueller, bland annat mot världsmästaren Alexander Pusch.

Hjälte blev han i press och etermedia när guldet var klart: ”Som så många gånger tidigare visade Carl vilken fin lagfäktare han är” (DN). ”Han kan tända och vända och fäktas över sin förmåga just i lagmatcher” (Radiosporten).

Den då 36-årige Carl von Essen var motorn i laget. Oavsett om han fäktades i matcherna eller inte skulle han se till att hålla moralen uppe bland sina yngre lagkamrater.

— Jag skulle kunna jämföra med ryska ishockeylandslaget i början av 70-talet, säger Carl. Liksom Bela Rerrich förstod Tarasov att laget behövde en stilbildare, en skicklig idrottsman som skulle tjäna som förebild både på och utanför idrottsarenan. Det skulle ge dom yngre en säkerhet i sitt agerande.

— Jag hade uppnått rätta åldern för att kunna axla rollen, som ju kräver att man mognat lite som människa.

Laganda och disciplin hjälpte fram svenskarna till OS-guldet 1976. De fick nämligen en ”helveteslottning” enligt Carl: i kvarts och semifinalerna mötte man professionella öststatsfäktarna från Sovjet (9—4) och Ungern (7—6) och så det nya stjärnskottet på fäktarhimlen, Västtyskland, i finalen.

Dessutom hade laget pressen på sig att vara favorittippat. Sverige var regerande världsmästare i lagvärja sedan två år tillbaka — vann VM både -74 och -75. Säkert ett okänt faktum för de flesta idrottsintresserade svenskar. Det är nämligen endast vid Olympiska spel som fäktningen uppmärksammas ordentligt.

Det var samma stomme i guldlagen: von Essen, Jacobson, Högström, Flodström och Edling. Den sistnämnde tillhörde LUGI, ”Lappen” Flodström kom till DIF 1975 från Umeå. Men de tre förstnämnda var urdjurgårdare.

— Carl var en energisk och ytterst målmedveten fäktare — alltid med utrustningen i absolut perfekt skick, berättar Leif Högström. Han ville avgöra matcherna snabbt. Oftast gick det vägen, men en och annan onödig förlust blev det när han hade för bråttom.

Landslagets djurgårdare hade stora framgångar på hemmaplan. I värja plockade man hem mängder av SM-tecken. Carl tog åtta SM i lagvärja och två individuellt mellan åren 1966 och 1978.

1966 fick Carl von Essen även ett VM-brons i lagvärja. En första kulmen på en lång fäktarkarriär: mamman, tävlingsfäktare från Finland, tänder det första intresset, sedan tränar han hemma i Jönköping mot skolans gymnastiktränare tills dess att eleven får in för många stötar, under lumpen i Stockholm 1960 blir det stenhårda pass tillsammans med Bela Rerrich i fäktningssektionens dåvarande lokaler under Stadions ståplatsläktare. Det är nu han blir djurgårdare.

— Och det är jag verkligen fortfarande. Det finns en tradition inom klubben personifierad av Knivsta Sandberg: att kämpa sig igenom svårigheter med obruten vilja. En inställning som är väldigt viktig inom fäktningen.

— För fäktningen är en kampidrott. Det är man mot man. Snabbhet och styrka. Ska du vinna gäller det att läsa motståndaren och överlista honom.

— En stor självkännedom får man på köpet!

Mats Wickman, kulturhistoriker, journalist, en av denna boks två huvudredaktörer.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

21 maj 2023 invaldes Carl von Essen som medlem nr 45 i Djurgårdens Hall of Fame.

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

När jag skall skriva om Carl-Erik Jätten Eriksson — liten men naggande god — kommer jag att tänka på det gamla franska ordspråket: ”Nul n’est prophète en son propre pays” — eller på ärans och hjältarnas språk: ”Ingen är profet i sitt eget land”.

Jätten blev det aldrig — och det är egentligen märkligt eftersom snart varje idrottsman av någorlunda valör av nutida medier blåses upp till omfattande proportioner.

Carl-Erik Mauritz Eriksson
Född: 20 maj 1930

Bobåkare
SM-guld: 4 (1965, 1966, 1968, 1970)

Men hemmansägaren från Ekerö som är född den 20 maj 1930 torde vara en av svensk idrotts mest anonyma idrottsmän alla kategorier. Jag är övertygad om att om man frågar 100 svenskar om namnet — och tillägger att det är en känd idrottsman — så svarar inte fler än högst tio stycken rätt, om ens det…

Det är egentligen inte så märkligt. Bobsleigh är visserligen en stor sport utomlands, men här hemma är den i det närmaste obefintlig. Den existerar visserligen, men vilka andra svenska idrottsmän saknar helt möjlighet att utöva sin sport inom landets gränser.

Inte sedan 1970 har Jätten kunnat ratta sin bob i tävlingssammanhang på hemmaplan. Då vann han det sista svenska mästerskapet — hans eget fjärde — som utdelades. Det var i Hammarstrands rodelbana i vilken man kunde åka åren 1962—1970.

Det mästerskapet — vunnet i DIF:s färger — har sin egen lilla historia. Carl-Erik åkte upp 10 dagar i förväg och körde 126 åk, alla med olika bybor som andramän. Han hyrde en traktor som körde upp boben efter varje åk — och vann med 5 sekunders marginal. Bobförbundet ville diska Carl-Erik med motiveringen att ”han tränat för mycket i banan”. (Motståndarna låg väl bakom kan man förmoda?) Men Jätten sätter man inte på plats. Han alarmerade dåvarande DIF-ordföranden Hugo Caneman som snabbt gjorde klart för förbundet att diskning på dessa grunder var otänkbara.

1957 anade Carl-Erik knappast att han skulle komma att bli olympisk rekordhållare i antalet avverkade vinter-OS. Det var då han följde med ett gäng svenska bobåkare till Garmisch som turist för att åka skidor — och blev helt bobfrälst på kuppen.

När han den 18 februari 1984 efter avslutat åk kastade sin hjälm ut bland publiken i Sarajevo så hade han gjort sitt sjätte raka OS. Själv skulle han fylla 54 år litet senare på året. Med detta OS blev han dels rekordhållare, men också den äldste vinterolympiern genom tiderna!

Kanske blir han av med rekordet — som han delar med den blott 48-årige australiensiske skridskoåkaren Colin Coates. Denne gjorde också sin sjätte OS-tävling i Calgary 1988. Få se om han hänger på till 1992.

Sarajevo-starten har också sin egen historia — det har de flesta av Jättens bravader. Efter Lake Placid 1980 ansågs han ”vara slut” av bobförbundet. Vid en stor presskonferens räknades han inte ens upp som OS-kandidat, än mindre var han inviterad att närvara. Det påstods också vara ett fattigdomsbevis att denna fördetting fortfarande kunde konkurrera med eliten.

Detta retade Jätten så till den grad att han beslöt att satsa allt på OS 1984! Han tog ett 6-siffrigt lån — med sin gård som säkerhet. Han värvade ett lag och han betalade — i stort sett — alla kostnader för det under 4 år. Och kvalade in efter några goda världscuplopp på försäsongen.

— Men jag visste att jag var passé, erkänner han så här efteråt. Grabbarna hade inte den rätta gnistan och jag själv var inte lika observant som vanligt. När jag skulle starta det sista åket med ”fyran” nere i Trebevicbanan så var jag livrädd. Inte för att åka utför utan för risken att köra omkull. Jag hade lovat mig själv att fortsätta ytterligare ett år om detta hände. Men det gick bra — grabbarna visste ju vad det gällde och ville väl bli av med mig.

— Fast det var ett helvete året efter när det drog ihop sig till VM och EM nere på kontinenten, berättar han. Kan tänka mig vad en kokainist känner när han inte får sin vanliga ranson.

Slutet på Sarajevo-historien kunde för övrigt inte skrivas förrän 1989. Då hade Jätten betalat färdigt på sitt stora lån!

I 35 år har denna ofta rätt skärrade personlighet — för en sådan är han — levt med sin sport. Han har sett idrotten ändra karaktär.

— Förr talade man med varandra, utbytte erfarenheter. Vi var alla amatörer, mer eller mindre. Vi hjälpte varandra och lånade ut medar till konkurrenterna. Det hände att någon till och med förlorade OS-guld på denna sin vänlighet. Nu finns det ingen chans för amatörer längre. Nu är det rena formel I-stallen. De kontinentala länderna satsar miljoner och åter miljoner på att utveckla materialet. Bobarna i Sarajevo gick lös på 600000 kronor bara att bygga.

Själv tänker jag på hur Carl-Erik och hans kompisar Leif och Janne Johansson samt Thomas Gustafsson fick svetsa ihop boben efter varje åk 1972. Den gick av på mitten!

Ändå var det i Sapporo 1972 som Carl-Erik och Janne nådde det hittills bästa svenska resultatet, en sjätteplats. Det kunde blivit bättre, för då var djurgårdarna verkligen på gång. Men en otrolig malör inträffade i starten till andra åket. Sulorna lossade på Jannes skor — han fick inte rätt fart på boben då han halkade och duon tappade en sekund. Den sekunden hade betytt en fjärdeplats! I sista åket blev Jätten näst snabbast — det resultatet står sig fortfarande som den näst bästa tiden i Sapporo-banan!

Åtta år senare var Carl-Erik på väg mot en ny sensation. Denna gång med ”fyran” i Lake Placids svåra bana, där för övrigt vår veteran under för-OS körde ur banan och bröt nyckelbenet.

Inför det avslutande åket låg den svenska boben på sjätteplats. Slutåket gick otroligt fint. När boben dammade ut ur 11:e kurvan uppmättes 140,1 km/tim — den snabbaste farten någon uppnått. Segraren, DDR:s Nehmer, hade ”bara” 139,8 km/tim!

Men den rutinerade föraren missade ingången till den 12:e och sista kurvan och innan man visste ordet av välte boben och gick ”upp i taket”. G-kraften blev så enorm att bromsaren Kenth Rönn inte kunde sitta kvar. Han tappade greppet och föll ur 75 meter från mål. Hade han suttit kvar hade ekipaget — trots missen — blivit sjua!

Få svenska idrottsmän torde ha bidragit med så mycket pengar ur egen ficka som Carl-Erik Eriksson. Få torde ha fått uppleva så mycket kamratskap genom åren. Schweizarna är hans speciella favoriter.

— Dom lät mig alltid träna gratis på deras förhyrda timmar…

Gratis… måste ni betala för att träna?

— Självklart. Varje träningsåk i t ex Innsbruck kostade 40 kronor och i St Moritz gick det löst på upp till 150.

Hur många svenska idrottsmän har råkat ut för detsamma — och därtill fått sitta timme efter timme i körning ner genom kontinenten med bobekipaget på släpvagn.

Jättens stora grej var när han 1973 anlitades av den ledande bobnationen DDR att vara testpilot med en ”fyra” i banan i Oberhos, där det hade varit förbjudet att köra efter några svåra olyckor. Nu var banan ombyggd och skulle testas. Efter rekommendation av det internationella förbundet inbjöds den svenska boben och fick alla kostnader betalda samt 1200 kr i veckan i fickpengar.

— Generalerna stod uppradade på hedersläktaren och var oroliga, berättar Jätten. Vi körde fint i två åk, men släppte inte på för fullt. Det gjorde vi däremot i tredje… Vi åkte runt när det var 60 meter kvar och halkade in i mål som snöbollar. Panik utbröt, ambulanserna kom, plats på sjukhus var med tysk grundlighet redan beställd.

Vi åkte runt när det var 60 meter kvar och halkade in i mål som snöbollar.

— Nu kör vi ett åk med en gång, annars vågar vi aldrig åka mer, sa Jätten. Det gjorde man med lyckat resultat. Men fortfarande lär östtyskarna inte våga sig på att köra med ”fyror” i banan. De använder specialgjorda treor.

Själv har Carl-Erik gjort i stort 1100 tävlings- och träningsåk. Han har vält eller ”kört ut” 10 gånger. Hans livs största ögonblick kom 1976 i Innsbruck-OS då han fick bära den svenska fanan under inmarschen vid invigningen.

— Då grät jag en skvätt, suckar Carl-Erik. Det gjorde jag också 1984 i Sarajevo vid inmarschen. Jag förstod att detta var min sista OS-invigning och jag kunde inte hjälpa att tårarna trillade.

Han lade — så att säga — den slitna slipsen på hyllan. Ni skall veta att denna flottiga, färdigknutna slips varit Jättens adelsmärke. Den satt alltid — dock mindre och mindre snyggt med åren — runt halsen på honom under tävlingarna. En prydlig skjorta hörde också till bilden.

Ni skall veta att denna flottiga färdigknutna slips alltid varit Jättens adelsmärke.

Kontakten med idrotten — den egna — är borta. Men en viss kontakt — om än på avstånd — har han dock med svensk idrott. När detta skrives en blåsig oktoberdag arbetar hemmansägaren nämligen som traktorförare vid ett bygge precis utanför Idrottens Hus i Farsta…

…och hemma på sin Ekerö-gård tittar han då och då långt på en allt mer sönderrostad spårad bana. Det var där Djurgårds-gänget tränade starter så bra att de nästan alltid hade någon av de snabbaste tiderna.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga detta: den klubb eller organisation som vill ha en underhållande kväll bör bjuda in Jätten. Han berättar med en bisarr humor och självkritik, dessutom med ett fenomenalt sinne för små och roliga detaljer.

Jätten avled 93 år gammal måndag 31 juli 2023.

Wolf Lyberg, sportjournalist sedan 40-talet, mångårig sekreterare för Sveriges Olympiska Kommitté.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

29 oktober 2022 invaldes Carl-Erik Eriksson som medlem nr 27 i Djurgårdens Hall of Fame.

Kathinka Frisk

Kathinka Frisk

Djurgårdens IF var från första början en Skidklubb, en hemvist för framgångsrika längdåkare och backhoppare. På 30-talet blev Djurgården ett begrepp även inom slalom och störtlopp. Inga Söderbaum och Hasse Hedjerson visade vägen och blev klubbens samt landets första SM-segrare i slalom. I deras spår följde namn som Kerstin Winnberg-Ahlqvist och Vivi-Anne Wassdahl.

Och Kathinka Frisk, Djurgårdens legendariska stjärna i utförsåkning. 1958 betalade hon in de obligatoriska fem kronorna i medlemsavgift, och började så sin framgångsrika karriär. Eftersom hon sedan unga år studerat i Schweiz och aldrig tävlat i Sverige, var hon helt okänd i slalomsammanhang. Men redan 1959 vann hon sitt och Djurgårdens första SM i störtlopp. Endast 16 år gammal och fullständigt orädd störtade hon nedför branterna i Tärnaby och satte samtliga favoriter på plats.

Kathinka Frisk
Född: 2 april 1942

Utförsåkare
SM-guld: 6 (1959-1964)

— Rädsla är något som kommer med åren. När jag började tävla var jag helt enkelt för ung för att vara rädd, och det var nog därför som jag lyckades såpass bra, berättar Kathinka blygsamt.

Vid den här tiden var Stockholm inte speciellt berömt för sina utförsåkare. För Kathinka var det därför extra roligt att som ung okänd tjej — och dessutom stockholmare — få visa de förvånade norrlänningarna att bra skidåkning existerade även söder om Dalälven.

Året därpå var hon tillbaka i Tärnaby och vann där sedvanligt svenska mästerskapet i störtlopp.

Svenska skidförbundet gjorde nog en miss när de inte lät henne ställa upp i Squaw Valley 1960, eftersom hon då ansågs som alltför ung och orutinerad. Kathinkas effektiva åkstil, rakt på portarna och full fart, hade säkerligen kunnat åstadkomma lysande resultat. Ovannämnda år blev hon bland annat i hård konkurrens 9:a vid internationella stortävlingar i St Moritz.

Kathinka Frisk

Efter den suveräna debuten 1959 lyckades Kathinka lägga beslag på ytterligare hela fyra SM-titlar i störtlopp, detta under en period av fem år. 1963 hade hon otur och föll vid tävlingen i störtlopp. För att kompensera detta kammade hon istället hem SM i storslalom, och tog dessutom silver i specialslalom.

Året därpå var hon tillbaka i Tärnaby och vann där sedvanligt svenska mästerskapet i störtlopp, trots att hon på grund av en lindrigare hjärnskakning borde ha tillbringat dagen till sängs istället för i en skumpig utförslöpa.

Intresset för utförsåkning hade vid det här laget börjat skjuta fart, och sporten lockade allt fler aktiva såväl som åskådare. Om någon liten knatte såg henne tävla i Tärnaby och blev inspirerad att försöka upprepa hennes bragder må väl vara osagt. Men det nyvaknade intresset för sporten skulle som bekant komma att öka lavinartat bara något decennium senare i samband med Stenmarks framgångar.

Att Kathinka skulle tävla för Djurgården var det aldrig någon tvekan om. Hon är född i Stockholm, och hennes hjärta har klappat för klubben ända sedan den dag hon som nioåring för första gången svingade sig utför en pist och började drömma om alpina framgångar.

Förutom de fina SM-placeringarna var hon under 60-talets början högt placerad på den internationella rankinglistan. Hon var medlem i svenska landslaget och deltog bland annat i VM i Chamonix 1962 samt i för-OS i Innsbruck 1963.

I de olympiska spelen 1964 deltog dock inte det svenska damlaget. Svenska skidförbundet inställde i sista stund damernas medverkan på grund av att det ansåg sig ha alltför dålig ekonomi. (Detta trots att laget redan fanns på plats!) Naturligtvis blev det en besvikelse för Kathinka som var i fysisk toppform och dessutom presterat bra resultat vid internationella tävlingar.

På herrsidan vanns störtloppet av Egon Zimmerman. Kathinka blev, fastän hon inte fick tävla, rubrikernas dam genom att framför en mångfald TV-kameror ge honom en segerkyss som varade längre än själva störtloppet, (Zimmermans segertid var 2 minuter och 18,16 sekunder.)

Efter OS i Innsbruck jobbade hon en period som skidlärare i St Moritz, och undervisade bland andra småprinsarna Hohenlohe i konsten att åka utför. 1965 gifte hon sig med amerikanen Charles Kyle Osborne, och försvann därmed från Sverige, landslaget och Djurgården.

T.v. Kathinka Frisk i St Moritz och t.h. från Sports Illustrated.

Men Kathinka övergav inte utförsåkningen, den har alltid haft en given plats i hennes liv, och hon har åkt skidor i så gott som hela världen. I USA, som för övrigt är hennes nuvarande hemland, tränade hon under en tid ungdomslandslaget i Squaw Valley och var dessutom aktiv som proffsåkare under en tvåårsperiod.

Vistelsen i landslaget var ändå den mest spännande tiden, berättar hon. Herrar och damer tränade och tävlade tillsammans, och reste likt en turnerande cirkus jorden runt. Att tävla för Djurgården och samtidigt få lära känna Sverige såväl som nya vänner var förstås också både viktigt och roligt. Många av de utförsåkare och djurgårdare hon kom i kontakt med då, är fortfarande nära vänner, bland andra Ragnar Håkansson och TV-sportens Göran Zachrisson.

1977 gifte sig Kathinka Frisk med senator John Tunney, son till världsmästaren i tungviktsboxning Gene Tunney. Familjen bosatte sig i södra Kalifornien i ett klimat som ju inte lämpar sig speciellt väl för störtloppsåkning. Och Kathinka saknar ibland att bara kunna gå runt husknuten och spänna på skidorna.

För Kathinka är fortfarande aktiv utförsåkare. Hon och hennes man var de första amerikaner som åkte skidor i Sovjet, detta så sent som i mitten av åttiotalet. Sedan några år tillbaka arbetar hon dessutom aktivt med att lära handikappade att åka utför, och medverkar i att anordna så kallade Special Olympics. Allt för att andra ska få uppleva den glädje Kathinka själv har fått ut av skidåkandet.

Visst har där funnits mörka stunder också. Alltifrån incidenter som när en svart katt hoppade ut i spåret och fick henne att spåra ur vid de internationella damtävlingarna i Grindewald 1963, till en hel del hjärnskakningar och andra skador.

Vid VM 1962 var hon inblandad i en allvarlig lavinolycka. Det svenska slalomlandslaget var på väg till hotellet i Chamonix när bussen vräktes av vägen av ett snöskred, och störtade närmare 50 meter utför ett stup. Bussen slog runt flera gånger och hamnade till slut på taket i en djup snödriva. Den mjuka landningen räddade passagerarnas liv, samtliga klarade sig oskadda men de blev mycket omtumlade. Hur detta inverkade på Kathinkas tävlingsresultat kan förstås bara bli spekulationer, men olyckstillbudet till trots deltog hon samma vecka i damernas störtlopp och hamnade där på 36:e plats, efter ett fall alldeles innan mållinjen.

Inget har dock kunnat avskräcka henne. Utförsåkningen är och förblir hennes livs kärlek. Trettio år efter genombrottet i Tärnaby susar hon fortfarande nedför pisterna i ansenlig fart, nu med lika skidintresserade barn hack i häl. Trots att Kathinka var framgångsrik i både special- och storslalom var det — och är fortfarande — störtloppsåkandet som lockar mest. Fart och spänning vill hon ha i livet, och hon är lite av mångsysslare när det gäller fartfyllda sysselsättningar. Att köra bil fort, att galoppera och hoppa med hästar, åka vattenskidor och windsurfa — golf har aldrig varit hennes melodi.

Och att det blev just utförsåkning som hon valde att satsa sin äventyrslusta och talang på är förstås något som hon aldrig har ångrat.

Maria Holm, litteratur- och filmvetare, frilansjournalist, ingår i redaktionen för denna bok.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Kathinka uppmärksammades av DIF Historia på Internationella Kvinnodagen 2021 och blev både förvånad samtidigt road över att uppmärksammas denna dag. Hon fyller 80 nästa år men det stoppar inte den gamla mästarinnan från att åka skidor flera gånger i veckan och enligt dottern är mamma fortfarande snabbast i backen.

20 augusti 2022 invaldes Kathinka Frisk som medlem nr 23 i Djurgårdens Hall of Fame.

Inga Gentzel

Inga Gentzel

Inga Gentzel från Stockholm var en av Sveriges första friidrottsstjärnor på 1920-talet. Hennes favoritgren var löpning 800m och där tog hon fyra SM-guld och satte även världsrekord på distansen 1928. Det var första världsrekordet i friidrott någonsin för en svensk kvinna.

Det är 20-tal. Det är kvinnornas tid. Efter decennier av instängdhet och en tillvaro helt i skuggan av männen, började borgarkvinnorna att lätta på korsetterna och slå sig in på mannens revir. Det Brittiska Imperiets hjärta, London, hade skakats i sina viktorianska grundvalar av de kvinnliga rösträttskämparnas våldsamma framfart. Och i Hyde Park kunde man iaktta kvinnor som rökte offentligt. Ingenting var längre sig likt.

Inga Kristina Gentzel
Född: 24 april 1908

Friidrott
OS-brons 1928
SM-guld: 5

1928 800 meter
1929 200 meter
1929 800 meter
1930 800 meter
1931 800 meter

Även i Sverige utmanade kvinnorna konventionerna och efter årtionden av hetsig debatt infördes allmän och lika rösträtt i riket 1921. Kjolarna blev allt kortare och hatarna allt mindre för att passa in i det nya klädmodet som satte bekvämlighet och funktion främst. Det bobbade och shinglade håret à la Greta Garbo hade smak av kvinnlig frigörelse.

Även inom idrotten började kvinnorna göra sig gällande. De krävde att deras prestationer skulle tas på allvar. För att lättare kunna göra sina röster hörda, bildade kvinnorna ofta speciella damsektioner i föreningarna. Så var fallet i DIF, där damsektionen kom till 1924. Den feminina idrotten blev en del av den kvinnliga frigörelseprocessen som väckte starkt motstånd hos många män och även hos många äldre kvinnor. För fortfarande bestod kvinnans främsta uppgift i att behaga mannen. Kvinnan skulle vara gracil, behagfull och ödmjuk. Hon skulle definitivt inte kämpa och svettas. Ett faktum som komplicerade tillvaron för många idrottande flickor.

”Idrottar du? Då blir du aldrig gift!” Denna kommentar mötte Inga Gentzel ständigt. Att hon var den första svenska kvinnan som lyckades ta en plats i friidrottens världselit uppfattades tydligen inte som en merit. Att Inga började idrotta var en tillfällighet. Hon var på en basar på Tranebergs IP sommaren 1926, då en löptävling utlystes för alla som var intresserade. Efter övertalning från några väninnor ställde 18-åriga Inga motvilligt upp. Barfota inledde hon en lysande idrottskarriär genom att vinna loppet.

Några veckor senare blev hon medlem i Djurgårdens IF. Föreningen skickade henne genast till uttagningstävlingarna till dam-OS. Inga fick själv välja vilken distans hon skulle springa och ställde upp på 1000 m. Enligt egen utsago ”råkade” Inga komma först. På ny svensk rekordtid. I slutet av augusti 1926 skulle så damernas egen olympiad avgöras i Göteborg. Inga blev tvåa på 1000 m efter den brittiska världsrekordinnehavaren Trickey, och förbättrade sitt eget svenska rekord med 20 sekunder. Hon hyllades i tidningarna dagen efter loppet. Flera skribenter ansåg dock att hon utan vidare skulle kunna bli bäst i världen på distansen — om hon lärde sig taktik. Inga sprang visserligen mycket fort med långa och kraftfulla steg, men hon satte full fart från början och hade därför inget extra att ge på upploppet. Hon sprang dessutom gärna i ytterbanan där trängseln inte var så stor.

Två år senare, i juni 1928, fick Inga Gentzel åter sportjournalisterna att jubla. Hon satte då nytt världsrekord på 800m med tiden 2.20,4 minuter. Loppet blev inte bara ett rejält genombrott för Inga själv utan också för den kvinnliga idrotten i stort. Inga sprang ju omkring halvt avklädd inför skrikande män på läktarna. Många journalister och opinionsbildare som varit hårda motståndare till sportande kvinnor ändrade ståndpunkt efter rekordloppet. Fast det var inte så mycket prestationen i sig, utan snarare Ingas vackra löpstil som var anledningen till den ändrade attityden. Ändå var de positiva pressrösterna ett viktigt steg på vägen mot ett erkännande av den kvinnliga idrottens existensberättigande:

”Undertecknad hör icke till de entusiastiska ivrarna för den feminina sporten utanför de gebit som anses vara klädsamma för det svagare könet — alltså skidlöpning, bandy, tennis och simning. Men när man såg Inga Gentzel löpa igår i Stadion, lätt elegant och i en perfekt stil så måste man kapitulera och säga, att om en kvinna kan springa så, då är saken berättigad.”

Men alla var långtifrån övertygade om den saken. Ingas mor tillhörde en generation kvinnor med andra värderingar än de spirande jämlikhetsidealen. Hon såg aldrig sin dotter sätta världsrekord på Stadion. Hon skämdes. Inga sprang ju omkring halvt avklädd inför skrikande män på läktarna.

Men jämlikhetstanken hade nu fått fotfäste. Vid OS i Amsterdam 1928 skulle för första gången friidrottande män och kvinnor delta i samma olympiska spel. Trots Ingas världsrekord och andra starka idrottsprestationer av kvinnor, beslöt Sveriges Olympiska Kommitté att inte betala kostnaderna för kvinnliga deltagare i OS. SOK:s motivering var att man (män) befarade att idrotten skulle ”maskulinisera den kvinnliga ungdomen”. Debatten blev livlig. Å ena sidan var ”kvinnor en gång för alla det estetiska momentet i livet”. Å andra sidan hade de svenska damerna stora chanser att ta medalj, om de nu fick delta.

Gångtävling för damer på Skansen 1931. Inga Gentzel längst till vänster. Foto: Bertil Norberg.

Det var många som upprördes över SOK:s beslut och Stockholms Dagblad startade därför en insamling. Det behövdes 7000 kronor för att en trupp på 5—6 flickor skulle kunna åka till Amsterdam och re­dan första dagen fick man bidrag på 2000 kronor. SOK gav slutligen efter för opinionstrycket. Två veckor innan OS skulle starta fick Inga ett telegram som meddelade att hon var officiellt uttagen till spelen i Amsterdam.

Inga gladde sig mycket åt att få åka även om hon ansåg sig vara utan medaljchans. Hybris var ingenting hon besvärades av. Men Inga gick lätt vidare till finalen på sin specialsträcka 800 m, samtidigt som en svensk reporter förvånat konstaterade att ”här nere tycker de att damernas tävlingar är lika viktiga som herrarnas!” Finalloppet på 800m blev dramatiskt. Inga öppnade loppet i ett mördande tempo och ledde tills det återstod 100 m. Då tappade hon farten och passerades av tyskan Batschauer-Radke samt Hitomi från Japan. Taktik var som sagt inte Ingas starka sida. Det krävdes emellertid ett nytt världsrekord av Batschauer-Radke för att vinna. Även Hitomi och Inga sprang under den gamla noteringen. Inga slog nytt svenskt rekord som löd på 2.17,8 min. Det stod sig i 15 år.

Vidare borde Inga fått byta ut sin olympiska bronsmedalj mot en silvermedalj. Kinuye Hitomi från Japan, som var ett huvud högre än de andra flickorna och som enligt Inga hade burit sig underligt åt i omklädningsrummet, visade sig nämligen senare vara man!1 Inga blev aldrig särskilt upprörd över avslöjandet. Hon hade visserligen gärna hängt en medalj med högre valör kring halsen, men den kvinnliga ödmjukheten var fortfarande en dygd.

Och så sprang Inga främst för att det var fantastiskt roligt. Hon upplevde aldrig att hon behövde uppoffra sig för idrottens skull. Å andra sidan behövde inte träningen vara hård och rationell som idag. En extra drivfjäder var naturligtvis chansen att komma utomlands. Ännu var det långt kvar till interrailkortens tid.

I Sverige sprang Inga hem 5 SM-guld åt sig själv och Djurgårdens IF under åren 1928—31. Visst strävade hon efter att vinna, men inte till vilket pris som helst. Hennes råd till yngre flickor var: ”Sporta för idrottens skull. Använd ej sporten som en språngbräda för att ’göra sig’ för den manliga publiken. Låt inte sportandet förstöra det kvinnliga hos dig.” Idealen är annorlunda i dag.

Kortfilm: Inga Gentzel – en sjungande idrottsstjärna

Lena Enberg
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

29 oktober 2022 invaldes Inga Gentzel som medlem nr 29 i Djurgårdens Hall of Fame.

1 Detta har senare ifrågasatts här skbl.se – Inga Kristina Gentzel, reds anm.

Persongalleri

Oscar Bomgren

Oscar Bomgren

Einar “Lill-Einar” Olsson

Einar “Lill-Einar” Olsson

Nils Adolf Hedjerson

Nils Adolf Hedjerson

John G Jansson

John G Jansson

Karl-Erik ”Cacka” Andersson

Karl-Erik ”Cacka” Andersson

Sigvard ”Sigge” Bergh

Sigvard ”Sigge” Bergh

Ragge Wicksell

Ragge Wicksell

Kathinka Frisk

Kathinka Frisk

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Kent ”Mr Magic” Nilsson

Kent ”Mr Magic” Nilsson

Elisabeth Thorsson

Elisabeth Thorsson

Sven Tumba

Sven Tumba

Gustaf Nyman

Gustaf Nyman

Nisse Ramm

Nisse Ramm

Kalle ”Köping” Gustafsson

Kalle ”Köping” Gustafsson

Harald Hedjerson

Harald Hedjerson

Ebba Myrberg

Ebba Myrberg

Sigvard Parling

Sigvard Parling

Malin Swedberg

Malin Swedberg

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Gösta ”Knivsta” Sandberg

John ”Jompa” Eriksson

John ”Jompa” Eriksson

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld

Ernst Ekberg

Ernst Ekberg

Stefan Rehn

Stefan Rehn

Britt Elfving

Britt Elfving

Dan Netzell

Dan Netzell

Håkan Södergren

Håkan Södergren

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby

Harry Wolff

Harry Wolff

Thomas Eriksson

Thomas Eriksson

Carl von Essen

Carl von Essen

Anna Dettner

Anna Dettner

Olle Tandberg

Olle Tandberg

Lasse Björn

Lasse Björn

Hans Tvilling

Hans Tvilling

Björn Alkeby

Björn Alkeby

Algot Nilsson

Algot Nilsson

Axel ”Acke” Norling

Axel ”Acke” Norling

Lars Gustaf Sääf

Lars Gustaf Sääf

Arne Arvidsson

Arne Arvidsson

Roland Stoltz

Roland Stoltz

Vilhelm Rosén

Vilhelm Rosén

Lars Myrberg

Lars Myrberg

Elisabeth Thorsson

Elisabeth Thorsson

Elisabeth Thorsson heter Djurgårdens framgångsrikaste idrottskvinna genom tiderna. I varje fall om vi räknar antalet SM-tecken. Hon erövrade sammanlagt 13 mästerskap i bordtennis, lika många som sin manlige djurgårdskollega Björne Mellström. Dessa båda erövrade för övrigt tre SM tillsammans i mixed dubbel. Elisabeth vann också SM i lag, dubbel och singel.

Elisabeth Stensdotter Thorsson
Född: 3 mars 1938

Bordtennis
SM-guld: 13 (1954-1960)

Redan som 16-åring vann hon singeltiteln både som junior och senior. 1960 vann hon för andra gången en nervpirrande SM-final, där jag satt som rådgivare och sekundant i ett hörn och förtvivlade över den ena missa de matchbollen efter den andra. Om jag inte minns fel vann Elisabeth till slut med 28—26 i skiljeset över Britt Andersson från Nässjö.

Första gången jag träffade Elisabeth eller Tette, som hon hette i uppväxtåren, var hon elva år. Jag hade blivit rekommenderad att söka upp henne i hemmet i Rasbo utanför Uppsala för att på ort och ställe slå några bollar mot denna intresserade flicka och eventuellt ta hand om en verklig bolltalang. Jag kände hennes styvfar, hovsångaren Martin Öhman, som spelade pingis till husbehov mest varje dag och som med all rätt gick under epitetet bordtennisens supporter nummer 1. Elisabeth hade en äldre bror, Sten-Olof, som var riktigt bollbegåvad och som redan hade börjat tävlingsspela hos Vesta i Uppsala. Jo, Elisabeth var en talang. Det fick jag omedelbart klart för mig när jag såg henne öva bollskola mot en vägg med fyra gummibollar i luften samtidigt. Vid pingisbordet som var alldeles för högt för henne ägnade hon sig åt någon slags ping-pong men med en lust och förmåga att returnera alla bollar med skruv. Hon kunde redan skära bollen med viss ackuratess och snits och redan efter ett par timmars lektion hade jag också fått henne att någorlunda rätt utföra ett forehandslag.

Jag kom tillbaka flera gånger till hemmet i Rasbo och efter knappt två år anmälde jag henne till en nybörjarturnering för flickor i Eriksdahlshallen. Elisabeth vann varje match utan att förlora något set. Hon bollade mest med en stark underskruv som var förgörande för motståndarna och då och då slog hon in en välplacerad forehand.

Tre år senare var hon svensk mästarinna alla kategorier och landslagsspelare. Under flera år var hon landets skickligaste spelare tillsammans med Birgitta Tegnér (systertill DIF:s Signhild Tegnér). Elisabeth blev även nordisk mästarinna i singel.

Hon blev allt säkrare i sitt försvarsspel och anfallsvapnet som var en solid forehand kunde hon placera var som helst på motståndarens bordshalva. Trots intensiv och flitig träning lyckades hon aldrig öva upp sig på backhandsidan. Där fick hon nöja sig med att lita på sin säkerhet och den starka underskruven. Hon fick aldrig fart på sitt backhandslag och det var det som hindrade henne att nå den absoluta eliten. Hon kunde vinna det mesta i Norden men i matcher mot ungerskor och rumänskor var hon chanslös. De höll ett något högre tempo och det innebar att Elisabeth och de övriga svenskorna fick dansa efter deras pipa.

Elisabeth slutade efter några intensiva pingisår. Men takterna satt i länge. När hon träffade sin blivande make, tennisstjärnan Jan-Erik Lundqvist, som också hade spelat lite pingis i plugget, var denne övertygad om att hans kunnande skulle räcka till för att besegra Elisabeth. Det slutade med att fru Lundqvist kunde lämna tio bollar i förgåva och ändå vinna. — Jag går på hennes underskruv mest hela tiden, sa Janne, som i stället lärde upp sin Elisabeth till en hygglig motionsspelare i tennis.

Bengt Grive, sportjournalist, sedan 1960 på Sveriges Television, svensk mästare i bordtennis.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

12 mars 2023 invaldes Elisabeth Thorsson som medlem nr 41 i Djurgårdens Hall of Fame.

Persongalleri

Gustaf Nyman

Gustaf Nyman

Algot Nilsson

Algot Nilsson

Lars Myrberg

Lars Myrberg

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby

Britt Elfving

Britt Elfving

Hans Tvilling

Hans Tvilling

Lasse Björn

Lasse Björn

Anna Dettner

Anna Dettner

Ragge Wicksell

Ragge Wicksell

Malin Swedberg

Malin Swedberg

Thomas Eriksson

Thomas Eriksson

Nisse Ramm

Nisse Ramm

Sigvard ”Sigge” Bergh

Sigvard ”Sigge” Bergh

Ebba Myrberg

Ebba Myrberg

Kalle ”Köping” Gustafsson

Kalle ”Köping” Gustafsson

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Roland Stoltz

Roland Stoltz

Harry Wolff

Harry Wolff

Vilhelm Rosén

Vilhelm Rosén

Carl von Essen

Carl von Essen

Kent ”Mr Magic” Nilsson

Kent ”Mr Magic” Nilsson

Ernst Ekberg

Ernst Ekberg

John ”Jompa” Eriksson

John ”Jompa” Eriksson

Karl-Erik ”Cacka” Andersson

Karl-Erik ”Cacka” Andersson

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld

Harald Hedjerson

Harald Hedjerson

Oscar Bomgren

Oscar Bomgren

Olle Tandberg

Olle Tandberg

John G Jansson

John G Jansson

Nils Adolf Hedjerson

Nils Adolf Hedjerson

Stefan Rehn

Stefan Rehn

Einar “Lill-Einar” Olsson

Einar “Lill-Einar” Olsson

Inga Gentzel

Inga Gentzel

Sven Tumba

Sven Tumba

Arne Arvidsson

Arne Arvidsson

Dan Netzell

Dan Netzell

Lars Gustaf Sääf

Lars Gustaf Sääf

Kathinka Frisk

Kathinka Frisk

Sigvard Parling

Sigvard Parling

Håkan Södergren

Håkan Södergren

Axel ”Acke” Norling

Axel ”Acke” Norling

Björn Alkeby

Björn Alkeby

John G Jansson

John G. Jansson

John G. Jansson känner de flesta Djurgårdare till idag. Det är han som har störst förtjänst av att DIF existerar. Han var ordförande för Djurgårdens Idrottsförening de första åren och mycket tack vare hans intresse och arbete lyckades föreningen överleva och få en stark grund att bygga vidare på. Hans fullständiga namn var Karl Johan Gustaf Jansson, men kallade sig kort för John G. Jansson. Hans far var fyrvaktare, invandrad från Östergötland och hans mor var född Djurgårdsflicka.

När John växte upp i Stockholm, på 1800-talets andra hälft, var det vanligt att man flyttade relativt ofta. Familjen Jansson bodde på ett tiotal olika adresser på Djurgården under tiden före Djurgårdens grundande, bl.a. Breda Gatan 6 och Långa Gatan 12. När John var 22 år kallade han sig kontorsbiträde, vilket var en fin titel, speciellt för någon från ”Kåkstaden”.
Strax intill i Djurgårdsstaden bodde den två år äldre Axel Öfverstén, som redan då hade gjort sig känd som kraftatlet och var alla smågrabbars idol. Axel skulle även han få en betydande roll inom Djurgårdens IF.

Karl John (eg Johan) Gustaf Jansson
Född: 5 juni 1868

Medlem: 1
Grundare av Djurgårdens IF
Ordförande: 1891-1892
Styrelseledamot: 1893, 1896-1900
Hedersledamot: 1903

John G strax före grundandet av DIF.

Det är John G. Jansson som har största förtjänsten till att DIF existerar. Det var nämligen han som den 12:e mars 1891 sammankallade ett dussin Djurgårdspojkar och med dem bildade Djurgårdens Idrottsförening.

Det var inledningsvis svårt att hålla ihop den nybildade föreningen och ett tag var det tal om att den skulle upplösas. Att så icke blev fallet är John G. Jansson förtjänst. Han var föreningens ordförande de första fyra åren och tack vare hans intresse och arbete lyckades föreningen överleva sin första dekadensperiod, 1892-1893. Under dessa år gav han föreningen dess stil. Utmärkande blev sammanhållning och framåtanda, en stor del kärvhet och egensinnighet, men framförallt en riklig del idrottsanda.

John G. Jansson var även under de första åren aktiv deltagare i föreningens skid- och sparkstöttingstävlingar och att han där icke var utan framgång framgår av föreningens tävlingsprotokoll från denna tid.

Under de följande åren fungerade Jansson som vice ordförande och skattemästare. Vid seklets slut gav John arbete inom det offentliga livet, där han var kassör i Neptunbolaget, honom mycket liten tid över till att arbeta för föreningen och han drog sig då tillbaka från styrelsearbetet.

John och fru Alma hade sedan länge hyrt ett sommarställe på Blidö. Bland grannarna blev John snabbt populär då han var mycket social. Efter tio år hade de fått ihop pengar för att själva köpa loss deras älskade sommarhus. Priset var 20 000 kr vilket var mycket pengar på den tiden.

Då John var Djurgårdens grundare och dessutom mycket omtyckt blev de bortbjudna på middag eller liknande bjudningar relativt ofta. John var mycket noga med att det skulle bjudas tillbaka så fort som möjligt vilket kunde bli ganska jobbigt för makan Alma som lagade till godsakerna. John var egentligen en vanligt anställd på Neptunbolaget men tyckte om att leva som en förnämare herre vilket såklart kostade på, men trots att de ibland hade mycket ont om pengar vägrade John G sälja Blidö.

John G. Jansson vid tiden för bildandet av DIF.

Som många andra boende på Djurgården älskade John sjön. Han jobbade sex dagar i veckan men var ute med båt så ofta han kunde. Han lär ha älskat de öppna vyerna på havet. På somrarna bjöd han ofta med hela båten full med folk till någon närbeläget ö där det fikades. Deras båt var från början en livbåt på ett större fartyg som John köpt loss genom kontakter.

Janssons intresse för föreningen fanns dock kvar efter att ha dragit sig tillbaka och han hjälpte till med föreningens revisioner en bit in på 1900-talet. På somrarna bodde John på Blidö, dit han tog sig via ångbåtsfärd på drygt 3h, och där uppsökte han alltid byns enda telefon för att ringa, såväl i halvtid som efter full tid, för att få höra ställningen i fotbollsmatcherna som de Blårandiga spelade.

Johns yngsta son Helmer Jansson var direktör på den stora sportaffären Idrottsmagasinet som låg på Birger Jarlsgatan vid Nybroplan. Även han var DIF-frälst. En av kunderna i butiken var ingen mindre än Djurgårdens Idrottsförening, har han berättat. Han var därför bjuden på diverse jubileer bl.a. 65-års jubileet 1956, där Helmer fick diplom för sina gärningar för DIF.

Den klassiska bilden på John G. Jansson och lite bearbetning av Kristofer Pilhjärta.

Sällskapet Gamla Djurgårdare bildades 12 mars 1920 och har som syfte att stödja de olika djurgårdsföreningarna. John G. Jansson, blev sällskapets första ordförande 1920.

Till erkänsla för allt det arbete han lagt ner på huvudföreningen, valdes han till den första hedersledamoten i Djurgårdens IF.

Sista gången John var till sin sommarstuga var han väldigt trött och var tvungen att vila flera gånger längs vägen. 1940 insjuknade han, men var fortfarande vital och med stor längtan att få fira jubileet, då hans egen förening skulle fylla 50 år. Tyvärr fick han aldrig uppleva den dagen.

”Hos John G. Jansson kände man förvisso alltid denna faderliga värme, som man alltid erfar vid mötet med gamla goda människor, men i det fasta handslaget och de vänliga orden låg något alldeles särskilt, som man förstod var avsett endast för oss Djurgårdare: ”Tack för att du hjälpt till att göra någonting av min gamla förening”

Det skulle varit oss, senare tiders Djurgårdare oändligt kärt att få sluta upp omkring honom, den resliga kämpen med malmklang i rösten, och med honom som festens förste hedersgäst fira vår förenings fem starka decennier. Säkert hade han då varit en mycket lycklig människa.”
/ Eric Ahlström 1941

En av de sista bilderna på John G. Jansson.

Stiftarens avskedsord:
”När undertecknad och 11 Djurgårdspojkar den 12 mars 1891 bildade D.I.F. hade vi egentligen endast tänkt oss skidlöpning på vårt program och vi hade bland dessa stiftare fler mycket goda skidlöpare, såsom bröderna Axel och Gustaf Tibell, Nils Widgren m.fl. vilka gjorde föreningens namn känt redan från de första tävlingar, som avhöllos av föreningen vid Kärleksudden på Djurgården.
Enligt föreningens första stadgar skulle endast pojkar bosatta på Djurgården kunna bli medlemmar. Då det emellertid visade sig att tillslutningen blev för ringa, allra helst som vi redan 1892 tog upp allmän idrott på programmet, beslöts att även utom Djurgården bosatta ynglingar kunde vinna inträde och då blev det uppsving inom föreningen, mycket tack vare bröderna August och Johan Björkdahl, som voro synnerligen energiska och tillförde föreningen många medlemmar.
En god hjälp hade föreningen av ”Idrottens fader”, general Balck, som då var kapten, vilken hjälpte oss med råd och dåd och var närvarande på en hel del av våra tävlingar, samt var särskilt inbjuden till och deltog i flera av våra jubileumsdagar, sista gången på 25-årsfesten på Runan. Han var som en fader till oss, som vi såg upp till med vördnad och tillgivenhet.
Jag erinrar mig särskilt en episod från 1898, då föreningen deltog i Svenska Idrottsförbundets 3:e mästerskapstävlingar med ett dragkampslag, som besegrade ett av atleter sammansatt lag, vilket givetvis föranledde stort jubel bland oss Djurgårdare.
Mycket mera kunde nog framdagas, men detta får vara nog och när jag slutar så får jag i fortsättningen önska föreningen all lycka och framgång. Det glädjer oss stiftare att den lilla Djurgårdsek, som av oss planterades 1891, nu vuxit ut till det kraftfulla träd som det är idag.”

Stockholm, den 5 februari 1940
John G. Jansson, D.I.F:s grundare. 1868-06-05 † 1940-12-21.

Del av text tidigare publicerad på difarkivet.se

7 oktober 2021 invaldes John G Jansson som medlem nr 1 i Djurgårdens Hall of Fame. Utmärkelsen mottogs av hans barnbarn Birgit Feychting.

Persongalleri

Vilhelm Rosén

Vilhelm Rosén

Kalle ”Köping” Gustafsson

Kalle ”Köping” Gustafsson

John ”Jompa” Eriksson

John ”Jompa” Eriksson

Stefan Rehn

Stefan Rehn

Ernst Ekberg

Ernst Ekberg

Dan Netzell

Dan Netzell

Kent ”Mr Magic” Nilsson

Kent ”Mr Magic” Nilsson

Nisse Ramm

Nisse Ramm

Sven Tumba

Sven Tumba

Harald Hedjerson

Harald Hedjerson

Oscar Bomgren

Oscar Bomgren

Lasse Björn

Lasse Björn

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Britt Elfving

Britt Elfving

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld

Karl-Erik ”Cacka” Andersson

Karl-Erik ”Cacka” Andersson

Elisabeth Thorsson

Elisabeth Thorsson

Inga Gentzel

Inga Gentzel

Carl von Essen

Carl von Essen

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Einar “Lill-Einar” Olsson

Einar “Lill-Einar” Olsson

Hans Tvilling

Hans Tvilling

Håkan Södergren

Håkan Södergren

Lars Myrberg

Lars Myrberg

Olle Tandberg

Olle Tandberg

Roland Stoltz

Roland Stoltz

Malin Swedberg

Malin Swedberg

Gustaf Nyman

Gustaf Nyman

Arne Arvidsson

Arne Arvidsson

Sigvard Parling

Sigvard Parling

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby

Björn Alkeby

Björn Alkeby

Nils Adolf Hedjerson

Nils Adolf Hedjerson

Harry Wolff

Harry Wolff

Ebba Myrberg

Ebba Myrberg

Anna Dettner

Anna Dettner

Sigvard ”Sigge” Bergh

Sigvard ”Sigge” Bergh

Algot Nilsson

Algot Nilsson

Thomas Eriksson

Thomas Eriksson

Ragge Wicksell

Ragge Wicksell

Kathinka Frisk

Kathinka Frisk

Axel ”Acke” Norling

Axel ”Acke” Norling

Lars Gustaf Sääf

Lars Gustaf Sääf

Algot Nilsson

Algot Nilsson

Algot invaldes i föreningen 1893 och blev då Djurgårdens medlem nummer 65.

Han var inledningsvis duktig på sommaridrotterna och främst friidrott samt bland de bästa femkamparna inom DIF. När lagbollsporterna tog fart i slutet av 1890-talet blev han en stöttepelare i både fotbollslaget och bandylaget. I början av 1900 blev han dessutom lagets kapten i både fotboll och bandy.

Algot Nilsson bidrog mycket inom föreningsarbetet i Djurgår’n där han var styrelseledamot i Överstyrelsen 1897-1902 och 1907-1908. 1900 var han var vice ordförande och 1908 blev han ständig medlem i DIF.

Algot blev ordförande för den nystartade Lawn-tennis-sektionen 1909-1913. Lawn-tennis var det tidigare namnet för dagens tennis, på den tiden så man endast spelade på gräsplaner.

Tack vare Algots kunnande kunnande om bollsporter blev han styrelseledamot i Svenska Bollspelsförbundet och satt där fram tills förbundet upplöstes 1906.

Algot Nilsson är innehavare av föreningens förtjänstmedalj och hedersmärke samt Riksförbundets idrottsmärke i guld.

Johan Algot Nilsson
Född: 5 november 1876

Medlem: 65.

Fotbollsspelare
Position: centerhalv
Moderklubb: Djurgårdens IF
5 säsonger.
1900
1901
1902
1903
1904

Bandyspelare
Position: centerhalv
Moderklubb: Djurgårdens IF
6 säsonger.
1900
1901
1902
1903
1904
1905

Persongalleri

Einar “Lill-Einar” Olsson

Einar “Lill-Einar” Olsson

Roland Stoltz

Roland Stoltz

Arne Arvidsson

Arne Arvidsson

Ebba Myrberg

Ebba Myrberg

Harry Wolff

Harry Wolff

Nils Adolf Hedjerson

Nils Adolf Hedjerson

Inga Gentzel

Inga Gentzel

John ”Jompa” Eriksson

John ”Jompa” Eriksson

Håkan Södergren

Håkan Södergren

Sigvard ”Sigge” Bergh

Sigvard ”Sigge” Bergh

Axel ”Acke” Norling

Axel ”Acke” Norling

Olle Tandberg

Olle Tandberg

Carl von Essen

Carl von Essen

Sigvard Parling

Sigvard Parling

Karl-Erik ”Cacka” Andersson

Karl-Erik ”Cacka” Andersson

Britt Elfving

Britt Elfving

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Björn Alkeby

Björn Alkeby

Stefan Rehn

Stefan Rehn

Harald Hedjerson

Harald Hedjerson

Vilhelm Rosén

Vilhelm Rosén

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld

Thomas Eriksson

Thomas Eriksson

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby

Malin Swedberg

Malin Swedberg

Lars Myrberg

Lars Myrberg

Gustaf Nyman

Gustaf Nyman

John G Jansson

John G Jansson

Hans Tvilling

Hans Tvilling

Lasse Björn

Lasse Björn

Dan Netzell

Dan Netzell

Sven Tumba

Sven Tumba

Kent ”Mr Magic” Nilsson

Kent ”Mr Magic” Nilsson

Kathinka Frisk

Kathinka Frisk

Oscar Bomgren

Oscar Bomgren

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Lars Gustaf Sääf

Lars Gustaf Sääf

Nisse Ramm

Nisse Ramm

Ragge Wicksell

Ragge Wicksell

Kalle ”Köping” Gustafsson

Kalle ”Köping” Gustafsson

Ernst Ekberg

Ernst Ekberg

Anna Dettner

Anna Dettner

Elisabeth Thorsson

Elisabeth Thorsson

Britt Elfving

Britt Elfving

Att pröva sin förmåga var drivkraften i Britt Elfvings konståkningskarriär. Hon tyckte om att tävla, men på hemmaplan blev det sällan någon hård kamp. Under den första tävlingstiden fanns det en mycket svårbemästrad konkurrent, en svenskfödd schweizisk flicka, Ann Margret Frei-Käck. Men när hon slutade med konståkningen var det Britts tur att bli den överlägset bästa konståkerskan i Sverige och till sist även i Norden.

Britt började med konståkning mest av en slump. Hon bodde i Stockholm med utsikt över Östermalms idrottsplats. Då föräldrarna ville att hon skulle vistas utomhus så mycket som möjligt blev det ofta besök på skridskobanan.

På idrottsplatsen fanns en konståkningstränare som upptäckte Britts talang och uppmanade henne att börja i en konståkningsklubb och ta lektioner. Det blev Stockholms Allmänna Skridskoklubb (SASK), som på 50- och 60-talen hade egen skridskobana vid Tennisstadion, granne med Östermalms IP, som tog hand om henne.

Britt Ingrid Margareta Elfving
Född: 29 december 1947

Konståkare
SM-guld: 5 (1965-1969)
NM-guld: 3 (1966, 1967, 1969)

Webbplats: brittelfving.se

Till en början konkurrerade andra idrotter om Britts intresse. Hon simmade, dansade balett och ägnade sig åt gymnastik. Balett- och gymnastikträningen hade hon sedan mycket nytta av i konståkningen. Britt red också, men tiden räckte så småningom inte till för alla intressen. Konståkningen är så krävande att den inte tillåter några andra aktiviteter, förutom skolan, om man vill nå toppen.

Britt blev tvungen att välja, ett svårt val för ett barn, särskilt om man har intresse och talang för andra idrottsgrenar. Hon bestämde sig för konståkningen, och det gav resultat. Redan som 13-åring blev hon svensk juniormästarinna.

Men JSM-titeln innebar att hon sedan inte kunde tävla som junior. Reglerna var hårda på den punkten. Det är ett krävande steg att gå över från junior till senior i en ålder då man inte är mogen för seniorrollen, även om det tekniska kunnandet finns.

Tre år i rad, 1962—64, kom Britt på andra plats i seniormästerskapen, och 1965 vann hon så sitt första SM-tecken. Det skulle bli fyra till.

En stor del i Britts framgångar hade världsmästarinnan i konståkning 1954, Gundi Busch. Hon var under 50- och 60-talen den ledande tränaren i Sverige och tog tidigt Britt under sina vingars beskydd. Gundi tränade under flera år SASK, men gick 1964 över till maken Lill-Lulle Johanssons klubb, Djurgårdens IF. Med Gundi följde såväl Britt Elfving som flera andra aktiva konståkare.

Britt trivdes som djurgårdare. Med sitt breda idrottsintresse tyckte hon det var roligt att tillhöra en stor förening med många grenar på programmet. Det blev dock inte så mycket kontakt med andra djurgårdare eftersom en konståkare är helt upptagen av sin egen gren. Men DIF:s konståkningssektion hade stimulerande och bejublade uppvisningar under ishockeylagets hemmamatcher.

Britt tilldelades Sällskapet Gamla Djurgårdares guldplakett 1967.

Eftersom konkurrensen inom Sverige var svag, och även i Norden — Britt blev nordisk mästare tre gånger — saknade hon ofta kampmomentet. De internationella tävlingarna blev därför en sporre. Där var hon inte bäst utan var tvungen att träna hårt och vid varje tillfälle ge sitt yttersta för att uppnå en hygglig plats i prislistan. Detta stimulerade Britt.

Ofta arrangerades tävlingar i öststaterna, och Britt fick många inblickar i konståkarnas träningsförhållanden. Visserligen hade de flesta länder bättre träningsmöjligheter än Sverige, men särskilt konståkarna från Öststaterna var oerhört privilegierade.

I Sverige förde — och för — konståkarna alltid en ojämn kamp mot ishockeyn om istider och pengar. Små resurser skapar en ond cirkel eftersom det krävs lång tid och många ishallstimmar för att få fram en bra åkare av internationell klass, och utan en stjärna blir det inga resurser. Själv tvingades Britt att resa utomlands för att få tillräckligt med träning. I England och Tyskland förkovrade hon sig genom att träna fem timmar om dagen. I Sverige blev det i genomsnitt en till två timmar.

Den internationella träningen till trots hade andra länders åkare ändå ett stort försprång. Detta visade sig i Europamästerskapen, där Britt deltog fyra gånger och som bäst hamnade strax under 20:e plats. Därför var glädjen stor när hon en gång vann en större internationell tävling i Zagreb.

Britts roligaste minnen är när hon vann juniormästerskapet och den första gången hon tog hem SM-tecknet. Den sista SM-segern 1969 ser hon också tillbaka på med glädje. Formen var bra och det gick ovanligt lätt att åka. Britt studerade vid GIH och hade lärt sig nya träningprinciper — uppvärmning och kondition. Inom konståkningen hade det tidigare inte varit vanligt med systematisk uppvärmning, utan på en tävling satt man i omklädningsrummet och väntade på sin tur, en väntan som kunde bli lång. Sedan skulle man prestera ett krävande fyra minuters friåkningsprogram. Det var ofta kallt eftersom tävlingarna ägde rum utomhus.

Man tänkte inte på att hon hade skridskor på sig när hon dansade fram.

Egentligen ville Britt inte sluta efter sin seger 1969, men hon blev offer för en av de schismer, som tyvärr var så vanliga inom konståkningen på 60-talet. Ordföranden i Svenska Konståkningsförbundet, Bengt Lago, hade svårt att inse Britts storhet och gav henne inte det stöd hon tyckte sig kunna kräva av förbundet. Hon vägrades till exempel av ekonomiska skäl att ha sin tränare med vid EM. Orsaken till den slutgiltiga brytningen med förbundet och med Bengt Lago var att Britt åtog sig att undervisa i konståkning i TV och därmed av förbundet förklarades som proffs. Hon fick sedan inte tävla längre.

Men Britt fortsatte med konståkningen, nu som tränare i DIF. Det blev en spännande erfarenhet som gav henne tio roliga och innehållsrika år.

Tyvärr går det inte att försörja sig som tränare i Sverige, och DIF hade ingen möjlighet att anställa henne. Hon hade vidareutbildat sig som sjukgymnast och upptäckte att det var svårt att kombinera ett heltidsarbete med träningsuppdraget på fritiden, eftersom konståkarna ofta får udda träningstider på obekväma klockslag. Att vara tränare innebär ett djupt engagemang i varje elev, och efter många år med egen hård träning kan tränaruppgiften i längden bli betungande. Ibland vill man göra något annat på lördagar och söndagar än att stå på isen.

Britt hade dock svårt att bestämma sig för att sluta. Det tog några år innan hon lugnt kunde sitta på läktaren och se andra utföra de konster hon själv hade varit bäst på, utan att längtan till isen tog överhanden.

Idag är Britt lärare för sjukgymnaster och förutom familjen — man och liten dotter — är fritiden fylld av olika aktiviteter. Hon har bland annat på motionsnivå tagit upp några av de idrotter hon slutade med när konståkningen tog över helt och hållet.

Själv minns jag Britt som en energisk och allvarligt tränande, långbent, ljushyllt flicka som hade lätt att lära sig, och som kunde använda sin teknik på ett njutbart sätt. Hon smälte väl ihop med isen, och man tänkte inte på att hon hade skridskor på sig när hon dansade fram.

Det är ett säkert tecken på talang och kunnande.

Gunhild Frylén, jurist på Sveriges Radio, svensk mästarinna i konståkning 1958-60.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

2021 publicerades Britt Elfvings nyskrivna bok ”Prinsessa för en tid – En konståkares minnen från 1960-talet”.

I boken berättar Britt om hur hon som glad amatör åkte konståkning när det fanns isar och hade ingen större press på sig. Ändå lyckades bli flerfaldig svensk och nordisk mästarinna för ett halvt århundrade sedan.

”Jag ger glimtar från den värld jag levde i då, en återblick på hur konståkningen ändrats genom tiderna och en jämförelse med dagens avancerade konståkning och konståkningsträning.
Så berättar jag om den lilla vänkretsen i toppen av dåtidens konståkningselit i Sverige, visar sanningsenligt på Sveriges dåvarande litenhet i internationella konståkningstävlingar och skildrar min enkla glädje i utförandet av min konst.”

Läs mer om boken och hur man får tag på ett exemplar på Britts egna hemsida: brittelfving.se

20 juli 2022 invaldes Britt Elfving som medlem nr 21 i Djurgårdens Hall of Fame.

Britt Elfving tävlingsprogram från Nordiska Mästerskapen 1969
Britt Elfving 1967 tävlingsprogram Goldfinger
Britt Elfving 1966 Fågeldans
Britt Elfving 1965 Zorba
Britt Elfving figuråkning klöverblad

Persongalleri

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby

Kent ”Mr Magic” Nilsson

Kent ”Mr Magic” Nilsson

Vilhelm Rosén

Vilhelm Rosén

Lasse Björn

Lasse Björn

Sigvard Parling

Sigvard Parling

Nils Adolf Hedjerson

Nils Adolf Hedjerson

Hans Tvilling

Hans Tvilling

Inga Gentzel

Inga Gentzel

Olle Tandberg

Olle Tandberg

Harry Wolff

Harry Wolff

Arne Arvidsson

Arne Arvidsson

Kathinka Frisk

Kathinka Frisk

Algot Nilsson

Algot Nilsson

Lars Gustaf Sääf

Lars Gustaf Sääf

Kalle ”Köping” Gustafsson

Kalle ”Köping” Gustafsson

Malin Swedberg

Malin Swedberg

Ragge Wicksell

Ragge Wicksell

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld

Thomas Eriksson

Thomas Eriksson

John ”Jompa” Eriksson

John ”Jompa” Eriksson

Sigvard ”Sigge” Bergh

Sigvard ”Sigge” Bergh

Elisabeth Thorsson

Elisabeth Thorsson

Ernst Ekberg

Ernst Ekberg

Sven Tumba

Sven Tumba

Karl-Erik ”Cacka” Andersson

Karl-Erik ”Cacka” Andersson

Håkan Södergren

Håkan Södergren

Dan Netzell

Dan Netzell

Gustaf Nyman

Gustaf Nyman

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Carl-Erik ”Jätten” Eriksson

Ebba Myrberg

Ebba Myrberg

Carl von Essen

Carl von Essen

Nisse Ramm

Nisse Ramm

Lars Myrberg

Lars Myrberg

Roland Stoltz

Roland Stoltz

Stefan Rehn

Stefan Rehn

Einar “Lill-Einar” Olsson

Einar “Lill-Einar” Olsson

Björn Alkeby

Björn Alkeby

John G Jansson

John G Jansson

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Oscar Bomgren

Oscar Bomgren

Axel ”Acke” Norling

Axel ”Acke” Norling

Anna Dettner

Anna Dettner

Harald Hedjerson

Harald Hedjerson