Oscar Bomgren

Oscar Bomgren

Oscar Bomgren föddes den 15 mars 1879. Bomgren var en av Djurgården IF:s första stora idrottsstjärnor. Han dominerade svensk backhoppning kring sekelskiftet och var den ende backhoppare i världen som på den tiden kunde konkurrera med norrmännen.

Bomgren vann Skidfrämjandets backtävling 1897, 1899, 1900-1902, 1904 och 1908 samt blev fyra vid Nordiska Spelen 1901, som bäste svensk. Bomgren tävlade på rejäla skidor av ek, som tillverkades av en gubbe vid namn Lund som bodde vid Värtan.

Clas Oscar Bomgren
Född: 15 mars 1879

Backhoppare

Djurgårdslegenden Birger ”Birre” Nylund berättar:
”Värtagrabbarna blev duktiga backhoppare. De bästa bland de var Oscar Bomgren, Axel Andersson, Johan Hansson samt oförbrännerlige Calle Jahnzon. Den bästa bravaden gjorde de i Sundsvall 1900 då de belade de tre första platserna i nämnd ordning, men blev det också fest efteråt som sent skall glömmas.”

Efter sin aktiva karriär ägnade han sig åt att rita hoppbackar. Men Bomgren hann även med att arbeta som brandkårschef i Huddinge. Oscar Bomgren gick bort 1952.

Oscar Bomgren 1910 med sin enorma prissamling.

20 mars 2022 invaldes Oscar Bomgren som medlem nr 12 i Djurgårdens Hall of Fame.

Under 2022 skänkte släkten Bomgren, genom Lars Engberg, de medaljer som Oscar Bomgren erövrat genom åren. Medaljerna kommer visas upp i Djurgårdens pokalrum.

Ragge Wicksell

Ragge Wicksell

Ragnar Wicksell, gemenligen Ragge kallad, tillhörde det historiska lag, som gav svensk fotboll dess myndighetsförklaring hösten 1916 genom att för första gången besegra läromästaren Danmark med hela 4—0. Den gången spelade den stilige mörklockige Wicksell vänsterback bredvid den fryntlige undersätsige AIK:aren Thodde Malm, men normalt beklädde han olika platser i halvbackskedjan, där han bildade ett ramstarkt djurgårdsblock tillsammans med Köping-Gustafsson, Nocke Nordenskjöld, Putte Frykman och Abbe Öijermark.

Per Edgar Ragnar Wicksell
Född: 26 september 1892

Medlem #1398
Meritmedaljen 12 mars 1921
Hedersmärket
Stor Grabb Fotboll #33 (1926)

Fotbollsspelare
Position:
Moderklubb:
SM-guld fotboll: 4 (1912, 1915, 1917, 1920)
Distriktsmästare fotboll: 3 (1918, 1919, 1920)

Bandyspelare
SM-guld bandy: 1 (1912)

Ragge anlitades flitigt i landslaget och mellan 1911 och 1920 spelade han 33 landskamper, vilket var mycket på den tiden. Av dessa var fem olympiska men dessa ville Ragge helst glömma eftersom fyra av dem blev harmliga och oturliga uddamålsförluster — två av dem mot vårt speciella otursspöke i forna tider, Holland. Å andra sidan kunde Ragge stoltsera med att som halvback komma i målprotokollet, när Sverige i sin första OS-match 1920 i Antwerpen slog Grekland med 9—0. Debuten i landslaget år 1911 blev också lyckosam. Sverige vann med 3—1 i Hamburg. Stor andel hade Wicksell också i Djurgårdens fyra triumfer i SM, 1912, 1915, 1917 och 1920.

Han var en märklig kombination av elegant tekniker och framspelare och flinthård tacklare.

Fin bandyspelare var han dessutom och blev svensk mästare 1912, då mästartiteln delades mellan Djurgården och Uppsalakamraterna, sedan den oavgjorda 1―1-finalen på grund av isbrist inte kunnat spelas om.

När Wicksell i matchen mot Danmark 1916 sattes att spela vänsterback bredvid Thodde Malm höjdes många ögonbryn. Hur skulle det gå med djurgårdare i par med en AIK:are i en så viktig match? Motsatsförhållandet mellan de arga rivalerna var ju mycket större i gamla tider än vad det är nu. Men det gick alldeles utmärkt. Thoddes distinkta brytningar och förträffliga stöt på bollen kompletterades av Ragges mera robusta tacklingar och utmärkta täckning av alla luckor. Och på kuppen blev Ragge och Thodde goda vänner också utanför planen. Detta gällde i ännu högre grad förhållandet mellan Ragge och AIK:s berömde kapten, Knutte Nilsson, skapare av AIK:s smokinglir, med kortpassning efter marken.

I en lång rad derbyn — både i fotboll och bandy — ställdes de mot varandra och då gällde det vem som skulle dra längsta strået. Knutte med sin tekniska och taktiska smartness eller Ragge med sin hårdhet och allround-skicklighet i både tacklingar och passningsspel. Den ene stilisten, den andre fightern, men i båda fallen handlade det om planens gentlemän.

Så här berättade Ragge Wicksell för en av Djurgårdens hetaste supporters bland Stockholms sportjournalister, Kerj Jonsson:

”Knutte och jag var arvfiender — bittra och ofta ganska hänsynslösa — på plan, men dessa fejder band oss också på ett märkligt sätt samman. Vi blev vänner — och inte vilka vänner som helst. Vi blev vänner för livet och när vi bägge lagt bollskorna på hyllan fortsatte vi att umgås och bygga vidare på denna vänskap. Dessutom blev vi ju bägge inte bara äldre utan även förståndigare.

Den ene stilisten, den andre fightern, men i båda fallen handlade det om planens gentlemän.

Vi blev tolerantare och kanske också mera mänskliga. Det var därför en självklar sak för mig att följa min arvfiende och bästa vän Knutte på hans sista färd till Norra kyrkogården.”

Om denna vackra och tänkvärda allians mellan Djurgården och AIK erinrade mig Ragge, när jag för rätt många år sedan intervjuade honom i hans egenskap av den ende kvarlevande av 1916 års legendariska landslag.

Hurdan var han då som spelare? Jo, han var en märklig kombination av elegant tekniker och framspelare och flinthård tacklare. Han hade förmånen att ha en järnfysik och var en fantastisk slitvarg, som aldrig gav upp. Ragge blev kanske inte så folkkär och populär som lagkamraten Köping-Gustafsson, men folk som begrep fotboll betecknade honom som Sveriges bästa allround-fotbollspelare åren kring första världskriget.

Till professionen var Ragge Wicksell typograf och tryckerifaktor. Han var född 1892 och avled 1974. Sin fotbollsbana inledde han i Mariebergs IK, gamla Marris, men kom till Djurgården 1911 och blev sedan vår förening trogen.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby är en äkta Djurgårdare, född i Estland men fostrad i Djurgården.
När andra världskriget bröt ut och Edvin var elva år flydde två av hans äldre bröder till Sverige. Till allas häpnad kom bröderna tillbaka i april 1944. Men de kom endast tillbaka för att med en stor båt hämta Edvin, övriga syskon, föräldrar och ett antal släktingar. Mitt i natten flydde de, inalles 37 personer. Färden över Östersjön var mycket riskfylld, det var fullt av nazistiska krigsfartyg. Ändå gick allt väl.

Edvin Vesterby
Född: 23 oktober 1927

Brottare
SM-guld: 16 (1952, 54, 2 x 55, 2 x 56, 57, 59, 2 x 60, 3 x 61, 63, 64, 65)
OS-silver: 1 (1956)

Idag sitter Edvin och tänker tillbaka på dessa dramatiska år av krig och förödelse. Han känner stolthet över sitt estniska ursprung och håller tummarna för ett fritt Estland och den dag då han kan återvända och bese barndomshemmet. Edvin blir dock Sverige och Djurgården trogen. Han känner stor tacksamhet mot Sverige och den tid han haft här.

Sina idrottsliga talanger visade han snart upp i Sverige. I Djurgården fostrades han och blev mycket framgångsrik. Han deltog i 3 olympiader och hans bästa merit är ett silver i Melbourne 1956.

Första gången jag träffade Edvin var vid min första landskamp 1962, då vi mötte Finland på bortaplan. Jag minns honom som en oerhörd fighter, som samtidigt var mycket teknisk. Han hade hållit världsklass i tio år och var fortfarande en stor tillgång för landslaget. Rent idrottsligt inspirerade hans skicklighet och kämpaglöd oss andra. Sedan var också Edvin landslagstruppens muntergök. En sådan som kan lätta upp stämningen i de mesta spända sammanhang.

Jag anser Edvin vara en av våra mest otursdrabbade brottare någonsin. Edvin har i de stora turneringarna OS och VM, förutom sitt OS-silver, 5 fjärdeplaceringar. För Sveriges del har alla de poäng fjärdeplaceringarna inneburit varit viktiga, men för den enskilde idrottsmannen är skillnaden mellan medalj och fjärdeplats himmelsvid. Med marginalerna på rätt sida kunde Edvin varit flerfaldig VM- och OS-medaljör. Nu blev det inte så.

Edvin blev i alla fall svensk mästare 14 gånger individuellt och 2 gånger i lag och är därmed Djugårdens bäste brottare genom tiderna. Sina framgångar på mattan vill han främst tillskriva den legendariske brottningstränaren Robert Oksa. Denne såg till att brottarna hade god teknik, omåttlig kondition och styrka. Edvin tyckte också mycket om Preven Svedberg som efterträdde Oksa. Preven var en slipad taktiker och ställde helhjärtat upp för sina killar, levde med dem, stöttade dem och reste runt i klubbarna på ett sätt som dagens tränare inte ens skulle drömma om.

— Dagens brottare får inte en fair chans. Matchtiden är för kort och brottarna stressas. Det låser sig för dem därför att ett poängunderläge är svårt att ta igen på så kort matchtid.

Därför skall passivitetsvarningar slopas, menar Edvin, och istället ska domaren söka efter vem som är mest aktiv. Utdelas en aktivitetspoäng måste den som då kommer i 1—0 underläge satsa på grepp.

— Problemet är och har alltid varit att domarna har för stor makt i bedömningssporterna.

Trots alla egna framgångar känner Edvin kanske störst glädje över att sonen Benny blev Sveriges yngste SM-mästare genom tiderna när han 1969 vann 48 kg-klassen. Tyvärr tog andra intressen över och Benny slutade med brottningen.

— Det kom inte oväntat. Brottning är en hård och slitsam sport, konstaterar Edvin.

Många ungdomar slutar när de närmar sig 20-års åldern. Edvins aktiva tid sträckte sig däremot över 20 år. Han tävlade i bantamvikt, dvs 57 kg. Numera är han brottningssektionens ordförande och tränar DIF-brottarna en gång i veckan. Dagens problem i DIF och inom idrotten i stort är bristen på pengar, ”men det ordnar sig nog”.

Edvin reflekterar vidare kring den unga generationen:

— Det är för mycket gatuvåld och för mycket droger. Därför har idrottsrörelsen en stor uppgift, nämligen att suga till sig ungdomen och ge dem sysselsättning och framtidstro. Tänk vad kamratskapet gav mig mycket, säger han, och vad resorna öppnade mina ögon för eländet ute i världen.

Då kände Edvin stolthet över att vara svensk och han hoppas att Sverige åter skall bli en stor brottarnation. Tillsvidare gläder han sig över att Sverige sammantaget ändå är en stor idrottsnation med tanke på den ringa folkmängden, 8,5 miljoner människor.

När nu DIF fyller 100 år är Edvins största önskan att få se en landskamp mellan Sverige och ett fritt Estland arrangerat i Stockholm och måhända i Djurgårdens regi.

Vi önskar Edvin lycka till — för han är ju en äkta Djurgårdare.

Pelle Svensson, advokat och världsmästare i brottning.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

29 maj 2022 invaldes Edvin Vesterby som medlem nr 17 i Djurgårdens Hall of Fame.

Olle Tandberg

Olle Tandberg

Det har skrivits en hel del om Sveriges största tungviktsboxare, inte minst om Olle Tandberg. Vid sidan av Ingemar Johansson, min egen barndoms idol, och Harry Persson, min pappas barndoms idol, rankas ju Olle som en av De Tre Odödliga i proffsboxningens svenska akademi. Våra andra tungviktare räknas som vanliga dödliga, de må heta Johnny Widd eller Thörner Åsman eller Lillen ”Viking” Eklund. Kring Harry, Olle och Ingemar kretsar en legendens aura. Det vibrerar kring deras namn.

Olof Peder Tandberg
Född: 12 oktober 1918

Boxare
Stor grabb #26
SM-guld: 5 (1936-1940)

Han var, kort och gott, den troligen bästa amtörtungviktaren i världen åren 1937—40.

Olle Tandberg brukar beskrivas som den ”snälle och tekniske” i trion, medan HP beskrivs som ”urstark och oslipad” och Ingemar som ”smart och explosiv”. Kanske har karaktäriseringarna fullt fog för sig. I levande livet har jag bara haft möjlighet att se Ingemars matcher med egna ögon, de övriga två är mera mytiska gestalter som formats av beläsenhet. Jag såg aldrig Olle Tandberg slå Joe Baksi den 6 juli 1947, men jag minns att det var festlig stämning den dagen. Jag fyllde sex år då och nyheten om segern över Baksi meddelades via radion även hemma i Luleå. Det var nog min barndoms gladaste födelsedag. Jag hade idel tråkiga före och efter.

(Det slår mig, just som jag skriver detta, att min positiva syn på boxningen kanhända grundlades redan då — genom Olle Tandbergs försorg. Det dröjde visserligen ända till 1955 innan jag började praktisera sporten, men bakom varje början ligger en fördold orsak som kan ha planterats långt tidigare. Ursäkta den psykologiserande parentesen.)

Med hjälp av min beläsenhet i historia ska jag nu berätta om Olle Tandberg. Jag ska inte berätta på det vanliga sättet, som i regel handlar om de enstaka matcherna mot Sys, Baksin, Maxim och Walcott — utan jag ska sätta in Olle i hans politiska sammanhang. Det har ingen gjort hittills, vad jag sett. Orsaken till att jag gör det är att en boxare aldrig kan särskiljas från sin tid. Man kan säga att en boxares ”storhet” respektive ”litenhet” i högsta grad beror på den politiska verkligheten runt honom. Jag tror att det är särskilt tydligt i fallet Tandberg.

Som amatör och DIF-boxare var han utan tvivel det klarast skinande ”ljus” vi haft i ringen någonsin här i landet. Efter bara tre års träning deltog han i Berlinolympiaden 1936 och slog den amerikanske storfavoriten Olivier i första matchen, varefter han diskutabelt bortdömdes mot ungraren Nagy. Guldmedaljören, tysken Runge, fick redan året därpå smaka på det svenska fyndets konster under EM i Milano: i finalen lekte Olle med Runge som en katt leker med råttan. Två år senare erövrade Olle en ny EM-guldmedalj genom att slå Runge i semifinal och italienaren Lazzari i final. Däremellan vann han sjutton landskamper och deltog i världsdelskampen Europa—USA 1940. Han slog jänkarnas tungviktsankare i både Chicago och Nashville. Han var, kort och gott, den troligen bäste amatörtungviktaren i världen åren 1937—40. Av de 120 matcher han gick, förlorade han endast sex. Det är ett synnerligen meriterande faktum. Bland den tidens amatörer var det bara Joey Maxim (som gick i lätt tungvikt) som kunde konkurrera någorlunda med Olles statistik: Maxim hade 115 segrar av 130 möjliga.

I det läget borde Olle ha stannat i USA. Han skulle sannolikt ha drivits fram, med hjälp av skickliga proffstränare, som utmanare till Joe Louis — som innehade VM-titeln sedan 1937 och skulle behålla den tolv år framåt. Jag påstår inte att Olle skulle ha slagit Louis, men jag påstår att han sannolikt kunnat bli en fullt kvalificerad utmanare.

Det blev han aldrig.

Det som har fascinerat mig i fallet Tandberg är att han valde att bli proffsboxare i ett Europa som styrdes av den aggressiva nazismen. Jag hade till nöds förstått hans val, om han blivit underkastad en garvad och metodisk tränare i Sverige — men det fanns ingen sån tränare. Olle förblev amatör i sin stil, även när han boxades för pengar. Den enda kvalitativa höjningen i hans träning var att han ”utsträckte” sin kondition från tre till femton ronder. I övrigt var han densamme som tidigare. Det förbluffar mig att hans ”manager” inte förstod skillnaden mellan amatör och proffs. För denne mystiske figur måste Pugilism ha varit ett enkelt och osammansatt begrepp. Vad värre är: boxningens förhållande till verkligheten var honom också främmande.

Som många svenska affärsmän hade Olles ”manager” Holmstedt livliga förbindelser med nazisterna i Tyskland — och Olle var för honom en vara som han kunde salubjuda i Berlin. Redan i mars 1941 går han upp mot Jakob Schönrath (efter att ha stoppat samme man på knockout i sjätte ronden i debuten i Göteborg två månader tidigare) och vinner överlägset på poäng efter åtta ronder. Den tyska ”marknaden” har därmed öppnats för Homstedt även på detta affärsområde. Medan tyskarna ockuperar Jugoslavien och Grekland under blodiga orgier, kliver Olle in i ringen i Berlin igen och slår ut Heinz Sendel. Samma dag hittas författarinnan Karin Boye död utanför Alingsås. Hon har begått självmord i sorg över att Grekland fallit i nazismens händer.

För denne mystiske figur måste Pugilism ha varit ett enkelt och osammansatt begrepp.

Hos Holmstedt finns ingen sorg. Han är affärsman. Hos Olle finns — vad? Undran? Eller ägnar han sig hundraprocentigt åt ensam träning utan professionell tränare?

Jag vet inte vad han tänker. Han har aldrig sagt det. Han väljer att lita på sin ”manager”. Han vet att Danmark och Norge slukats av nazismens krigsmaskin (han läser ju tidningar) och han vet att halva Frankrike, Belgien, Holland och Polen med flera territorier befinner sig i samma eländiga situation. Och han vet säkert också att Mussolinis fascister behärskar Italien och Francos fascister Spanien. Han lever i ett Europa som tycks ägas av Hakkorset och Risknippet.

Sommaren 1941 erövras Kreta av tyska flygare och fallskärmsjägare. En av de tyska jägarna är exvärldsmästaren och regerande Europamästaren Max Schmeling. Vid anfallet mot Kreta skadas han och meddelar att EM-titeln därmed är vakant. Förmodligen blir denna nyhet ett ”Sportsligt” skäl att fortsätta karriären som den börjat. En vakant titel är begärlig. En titel betyder mångdubblade gager för en boxare. Så ock för en manager och för en promotor. Titelinnehav är den ekonomiska ”moroten” inom proffsboxningen.

Så kommer, strax efter Kreta, det väldiga angreppet mot Sovjetunionen. Tyskland i allians med Finland och Rumänien invaderar skoningslöst Vitryssland, Karelen och Ukraina. Denna mäktiga manifestation imponerar stort på Sveriges överklass och byråkrati, så stort att man genast hjälper nazisterna med transiteringar. På våra järnvägar transporteras tyska soldater från Norge till Finland ”under för svensk suveränitet betryggande former” (som det heter i regeringens kommuniké). Detta sker fastän SS avrättar fackföreningsfolk i Oslo och ett nazistattentat mot tre svenska jagare i Hårsfjärden skördar 33 människoliv. De samtidiga massarkebuseringarna i Prag behöver vi kanske inte nämna? Nej, vi hade nog tydliga tecken på barbariet på nära håll.

Tecknen ignorerades, inte bara av ”manager” Holmstedt. Mitt i det brutala uppsvinget för nazismen boxas Olle i Berlin och slår Kurt Joost på knockout. En vecka senare utvidgas världskriget och blir totalt: japanerna anfaller nämligen den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii och därmed dras USA, Kanada, England och Australien in i den militära styrkemätningen. Det hårdnar. För att rensa ut alla engelskvänliga element ur Norge tillsätter nazisterna Quisling som ministerpresident. Ett stort antal norrmän avrättas och judeförföljelser igångsätts.

Kanske kan man spåra en olust hos Olle inför detta — i hans matchresultat. Han tränar som tidigare, men han verkar ha förlorat den rätta geisten. I februari 1942 möter han Arno Kölblin, som fem år tidigare innehaft EM-titeln, och når endast oavgjort. Tre månader senare blir han poängbesegrad av den gigantiskt storvuxne och långsamme veteranen Walter Neusel, som varit proffs mer än tio år och tagit grundligt stryk av både Primo Camera och engelsmannen Tommy Farr. Ett par månader senare åkte Olle till Rom och blev utboxad i tio ronder av italienaren Luigi Musina, som ståtade med EM-titeln i lätt tungvikt efter att ha slagit den svage tysken Vogt.

Efter förlusten mot Musina var Olle helt overksam hösten 1942 och våren 1943. Han borde ha följt vår stjärnlöpare Gunder Hägg, som reste till USA för att tävla och slå nya världsrekord. I stället stannade han på hemmaplan, till synes med handskarna på hyllan. Han hade bakom sig ett bra debutår och ett svagt andraår som proffs — och inget tredje år framför sig… Den tyska ”marknaden” var stängd, likaså den italienska. En vändning hade nämligen skett: vid Stalingrad likviderades cirka en kvarts miljon tyskar efter lång instängning och de allierades trupper hade samlats i Nordafrika för landstigning på Sicilien. Den tidigare entusiasmen för Hitler och Mussolini svalnade. Jag inbillar mig att Olles tidigare entusiasm för sin ”manager” svalnade i samma grad. Hur som helst var inte Holmstedt den drivande kraften bakom Olles återkomst till ringen den 30 maj 1943, då han på Stadion i Solna mötte belgaren Karel Sys om den vakanta EM-titeln. Promotorn för arrangemanget var i stället racerbilisten Verner Hansson, som hade flera affärsmän med god näsa i bekantskapskretsen. ”God näsa” betyder att de opportunt undvek att blanda in direkta tyska eller italienska intressen i matchen.

Rent resultatmässigt (sportsligt) borde Neusel och Musina ha gjort upp om den vakanta titeln. Belgaren Sys hade som främsta merit femton oavgjorda ronder om EM i lätt tungvikt 1937 mot landsmannen Gustave Roth. Förutom den ”halvsegern” hade han figurerat i titelsammanhang även i tungvikt två år senare, då han grundligt poängbesegrades av österrikaren Heinz Lazek. (Därefter knockades Lazek av Adolf Heuser, som i sin tur knockades av Schmeling sommaren 1939.) Hur som helst rubricerades matchen mellan Olle och Sys som gällande EM-titeln i tungvikt och vi lär knappast få veta hur matchen kunde få sån dignitet. Olle hade varit passiv i tio månader och Sys hade sannerligen inte vunnit den stora publikens gehör.

I alla fall kom Olle snabbt i skaplig form och poängvann efter femton ronder. Jag vet inte om segern var rättvis (det råder delade meningar om det), men jag vet att den i så fall var så knapp att belgaren garanterades en omedelbar returmatch på sin hemmaplan i Bryssel. Returen vanns överlägset av Sys. Och därmed var det återigen slutboxat för Olles del. I nästan två år gjorde han uppehåll. Det gjorde alla boxare i Europa.

När krutröken skingrats återupptogs proffsboxningen så småningom.

Nazismens dödskamp omöjliggjorde alla idrottsliga kamper i Europa. De flesta någorlunda allmänbildade människor känner till processen, från det desperata bombregnet över England och Gestapos klappjakter till de ryska stridsvagnarnas inträngande i Berlin och Hitlers självmord. Det gavs inget utrymme för boxningsbravader i ett sånt brinnande inferno.

När krutröken skingrats, återupptogs proffsboxningen så småningom. Nu blev det för första gången möjligt för Olle att tampas med de brittiska kollegerna. Men han var otränad till en början, förståeligt nog. Comebackmatchen mot Eddie Phillips hösten 1945 slutade med poängnederlag efter åtta ronder och återkomsten på hemmaplan (Stockholm) mot Jock Porter blev en eländig tillställning, där den stackars Porter gjorde 21 golvsyningar och den stackars Olle plågades av att inte kunna avgöra med snärt. Något bättre gick det mot skotten Ken Shaw och riktigt bra gick det mot Jack London, som strax innan förlorat brittiska imperietiteln till Bruce Woodcock. Segern över London bäddade för en titelmatch, dock inte EM utan SM. Sverige hade tre aktiva tungviktare i proffslägret, så det var inget konstigt i att arrangera proffs-SM i klassen. Olle vann titeln genom att poängslå Nisse Andersson över femton ronder och sedan stoppade han bärsärken John Nilsson i nionde ronden. Med det bevisade han vem som var herre på täppan här hemma. Men samtidigt bidrog han till den häftigt uppblossande debatten om boxningens skaderisker. Nilsson hade tre månader före matchen mot Olle knockats brutalt av engelsmannen Freddie Mills i Brighton och han verkade uppsläppt i ringen alldeles för snabbt igen när han hjärnskakades ordentligt i en långt utdragen procedur av Olle. Kritiken kryddades dramatiskt av ett dödsfall i Malmö två veckor senare, då den franske boxaren Beneto knockades av finländaren Purho i lätt tungvikt och avled på sjukhuset morgonen efter.

Dock: Olle var på hugget, kanske för första gången ordentligt som proffs. Inför matchen mot Luigi Musina i februari 1947 var han laddad och inspirerad som sällan förr. Musina hade ju slagit Olle en gång i Rom, när italienaren var nybliven Europamästare i lätt tungvikt. Nu hade han vuxit till sig och gjort sensationell comeback i tungvikt. Sensationen bestod i att han knockat exvärldsmästaren Primo Camera i Milano och därmed stoppat ”Vandrande Alpens” boxningskarriär definitivt och tvingat giganten till fribrottningens estrader i stället. Olle var revanschsugen och gjorde en utmärkt match. Musina tog slut i rond 8. Praktformen stegrades. Två månader senare slog han ut Heinz Lazek i första ronden.

Detta observerades av Edwin Ahlqvist, den ende duktige boxningsmanager Sverige någonsin haft. Han hade erfarenhet av USA och visste att det var där guld kunde täljas. Han hade studerat The Rings ranglista och finnit att de två främsta utmanarna under världsmästaren Joe Louis hette Joe Walcott och Joe Baksi. Den sistnämnde befann sig just i England, där han spektakulärt sopat golvet med både Freddie Mills och Bruce Woodcock. En skickligt formulerad förfrågan till Baksis manager avgjorde saken: den 6 juli 1947 kliver Baksi in i ringen på Solna Stadions fotbollsplan för att ”kamma hem lite extra kaffepengar”. Baksi trodde på en enkel och lättvindig seger i första eller andra ronden. Han bedrog sig illa. I sitt livs toppform gladde Olle över fyrtio tusen åskådare med att utmanövrera den alltmer frustrerade jänkens tjurrusningar. Det var en matadors närkamp med en tjur. Visserligen stupade inte tjuren, men hans horn (särskilt vänterkroken) visslade förgäves i luften gång på gång. Jag har läst motstridiga reportage från Baksimatchen, men även om oavgjort hade varit ett korrektare domslut återstår det faktum att Baksi inte på långt när lyckades imponera som han gjort mot Englands främsta stjärnor. Olle visade sig ha förmågan att tämja en råbarkad slugger och dessutom en högt rankad sådan. Den segern kan man aldrig ta ifrån honom.

I sitt livs toppform gladde Olle över fyrtio tusen åskådare med att utmanövrera den alltmer frustrerade jänkarens tjurrusningar.

Vägen till USA låg öppen — och mitt i vägen ställde sig en gammal bekant, ”managern” Holmstedt. Hur han överlevt i bakgrunden under Olles framgångsrika comeback, det vet jag inte. Men nån sorts kontrakt måste ha förelegat, som band Olle till honom. Annars skulle givetvis Edwin Ahlqvist varit den naturliga följeslagaren på resan ”over there”. Det är för mig fortfarande oklart, trots Ahlqvists memoarer, hur Holmstedt kunde ha ”första tjing” på Olle fastän det var Ahlqvists förtjänst att Olle alls placerats i den högsta utmanareliten. Det är ytterligare ett mysterium i fallet Tandberg.

Det gick inte så bra i USA-debuten. Den legendariske auktoriteten Nat Fleischer skrev i The Ring: ”Efter att ha sett Tandberg plumsa genom tio ronder av amatörmässig boxning i Madison Square Garden i sin amerikanska debut mot Joey Maxim, inför 10488 fans som betalade 43670 dollar, undrar man hur den långe svensken besegrade Joe Baksi för att bli en internationell figur inom boxningen. Olle övertygade New York-borna att han är lite mer än en god amatör. Han har inte förbättrats sen han boxades som amatör i Chicago 1940.” Det var en skarp avsågning, som följdes av att Nat Fleischer tog bort Olles namn från ranglistan.

Hur sann är Fleischers beskrivning?

Den omständigheten att en av de tre poängdomarna gav sin röst åt Olle, borde stämma till eftertanke. Joey Maxim var en Fred Astaire i kortbyxor, den skickligaste dansören i lätt tungvikt, superb defensivboxare. Att den surmulne Fleischer fann Olle plumsig och amatörmässig i så extrem grad, det hade säkert med Maxim att göra — inte med Olle. Fler än en motståndare hade känt sig fånig och klumpig mot Maxim, särskilt tungviktare. Joe Walcott, exempelvis, hade lurats totalt av Maxim tio ronder 1946. Ett halvår senare fick Walcott revanschchans och lyckades ta hem en knapp poängseger. I tredje mötet dem emellan hade Walcott äntligen lärt sig läxan och vann stort. Så hade det troligen blivit med Olle också — om han fått revanschchans.

Det fick han inte. Tvärtom förpassades han till förmatchboxarnas revir och fick harva mot ordinära slagpåsar som Hafer och Spagnolo. Jag tror att en duktig manager skulle ha ordnat en retur mot Maxim och jag tror att Olle skulle ha vunnit den. I stället dribblas Olle bort från pengarna och ”managern” Holmstedt skrapar ihop till en båtbiljett hem. Den alltför snabbt påtänkta hemresan kom i fel tid dessutom, vilket visade sig när Joe Louis abdikerade från tungviktstronen mindre än ett år senare. Hade Olle varit kvar i USA och matchats förståndigt, kunde han ha deltagit i ”kvalandet” till den vakanta titeln. Nu blev det så att Ezzard Charles slog Maxim knappt på poäng i ”semifinalen”, medan Walcott gick direkt från ett knockoutnederlag mot Louis till ”finalen”. Charles vann den vakanta titeln efter en jämn och hård drabbning.

Hemma i Sverige betraktades situationen dystert av Edwin Ahlqvist. Ändå smidde han optimistiska planer: att antingen ta över Maxim för nödvändig revansch eller låta budet gå till den ojämne Walcott, som förlorat sina två senaste matcher men ändå kvarstod som förste utmanare på världslistan. En seger över Maxim skulle inte smälla speciellt högt, eftersom Maxim opererade huvudsakligen i lätt tungvikt. Men om Olle kunde slå Walcott på ett mera övertygande sätt än Charles hade gjort, då öppnade sig nya möjligheter igen…

Det var drömmar, kanske provocerade av det skenbara åldrandet hos Walcott. Den svarte ringräven var 35 år fyllda och rimligen ”over the hill”. Han var inte ”over the hill”, han var tvärtom på väg uppåt. Två år senare satt han med VM-kronan på huvudet… efter att ha kvalificerat sig för titelmatch igen genom att knocka bland andra Olle.

Vi behöver inte uppehålla oss vid Olles nederlag mot Walcott. Det har skrivits så mycket om det. ”Han föll raklång som en fura med nacken mot nedersta ringrepet” etcetera. Det är bara att konstatera att där tog karriären slut. Det kunde ha blivit en helt annan karriär, om där hade funnits en klok rådgivare som från början kunnat tyda tidens tecken och systematiskt skolat vår briljantaste amatör till vårt briljantaste proffs.

Det fanns förutsättningar.

Torbjörn Säfve, författare och fd boxare.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

20 augusti 2022 invaldes Olle Tandberg som medlem nr 24 i Djurgårdens Hall of Fame.

Nisse Ramm

Nisse Ramm

”Han hade ett ansikte som bara en morsa kan älska.”

Det slitna omdömet följde ofta gamla proffsboxare i spåren. Det kunde — ytligt sett — också ha gällt Nisse Ramm. Han tog sina smällar, fick sina ögonbryn uppfläkta, sin näsa intryckt och sina ögonlock förslappade, men hans plirande pigga ögon skvallrade om att huvudets insida fungerade precis som det skulle.

Nils Arvid Ramm
Född: 1 januari 1903

Boxare
Stor Grabb #4
SM-guld: 2 (1926, 1927)
EM-guld: 1 (1927)
EM-silver: 1 (1925)
OS-silver: 1 (1928)

Jag hade varit i USA som ung reporter 1934 och vid återkomsten satt jag ofta vid ringside i Djurgårds-Cirkus där man i pausen brukade träffa många boxarvänner i Ryttargången.

Nisse Ramm hade avslutat sin aktiva boxarkarriär. Han slog sällskap med Harry Persson, den tidens pugilistiska nationalmonument som nådde fram till en förmatch vid en av legendariske Jack Dempseys galaföreställningar. Detta gav store H. P. från Solna snudd på chansen till en VM-match. Det gick nu inte vägen och sedan dröjde det ända till 1959 innan Ingemar Johansson steg in i ringen med Floyd Patterson och skrev sitt namn i boxningshistorien.

Nisse Ramm åkte i början på 30-talet omkring i landet och gjorde uppvisningar tillsammans med Harry Persson. Två idoler som lämnat den aktiva karriären bakom sig men fortfarande drog folk till idrottsplatserna.

På den tiden var Topsy Lindblom — Idrottsbladets motor och senare Nalen-bas — sekreterare i Svenska Boxningsförbundet. Han utnyttjade de tunga proffsboxarna Nisse Ramm som legendariska goodwillskapare för den nya stil som Topsy introducerade under benämningen ”Den raka vänsterns landslag”.

Nisse Ramm var i hög grad en prydnad för den annars ganska nedsolkade Boxningssporten. Han var ingen sensationsmakare, ingen knockout-kung, ingen storskrävlare och ingen rå slugger. I stället utvecklade han sig till en teknisk perfektionist. Hans träningsiver var gränslös och den präglades alltid av tre bärande inslag: hans fina kroppsbalans som byggde på vältränade ben och snabba fötter, hans perfekta raka slag som han slog som pisksnärtar snarare än klubbslag och hans ettriga närkamper med snabba hårda serier mot motståndarens mellangärde.

Nisse Ramm var en boxare som aldrig gjorde sig skyldig till fula grepp i ringen. Hans slag var rena, han nedlät sig inte till att slå under bältet eller i nacken, han försökte aldrig skalla sönder motståndarens ögonbryn. Själv fick Nisse istället sin utmätta skärv av den sortens blessyrer. Något som sannolikt blev en av orsakerna till att han förlorade flera matcher som bröts för skador. Slutligen beslöt han sig för att ge upp det aktiva matchandet.

Vi pratade en gång om detta med obehagliga påminnelser om att boxningen verkligen har sina dystra sidor. Nisse hade i USA — han gick sina matcher i Chicago som på den tiden var gangsterstaden nr 1 under den illa beryktade Al Capone-epoken — fått insyn i proffsboxningen när den är som ruskigast, med mutor, köpta domare och uppgjorda matcher till vadhållarnas favör.

Nisse tappade lusten att leva i den miljön. Han upplevde i Chicago ett Amerika från en helt ny synvinkel än den han sett 1927 då han var uttagen som ankare i ett svenskt-danskt amatörlag som gjorde fint ifrån sig i Boston. Då slog Nisse den amerikanska marinens tungviktsmästare, Ernie Schaaf, som sedermera blev proffs och gick en fatal match mot Primo Camera. Schaaf fick oerhört med stryk och knockades slutligen till en medvetslöshet ur vilken han aldrig reste sig.

Som professionell gick Nisse Ramm 22 matcher av vilka han vann 18. Som amatör och djurgårdare hade han dessförinnan tagit SM-titlar i lätt tungvikt 1926 och 1927, vunnit två EM-titlar och tagit en silvermedalj vid olympiska spelen i Amsterdam 1928. Redan då hade han emellertid besvär med sina sköra ögonbryn och förlorade därför finalen mot argentinaren Jurado.

Nisse Ramm hade ett annat handicap: hans vikt var inte den bästa för att passa en tungviktare. Gränsen mellan lätt tungvikt och tungvikt gick vid 79,3 kilo och Nisse vägde normalt mellan 80 och 81 kilo, detta betydde att han var lite för lätt för att kunna tampas med de stora tunga grabbarna och lite för tung för att kunna hålla gränsen för lätt tungvikt utan att späka sig eller banta.

Hans solida teknik kompenserade en del av viktbesvären, men räckte ändå inte till för att ge honom de stora chanserna och de stora pengarna. I stället beslöt han sig för att lägga av boxningen vid 28 års ålder då han ”en dag mitt på Kungsgatan” kände att han fick ett svindelanfall som gav honom balanssvårigheter. Det blev en signal som sade honom att nu hade Nisse Ramm proffsboxats färdigt.

Boxningsträningen släppte han dock inte. Han gillade atmosfären i de primitiva träningslokalerna på Söder där han ända upp i 70-årsåldern var en flitig gäst för att trumma sina serier på päronbollen eller dunka sina krokslag mot sandsäcken.

Sparringronderna avstod han ifrån: ”när man blir gammal är det så lätt att få blåtiror och det ser ju lite konstigt ut om man rör sig ute på stan med både bucklig näsa och utgjutningar kring ögonen”.

På den tiden — långt in på 60-talet — var det en smula ”inne” bland känt folk att kliva in på träningsgymmen och göra några svettiga träningspass. I Spartas lokal på Kocksgatan sågs inte bara Nisse Ramm skuggboxas bland ungdomarna, där kunde man möta författaren Stig Slas Claesson, konstexperten Pontus Hultén eller fil doktorn Anders Hedvall vid KB:s planschavdelning!

Hemma i tvåan i Hammarby hade han 500 skivor klassisk musik av Bach, Mozart och Beethoven.

I detta sällskap av tecknare, författare, konstkännare och journalister var Nisse Ramm ingalunda bortkommen. Hemma i tvåan i Hammarby hade han 500 skivor klassisk musik av Bach, Mozart och Beethoven. Bokhyllorna var välförsedda och klippböckerna talade om att den gamle smedhalvan, rörmokaren och fastighetsskötaren hade en begåvningsreserv långt ovanför det som presterades i boxarringen.

Nisse Ramm föddes 1903 på nyårsdagen och dog 1986. Jag minns honom som en av de mest sympatiska idrottskamrater jag mött. Han var aldrig storordig eller skrytsam, han talade klokt och sakligt om sina insatser i ringen och han log varmt när han började prata om sitt musikintresse.

Jag hade känslan av att Nisse Ramm var en ganska harmonisk människa. Han gifte sig med en norska och levde tydligen ett lyckligt hemliv. Han hade lärt sig av de törnar han fått — inte minst under de hårda åren i Chicago — och han förstod att utnyttja boxningsträningen som ett livselixir på äldre dar.

Jag minns honom tydligt en dag på 70-talet då jag mötte honom på gatan och vi språkade lite om gångna tider. Det fanns hos honom en vänlig utstrålning som kändes ovanligt optimistisk. Han hade funnit sig tillrätta med sitt liv.

Carl-Adam Nycop, frilansjournalist, startade tidningarna Expressen och SE. Chefredaktör Expressen 1944—62.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

20 november 2021 invaldes Nisse Ramm som medlem nr 5 i Djurgårdens Hall of Fame.

Einar “Lill-Einar” Olsson

Einar “Lill-Einar” Olsson

Ingen kunde bättre företräda den sanna okuvliga djurgårdsandan än den på sin ålders höst förunderligt vitale postiljonen Einar Olsson, gemenligen Lill-Einar kallad. Upp till 90 års ålder åkte han, om vädret så tillät, en daglig skidtur. Seghet, styrka, viljekraft och tekniksinne gjorde honom — vid sidan av brottaren Edvin Vesterby — till Djurgårdens meste svenske mästare med 16 SM-titlar erövrade i så vitt skilda discipliner som backhoppning, nordisk kombination, fotboll och budkavlelöpning.

Einar Emil Andreas Olsson
Född: 18 juli 1886

Medlem #593
Backhoppare
Fotbollsspelare
Nordisk kombination-utövare.
SM-guld: 16

Att vara idrottslig allätare hörde ju till vid tiden för sekelskiftet, men Lill-Einar var någonting därutöver eftersom han nådde elitklass i allt han företog sig. Till detta bidrog den outslitliga kondition, till vilken han lade grunden i jobbet, med det ständiga springet upp och ner för trapporna med brev och tidningar.

År 1905 blev den då 19-årige Lill-Einar djurgårdare och kom sedan i bortåt femton år att dominera svensk backhoppning. Jag och mina skolkamrater beundrade honom lika mycket för de kraftfulla och stilsäkra hoppen i Fiskartorpsbacken som för hans listiga dribblingar som högerinner i Djurgårdens fotbollslag på Stadion i de många derbymatcherna mot AIK. På båda dessa arenor hade han kepsen på sned på huvudskulten. Senare fick jag reda på att orsaken till detta var att han som pojke ständigt blev retad av kamraterna för sin illröda kalufs.

Från 1910 till 1921 vann Lill-Einar 5 SM i backhoppning och 7 i kombinerad. 1908 vann han den första Fiskartorpspokalen och fem år senare backhoppningen i Nordiska spelen. Men än högre smällde nog hans prestation 1914. Då uppsökte han lejonet i dess egen kula, nämligen de norska läromästarna i Holmenkollen. Han triumferade där i tävlingen om den svensk-finsk-norska pokalen och ekot av denna bragd hördes vida omkring.

Svensk mästare i fotboll blev han tre gånger på det gamla cup-mästerskapets tid. Hera gånger blev han nominerad att spela i landslaget, men avböjde alltid när postmästaren deklarerade att han hade att välja mellan jobbet och fotbollen. Lill-Einars mångsidighet framgår också av att han var en första klassens gymnast och orienterare och detta för oss över till hans mest unika och mångomtalade mästerskapsseger.

Den vanns i SM-budkaveln i Ludvika år 1915. Djurgårdarna hade med rätta rykte om sig att vara goda orienterare, men som längdåkare kunde de inte mäta sig med de norrländska storrännarna. Ett undantag var Nils Adolf Hedjerson, hälsingebon, som flyttat till Stockholm och med tiden skulle bli en av Djurgårdens främsta ledare. Han var lika bra längdåkare som orienterare och norrlänningarna hade stor respekt för honom sedan han 1910 vunnit det första svenska mästerskapet på 3 mil. Hedjerson var den självskrivne ledaren för Djurgårdens budkavlelag och inför SM bestämde han att Lill-Einar skulle få åka sista sträckan tillsammans med den erfarne Albin Sandström.

Vid framkomsten till Ludvika hade vädret slagit om till tö och tjock dimma som gjorde tävlingen både tungkörd och svårorienterad. Storrännarna från Östersunds Skidlöparklubb, IFK Umeå och Storvik ställde därför in sig på att hänga på de orienteringsskickliga djurgårdarna och sedan köra ifrån dem på sluttampen. Det var inte långt ifrån att de ursinniga norrlänningarna givit lille Einar ett kok stryk.

På den första lättkörda landsvägssträckan till Säter åkte Djurgårdens Söderberg bra och växlade som fjärde man. På andra sträckan, i nattmörker och dimma, var vildmarkssonen Hedjerson i sitt esse och tillsammans med O.B. Hansson körde han ifrån norrlänningarna och anlände till växeln i Norberg med tjugo minuters försprång. Det var förstås bara en munsbit att hämta in för norrlänningarna och till sista kontrollen i Larsbo kom Lill-Einar och Sandström i sällskap medÖstersund, Umeå och Storvik. Nu var goda råd dyra, men Lill-Einar fick en ljus idé. Han tog Sandström avsides, smusslade till honom budkavlen och hängde själv remmen med det tomma fodralet runt halsen. När gänget stakade iväg från kontrollen hakade de intet ont anande norrlänningarna på Lill-Einar som åkte för glatta livet i alldeles fel riktning. När bedrägeriet upptäcktes var Albin Sandström redan på väg över sjöarna raka vägen till slutmålet i Ludvika. Det var inte långt ifrån att de ursinniga norrlänningarna hade givit lille Einar ett kok stryk.

1983 gick Lill-Einar ur tiden, 96 år gammal. De sista åren tillbringade han på sitt kära sommarställe, där han ägnade sig åt vedhuggning, fiske och långa skogspromenader.

Munvig som få älskade den lille mannen med kepsen att underhålla sin omgivning med roliga minnen från sin skiftesrika idrottsmannabana.

Och djurgårdare var han in i märgen.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

20 april 2022 invaldes Einar Olsson som medlem nr 15 i Djurgårdens Hall of Fame.

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld

Bertil “Nocke” Nordenskjöld

Om någon gjort sig förtjänt av epitetet urdjurgårdare är det Bertil Nordenskjöld, född 1891 och följaktligen årsbarn med den förening, som han älskade över allt annat. Han var Nocke för alla huvudstadens fotbolls-fans, men hade också smeknamnet Brunkebergspumpen, vilket blev upprinnelsen till det gängse talesättet ”det var som att hoppa på brunkebergspumpen”. Som försvarsspelare — back och halvback — i Djurgårdens A-lag var han nämligen den verkliga klippan, stenhård i tacklingarna men samtidigt teknisk bollbehandlare av rang. Nocke kom därigenom att bli omistlig i djurgårdsettan, där han var bofast från 1909 och elva år framåt. Under den tiden hann han medverka i nio SM-finaler på det gamla cup-mästerskapets tid. Fyra gånger ändade dessa matcher med seger och lika många gånger blev Nocke alltså svensk mästare.

Bertil Fredrik Eugene Nordenskjöld
Född: 24 maj 1891

Medlem #724
Styrelseledamot: 1920-22
Ordförande: 1928-1942
Hedersordförande: 1943
Meritmedaljen 12 mars 1921
Hedersmärket

Fotbollsspelare
SM-guld: 4 (1912, 1915, 1917, 1920)
Distriktsmästare: 5 (1908, 1910, 1918, 1919. 1920)

Åtta gånger spelade han i landslaget; sista gången i olympialaget 1920 i Antwerpen. Där bildade han tillsammans med Köping-Gustafsson och Ragge Wicksell en ramstark halvbackstrio. Även i övrigt var laget så bra att det tippades gå långt i turneringen och ta revansch för debaclet i Stockholm 1912. Det började fint med seger — hela 9—0 mot Grekland. Men sedan gick man, liksom i Stockholm, på pumpen i matchen mot Holland som slutade 4—5 efter förlängning. Mot Spanien förlorade svenskarna också med uddamålet 1—2, och i och med den förlusten missade Sverige chansen till medalj. Andra halvlek blev tuff för svenskarna som tappade en 1—0-ledning, missade en straff och blev illa åtgångna av de hårdföra spanjorerna. Albin Olsson bröt ett nyckelben, medan Nocke hamnade i handgemäng med den ilskne Acedo efter det att spanjoren sparkat honom i underlivet.

Det var nog Nockes bittraste fotbollsminne, men glad var han inte heller över att tvingas sitta på reservbänken under den historiska segermatchen mot Danmark 1916. De flesta tyckte nog att Nocke var given i försvaret, men eftersom kriget pågick för fullt ute i Europa och Nocke var militär, kunde tränaren Davenport aldrig vara hundraprocentigt säker på hans medverkan i matcherna. Därför fick Nocke nöja sig med att vara reserv. Hans plats togs istället av en AIK-spelare och därmed fanns det lika många DIF:are som AIK:are i laget. Så fotbollsgeneralen Anton Johansson kunde vara nöjd, eftersom han ansåg att det borde råda jämvikt mellan de båda klubbarna.

Nocke kom att tillhöra Djurgården redan under skolåren i Norra Real där han tog studenten 1911 för att sedan slå in på den militära banan. Han blev först volontär i Dalregementet men förflyttades snart till Svea Livgarde och avancerade där snabbt i graderna.

Under fotbollsåren var han löjtnant och kapten, blev major under den tid han var ordförande i Djurgårdens överstyrelse och tog avsked som överstelöjtnant. I Svea Livgarde var han kamrat med bland annat de berömda bröderna Bertil och Bengt Uggla och bedrev tillsammans med dem diverse militär idrott. Ett tag hade han namn om sig att vara Sveriges bäste bajonettfäktare.

Nocke hade också kommenderingar som adjutant åt befälhavaren för högvakten på Stockholms slott och 1924 tjänstgjorde han som adjutant åt militärattachén i Paris.

Efter den aktiva tiden som fotbollsspelare övergick Bertil Nordenskjöld till att bli ledare och 1928 valdes han till ordförande i Djurgårdens IF, en befattning som han hade i 14 år. Hans enda barn, dottern Ann-Mari, har berättat för mig att under hennes skoltid var hemmet på Banérgatan träffpunkten för alla djurgårdare av betydenhet. Där hölls otaliga sammanträden vid vilka Nocke presiderade och där blev Ann-Mari bekant med rader av berömda djurgårdare, såväl aktiva som ledare. En av de trognaste gästerna hette Rune Monthan och med honom gifte sig Ann-Mari år 1947.

Om någon gjort sig förtjänt epitetet urdjurgårdare är det Bertil Nordenskjöld.

Mina egna minnen av Nocke härrör sig dels från Stadion, där jag såg honom i flera derbyn mot AIK, och dels från ordförandetiden, då jag som ung sportjournalist hade tillfälle att intervjua honom i samband med olika evenemang, som Djurgården var involverad i. På Stadion beundrade jag honom för hans tuffa oräddhet och hårdhet. Han och backpartnern Hacko Hemming var bland de första djurgårdare som gjorde skäl för beteckningen järnkaminer. Men när han höll i ordförandeklubban var han en helt annan människa. En skicklig talare, som lade ut texten med ljus, sonor stämma, vilken inte alls stämde överens med den barska kommandotonen både på fotbollsplanen och kaserngården.

År 1976 gick Bertil Nordenskjöld ur tiden. Han kommer alltid att ihågkommas som en av de allra största profilerna i Djurgårdens IF, en man som offrade allt för sin klubb.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

20 november 2022 invaldes Bertil Nordenskjöld som medlem nr 32 i Djurgårdens Hall of Fame.

Kent ”Mr Magic” Nilsson

Kenta ”Mr Magic” Nilsson

För låt oss säga priset på en halvschysst video, eller en ny cykel, köptes Kent Nilsson över från Ösmo GIF till Djurgården.

Året var 1971. För det facila priset av 3000 kronor blev DIF en Mr Magic rikare.

Fast Kenta var AIK:are från början. När han som tonåring skrinnade omkring på rinken hemma i Ösmo, var det AIK han drömde om — vägen till lycka och ett liv som proffs.

Men det var många år sedan. I dag kan han med mogen röst säga:

— Djurgården är min klubb, inget snack om saken. Det är där jag känner mig som hemma!

Man blir vis med åren.

Hela karl’n tycks vara en enda stor hög av matjord.

Alla älskar en lirare som Kenta Nilsson. Vem kan motstå det irrationella? Att som en i publiken med egna ögon få bevittna det omöjliga möjliggöras.

Jag minns med en rysning av välbehag Kentas 4—2-mål mot USA i Hockey-VM i Globen 1989!

Kent Åke Nilsson
Född: 31 augusti 1956

SM-guld: 1 (1989)


Ishockeyspelare
Position: forward
Moderklubb: Ösmo IF

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1973/74229817
1974/7528131225
1975/7636282553
1988/8935212041
1992/9340112031

Kenta Nilsson är killen med matjord i fickorna. Eller som Leif Boork (presentation överflödig!) säger: ”Hela karl’n tycks vara en enda stor hög av matjord”.

Vem är han då, killen med en begåvning så stor att han kan få vilken motståndare som helst att se ut som en levande konsum-åtta på isen?

Få vet vem han är bakom den ”glättiga” ytan.

— Det är väl en viss stil han kör. De som inte känner Kenta uppfattar nog honom som lite ytlig, säger kompisen Håkan Södergren.

Ofta hålls Mr Magic-masken uppe av rent professionella skäl.

— Om man kommer in i ett omklädningsrum glad, så smittar det av sig på kompisarna. Glider man in sur, mår ingen bättre av det, säger proffset Nilsson.

Men till saken hör att Kent Nilsson faktiskt är en kul typ som gillar att skämta med sin omgivning.

— Ärligt talat så är det inte ofta jag är arg eller eller sur. Jag gillar att umgås med folk och ha kul i största allmänhet, säger människan Nilsson.

1971 var året som förändrade Kent Nilssons idrottsliv. Året då hans remarkabla karriär startade.

Kurre Thulin minns mycket väl när han upptäckte Kenta.

— Jag jobbade som juniortränare i Djurgården på den tiden och skulle åka och titta på division III-gänget Ösmo. Det var match och den enda jag såg var Kenta. Han stack verkligen upp ur mängden. Han var helt fenomenal! Någon vecka senare skulle Djurgårdens juniorlag åka till en turnering i östtyska Weiswasser och jag tänkte att den här killen måste bara följa med.

Men 15-årige Kent Nilsson var inte alls så lättövertalad. Han trivdes bra i Ösmo och dessutom var han ju AIK:are.

Men Kurre gav sig inte. Kenta följde med till Östtyskland och strax därefter värvades han till Djurgårdens IF. Förutom att Ösmo blev 3 000 kronor rikare, fick pappa Åke bensinpengar till de långa resorna mellan Nynäshamn och Isstadion, Kenta ärades med lite fickpengar — allt var frid och fröjd.

Två år senare, 1973, debuterade 17-årige Nilsson i DIF:s A-lag. Tränaren Carl-Göran Lill-Stöveln Öberg och lagledaren Kurre hade egentligen velat spara honom ytterligare ett år, men unge Nilsson gick inte att stoppa.

— Det var det viktigaste steget i min karriär. Känslan, när de sa att jag var uppflyttad till A-truppen, glömmer jag aldrig.

Sedan gick allt i snabb takt. Tre år i DIF. Tumultartad övergång till AIK och efter en säsong där var det dags för det stora klivet.

Winnipeg Jets (WHA-ligan) hade bläddrat tillräckligt med dollarbunten och Kentas proffsdröm gick i uppfyllelse. En dröm han sedan förvaltade väl: Atlanta Flames, Calgary Flames, Minnesota North Stars, Edmonton Oilers, Bolzano, Lugano, Djurgården och numera schweiziska Kloten.

Leif Boork:

— Hans exceptionella talang är en gudagåva. Max en på hundratusen duktiga hockeyspelare föds med Kentas känsla.

Hans förmåga att utnyttja sin talang på bästa sätt har hjälpt honom långt. Men skall sanningen fram så har Nilsson även bra tumme med Fru Fortuna. Eller vågar man kalla det för vanlig bonntur? Hör på den här bara!

När Kenta Nilssons stjärna lyste som intensivast, blev han inbjuden till det kanadensiska TV-programmet ”Hockey Night”. I direktsändning skulle Kenta försöka träffa målburens ribba från den röda linjen. Han hade sex chanser på sig att övertyga omgivningen om hans förträfflighet.

Ljudet av en klockren ribbträff spreds över hela kontinenten — i direktsändning!

Medan låten We beleive in magic spelades gled Kenta lugnt fram till pucken, koncentrerade sig ett par sekunder och sedan sa det bara pang. Ljudet av en klockren ribbträff spreds över hela kontinenten — i direktsändning! Så föddes Mr Magic.

Vad är det man säger, ”a piece of cake”?!

Att se Kenta Nilsson i aktion är ofta tvetydigt. Lika himmelskt gudomlig som han kan vara på isen, lika djävulskt slött kan han glida omkring — något de flesta tränare han haft blivit varse.

— Det är en pendling mellan ytterligheter att ha med honom. Det är lätt att man bara minns alla fantastiska mål han har gjort under sin karriär och glömmer bort alla de gånger han bäddat för ett baklängesmål, säger Boork.

Kenta Nilsson är mycket väl medveten om att han kunnat bättre om han varit mer ambitiös och aggressiv på isen. Men det där med träning har aldrig varit Nilssons starka sida. Ett faktum som ibland gjort sig påmint på vågen.

Där satt jag med handen i kläm och kände mig som en femåring tagen på bar gärning.

— Inför Canada Cup -84 vägde jag väl några kilo för mycket. En kväll var jag hemma hos Leif Boork, som då tränade landslaget. På soffbordet stod en smarrig sockerkaka. Just när jag skulle sträcka mig fram för att ta en bit, slängde Boorken på sockerkakslocket. (Långt skratt.) Kan du tänka dig va! Där satt jag med handen i kläm och kände mig som en femåring tagen på bar gärning.

Tränings- och kosthållningsvanorna har just inte blivit bättre med åren.

— Nu tar jag mig en bira när jag har lust. Jag kanske blir sämre av det, men det är smällar man får ta. Så jäkla viktig är inte hockeyn längre.

Avdelningen ”Pengar och Rikedom” är Kenta Nilsson, som så många andra idrottsstjärnor, högst förtegen om.

Han påstår dock att bankkontot inte är så fett längre. Det mesta har Kent och hans fru Berit spenderat på familjen. Barnen Robert, Anders och Helen har aldrig behövt sakna något.

Men ett tecken på att Nilssons inte är helt bankrutt avslöjar Kenta när familjens bilar kommer på tal.

— Vi har bara två. En Toyota och en… Nej förresten. Jag har nog en Merca Cupé hemma i Nynäs också. Kanske är det rent av fyra bilar vi har.

(Kenta lägger ifrån sig telefonluren och ropar åt sin mamma Ingrid som är i Zurich och hälsar på.)

— Morsan, har du koll på om det är tre, eller fyra bilar vi har?

Just innan vårt samtal skall avslutas, ropar Kenta förskräckt:

— Vänta! Hur gick det för Djurgården i kväll?

— Jaså, vi slog Malmö. Vad skönt!

Camilla Tollstoy, frilansjournalist på bl a DN-sporten och TT-sporten.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Dan Netzell

Dan Netzell

Dan Netzell berättar mycket vältaligt om sin uppväxttid i Enskede. Om hur hans intresse för backhoppning föddes. Och jag tänker för hundrade gången en tanke som denna: vilken enastående insats har inte de ideellt jobbande idrottsledarna stått för under årens gång!

Dan Netzell
Född: 4 januari 1923

Backhoppare
Världsrekordhållare i Skidflygning 1950 (135 meter).

Du tvivlar väl inte? I så fall rekommenderar jag ett samtal med Dan Netzell, en gång världsrekordhållare i skidflygning, djurgårdare sen 1947. Danne kan tala utifrån sina egna upplevelser så tydligt att man ser hela scenariot från slutet av 30-talet framför sig.

Där är överläraren Thure Åkerlund, backhoppningsmissionär, domare, drivande kraft, där är Menotti Jakobsson som tränare, välkänd hoppare i seklets början, där är Henning Bengtsson, som i skolan både är lärare och gymnastikledare. Han kan sätta fart på grabbarna i backen, som ligger nära skolan ute på Enskedefältet.

För Dan Netzell blev det av de här skälen alldeles naturligt att satsa på backhoppning. När han idag tittar tillbaka på sin idrott är det med påtaglig glädje och tillfredsställelse.

— Jag kände mycket snart att backhoppningssporten gav fantastiska upplevelser. Fast jag hade kamrater i klassen i form av lovande fotbollsspelare som Bertil Bäckvall (AIK) och Valter Andersson (back i Hammarby) tvekade jag aldrig. På somrarna ägnade jag mej åt simhoppning — det var fin träning för mej!

På delad plats med en djurgårdare (Gunnar Carlsson) blev den 22-årige Dan Netzell från IFK Enskede distriktsmästare i backhoppning i Stockholm 1945. Det var den största framgången för honom så långt. Två år senare tog han steget över till Djurgår’ns sammansvetsade backhoppargäng. Han ville helt enkelt till en klubb med större möjligheter och valet gav sig självt. Det blev en klubb med tradition, med Fiskis och med kompisar som Ville Hellman och Bengan Jäderholm.

Som artonåring hade han turnerat en vinter med en pålitlig DIF:are, Bengt Carlquist. Med Bengt som initiativtagare hade de åkt landet runt och propagerat för en effektivare gymnastikträning bland hopparna. Det var alltså på sin plats att han nu blev medlem i en av landets främsta backhoppningsklubbar.

Den traditionsrika miljön i klubben tilltalade Danne. Personer som Birger Nylund, ”en av rötterna i den gamla djurgårdseken”, Lill-Einar Olsson, självskriven långt in på ålderns höst som chef för hoppstupet, och Axel Herman Nilsson, som var med i de första olympiska vinterspelen i Chamonix 1924, gav de yngre en alldeles särskild känsla för klubben.

Dan Netzell var tidigt en mycket bra backhoppare, en elithoppare. Han sökte länge och fann sin egen stil. Hans ideal var en norrman, Reidar Andersen, bronsmedaljör efter Selånger i OS 1936, en av förkrigstidens stilrenaste utövare av skidsportens svåraste gren.

Danne försökte inte kopiera norrmannens stil, men den blev vägledande. Få svenskar har haft en sådan känsla för hur ett backhopp bör utföras som Dan Netzell. Med gymnastiken som basträning och somrarnas hundratals simhopp hade han skaffat sig en ovanlig kroppskontroll. Här påminde han mycket om pojkarna i Kongsberg. Bara det var ett härligt utgångsläge när han tillsammans med några andra djurgårdshoppare närmast av en slump kom in på ämnet skidflygning.

Denna form av backhoppning var alls inte på modet i norra Europa. Här fanns inga storbackar, varken i Norge, Sverige eller Finland. Den största backen i världen var länge en jugoslavisk klenod, Planciabacken i Slovenien på gränsen till Österrike och Italien. Där samlades mellaneuropéerna på 30-talet. På vintern 1936 hoppade en österrikare, Josef ”Sepp” Bradl, för första gången över 100 meter. Det gav genklang — men mera på kontinenten än i Norden.

Efter kriget kom tyskarna snart på idén att bygga en storbacke. Den förverkligades i Oberstdorf i Bayern. När några djurgårdshoppare på vintern 1950 deltog i den första Vintersportveckan i Garmisch-Partenkirchen gick ryktet om denna nya mammutbacke. Efter tävlingarna i Ga-Pa blev svenskarna inbjudna till Oberstdorf — för att titta! Ingen hade sett något liknande. Här låg en enorm anläggning i harmoniska, sköna linjer utspridd på en bergssida och väntade på att bli använd.

Invigningstävlingen skulle äga rum i mars. Då var väderförhållandena som bäst. Minimal vind, maximal termik. Till invigningen, till den Första internationella skidflygarveckan, inviterades en kvartett hoppare från Djurgårdens IF bestående av Ville Hellman, Bengt Jäderholm, Dan Netzell och Sven Pelle Pettersson, sedermera Sundsvall. Idag kan man kalla dem nordiska pionjärer i den svåra grenen skidflygning. Ingen svensk hoppare hade dittills luktat på längder upp mot 100 meter. Källviksbacken i Falun och Hallstabacken i Sollefteå tålde hopp på i bästa fall 80 meter. Nu stod ett gäng hoppare från Kungliga Huvudstaden inför utmaningen att pröva en backe som öppnade möjligheter för hopp över 120 meter, enligt de teoretiska beräkningarna.

Vad gör man då?

— Jo man börjar med att åka underbacken, berättar Danne. Vi som kom från Fiskis högsta höjder hade väl haft farter i kroppen på 70—75 km/tim. Men nu gick det fortare, bara i underbacken. Det var en upplevelse i sig!

— Nu visste vi ändå att vårt kunnande i garnet var en bra stomme, fastslår han. Vi var skolade från grunden, bättre än mellaneuropéerna, det märkte vi när hoppningen började.

Med en utgångshastighet på stupet av 110 km/tim bar det iväg.

Den förste av djurgårdarna att bekanta sig med denna den största skidflygbacken i världen var Dan Netzell. Med en utgångshastighet på stupet på 110 km/tim (då landar man med cirka 140!!) bar det iväg. Efter ett hopp som mättes till 116 meter landade han — och föll. Oförberedd på nedslaget hann han inte i den höga farten inta rätt position, utan hamnade på magen.

En lätt stukad hand och en bruten skida blev resultatet. Han kom lindrigt undan och fick två viktiga lärdomar. Nu visste han hur själva hoppet fungerade och nu visste han också hur det kändes att ramla i hastigheter långt över hundra i timmen. Goda lärdomar för framtida bruk!

Tre dagar senare, fredagen den 3 mars 1950, var förutsättningarna för långhoppning helt perfekta. Samtliga djurgårdare nådde över 100 meter i sina första hopp. Efter lunchen presterade Ville Hellman 116 meter, Sven Pelle hoppade 120, personligt rekord för båda.

Som tredje man hoppade Dan Netzell. Vad som hände beskriver han själv på ett fint sätt i ett kapitel i årsboken På Skidor 1951:

”Farten är god, men nu behärskar jag den. Stupet närmar sig och med minsta möjliga uppresning men med mesta möjliga framskjut från stupet går jag ut över detta. Känner luftpressen under skidorna och kroppen. Suger in magen och lägger mig på. Bryter över hoppet och inregistrerar hela underbacken i mitt medvetande, ett rött streck draget tvärs över backen markerar 120 meter. Längre ner 140 meter, ett grönt streck. Känner att jag ligger gott i luften. Skidorna samlade och kroppen liggande i ett ’fantasisträck’, jag bara seglar och korrigerar överbrytningen med ett litet armtag vid ett par tillfällen. Ser och känner att hoppet blir långt. Jag har bara en tanke: ’Ta nedslaget, ta nedslaget!’ Allt vad jag har av viljekraft och koncentration samlas och i nästa ögonblick tar jag mark. Balansen är perfekt. Jag lyckas hundraprocentigt med nedslaget, en lätt knäböjning och skidorna ’sitter fast’ i backen. Jag är på väg ner och ut genom svackan.

Allt vad jag har av viljekraft och koncentration samlas och i nästa ögonblick tar jag mark. Balansen är perfekt.

Jag hinner uppfatta att mina kamrater springer snett utåt planen och så kommer triumfkänslan. Jag känner hur säkert jag står och vet i samma stund att hoppet varit långt och lyckat.. .”

Etthundratrettiofem meter! Skidflygare Netzells namn och bragd kablades ut över världen. Här hemma trodde vi inte våra ögon eller öron. Någonstans i Tyskland befann sig Zarah Leander. Hon lär ha hoppat högt av lycka och sände iväg följande telegram till Oberstdorf och Herrn Dan Netzell: ”Som svenska stolt över Eder prestation. Gratulerar!”

När kvartetten från Djurgården återkom till Sverige var uppmärksamheten och uppståndelsen enorm.

— Sverige var väl lite fattigt på äventyrliga händelser den här tiden, menar Danne. Även utanför idrottsleden blev hans bedrift mycket omtalad.

Själv beklagar han att varken norrmän eller finländare var med — de hade ännu inte återupptagit idrottsutbytet med tyskarna. Men vintern därpå kom en 18-årig finländare till Oberstdorf, en av de första representanterna för den nya, aerodynamiskt bättre utvecklade stilen med armarna vid sidorna. Hans namn var Tauno Lurio. Med ett hopp på 139 meter utraderade han Dan Netzells ett år gamla världsrekordnotering.

Idag är världsrekordet 194 meter, satt 1988 i den ombyggda Planciabacken i Jugoslavien. Emellertid har det Internationella skidförbundet nu satt stopp för rekordhetsen. Säkerheten för hopparna främst, är mottot. I fortsättningen skall hopp över 191 meter inte godkännas.

Det berör idag Dan Netzell mindre. Som pensionär boende i södra Sverige har han inte längre någon kontakt med sin gamla specialgren. Han ägnar sig mest åt sin favoritsysselsättning sedan ungdomens dagar: att läsa böcker.

Men någon gång hör han förstås i sitt inre jublet från folkmassorna i Oberstdorf den 3 mars 1950.

Einhundertfünfunddreissig Meter… Neue Weltrekord! Det var hans livs dag som idrottsman i DIF:s färger.

Sven Plex Petersson, Sveriges Televisions klassiske skidkommentator.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Dan Netzell sätter världsrekord i backhoppning med 135 meter i Heini Klopfer-backen i Oberstdorf, 3 mars 1950, åtta meter längre än det tidigare rekordet.

Lars Myrberg

Lars ”Lasse” Myrberg

Lasse Myrberg, boxare.

Och Djurgårdens ende individuelle medaljör i OS under 1980-talet.

Ja, faktiskt den förste på hela 32 år, när Lasse på sensommaren 1988 knep bronsmedaljen i OS i Söul.

Och sen lade han av med den aktiva boxningen och började istället en karriär som tränare i föreningen:

— Det är lika kul att få se sina egna grabbar vinna som det var att vinna själv, menar Lasse och syftar då på de unga DIF-boxare han varit med om att träna upp.

Lars Mikael Myrberg
Född: 23 november 1964

Boxare
SM-guld: 3 (1986, 1987, 1988)
OS-brons 1988

Lasse Myrberg som tränare i DIF:s boxningslokal — det liksom skapar en aura av ”dynasti” kring den blårandiga boxningen.

Lasses tränare inför OS-framgången hette Ulf Carlsson. Carlsson och Myrberg är nu tränarkamrater i lokalen på Kronobergsgatan. En lokal som Lasse själv gjort en hel del arbete i.

— Jag hade inget för mig, och det är klart att man ställer upp, förklarar Lasse den jätteinsats han, främst tillsammans med eldsjälen Torsten Almqvist, gjorde när djurgårdsboxarna kunde ta landets bästa träningslokal i anspråk.

Lasse satte upp väggar.

Byggde bastu.

Lade golv.

Satte upp speglar.

— Och så hann jag ju med att träna en smula också, skrattar Lasse.

För så fort golvet var lagt, drog Lasse en vända med hopprepet. När speglarna fanns på plats blev det skuggboxning.

Och så vidare.

Och allt detta samtidigt som han arbetade på nätterna, skaffade sig en yrkesutbildning (till grafiker) och förberedde sig för OS-boxningarna i Sydkorea.

Inte dåligt jobbat!

Och det var det inte heller i Söul. Lasse behövde gå fem matcher innan han kunde kvittera ut sin bronsmedalj. Det var fler matcher än de flesta andra boxare i turneringen. I de två inledande omgångarna besegrade Lasse Al-Harity från Oman med 5—0 och Syriens Khanji med 4—1.

Jag kände direkt när jag träffade att nu var det slut på den här matchen.

Sen skulle det bli stopp. Världstvåan Howard Grant från Kanada hörde till turneringens favoriter i klassen, lätt welter (63,5 kg).

— Jag hade mött honom förut och slagit honom. Jag hade nog en fördel av det, tror Lasse blygsamt.

För det var inget snack om saken. 4—1 till Djurgården och kanadensaren fick kassera in en mycket sällsynt förlust.

Jättesorg i Kanada.

Uppåt värre hos svenskarna.

Men säg den glädje som varar beständigt. Lotten gav Lasse stentuffe mexikanen Humerto Rodriguez i nästa match. Mexikansk och centralamerikansk mästare. Ingen dålig fighter. Och stentuff, som sagt.

Och så sa det bara pang. Redan i första ronden låg mexikanen på golvet och Lasse vandrade bort till häpne sekonden Ulf Carlsson för att ta av handskarna.

— Jag kände direkt när jag träffade att nu var det slut på den här matchen, berättar Lasse.

Semifinalen, mot australiske mästaren Graham Cheeney, blev dock för svår. En sliten Lasse Myrberg kämpade väl men föll med 5—0.

Lasse tackade omgående sin kubanske tränare ”El Morito” (det lilla berget) för framgången. En träningssejour till Kuba på våren 1988 hade gjort den svenska stjärnan till en internationell stjärna.

Kuba var, liksom, skillnaden mellan Sverige och världen.

Denne artikelförfattare vet, för han var med på Kuba.

Och jag var dessutom, det kan jag skriva med stolthet, den förste skribent som gjorde Boxningssverige uppmärksamt på den då blott 16-årige Lasse.

Följande rader kunde således läsas i facktidningen Boxning:

”Utropstecknet heter Lars Lundgren och boxar för BK Vicenten i Avesta. Den unge masen visade sig vara, för sin ålder, en mycket utväxt boxare med variationsrikt uppträdande i ringen, sinne för taktik och med en verkligt vaken blick för spelet.”

Lundgren valdes till turneringens bäste boxare och fick för det motta en rysligt ful, men mycket värdefull, kopparbunke från Boliden.

— För mig är den vacker, menade Lars och kramade bunken.

Det hade väl blivit några bucklor tidigare för Lasse (som då hette Lundgren, han bytte senare av familjeskäl till Myrberg) men det skulle komma att bli ännu fler, särskilt sedan han kommit till Djurgården.

Fem SM-tecken och en rad andra nationella och internationella framgångar gör Lasse Myrberg till en av landets bästa boxare genom tiderna, alla kategorier.

Efter segern i Stockholm Box Open 1983 skrev Olof Johansson, chefredaktör för tidningen Boxning och en av Europas främsta experter på sporten:

”Lars Lundgren är den mest lovande boxare Sverige fått fram sedan Leo Vainonen. Man har sett några med hans teknik, några med hans snabbhet, några med hans fina fotarbete och balans, några med hans nyp. Men ingen med alla dessa egenskaper plus hans stabila psyke och taktiska blick.”

Mästerliga ord om en mästare.

Lägg sedan till att Lasse Myrberg är djurgårdare.

Jag menar, mer komplett kan det ju inte bli.

Janne Bengtsson, sportjournalist på Svenska Dagbladet, chefredaktör för tidningen Djurgårdaren.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).